Om krigen, våldet och kyrkan

Det ser illa ut för Ukraina just när jag skriver här, Ryssland har gjort en offensiv och det är hårda strider. Det är svårt att tänka sig hur fruktansvärt det måste vara att hamna i kriget för både civilbefolkning och soldater. Ännu värre i Gaza där också våldsamheter och bombningar pågår. Människor flyr men det finns ingenstans att ta vägen. 

Obeskrivligt omänskligt!
Och ändå används tron och kyrkan ofta som ett sätt att rättfärdiga våldet och krigen.  

När Putin hade inlett kriget mot Ukraina, det som han kallade en militär specialoperation var det viktigt för honom att säga att det var för att rädda det ukrainska folket han gjorde det.

Men Putin menade också att det var för att försvara den sanna kristendomen han tvingades starta kriget. Han använde kyrkan och tron som ett argument för krig.

Detta är den värsta formen av missbruk av Guds namn tillsammans med när religion används för att förtrycka människor eller utplundra naturen.

Hur kan man missa grunden för tron, att Gud är kärleken, så grovt att man tror att kyrkan eller Gud behöver försvaras med våld? Eller kan utnyttjas för våldsanvändning.  

Ändå har det skett många gånger i historiens lopp, tron och kyrkan har använts för våld och krig och för att skaffa sig själv fördelar, makt eller rikedomar. 

Kyrkan har också använts för att skapa en människocentrerad världsbild som har lett till att man har sett naturen, Guds sköna skapelse som något att utnyttja och använda utan hänsyn eller respekt. Människan sågs som skapelsens krona, och i en sekulariserad version blev människan till alltings mått på bekostnad av djuren och naturen. 

Men detta är inte Guds vägar.

När premiärminister Netanyahu i Israel talar till sitt folk händer det också ibland att han citerar bibeln, vårt gamla testamente. 

Ett av dessa citat som han har använt flera gånger handlar om hur hebreerna skulle behandla Amalekiterna som hade attackerat Israels folk, nämligen döda alla, män, kvinnor, barn och spädbarn, oxar får kameler och åsnor… (du kan hitta berättelserna i 1 Sam kap 15:3)

Så vill Natanyahu försvara det blodiga kriget som kallas folkmord.

Men det är inte Guds vägar.

Det är ett bekymmer att bibeln har sådana hårda ord och att gamla testamentet i vissa delar beskriver Gud så. 

Kanske kan vi tänka så att det är bildspråk för hur viktigt det är att stå emot ondska och det som bryter ner, det som skadar och förstör behöver vi hjälpas åt att motverka på alla sätt. Bibeln är ingen ofelbar beskrivning av vem Gud är och om tillvarons villkor, utan människors tolkningar och beskrivningar. Ändå finns där en kunskapskälla som inte har någon motsvarighet. Där får vi reda på det som vi inte kan veta annars. Men det behöver tolkas. 

Kristus visade att han hellre led själv än att förorsaka andra lidande.
Hans liv var helt och hållet kärleksfullt och han gav andra bilder av Gud, en kärleksfull pappa som möter sin son med öppen famn, en höna som samlar kycklingarna under sina vingar, en herde som söker det hundrade fåret som har sprungit bort.

Gud är den barmhärtige.

Eller som det står skrivet ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matt 12:20)

När vi lär känna Gud genom Kristus vet vi att Gud vill inte ha offer utan barmhärtighet, Gud vill liv och friskt vatten, och Gud vill ha oss med på vägen mot en fredligare värld. En värld där vi lever i samklang med människor, djur och hela skapelsen. 

 Jesus säger: Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”
”detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mig.”

Allt detta användande av tro och Gud för våld och förtryck, och även för att behandla varandra illa är helt förkastligt, det är emot Guds egen vilja.
För att inte tala om att förgifta eller förstöra jorden. 

Guds vägar, de som Gud vill att vi ska gå är att vara medskapare.
Det är att med Guds hjälp förändra läget på jorden till att bli allt mer människovänligt, miljövänligt och se till att jorden blir en plats där de som kommer efter oss kan leva.   

Det är att gå fredens väg.

