Einar Billing och folkkyrkan

Den 21 maj 1920 utsågs Einar Magnus Billing till biskop i Västerås stift. 49 år gammal lämnade han professuren i Uppsala för nya utmaningar. 

Tänk ett ögonblick på det historiska läget i Europa och Sverige.
Det sk första världskriget som slutade 1918 hade satt enorma spår, nästan en hel generation av unga män var döda. Hur kunde människor göra så fasansfulla handlingar? Och hur kunde Gud tillåta?
Världsbilder och teologiska tolkningar hade krossats.

När Einar och hans familj kom till Västerås härjade också Spanska sjukan, en pandemi som dödade miljontals människor över hela jorden 1918-1920. Ekonomin var i kris och kyrkan var i kris.

Billing skulle vara i Västerås fram till sin död 1939, och han var där som biskop under en tid av omvälvningar på gott och ont, i en tid som nu kallas mellankrigstid och som skulle leda fram till andra världskriget. I denna tid behövdes nya visioner och mål för samhället och för kyrkan.
Det gick inte så bra i samhället på alla håll om man får säga så.

Billing är den person som mer än andra är förknippade med folkkyrkan. I hans herdabrev och i senare skrifter målade han upp visionen av en kyrka som skulle kunna ge frid och fred till mänskligheten. 

Så här skriver han på tidens svenska: 
Men så se vi ock tydligare än förut vår kyrkas uppgift i denna tid framför oss.
Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar.
Det är icke en af kyrkans uppgifter — det är det hela. (Herdabrevet sidan 27)

I denna tid av krig, farsoter och kriser lyfter Billing fram en enda uppgift - att ge ut det goda budskapet om Guds frid till alla människor. Något som han menar behövs mer än allt annat. I ofredens och ofridens tid.

Kyrkan blir för Billing en kanal från Gud till människor, ett medel för att dela den förekommande nåden som ger människor frid.
Som ett redskap är kyrkan inte till för sin egen skull utan för sitt ändamål. För att göra uppgiften. Att dela Guds frid som övergår allt förstånd med oroliga och osaliga, och det betyder att kyrkan är till för människorna och inte tvärtom.

Och det sker genom att budskapet - det goda glada budskapet - evangeliet ges till människorna, till var och en enskilt. I första hand genom predikan, dopet och nattvarden. Men också med handling.

När Billing ska ringa in och förtydliga vad han menar med Guds frid skrivet han: den är inte högtidsdräkten utan vardagsklädseln, inte tornspiran utan den bärande grunden. 

Guds frid är det som gör att vi människor orkar med att leva trots allt.
Livskraften som kommer av vissheten att du och jag är älskade och accepterade av den störste och högste, Gud själv. 
Men Guds frid är mer än visshet eller kunskap, den är en kraft som verkligen övervinner det hotande och döden.

Eller som Billing själv skriver i en psalm:

3 Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista,
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4 När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt. Sv psalm 272) 

Billing var en man som själv kände de brännheta trakterna han skrev om, han var sjuklig under perioder av livet. Det är självupplevt.

Kanske var det en av anledningarna till att så många anslöt sig till hans livssyn och vision av kyrkan.(fortsättning följer)

Billings fina psalm om Guds nåd hittar du här

Einar Billings herdabrev finns här

Einar Billing Den Svenska folkkyrkan finns här

Om Einar Billing på Wikipedia

Einar M Billing i Svenskt Biografiskt lexikon

Einar Billing 1920

Om folkkyrkan 2, den svåra balansgången

En kyrka som vill vara en folkkyrka, i meningen ha god kontakt med folket där hon finns behöver hitta sätt att balansera. Med en annan bild: undvika att falla ner i något av två diken. 

Det ena diket är att kyrkan blir ett med folket så långt att kyrkan så att säga absorberas. Kyrkan blir ett uttryck för tidens värderingar och inte mycket annat. Då har kyrkan upphört att vara kyrka och förlorat sin själ och sitt existensberättigande, andra kan uppfylla människors önskningar bättre. Inte minst de kommersiella krafterna. 

Den andra risken är att kyrkan blir en exklusiv motkultur i samhället, en liten grupp som tappar bort kontakten med folket och som ger intrycket att tro har att göra med en liten sektor i tillvaron. 

