Kraft och mod i en pandemidrabbad värld

Kraft och mod, kanske är det de två egenskaper vi behöver mest i vår pandemidrabbade värld just nu. 

Kraft att orka och att stå ut.
Ha ork att inte ge upp. Att orka fortsätta hålla fast vid de goda råden trots att de är så tråkiga och innebär isolering och avstånd till varandra. Kraft att tillsammans med varandra, men på avstånd, hjälpas åt att hålla ner smittspridningen så mycket vi kan.
Kraft att tänka sig för och vara klok så att smittan inte sprids. Kraft att orka fortsätta en tid till.

Mod att stå upp för våra medmänniskor som behöver vår hjälp, mod att säga ifrån när andra kommer för nära eller tar till våld och hot i sin frustration. Mod att stå upp för oss själva när vi hotas eller förlöjligas för att vi tar pandemin på allvar. Mod som gör att vi vågar hålla ut och hitta nya sätt att fira det vi vill och leva som vi vill.

Var kan vi hitta källan eller grunden för kraft och mod? Var finns möjligheter att hitta en sådan livshållning? 

Kraft och Mod är titeln på biskop Mikael Mogrens senaste bok. 
Där pekar han på tre saker som en grundförutsättning för ett gott samhälle och för att hitta vägar till den kraft och det mod vi behöver.
De tre är freden, friheten och förankringen.

Fred är på något sätt en självklarhet för oss svenskar, vårt land har inte varit i krig på över 100 år, men många som lever med oss här i landet har inte haft en sådan tur.
Vi kan ana något av krigets känsla när vi ser närmare på det våldsamma näthatet som drabbar många av oss som vågar stå för sina åsikter. Är det en krigskultur som råder på Twitter och andra plattformar?

Mogren skriver "Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr och politiskt engagemang är meningslöst." s 11

Mängder av desinformation och felaktiga påståenden flödar fram utan filter eller eftertanke på nätet och mycket av det är aggressivt och hotfullt.
Vi behöver fredens kultur och tillit till varandra för att inte tappa modet. Du och jag behövs för att vara med och skapa fred var än vi är.   

Frihet att få leva sitt liv efter sin egen vilja är något som frigör kraft, medan tvång och härskartekniker gör människor passiva. Vi behöver ha mycket av kunskaper och en bejakande miljö för att kunna stå upp för det vi tror på.
Bildning hjälper oss att genomskåda rasism och främlingsfientlighet men också att komma ifrån låsningen i könsroller och andra fördomar.  

Förankringen som Biskop Mogren skriver om är den djupaste källan till kraft och mod.
Vi behöver ha en förankring i det lokala, vårt land och bygd och kyrkan med sina högtider och årets fester. Kyrkan som samtidigt är lokal och global öppnar livet.
"Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst religiös tradition." s 17 

Förankring är inte en gränsdragning eller identitet som ställs mot andra slags identiteter. Det är istället en inbjudan att vara med och dra nytta av vad de människor som gått före oss har gjort och upptäckt.
Att hitta en kristen förankring behöver inte vara svårare än att fira våra högtider under årets rytm.  

Den kristna förankringen är kanske det allra viktigaste eftersom kristen tro bär den höga och lika värderingen av alla människor i sig, och buden om kärlek till medmänniskan och gyllene regeln till oss, att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Mogren vill slå ett slag för det han kallar ett kristet självförtroende. Att vara stolt över vad vi bär med oss i vår kultur. 

Och med en språklig finess vill han komplettera bekräftelsen som både barn och vuxna behöver för att leva gott och utvecklas - med ordet bekraftelse utan prickar över.
Ett barn som växer behöver både utrymme och kunskaper och språk. Verktyg som ger kraft att växa. Och till växten tillhör en förankring i tro och livssyn som ger trygghet och frihet att leva. 

Bekraftelse är Mogrens version av det engelska "empowerment" som har stor betydelse bl.a. i biståndsarbete och arbete för jämställdhet och rättvisa. 
Det är att ge möjligheter och mandat, utrymme och metoder till människor att själva göra sig fria och hitta vägar till ett bättre liv. Inte ta över eller styra över någon utan ge henne själv friheten att leva sitt liv. Och det är något ömsesidigt, det kan bara ske i dialog, respekt och gemenskap.
 