Änglarnas dag och förförelser

Det handlar om Änglar i kyrkan den här helgen. Den helige Mikaels dag kallas dagen och vi läser bibliska berättelser om kampen mellan gott och ont. 

En av texterna är ganska obehaglig och stötande: enligt Matteus säger Jesus
"Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad och ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll." (Matt 18:8, läs orden i sitt sammanhang här) 

Texten handlar om varningar för att göra barn illa och därför tar Jesus i mer än som vi kanske tycker är rimligt, att det vore bättre att göra sig själv illa än att skada och förföra barn, hur låter det? 

Att förföra ett barn, de flesta håller nog med mig om att det är det värsta en människa kan göra. Men vad lägger vi in i ordet förföra? Det ligger nära till hands att tänka på sexuella övergrepp och pedofilers handlingar mot barn, och det är verkligen det värsta, att svika barnets tillit och utnyttja dem för något så oviktigt som sin egen lust.

Jag tänker mig att förförelsen också kan vara att ta ifrån ett barn tilliten och tryggheten i tillvaron och känslan av äventyr och möjligheter i livet, och att ta ifrån barn deras tro. 

Det finns en annan tolkning av Jesusorden och det är att de inte bara riktas till oss som individer utan till gemenskapen kyrkan. Det blir inte lättare men kanske mer förståeligt.
I gemenskapen kan vi behöva ta avstånd från vissa tankar, åsikter och föreställningar om det inte ska gå riktigt illa.
Barn behöver skyddas från dem som vill förföra dem på alla sätt. 
I tredje rikets Tyskland blandades kristendom och nazism på ett skrämmande sätt i den tyska rikskyrkan. Där ser jag en arm som hellre skulle huggas av än få förstöra hela kyrkan. (Mer på min blogg här)

I kyrkans allra första tid var det otänkbart för en kristen att välja ett yrke där våld skulle utövas. Du kunde inte vara soldat eller bödel och vara trogen Kristus som är fredens furste. 

Efter hand förändrades detta och den stora omvälvningen kom på 300-talet efter Kristus när den romerske kejsaren Konstantin blev kristen och när kristendomen snart blev till en statsreligion i det romerska riket. 

Den lilla kristna kyrkan som varit förföljd och där många hade fått dö för sin tro förvandlades till en del av det våldsamma romarriket. Snart blev den förföljare istället för förföljd, snart bildades inkvisitionen och teorin om det rättfärdiga krigen myntades.

Vid sidan av maktens kyrka fanns då som nu andra som höll fast vid det mer ursprungliga, den fredliga och befriande tron som gav mod att leva, gemenskapen som salt och ljus i kontrast mot omvärlden och tillsammans med alla dem som ville skapa en mänskligare värld.

Ängel kommer av det grekiska angelos och betyder helt enkelt budbärare, någon som kommer med ett bud från Gud. Det handlar om bud som ger glädje och hopp som när Jesus ska födas eller vid den tomma graven. Men det kan också vara bud om förändring och kritik av maktmissbruk, både i och utanför kyrkan. 

Jag tror att var och en av oss kan vara en ängel för varandra, vi kan ge glädje och hopp till varann, och vi kan vara med och skydda dem som är utsatta och peka på det som inte fungerar i samhället och gemenskapen.

Jesus var fredens människa

 Att reflektera över kyrkans roll i krig och fred gör att vi behöver gå till kyrkans ursprung, vi får gå till Jesus Kristus och se vad han sade och gjorde.

Vi får gå till bibelns evangelier i första hand, och där blir det tydligt att Jesus stod upp för fred och icke-våld på alla sätt. Han kallades Fredsfursten och änglasången vid hans födelse handlade om fred på jorden. Genom hela hans liv och död kan vi se en kärleksfull människa som vill fred, respekt, ömsesidighet och medmänsklighet. En människa som möter var och en där hon är och skapar nya livsmöjligheter.

Och som lever som han lär, ända in till slutet av hans jordeliv då han dör som han hade levt, med orden "Fader förlåt dem" om dem som dödar honom genom korsfästelsen. 

