Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Skapelsetro i klimatkrisens tid 2; Irenaeus och den goda skapelsen

Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202. 

Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.

Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.  

Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.

Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.  

Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan. 
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.

Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).

Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan. 

Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.

Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn. 

Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.

Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.

När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet. 
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.

Människans roll i relation till Gud är att ta emot. 
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt. 

Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen. 

Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i  trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.

Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.

Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.

Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat. 

Om Irenaeus på wikipedia

Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här

En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida

Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997

Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren

Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Askonsdagen och Slutet

Askonsdagen är en speciell dag i våra kyrkor,
det är dagen då fastetiden börjar. 

Under veckan läste jag Mats Strandbergs märkliga bok Slutet.
Boken handlar om en tänkt framtid där mänskligheten har fått reda på att slutet på allt liv på jorden har kommit. Vid en exakt dag och tidpunkt kommer en enorm komet att krocka med jorden, allt liv kommer att raderas ut och sedan är det ofrånkomligt slut.
Under de allra sista veckorna av mänsklighetens liv får läsaren följa några tonåringar och gå in i deras tankar. De vet att slutet närmar sig allt mer. Två ungdomar fokuseras, det är Lucinda och Simon. 

Några rader återkommer, och det är Simon som tänker för sig själv att snart är han själv och alla andra aska. Hans flickvän Tilda finns i minneslunden redan. Simon tänker för sig själv att snart ska hans aska blandas med hennes och alla andras. Det var de orden som fick mig att koppla till askonsdagen.

Det är en mycket tankeväckande bok som Strandberg har skrivit. Det handlar om människor inför döden och hur slutet påverkar allt. Plötsligt finns det ingen vits med att gå i skolan eller fortsätta cancerbehandlingen eller allt det vi gör med tanke på framtiden som ska komma snart eller längre fram. Om vi alla snart är aska, vad finns då som är viktigt eller meningsfullt?
I boken är reaktionerna många och samhället håller på att kollapsa, men Simon och Lucinda finner varandra. Simons mor som är präst firar gudstjänst den allra sista kvällen.

Om vi alla snart är aska, vad är då viktigt?  

Det finns en tradition på askonsdagen att fira en mässa (nattvard) i kyrkan och att de som vill också får ta emot ett korstecken med aska i pannan.

När prästen ritar korset i pannan säger hen de här orden; "Minns att du är stoft, och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium" eller "Kom ihåg att du är jord och ska bli jord igen".

Att få aska som ett tecken i pannan är ett sätt att påminna om det svåra, att våra liv har ett slut, att tiden är begränsad och att det är viktigt vad vi gör med våra liv.
Att det finns anledning till att ändra riktning ibland, att vända sig om och gå i en annan riktning. Omvändelse för oss själva och hela det samhälle som är på väg att förstöra jorden. 

Men det finns en annan sida av askonsdagen, tecknet i pannan är nämligen ett kors.
Korset är ett tecken för vad som hände under den första påsken, kort sagt är korset uppståndelsens tecken. Det säger oss att livet är starkare än döden.
Jesus gick korsets väg och delade alla våra korsmärkta mörka dagar ändå in i den tommaste död, men sedan kom påskdagen: livets fest och hoppets grund. 

Boken "Slutet" kan du bland annat hitta här på Bokbörsen

Jag skrev om askonsdagen och bönen för några år sedan, här kan du hitta den texten.

Om askonsdagens två sidor ur min blogg här 

Och här i min andra blogg om Askonsdag och fastetid

Här kan du läsa Antje Jackeléns predikan på askonsdagen 2018

Mikael Mogrens text idag i VLT, "Idag semla i morgon eftertanke"

Här hittar du Svenska kyrkans sida om Askonsdagen

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)

Jul jul, strålande eller strilande jul

Julveckan är här.

Här där jag bor regnar det iskallt idag och allt det vita försvinner in i novembergrått.

En färg som stämmer bra med världsläget som verkar värre än någonsin.

Kontrasterna mellan bilderna från Gaza, Ukraina, terrordåd och våldsamheter och nu jordbävningen i Kina, och bilderna på barnet i krubban och de fina julsångerna känns störande, kanske till och med stötande?

Det blir inget firande i Bethlehem i år, det skulle vara omöjligt med ett pågående våldsamt fullskaligt krig. Men i födelsekyrkan i Betlehem har en krubba gjorts i ordning, den är omgiven av de vanliga figurerna, här utskurna i Olivträ från närområdet. Men centrum av krubban är annorlunda i år, Jesusbarnet är placerat mitt ibland ruiner och stenblock, mitt i ett landskap som påminner om det sönderbombade Gaza. 