Det är att få kraft som gör det möjligt att växa som medmänniska och växa som kristen i den goda tron som gör oss fria.

Kraft och mod alltså.

En viktig del i boken handlar också om skillnaden mellan bra och dålig religion.
Det återkommer jag till.

Här hittar du boken Kraft och Mod av Mikael Mogren, den finns även som pdf-fil att ladda ner längst ned på sidan. 

Radio Västmanlands inslag om boken

Kyrkans tidning om Mogrens bok

På Bokbörsen kan du också hitta boken

Bryt en tradition - och var med och skapa nya

Bryt en tradition - är rubriken på årets Julinsamling för ACT Svenska kyrkan (som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen). 

ACT Svenska kyrkan är förstås vår kyrkas internationella arbete som har flera olika delar: katastrofhjälp, långsiktigt utvecklingsarbete och bistånd, dialog och samverkan mellan olika kyrkor runt vår jord, påverkansarbete som riktas till makthavare och mycket mera, varför inte komma med och engagera dig?

Kanske reagerar du mot rubriken?
Brukar inte kyrkor värna om traditioner och hålla fast vid högtider som en del av det som ger oss förankring i livet, det som ger stöd i vår livstolkning och hemkänsla i kulturen.
Jovisst är det så, men det är skillnad mellan traditioner och traditioner.

Vissa traditioner är inte bra eller värda att behålla, vissa traditioner är inte alls uppbyggande eller frigörande utan tvärtom, de förminskar livet för människor, håller fast dem i dåliga mönster och tvång av olika slag. Så är det med de traditioner som ACT i år lyfter fram som vi bör bryta.

Tvångsäktenskap är en av dem. Barn tvingas att gifta sig,  30 000 flickor varje dag blir bortgifta och missar chansen att få en bra utbildning som kan ge dem ett bättre liv. I dessa traditionella kulturer där detta är vanligt har männen makten över flickorna och begränsar deras liv. Den traditionen är en av dem som hindrar kvinnor och flickor från att leva sina liv som de vill. En tradition att bryta.

Fler än 10 000 flickor könsstympas varje dag, det här är så förtryckande och destruktivt att vi inte vill tänka på det. Men låt oss verka för att stoppa det i stället för att blunda!  

Kvinnor och flickor utsätts för våld på många platser och i många sammanhang runt jorden, även i vårt eget land. Var tredje kvinna utsätts för våld någon gång under sitt liv, och våldet ökar under tider av frustration och kris som just nu under pandemin. Vi behövs för att verka för en ökad jämställdhet och för att tillsammans skapa nya goda traditioner.

Traditioner som visar att våld aldrig är acceptabelt, som hävdar vår rätt att älska dem vi vill och själva välja vår partner. Och framförallt som förkastar och fördömer ingrepp och stympningar i människors kroppar som inte är till för hälsa och ökad livskvalitet.  

Internationellt stöd har drabbats av Coronaepidemin som vi alla, men med skillnaden att här drabbas de allra mest utsatta och behövande. Biståndsprojekt och hjälpverksamhet får mindre resurser att röra sig med. Här behövs insatser, här behövs du och jag. Helst tillsammans.

Låt oss hjälpas åt att göra vad vi kan för att bryta människofientliga traditioner och hävda frihet och mänskliga rättigheter, hävda livet och varje människas stora värde. 

Här kan du hitta några filmer om ACT Svenskakyrkan och arbetet som görs för att bryta de destruktiva traditionerna. 

Här finns Gåvoshopen där du kan hitta julklappar som ger mod, hopp och medmänsklighet. Kanske en ny man eller mammakrafter?

Läs mera här i Svenska kyrkan -bloggen om att bryta skadliga traditioner med exempel i världsvida kyrkan.

Om en vision som ger antikroppar mot hopplösheten

 En lite kryptisk rad fanns med i söndagens gammaltestamentliga läsning i kyrkan. Så här står det: "Fiskare ska stå längst stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork."