Det finns några berättelser som har gett en annan bild, kanske den tydligaste när Jesus driver ut dem som köper, säljer och växlar pengar ut ur templet.
Då tar han till våld, ja, men inte mot människor eller djur.
Han står upp mot det som hindrar människor att leva nära livskällan och mot dem som tvingar av människor deras pengar. När han drev ut dem sade han enligt Markus: "står det inte skrivet; Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Mark 11:17)

Jesus är fredlig och kärleksfull, men det innebär inte att han är passiv inför det som skadar människor och särskilt barnen och utsatta människor på alla sätt. Han för en kamp mot det som är ont och destruktivt, men aldrig med våldsmetoder. 

Det finns många hårda ord som Jesus säger i evangelierna, många av dem är skarpa och vassa varningar som vill skaka om oss till att leva mer kärleksfullt och generöst.
Ett av de hårdaste är om dem som förleder barn på olika sätt, för dem vore det bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup (Matt 18:6) Vi anar vilken kraft det finns i en sådan kärlek till varje litet barn, och vilken skarp varning mot den som förstör ett barns liv.

Jesus är den som kommer för att befria människor och inte döma dem, han upprättar människor, gör dem fria att leva alltmer sant och kärleksfullt. Ibland genom att få dem att se det de själva gör som är fel och ändra sig, men oftast genom att se allt det goda de bär inom sig som ska få komma fram, Guds gåvor som behövs i världen.

När Gud uppväcker Jesus från de döda ger han ett hopp som ingenting kan ta bort, liv är starkare än död, Gud segrar till slut och ska låta freden råda.

Guds rike är fredens rike där Shalom råder- den totala harmonin mellan Gud och människor, mellan människor inbördes och mellan människor och hela skapelsen, djur och natur. Harmoni till och med inom oss själva. 

En fredens människa var början på kyrkan, och mycket av det goda i vårt samhälle. 

Men hur kunde det bli så fel? Förföljelser och korståg, häxjakter och kättarbål, inkvisition och kolonialism?

fortsättning följer..

Jesusbild från Våmhus kyrka i Dalarna

Tro och vetenskap är vänner med olika sätt att se på tillvaron

Ungdomar berättade för mig att det fortfarande undervisas i skolan om att vetenskap och kristen tro strider mot varandra. Tänk att sådana onyanserade fördomar fortfarande får vara en del av skolans undervisning!
Ok jag kan gå med på att det finns vissa vetenskapsutövare och vissa religiösa personer som har en mycket snäv och fundamentalistisk syn på vad vi vet om tillvaron och där kan de krocka med varann.

Men åtminstone inom kyrkornas värld är det en liten minoritet som till exempel hävdar att kreationism ersätter vetenskapens teser om jordens uppkomst eller utvecklingsläran.
Något som krånglar till det för några är att det finns så många olika tolkningar och synsätt på tro och bibel, men å andra sidan är det på samma sätt inom vetenskapen och universiteten där det finns olika skolor med sina tolkningar inom varje ämnesområde.  

Vetenskap och tro kan i bästa fall vara till nytta för varandra om de har en accepterande generös hållning. Det är ju en komplex relation mellan olika former av kunskaper det här handlar om.

Alla som har fördjupat sig i teologi eller religion håller med om att tro och vetenskap inte behöver strida mot varandra eftersom de inte handlar om samma sak. De svarar på olika frågor om naturen och tillvaron. Däremot har en sund tro och de flesta former av vetenskap mycket utbyte av varandra på flera sätt. 

Vetenskap handlar förenklat om det som kan mätas och vägas, om metoder för att skaffa sig kunskaper om naturen och allt vi ser.
Det är bra och nyttiga kunskaper som med sina resultat hjälper oss alla i vardagen. Till exempel genom att ta fram vaccinen som skyddar mot Covid-19 eller alla tekniska saker vi omger oss med, som den här datorn jag skriver på nu.
Men vetenskapens resultat är inte värdeneutrala, kunskaperna kan användas på olika sätt. De kan leda till hälsa och sjukvård som hjälper många människor, men vetenskapen ger också resultat som kan användas till vapen och teknologi som utplundrar naturen, utrotar djur och ställer till med klimatkris. 