Några exempel: Vissa former av sk liberalteologi på 1800-talets mitt och slut ville anpassa den kristna tron så att den kunde tas emot bättre. Den skulle vara helt och hållet rationell och förnuftsbaserad utifrån den tidens tankar. Det blev en etisk hållning, kanske inte så dum i och för sig, men hopplöst kopplad till en högborgerlig syn på livet vid den tiden. Och till det som ansågs vara vetenskapligt och sant, till exempel rasbiologi... 

Det andra exemplet är ännu mer skrämmande. Under andra världskriget utvecklades en del av den protestantiska kyrkan i Tyskland till att bli det som kallas Deutsche Christen - en slags kyrka men med en ideologi som låg närmare det nationalsocialistiska partiet än bibeln.
Hela gamla testamentet rensades bort tillsammans med andra "judiska" idéer, de ställde sig bakom den sk "eutanasiprogrammet" som var början till förintelsen osv. 

Det andra diket att undvika är att kyrkan ses som enbart en motkultur - att starkt betona kontrasten och skillnaderna mellan kyrkans tro och de värderingar som finns i det folk man är en del av. Det är sektens lösning, det blir en sluten gemenskap som tänker sig ha hela sanningen. En skarp gräns mellan "vi och dom" målas upp och sekten blir auktoritär, det behövs ju en stark ledare som håller fast vid sanningen.

Också här finns många exempel, det handlar om fundamentalism och inåtvänd gemenskap som riskerar att tappa bort viktiga delar av bibeln. Det kan vara de ord som handlar om respekt, medmänsklighet och engagemang.

Vissa stränga "frikyrkor" blev vid 1800-talets slut organiserade som föreningar. Vissa ville ha ett "rent" nattvardsbord där enbart den som var tillräckligt mycket troende fick vara med. Personer kunde också bli uteslutna om de inte levde upp till de höga moraliska kraven.

Den exkluderande kyrkan gör skillnad på människor. Och kanske det som är värst är att den skapar en bild av tillvaron där det andliga och det profana är skarpt åtskilda.

Einar Billing blev utsedd till biskop i Västerås i maj 1920, och det var han som utformade den tolkning av folkkyrkotanken som blev den mest inflytelserika under 1900-talet.  

Hans lösning på balansgången är det han kallar  "Den religiöst motiverade folkkyrkan". När Billing talar om "det religiösa" ska vi inte tänka snävt-- det handlar helt enkelt om att kyrkan är motiverad av tron - religionen och ingenting annat. 

Att se religiöst är för Billing att se en helhet, allt hör i hop med Gud. Och det är ganska självklart för den som tror på Gud som skapare och alltets ursprung. Allt och alla människor kommer av Guds kraft och vilja. Gud är allas fader och moder, inte bara några få av oss. Vi är önskade och älskade, Kristus har gett allt för oss och övervunnit dödens krafter. Vi är alla inkluderade i Guds kärlek.

Billing vill betona båda delarna - både det religiösa och folkkyrkan alltså. 

Tanken är att kombinera kyrkans budskap med en god relation till folket, men utan att värderingar som strider mot kyrkans tro kan få ta över som det var på väg att göra i Tyskland på Billings tid. 

Det är också en balansgång mellan väckelserörelsernas sätt att bilda kyrka och det rigida statskyrkosystemet. Alternativet till de två och idealet är en öppen kyrka som möter var och en personligen med det stora glädjebudskapet. Ett nådesbudskap som vill nå alla med Guds frid, med Billings ord. 

Billing lyckas undvika det som händer i tredje rikets Tyskland genom betoningen av det religiösa och genom inriktningen på individen.

Var och en är innesluten i Guds frid, och förväntas leva ett gott liv, inte i kyrkan utan i vardagen och genom sitt vanliga liv, att göra gott för medmänniskan och göra sitt arbete på ett bra sätt så att livet blir mindre plågsamt och bättre för alla.
Folkkyrkans effekt är inte i först hand en gemenskap av troende utan ett mer människovänligt samhälle för alla. 

Där någonstans går balansgången mellan identitet och relevans.

(fortsättning följer)