Profeten Hesekiel håller på att skildra den hoppfulla ljusa framtid som han har löftet om ska komma, i skildringen har en flod med levande, friskt och klart vatten stor betydelse. Det friska vattnet ska vara så livgivande att när det rinner ut i havet ska till och med saltvattnet bli friskt och fullt av fisk i överflöd. Det ska vimla. På båda sidorna om floden ska träd växa, de ska ständigt bära frukt till näring åt folket och deras blad ska aldrig vissna. Och bladen ska ge läkedom.

Läkedom nära och tillgängligt för alla, läkedom som kan bota och hela. Som till och med kan rå på virus och cancer, reumatism och malaria, aids och alla de sjukdomar som plågar oss så mycket. 

Visst är det en hoppfull framtidsvision profeten målar upp, en vision som är mer än en fantasi eller önskedröm utan som grundar sig i ett löfte.   

En vision eller framtidsbild som vi vågar tro på gör all skillnad i världen, den gör oss fria från hopplöshet eller modlöshet. Gör oss fria att kunna handla för det goda och att alltid se framåt med förväntan.

En Gedi och En Eglajim var två platser i den torra ödsliga och livshotande öknen vid Döda havet, den sjö som är så salt så att ingenting kan leva där. Det är bland de mest livsfientliga platserna som finns på jorden.
När Hesekiel skriver att till och med där ska fiskare kunna fiska och låta sina nät ligga på tork, då anar vi vilken storslagen vision det är som profeten målar upp. Där verkligen död ska vändas till nytt liv.

Löftet om livet kommer från Gud själv, skaparen och livets ursprung.

Bör vi fly från en dödlig pest?

Idag vill jag göra något ovanligt här på min blogg, jag vill dela tankar från ett brev som Martin Luther har skrivit. Kanske finns det en hel del att fundera över just i vår tid. 

På 1500-talet drabbades det som senare skulle bli Tyskland av pestens härjningar. 

Det var 1527 som bland annat Wittenberg och Breslau drabbades av svår pest. 

Martin Luther som levde där var redan var en ledande gestalt i den nya reformerade kyrkan. 

Nu skrev han ett brev till en kollega i Breslau, Johan Hess. Han hade fått frågor om hur prästerna och de kristna skulle agera i den allvarliga krisen som farsoten innebär. 

Luther skrev ett ganska långt svar på frågan och det är intressant att läsa. Det är ett ganska nyanserat och resonerande brev där man kan följa hans tankar. Men samtidigt är det präglat av Luthers sätt att ta till starka bilder och hårda ord.

Det som står i centrum för Luther är inte de enskilda prästernas välfärd utan det kristna folkets liv och reformationsrörelsen. Det är människorna och de nya insikterna och tron som ska försvaras.

 
Därför är det första Luther säger att präster och pastorer ska stå fast och vara kvar för att ge stöd åt de sjuka och döende. De ska ge folket styrka genom ordet och sakramenten till tro som ger tröst inför döden. Kristus vill inte att hans minsta vänner ska överges. 

Bara om det finns nog med predikanter på en ort kan övriga lämna platsen, det är nämligen igen synd att fly när det är nödvändigt menar Luther och han tar exempel från bibeln och kyrkofäderna.

Det samma gäller också andra som har offentliga uppdrag som borgmästare, ordningsmakt och advokater, de bör stanna kvar i den pestdrabbade staden. Luther varnar för den situation som kan uppstå om det inte finns någon lag och ordning i en stad.

Luther skriver också om ansvaret föräldrar och barn har för varandra. Det är en ömsesidig relation där alla bör stötta varandra. Det gäller också föräldralösa och grannar, på alla plan har människor ansvar för varandra och bör inte fly utan att se till att alla klarar sig.

"Vi är bundna till varandra på ett sådant sätt att ingen ska överge den andra som är i nöd, vi är skyldiga att hjälpa och stödja varandra på det sätt vi själva skulle vilja bli hjälpta." Det är gyllene regeln som Jesus gav i Matt 7:12 som Luther anspelar på.