Det är där som tron och etiken kommer in. Den kristna tron ger sätt att bedöma gott och ont, ger etiska modeller och livsåskådning. Tron handlar om existensens grund och de djupa livsfrågorna som vi får leva med men som inte kan besvaras med vetenskapens metoder. Det är värderingsfrågor och livstolkning på ett djupare plan. Vetenskap ger svar genom sina hypoteser om jordens tillkomst och livets utveckling på ett beskrivande plan. Tron tolkar dessa fakta utifrån våra kunskapskällor och säger oss att livet är gott och att det finns en Gud som ger våra liv mening och sänder oss till varandra. 

Frågan om tro och vetande och om kristen tros relation till vetenskap har behandlats och grubblats över väldigt länge och mycket. En rad olika författare bland vetenskapspersoner och teologer och kyrkans tänkare har efter hand hittat sätt att leva tillsammans och hjälpas åt.
Många av de första vetenskapsmännen i vårt land var präster, de studerade naturen och skapade nytt vetande.
Kunskaper om naturen och människan är mycket värdefulla och de strider inte mot tron. Tvärtom så fördjupas tron på en skapare genom att vi lär oss mer om naturen och allt som finns på vår jord.

I kyrkans värld används vetenskapliga metoder och kunskaper varje vecka.
Präster använder bibelvetenskapens metoder, studerar kommentarer och rön kring de bibliska skrifterna. Vi använder psykologins och pedagogikens rön för vårt arbete med människor bland mycket annat. Kanske är kyrkan en av de mest vetenskapspositiva områdena i vårt land.
Vad skönt det skulle vara om det vara ömsesidigt.
Och om skolan i sin undervisning kunde vara lite mer nyanserad och verklighetsanpassad.
Skärpning önskas!

Som en illustration till texten, ett Luthercitat om relationen mellan tro och kunskaper,
tack Sandi Krakowski för bilden. 

Einar Billing och folkkyrkan

Den 21 maj 1920 utsågs Einar Magnus Billing till biskop i Västerås stift. 49 år gammal lämnade han professuren i Uppsala för nya utmaningar. 

Tänk ett ögonblick på det historiska läget i Europa och Sverige.
Det sk första världskriget som slutade 1918 hade satt enorma spår, nästan en hel generation av unga män var döda. Hur kunde människor göra så fasansfulla handlingar? Och hur kunde Gud tillåta?
Världsbilder och teologiska tolkningar hade krossats.

När Einar och hans familj kom till Västerås härjade också Spanska sjukan, en pandemi som dödade miljontals människor över hela jorden 1918-1920. Ekonomin var i kris och kyrkan var i kris.

Billing skulle vara i Västerås fram till sin död 1939, och han var där som biskop under en tid av omvälvningar på gott och ont, i en tid som nu kallas mellankrigstid och som skulle leda fram till andra världskriget. I denna tid behövdes nya visioner och mål för samhället och för kyrkan.
Det gick inte så bra i samhället på alla håll om man får säga så.

Billing är den person som mer än andra är förknippade med folkkyrkan. I hans herdabrev och i senare skrifter målade han upp visionen av en kyrka som skulle kunna ge frid och fred till mänskligheten. 

Så här skriver han på tidens svenska: 
Men så se vi ock tydligare än förut vår kyrkas uppgift i denna tid framför oss.
Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar.
Det är icke en af kyrkans uppgifter — det är det hela. (Herdabrevet sidan 27)

I denna tid av krig, farsoter och kriser lyfter Billing fram en enda uppgift - att ge ut det goda budskapet om Guds frid till alla människor. Något som han menar behövs mer än allt annat. I ofredens och ofridens tid.

Kyrkan blir för Billing en kanal från Gud till människor, ett medel för att dela den förekommande nåden som ger människor frid.
Som ett redskap är kyrkan inte till för sin egen skull utan för sitt ändamål. För att göra uppgiften. Att dela Guds frid som övergår allt förstånd med oroliga och osaliga, och det betyder att kyrkan är till för människorna och inte tvärtom.

Och det sker genom att budskapet - det goda glada budskapet - evangeliet ges till människorna, till var och en enskilt. I första hand genom predikan, dopet och nattvarden. Men också med handling.

När Billing ska ringa in och förtydliga vad han menar med Guds frid skrivet han: den är inte högtidsdräkten utan vardagsklädseln, inte tornspiran utan den bärande grunden. 