(Bild från helapingsten.com)

Bilden är stark och talande. Kanske någon tycker den går för långt?

Om vi läser texterna om den första julen ser vi att det är just i vår våldsamma och plågade värld som Jesusbarnet föds, det sker här i vår värld och inte i någon önskevärld. 

Budskapet att Gud själv blir en av oss, blir människa och delar vår existentiella situation innebär precis detta, att Gud inte är en Gud långt borta. Inte någon som distanserat ser på när hela skapelsen lider under klimatförändringarna eller när människor dödar varandra utan barmhärtighet eller empati. Gud delar allt detta lidande med oss och med var och en som lider.
När barn och vuxna, djur och sjöar plågas och förstörs lider Gud själv och den som skadar en annan gör att Guds smärta ökar. 

Krubban och korset talar samma språk om Guds kärlek som alltid omsluter oss och delar våra liv med oss, alla aspekter och dimensioner av våra liv.
 
En av läsningarna under julen avslöjar att Jesus också kallas Immanuel, ordet betyder Gud med oss. Och det är vad julen handlar om.
En insikt och en förtröstan om att Gud är med hela livet. 
Och att Guds närvaro är den kärlek och det liv som är starkare än döden.

Tredje advent; om omvändelse i krisernas tid

Hoppas att du inte är stressad inför julen? Många stressar den sista veckan och de sista dagarna före jul.
Håller du på med förberedelser när julen börjar närma sig och tredje advent redan är här på söndag?

Det är så mycket som ska vara i ordning och finnas på plats när den stora dagen kommer.
Just då, på julafton ska det vara klart, välstädat, maten lagad, presenterna inslagna och glöggen uppvärmd. Eller kanske är du bland dem som tar det lite lugnare och låter det vara lite mindre perfekt? 

Vad är det bästa sättet att förbereda sig på för julen?  Kanske beror det på vad det är vi firar? Visst är famijen och gemenskapen viktig, granen och presenterna, men det är ju något mer. 

Den bibliska gestalten Johannes döparen dyker upp i texterna på tredje söndagen i advent, han är en kärv typ som kommer med krav och moral, här kan du läsa mer om honom på min blogg.

Hans modell för att förbereda sig är att mycket praktiskt göra en insats för sin medmänniska, ur hans synvinkel är det viktigt att vara förberedd genom att se till att en själv har röjt bort saker som kan skilja en människa från Gud.

När kärleken kommer fungerar det inte att vara helt inriktad på hat, våld eller egot. 

Det behövs ett mått av öppenhet för att kunna ta emot värme, mod, ljus och kärlek.
För Johannes så innebär det att människor behöver omvända sig. Och han talar om att bereda vägen för den som kommer. För julens barn som snart ska födas.

Omvändelse är inte något vi talar om så ofta. Omvändelse är att stanna upp och reflektera, tänka igenom hur vi lever våra liv. Och om vi ser oss själva på en väg som som går åt fel håll, helt enkelt vända sig åt ett annat håll och börja gå åt ett håll som är bättre. Att förändra hur vi gör och lever på olika sätt. 

I kyrkan och bibeln finns en modell för att utvärdera sitt liv med jämna mellanrum, reflektera och justera riktningen. I kyrkan kallas det syndabekännelse, förlåtelse och upprättelse. Trots att det kallas syndabekännelse så är det en reflektion över hur vi använder våra liv på både gott och ont som det handlar om. Luther talade om den dagliga omvändelsen, han var ju ganska fokuserad på att leva sitt liv så gott som möjligt. 

Allt det här är inte att någon annan dömer oss eller kommer med pekpinnar, utan det är en möjlighet för en själv att börja om på nytt varje dag. Det en chans att ta emot förlåtelse som hjälper oss att lämna det som blivit fel bakom oss. Att lämna det som är skadligt för oss själva och andra och skapelsen bakom oss och göra ett nytt försök att leva mer kärleksfullt på alla plan.
Vi lyckas inte alltid men då finns det nya möjligheter igen och igen.

COP28 - den stora klimatkonferensen har just avslutats och ett nytt dokument har formulerats, vissa är besvikna och andra glada, några steg togs ändå även om det behövs mycket mer.

 

När vi tänker på klimatkrisen kan vi inse att vi står i en tid då vi alla kommer att påverkas av stora förändringar. Både genom omställningen av våra samhällen till mer miljövänliga och hållbara tekniker och de förändringar som behövs för att skydda oss från konsekvenserna av klimatkrisen som redan drabbar oss.