Och så har han vidgat frågan om agerande i pestens tider till att gälla hur vi bör förhålla sig till varandra i alla situationer.

Men där nästans behov fylls på andra sätt står det oss alltså fritt att lämna orten skriver han, och mer än så. Det är också vårt ansvar att inte utsätta oss själva för fara eller smitta i onödan. 

Luther vill lyfta fram att det är att fresta Gud att inte ta vara på mänsklig kunskap och medicin. 

"Gud har skapat mediciner och gett oss intelligens så att vi kan skydda oss och ta vara på kroppen så att vi kan leva i så god hälsa som möjligt."

Han varnar också skarpt för att sprida smitta till andra, detta är faktiskt en form av mord som vi verkligen måste undvika. Luther använder starka ord och nämner till och med dödsstraff för dem som smittar andra med den dödliga pesten.

Något som är väldigt svårsmält är den tanken att pesten ett Guds straff, den har funnits i många olika religioner och kyrkor. 

Och som den medeltida man han är så håller han med, pesten är Guds straff eller rättare sagt en prövning menar Luther, inte bara som straff för synd utan också som en test av människors tro och kärlek. Pesten sänds som en prövning av tron, att göra något gott för Gud är att göra gott för medmänniskan även när medmänniskan är sjuk. Och det är där i tjänsten för medmänniskan som vi verkligen prövas.

Den kristna ska göra det hon kan och inte oroa sig. Synen på sjukdomen som Guds straff blir på något sätt till en trygghet i den Lutherska världsbilden. Det är inte en totalt oberäknelig slump som tar våra liv utan en Gud som vill oss gott. "Om Gud vill ta mig kommer han säkerligen finna mig vad jag än gör och var jag än befinner mig, men när jag gör vad jag ska utan att utmana och ta större risker än nödvändigt är jag på den säkra sidan. Tron räddar till evigt liv."

Jag ska återkomma om detta svåra med tanken på sjukdomar som Guds straff, 

vi tänker på ett annat sätt idag.

Pesten på medeltiden var rena dödsdomen, och många dog - därför var det viktigt att alla förbereds för döden menar Luther, det görs genom att gå till bikten och ta emot sakramentet (nattvarden) varje vecka eller var fjortonde dag, att alla försonas med sina grannar och göra Guds vilja.
När då Gud kommer och knackar inför avfärden är vi redo.
Det är alltså varje människas eget ansvar med stöd av kyrkan att förbereda sig för döden som kan komma när som helst.

Mycket av vad Luther skriver är svårsmält och ibland stötande. Det medeltida språkbruket är grovt och tillspetsat och Luther som person var inte den som uttryckte sig försiktigt. 

Kanske tänkte han att det behövdes starka ord för att nå fram med de budskap som han menade var livsviktiga och livsavgörande inför livet efter detta.

Vi står i traditionen från Luther, men vi har andra kunskaper och tankar, och det återkommer jag till en annan dag.

Martin Luther skrev sitt brev, och det finns översatt till engelska med titeln Whether One May Flee from a Deadly Plague.  Här hittar du en länk till Luthers text på engelska.

Luthers text på tyska finns här

Ärkebiskop Antje Jackelén skriver här i Kyrkans tidning om kyrkans roll i oroliga tider och där har hon med hänvisningar till Luthers text.

Budbäraren är EFS tidning och har finns en artikel om Luthers pestskrift 

Och här en bild som ger en bra sammanfattning av vissa delar av Luthers brev:

Farsoternas påverkan av historien

Vi är långt ifrån de första som har drabbats av sjukdomar eller epidemier i vår tid. Om vi läser vår historia hittar vi fasansfulla beskrivningar av när länder och världsdelar har drabbats av pest och svåra sjukdomar. Kanske minns du berättelser om Digerdöden från Medeltiden, pesten i London vid 1700-talets första årtionde, Spanska sjukan vid 1900-talets början eller AIDS-epidemin från 1980-talet. Olika epidemier har varit förskräckliga följeslagare i mänsklighetens historia. 