Guds frid är det som gör att vi människor orkar med att leva trots allt.
Livskraften som kommer av vissheten att du och jag är älskade och accepterade av den störste och högste, Gud själv. 
Men Guds frid är mer än visshet eller kunskap, den är en kraft som verkligen övervinner det hotande och döden.

Eller som Billing själv skriver i en psalm:

3 Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista,
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4 När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt. Sv psalm 272) 

Billing var en man som själv kände de brännheta trakterna han skrev om, han var sjuklig under perioder av livet. Det är självupplevt.

Kanske var det en av anledningarna till att så många anslöt sig till hans livssyn och vision av kyrkan.(fortsättning följer)

Billings fina psalm om Guds nåd hittar du här

Einar Billings herdabrev finns här

Einar Billing Den Svenska folkkyrkan finns här

Om Einar Billing på Wikipedia

Einar M Billing i Svenskt Biografiskt lexikon

Einar Billing 1920

Om folkkyrkan 2, den svåra balansgången

En kyrka som vill vara en folkkyrka, i meningen ha god kontakt med folket där hon finns behöver hitta sätt att balansera. Med en annan bild: undvika att falla ner i något av två diken. 

Det ena diket är att kyrkan blir ett med folket så långt att kyrkan så att säga absorberas. Kyrkan blir ett uttryck för tidens värderingar och inte mycket annat. Då har kyrkan upphört att vara kyrka och förlorat sin själ och sitt existensberättigande, andra kan uppfylla människors önskningar bättre. Inte minst de kommersiella krafterna. 

Den andra risken är att kyrkan blir en exklusiv motkultur i samhället, en liten grupp som tappar bort kontakten med folket och som ger intrycket att tro har att göra med en liten sektor i tillvaron. 

Några exempel: Vissa former av sk liberalteologi på 1800-talets mitt och slut ville anpassa den kristna tron så att den kunde tas emot bättre. Den skulle vara helt och hållet rationell och förnuftsbaserad utifrån den tidens tankar. Det blev en etisk hållning, kanske inte så dum i och för sig, men hopplöst kopplad till en högborgerlig syn på livet vid den tiden. Och till det som ansågs vara vetenskapligt och sant, till exempel rasbiologi... 

Det andra exemplet är ännu mer skrämmande. Under andra världskriget utvecklades en del av den protestantiska kyrkan i Tyskland till att bli det som kallas Deutsche Christen - en slags kyrka men med en ideologi som låg närmare det nationalsocialistiska partiet än bibeln.
Hela gamla testamentet rensades bort tillsammans med andra "judiska" idéer, de ställde sig bakom den sk "eutanasiprogrammet" som var början till förintelsen osv. 

Det andra diket att undvika är att kyrkan ses som enbart en motkultur - att starkt betona kontrasten och skillnaderna mellan kyrkans tro och de värderingar som finns i det folk man är en del av. Det är sektens lösning, det blir en sluten gemenskap som tänker sig ha hela sanningen. En skarp gräns mellan "vi och dom" målas upp och sekten blir auktoritär, det behövs ju en stark ledare som håller fast vid sanningen.

Också här finns många exempel, det handlar om fundamentalism och inåtvänd gemenskap som riskerar att tappa bort viktiga delar av bibeln. Det kan vara de ord som handlar om respekt, medmänsklighet och engagemang.

Vissa stränga "frikyrkor" blev vid 1800-talets slut organiserade som föreningar. Vissa ville ha ett "rent" nattvardsbord där enbart den som var tillräckligt mycket troende fick vara med. Personer kunde också bli uteslutna om de inte levde upp till de höga moraliska kraven.

Den exkluderande kyrkan gör skillnad på människor. Och kanske det som är värst är att den skapar en bild av tillvaron där det andliga och det profana är skarpt åtskilda.

Einar Billing blev utsedd till biskop i Västerås i maj 1920, och det var han som utformade den tolkning av folkkyrkotanken som blev den mest inflytelserika under 1900-talet.  

Hans lösning på balansgången är det han kallar  "Den religiöst motiverade folkkyrkan". När Billing talar om "det religiösa" ska vi inte tänka snävt-- det handlar helt enkelt om att kyrkan är motiverad av tron - religionen och ingenting annat. 

