Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil.
Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen?
På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.
Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?
Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål.
Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.
Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.
Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar.
Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer.
Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?
En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina.
Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar."
Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?
Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.
Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.
Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.
Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt.
Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?
.jpg/800px-Archerside_commons_(cropped).jpg) |
| Artillerisystemet Archer |