En bok som skildrar mycket av detta är "Farsoterna i historien" av William McNeill som kom 1985 på i svensk översättning (på engelska går den att få tag i, titeln är Plagues and People) på svenska är boken utgången men kan hittas på bibliotek, antikvariat eller kanske Bokbörsen. 

Det är en ryslig och spännande läsning om hur sjukdomarna har drabbat och övervunnits av dem som överlevde, om hur nya handelsvägar spred sjukdomar runt jorden och hur sjukdomar som dödat till slut blev barnsjukdomar. 

En förklaring som McNeill lyfter fram till att svåra sjukdomar av olika slag drabbar mänskligheten är att det mycket ofta handlar om en infektion eller ett virus som övergår från djur till människa. Något händer som gör att ett virus som finns bland djuren och ofta inte dödar dem förändras. Kanske som en mutation eller bara genom att det kommer in i människors kroppar och då förvandlas till sjukdom. I värsta fall blir det till epidemier eller pandemier. Digerdöden till exempel förknippas med råttor eller andra gnagare och loppor och löss som levde på råttorna. 

McNeill visar i sin bok att epidemier och svåra sjukdomar kan ha haft mycket större betydelse för den historiska utvecklingen i mänskligheten än vi kanske har anat. 

På 100-talet och 200-talet efter Kristus härjades Rom av epidemier skriver McNeill. De första kristna församlingarna hade bildats och för de kristna var det viktigt att ge vård åt sjuka till och med i farsoter. En mycket enkel omsorg med vatten och mat räddade många liv.
När alla andra funktioner i samhället misslyckades stärktes kyrkan. De kristnas tro kunde också ge mening och hopp i de mest utsatta tider av död och pest. McNeill skriver: "Kristendomen var således ett system av idéer och känslor som var väl anpassat till en tid genomsyrad av umbäranden, sjukdom och ond bråd död" (s. 108) 

Det stora exemplet, vid sidan av digerdöden, på hur epidemier förändrade historien är det som sker när européerna anländer till Amerika år 1492 och framåt. Européerna bar med sig en rad olika sjukdomar som de redan var immuna emot som till exempel mässlingen. Men bland innevånarna i Amerika fanns ingen immunitet alls mot mässlingen och andra sjukdomar. Resultatet blev katastrofalt. McNeill skriver att befolkningen i Amerika kan ha varit omkring 100 miljoner strax före erövringen. Nu minskade befolkningen radikalt.

Ett exempel är civilisationen i Mexiko som kan beräknas till 25 miljoner människor vid 1400-talets slut. 1568 har befolkningen i centrala Mexiko krympt till 3 miljoner och 1620 var den nere på sitt minimum, omkring 1,6 miljoner. Allt detta huvudsakligen beroende på epidemierna som européerna bar med sig.

Detta menar McNeill var en viktig orsak till att européerna kunde lägga Amerika under sig och ta över naturtillgångar som fanns där. 

Man kan fundera över vad som händer med ett samhälle och en kultur när den drabbas så totalt, allt faller samman, så även traditioner och kunskaper och den religion eller livstolkning som varit den rådande. Särskilt om den inte har något sätt att förhålla sig till en katastrof för hela befolkningen. Urbefolkningen såg sitt eget folk sjukna in och dö medan främlingarna klarade sig. 

Tolkningen blev att Gud står på européernas sida och att aztekernas gudar har vänt ryggen åt sitt folk. Kristna missionärer visade på möjligheten att ansluta sig till kristen tro och många omvände sig. 

Många missionärer försökte arbeta för urbefolkningens rättigheter och för att ge vård åt de sjuka, men samtidigt var de barn av sin tid och lydde kolonisatörernas regler.

Steg för steg har sedan mänskligheten hittat sätt att skydda sig eller lindra olika sjukdomars härjningar men det är en ständig brottning där all vår uppfinningsförmåga behövs.   

Epidemier och farsoter har präglat mänsklighetens historia mer än vi oftast tänker på. 

Så kommer Coronaepidemin troligen också att få konsekvenser som vi knappast anar ännu.

Timglaset i Ramnäs kyrkas predikstol