Att se religiöst är för Billing att se en helhet, allt hör i hop med Gud. Och det är ganska självklart för den som tror på Gud som skapare och alltets ursprung. Allt och alla människor kommer av Guds kraft och vilja. Gud är allas fader och moder, inte bara några få av oss. Vi är önskade och älskade, Kristus har gett allt för oss och övervunnit dödens krafter. Vi är alla inkluderade i Guds kärlek.

Billing vill betona båda delarna - både det religiösa och folkkyrkan alltså. 

Tanken är att kombinera kyrkans budskap med en god relation till folket, men utan att värderingar som strider mot kyrkans tro kan få ta över som det var på väg att göra i Tyskland på Billings tid. 

Det är också en balansgång mellan väckelserörelsernas sätt att bilda kyrka och det rigida statskyrkosystemet. Alternativet till de två och idealet är en öppen kyrka som möter var och en personligen med det stora glädjebudskapet. Ett nådesbudskap som vill nå alla med Guds frid, med Billings ord. 

Billing lyckas undvika det som händer i tredje rikets Tyskland genom betoningen av det religiösa och genom inriktningen på individen.

Var och en är innesluten i Guds frid, och förväntas leva ett gott liv, inte i kyrkan utan i vardagen och genom sitt vanliga liv, att göra gott för medmänniskan och göra sitt arbete på ett bra sätt så att livet blir mindre plågsamt och bättre för alla.
Folkkyrkans effekt är inte i först hand en gemenskap av troende utan ett mer människovänligt samhälle för alla. 

Där någonstans går balansgången mellan identitet och relevans.

(fortsättning följer)

Om folkkyrkan del 1, Folkkyrkoträdet

Det tog lite tid att bestämma sig, den där perioden när jag studerade i Uppsala och grubblade över vad jag skulle göra med mitt liv. 

En av de olika saker som fick mig att välja att satsa på kyrkan och bli präst var när jag upptäckte att kyrkan kan vara en folkkyrka. Jag vill skriva lite om det här på min blogg den närmaste tiden. 

Idag bara kort, några kännetecken och ideal vad som menas med en folkkyrka till skillnad från andra sätt att organisera sig som kyrka. 

Kasta en blick på den här bilden som kommer från biskop Mikael Mogren i Västerås - folkkyrkoträdet. 

Se på den stora vida kronan på trädet - Folkkyrkan är en del av samhället och sträcker sig ut i hela folket där den finns, riktar sig till alla som bor och vistas i församlingen.

Kyrkan har ett viktigt ärende till alla, till var och en personligen och till hela folket: Det som Einar Billing kallade "den villkorslösa och förekommande nåden". Han talade också om syndernas förlåtelse och Guds frid som det viktigaste av allt.

Idag använder vi ofta lite andra ord. Gå till en kyrka på gudstjänst, eller bättre i dessa tider: kom till en digital gudstjänst. Det finns många som du kan vara med på från olika delar av landet. Nästan alltid kommer du att höra orden om att du är älskad. Att Gud ser på dig och oss alla med kärlek och glädje. 

Att detta budskap ska gå ut till var och en av oss är den viktigaste anledningen till att kyrkan finns.   

Folkkyrkan bärs av en ovilja att exkludera eller utesluta någon, tvärtom så finns det ett viktigt uppdrag som kyrkan har att försvara människor som är exkluderade och utsatta.
Folkkyrkan är en kyrka som är till för andra. 

För att kunna verka brett och stort utåt, för att vara en öppen folkkyrka behövs de djupa rötterna.
Kyrkan ska vara djupt förankrad i Guds nåd, bön, gudstjänst, dopet och nattvarden, bibel och reflektion.

Där finns den tydliga identiteten som inte är gränser utan kärna.
Tron på Jesus Kristus.
Och viljan att gå i hans fotspår. Möta människor som han mötte var och en. Med kärlek och omsorg, med förlåtelse och välsignelse och bejakande till att vara myndiga människor som själva kan ta ansvar.

Folkkyrkan ska också därför också vara demokratisk... (fortsättning följer)

Här hittar du digitala gudstjänster och evenemang i Svenska kyrkan