Vi lever i en tid när det behövs omvändelse. Förändring av hur vi alla lever i vardagen, förändring för livets skull på den här planeten och de som kommer efter oss. 

Men det behöver inte bli en omvändelse som gör oss ännu mer stressade än vi redan är, kanske till och med tvärtom.

Att ta emot kärlek, ta emot julens barn, Jesus som föds i den största enkelhet kanske firas bäst på ett enklare sätt. Ett mer miljövänligt sätt med mindre saker och konsumtion, 

med mer gemenskap och i lugn och ro.

Johannes döparen, skulptur från Torpa kyrka

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".

Fredens Ande kom! Pingsten är här

En av de riktigt stora helgerna är här, pingsten!
En helg som förr var bröllopshelg och konfirmationshelg. 

En hel helg av glädje och ljus i kyrkorna. 

Pingsten och Anden passar så bra ihop med våren och ljuset och alla blommor, grönskan som bryter fram, livet som flödar fram i naturen omkring oss. 

Den Heliga Ande är Gud själv som fyller tillvaron med liv och kärlek,
ger människor tro, hopp och kärlek på alla tillvarons plan.
Anden ger empati och hjälper att leva oss in i hur andra har det. Människor och djur kan vi närma oss och känna in hur de mår och hur de har det, om vi ger det lite tid.
Vi kan också känna av hur det är med naturen omkring oss, då får vi nog kombinera empatin med lite extra kunskaper. 

I år får vi en text som talar om hur Anden förenar människor med varandra, hur Anden också är den som kan hjälpa oss att leva mer fredligt.

Paulus skriver till de tidiga kristna i Efesos och han talar fred mellan judar och kristna.
Men jag vill påstå att han skriver om fred mellan alla människor, både de som tror och de som inte tror. För alla kommer Jesus med budskap om fred, både för dem som är nära och dem som är långt borta.
Och freden kommer av att vi alla genom Jesus budskap om fred kan "nalkas Fadern i en och samma Ande."

Det betyder att Jesus visar att det finns något som är viktigare än allt som förenar oss med varandra, att vi hör samman vem vi än är.
Att var vi än bor så är vi en del av samma mänsklighet, älskade av Gud.
Alla har vi tillgång till Guds närhet och det är Andens kraft som förenar oss.

Vi är infogad i en byggnad där vi alla får plats,
skapelsens heliga tempel och vi är inte längre gäster och främlingar utan hemma.
Och där vi alla är hemma har vi mer som förenar oss än skiljer oss från varann. 

Nu är det dags att vi lever som det vi är, krigens tid måste sluta.

Be med mig:
Kom Heliga Ande, förnya hela Guds skapelse
och väck oss alla människor till insikten att vi hör samman.
Kom med glädje och liv, kärlek och empati.
Kom Heliga Ande med fred till mig och till alla människor,
kom med fred till hela skapelsen och inspirera oss till att skapa den.     

Om ledarskap och den gode herden

Vi lever i en tid av superindividualism sade en tänkare nyligen.
Det är en tid då var och en bestämmer själv vad den vill göra, gruppaktiviteter går nästan inte att genomföra i skola och i kyrkans församlingar längre. Var och en väljer själv.
Av 15 i gruppen vill 4 göra det som ledaren har tänkt sig i en konfirmandgrupp. Det har blivit svårare att göra saker tillsammans och ledarna lär sig att lyssna mer och vara flexibla. Inte helt fel förstås, det är bra att vi vågar vara oss själva, som det heter, och följer våra egna känslor. Att vara självständig är viktigt och gott. 

Men samtidigt styrs vi kraftfullt av andra impulser som styr vad vi tänker och vill och önskar, och förstås vad vi använder våra pengar till. Reklam och algoritmer på nätet, opinionsbildare och influensers jobbar hårt för att påverka oss. 

De föräldrar som låter bli att visa vad de tycker för sina barn för att de ska få välja själva överlåter allt åt andra. Kanske till marknadskrafter eller högljudda nättroll som jobbar hårt för att få sina idéer och handlingsmönster spridda. 
Det är oerhört starka krafter som påverkar och talar till oss och barnen. Och de påverkar känslor i den grad att det som känns som egna känslor ibland är något som andra lagt på oss. 

Till helgen firas den gode herdens söndag i våra kyrkor. 

I en av texterna skiljer Jesus på den lejde herden och den gode herden. Att vara lejd är att inte bry sig om fåren på riktigt, om vargen kommer flyr den lejde herden och överger dem han skulle skydda.

