Otålig i hoppet och den långvariga pandemin

Ärkebiskop Antje Jackelén hade ett skrivprojekt och tid avsatt för det arbetet.
Men då drabbade Coronapandemin världen och vårt land. 

Hon ändrade inriktning på skrivandet och skrev istället boken "Otålig i hoppet, Teologiska frågor i pandemins skugga" som kom ut i somras. 

Det är välkommet med en bok som tar i tu med de stora frågorna som en så omvälvande händelse som pandemin väcker. För det är ju inte bara samhället och sjukvården som prövas ordentligt och där brister avslöjas utan det gäller också kyrkan och teologin. Stora eviga existentiella frågor som alltid är aktuella blir nu ännu mer centrala och ställs i fokus på ett nytt sätt.   

Hon skriver i inledningen att en kristid är en orostid, en tid då vi oroas över vad som ska hända med oss själva och dem vi bryr oss om, oro för samhället och ekonomin och för hur de mest utsatta ska drabbas. Oro är inte något att vara rädd för utan snarare en sund känsla som vill inspirera oss till handling istället för passivitet. Eller som Jackelén skriver - "det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke." s 13). Jag vill gärna rekommendera hennes bok. 

I Luthers skrift "Om man bör fly från en dödlig farsot" är en deltolkning Luther gör att pesten som drabbat folket är en prövning, en test om människorna klarar att älska sin nästa som sig själv. Alltid är det nämligen så att tjäna Gud innebär att göra gott för sina medmänniskor. 

Kristid är en besinningens tid - en tid då vardagslivet omprövas och vi får en möjlighet att tänka genom hur vi lever våra liv tillsammans med varandra och med Gud. 

Kristid är en lärandets tid, vi får lära oss nya sätt att göra det vi vill, nya sätt att vara kyrka och stötta varandra i samhället. Eller som slagordet var i kyrkan den första tiden i pandemin, vi ställer inte in - vi ställer om - för att kunna ställa upp. 

En fråga som väcks är om coronapandemin leder till mer medmänsklighet eller mindre?
Kanske både och?
Vårdpersonal sliter hårt och satsar både tid, energi och engagemang för de sjuka och drabbade. Många gör allt de kan för att hålla avstånd för att skydda sig själva och andra, och några gör till och med en privat "lock down" och isolerar sig, som det rekommenderades från Uppsala nyligen.

Vissa andra grupper har tröttnat och börja ordna fester och åker på semesterresor trots rekommendationerna, det talas om privata studentfester och på gatorna i Stockholm demonstreras det mot restriktionerna. 
I fredags hörde jag en uppdatering om läget i Dalarna som just nu har fler sjuka än de någonsin haft under hela pandemin, iva-patienter har fått flyttas till andra delar av landet eftersom det var fullt i Falun. Vaccinet börjar verka men sjukdomen finns kvar och drabbar många.

Kanske blir vår verkliga livshållning tydligare i kristider? Att vi gör det vi verkligen tror på och ser som det viktiga lite mer när vi prövas? För vissa blir det medmänsklighet och för andra ett värnande mer om sig själv, kan det vara så?

Hur ska vi vara kyrka i den här tiden? och hur ska vi tänka och reflektera över de frågor om tro och de teologiska frågorna som väcks. Det är frågor om Gud och det onda, om sjukdom och lidande, om liv och död, om skapelsen och etiken och om människosyn och inte minst om hopp.

Jackelén tar upp flera av de avgörande frågeställningarna som dyker upp när vi drabbas av en pandemi och jag vill se lite närmare på några av hennes och andra svar här på min blogg framåt,
var gärna med och kommentera!

fortsättning följer ...

Antje Jackelén berättar själv här om sin bok.

Diakonibloggen om boken Otålig i hoppet.

En intervju med Antje Jackélen från sommaren 2020,
om att odla Hoppet - från Kyrkans tidning

Vill du få tag i boken?

Boken är utgiven på Verbums förlag, där finns också ett intressant samtal mellan Antje Jackelén och teologiprofessorn Verner Jeanrond

Bokus har boken till försäljning men lite dyrare än Verbum

Bokbörsen har ett par ex, tyvärr ganska dyra.

Om en vision som ger antikroppar mot hopplösheten

 En lite kryptisk rad fanns med i söndagens gammaltestamentliga läsning i kyrkan. Så här står det: "Fiskare ska stå längst stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork."

Profeten Hesekiel håller på att skildra den hoppfulla ljusa framtid som han har löftet om ska komma, i skildringen har en flod med levande, friskt och klart vatten stor betydelse. Det friska vattnet ska vara så livgivande att när det rinner ut i havet ska till och med saltvattnet bli friskt och fullt av fisk i överflöd. Det ska vimla. På båda sidorna om floden ska träd växa, de ska ständigt bära frukt till näring åt folket och deras blad ska aldrig vissna. Och bladen ska ge läkedom.

Läkedom nära och tillgängligt för alla, läkedom som kan bota och hela. Som till och med kan rå på virus och cancer, reumatism och malaria, aids och alla de sjukdomar som plågar oss så mycket. 

Visst är det en hoppfull framtidsvision profeten målar upp, en vision som är mer än en fantasi eller önskedröm utan som grundar sig i ett löfte.   

En vision eller framtidsbild som vi vågar tro på gör all skillnad i världen, den gör oss fria från hopplöshet eller modlöshet. Gör oss fria att kunna handla för det goda och att alltid se framåt med förväntan.

En Gedi och En Eglajim var två platser i den torra ödsliga och livshotande öknen vid Döda havet, den sjö som är så salt så att ingenting kan leva där. Det är bland de mest livsfientliga platserna som finns på jorden.
När Hesekiel skriver att till och med där ska fiskare kunna fiska och låta sina nät ligga på tork, då anar vi vilken storslagen vision det är som profeten målar upp. Där verkligen död ska vändas till nytt liv.

Löftet om livet kommer från Gud själv, skaparen och livets ursprung.