Den gode herden handlar om ett ledarskap som gör människan fri istället för binder henne till sin egen vilja eller försök att tjäna pengar. Den lejde herden, påverkanskrafterna vill utnyttja människan till vinst eller inflytande.
Den gode herden stannar och kämpar och är villig att offra sig för fåren, det skulle aldrig en lejd herde göra, tvärtom så går hela den typen av ledarskap ut på att offra fåren för att själv skaffa sig fördelar. 

Men kan vi inte skippa alla ledare då och bara lyssna på vårt hjärta, eller vårt sunda förnuft?
Saken är den att våra känslor alltid påverkas av andra och det gäller att vara klarsynt och välja vem som vi litar på och följer.
Hur vi än väljer så följer vi några andras väg så det gäller att välja rätt, välja den som gör oss fria istället för den som binder oss. Välja den gode herden istället för de lejda. 

Bilden av herden för en ledare är uråldrig och går tillbaka på texter i gamla testamentet där ledaren över alla ledare liknas vid en herde. Nämligen Gud själv. "Herren är min herde, ingenting ska fattas mig" står det i 23 psalmen i psaltaren.

Samtidigt ger herdebilden ett raster eller ett korrektiv att bedöma ledare utifrån.
Varje gång en ledare eller politiker skaffar sig fördelar på andras bekostnad, får bostäder och rikedomar, skaffar sig enorma ekonomiska utbetalningar som fallskärmsavtal eller pensioner, då ekar orden om den lejda herden någonstans i bakgrunden.

Han eller hon var inte verkligt intresserad av att göra gott för dem hen skulle tjäna utan det handlade om egen vinning istället.

Bara en väljer ett alltigenom tjänande ledarskap.
Den gode herden som gav sitt liv för oss, det som påskens händelser handlar om. 

Och det är han som gör oss fria.

att leva i påsktiden då livets villkor är förändrade

Har du tänkt något på påsken och vad den innebär?

Teologer och tänkare och människor i kyrkorna
har tänkt och skrivit och formulerat mycket kring påsken,
och vad det betyder för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till.

Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn.
Eller när vi stannar upp vid årets första vitsippsbacke och tar in hur vacker den är. 
Orden blir tunna och fattiga.
Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda
tolkas uttryckligen i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
Paulus skriver
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.
Ty liksom döden kom genom en människa
kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom den första människan
som ville sätta sig själv i Guds ställe. Det berättas om det i 1a Moseboken.
Men döden kommer inte som ett straff utan
som en oundviklig konsekvens av handlandet.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet
blir konsekvensen av att människan försöker göra sig till Gud
att döden får makten över oss.
Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
Att vara människa är att vara begränsad,
vår tid och våra möjligheter har gränser.
Vi kan hejda döden en stund, men inte stoppa den.

Bara den livskraft som finns hos Gud
kan rädda mänskligheten och förändra läget på jorden.
Bara den kan ändra på situationen som är att döden har makten,
och att de starkaste alltid kommer att övervinna de svagare
tills de själva också blir svaga och går under.

En ateistisk syn på tillvaron leder till 
att det inte finns något annat än död och tomhet att vänta för jorden och oss alla.
Att det är kört.
Vi kan inte göra något åt det själva. 

Påskberättelsen visar oss hur Gud blir människa och går in under våra villkor.
Och Gud övervinner dödens makt.
Inte med våld eller tvång utan med kärlekens villkorslöshet.
Jesus står upp för fred och kärlek och förlåtelse ända till slutet. 
Fortfarande finns ondska och död omkring oss,
men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv.

Dödens verkliga makt är bruten genom en människa
som levde helt och hållet kärleksfullt.
Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. 

Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss.
Att det finns ett evighetsliv.
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.
Och då blir det meningsfullt att försöka förändra läget på jorden.
Att öka graden av fred och ansvarstagande för jorden. 

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag
som i år är den 18 maj.
Det är en tid för reflektion över vad det betyder
att livet är starkare än döden.
Vad det kan innebära för dig och mig,
och för dem vi älskar och hela mänskligheten
och allt som lever på den här planeten.

Men det är också en tid för fest och glädje,
vi har fått de bästa av alla goda nyheter.

Livet är starkare än döden.

Vitsippsbacke nära Arboga

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

En vänstervriden kyrka?

Det pågår väldigt mycket desinformation om Svenska kyrkan på nätet, särskilt mycket är det i kommentarfält i artiklar om kyrkan. 

Jag tittade lite på twitter och hittar två saker som sägs om Svenska kyrkan som självklart inte stämmer, det ena är att kyrkan är vänstervriden och det andra är att vi har lämnat den kristna tron och blivit muslimer istället eller åtminstone muslimkramare som tycker bättre om islam än kristendomen. 

Jag tänkte bemöta en del av det här på min blogg då och då och börjar nu.

Är kyrkan vänstervriden idag? Frågan är inte självklart lätt att svara på av två anledningar, vad menas med vänster och höger i dagens politik och vilka talar vi om när vi talar om kyrkan.

När liberaler talar om tvång och socialister vill vara med i NATO har begreppen höger och vänster börjat att tappa sin mening. Är det då någon mening att försöka placera in kyrkan där?
Samhällsdebatten har ju också rört sig kraftigt åt höger när de flesta partier lät SD styra agendorna. Om kyrkan står kvar vid de värden som finns i bibeln och i det Jesus visade kommer det att se ut som vänster när hela politikspektrat flyttar sig åt höger. Ju längre man själv står till höger desto mer av verkligheten ser ut att vara vänster. Och tvärtom. 

Faktum är att bibelns värden innehåller både det som traditionells har kallats höger och vänster. 

Är en generös migrationspolitik vänster och stängda gränser höger?  Är fler poliser och friskolor höger och gemensamma lösningar, skattefinansierad vård och kollektivtrafik vänster? Att värna om familjen och ge stöd åt ensamma? Var vill du dra gränserna?
Min poäng är att det är svårt idag att stoppa in saker i facken höger och vänster idag, särskilt en så mångdimensionell rörelse som Svenska kyrkan.   

Det andra handlar om vem vi talar om när vi talar om kyrkan. Om vi tänker på Svenska kyrkan som dess medlemmar, och det är ju rimligt, så talar vi om cirka hälften av Sveriges befolkning.
Är denna hälft vänster eller höger eller mittemellan?  

Den är ju allt detta på en och samma gång.
Påståendet kan alltså besvaras med ja, vänster- och höger- och mittemellan-vriden och alla andra politiska åsikter som finns i denna halva av befolkningen.
Eventuellt kan det vara så att de som har lämnat kyrkan lutar åt något politiskt håll, men det finns inte någon statistik som stödjer det som jag kan hitta.
Ett sätt att besvara frågan är att se på dig själv om du är medlem i kyrkan, är du själv vänstervriden eller inte så är kyrkan så, kyrkan är dess medlemmar. 

Tänker man kanske på kyrkans ledning när man talar om kyrkans vänstervridning?
Kyrkan styrs av förtroendevalda och kyrkoherdar på det lokala planet och av förtroendevalda på stift och nationell nivå. De förtroendevalda väljs i kyrkovalet där alla medlemmar kan rösta.
Det beror på hur vi röstar hur mycket vänster eller höger osv styrningen är i kyrkan. Här finns resultatet i senaste kyrkovalet 2021. Det är alltså något som förändras med valresultatet och inte något statiskt.

Men det är ju biskoparnas uttalanden som ofta är det som gör att kyrkan ses som vänster, ställningstaganden i olika frågor som rör människors utsatthet och välfärd. 

Den bibliska hållningen kan aldrig vara att skilja mellan andligt och världsligt eller politiskt, allt som berör människor i våra församlingar är en angelägenhet för kyrkan. Det är snarare en skyldighet för kyrkans ledare att säga ifrån när staten inte tar sitt ansvar eller behandlar människor ovärdigt.   

2017 kom en bok ut med titeln "68-kyrkan, svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989" av Johan Sundeen. Boken hävdar att vänsterrörelsen från 1968 på olika sätt har tagit makten i Svenska kyrkan och andra samfund och påverkat kyrkorna till att ta ställning för befrielserörelser och kommunistiska regimer och mot marknadsekonomi och borgerlig demokrati med mera. 

Det är en vinklad, förenklad och enögd skildring av kyrkan vi ser, och jag blir inte förvånad när jag ser att författaren är aktiv romersk katolik.
Den romerska kyrkan styrs på ett annat sätt och kan präglas av sin ledning på ett annat sätt än Svenska kyrkan med sin demokratiska uppbyggnad. Kanske brister förståelsen för en kyrka som är så annorlunda än den egna? 
Nej att säga att kyrkan är vänstervriden är en förenkling som är så tunn att den blir osann.
Kyrkan är mångdimensionell och mångfaldig på många olika sätt, även vad gäller politiska åsikter.

Det är något annat som förenar, i grund och botten är det en vilja att vara med det enda som behövs, alla olika anledningar är helt ok.
Men det är en gemenskap med ett tydligt centrum som var och kan ha en relation till. 

En kärleksfull Gud som Kristus har visat oss och som alltid finns oss nära.

Torsångs kyrka i Dalarna