Jul jul, strålande eller strilande jul

Julveckan är här.

Här där jag bor regnar det iskallt idag och allt det vita försvinner in i novembergrått.

En färg som stämmer bra med världsläget som verkar värre än någonsin.

Kontrasterna mellan bilderna från Gaza, Ukraina, terrordåd och våldsamheter och nu jordbävningen i Kina, och bilderna på barnet i krubban och de fina julsångerna känns störande, kanske till och med stötande?

Det blir inget firande i Bethlehem i år, det skulle vara omöjligt med ett pågående våldsamt fullskaligt krig. Men i födelsekyrkan i Betlehem har en krubba gjorts i ordning, den är omgiven av de vanliga figurerna, här utskurna i Olivträ från närområdet. Men centrum av krubban är annorlunda i år, Jesusbarnet är placerat mitt ibland ruiner och stenblock, mitt i ett landskap som påminner om det sönderbombade Gaza. 

(Bild från helapingsten.com)

Bilden är stark och talande. Kanske någon tycker den går för långt?

Om vi läser texterna om den första julen ser vi att det är just i vår våldsamma och plågade värld som Jesusbarnet föds, det sker här i vår värld och inte i någon önskevärld. 

Budskapet att Gud själv blir en av oss, blir människa och delar vår existentiella situation innebär precis detta, att Gud inte är en Gud långt borta. Inte någon som distanserat ser på när hela skapelsen lider under klimatförändringarna eller när människor dödar varandra utan barmhärtighet eller empati. Gud delar allt detta lidande med oss och med var och en som lider.
När barn och vuxna, djur och sjöar plågas och förstörs lider Gud själv och den som skadar en annan gör att Guds smärta ökar. 

Krubban och korset talar samma språk om Guds kärlek som alltid omsluter oss och delar våra liv med oss, alla aspekter och dimensioner av våra liv.
 
En av läsningarna under julen avslöjar att Jesus också kallas Immanuel, ordet betyder Gud med oss. Och det är vad julen handlar om.
En insikt och en förtröstan om att Gud är med hela livet. 
Och att Guds närvaro är den kärlek och det liv som är starkare än döden.

Tredje advent; om omvändelse i krisernas tid

Hoppas att du inte är stressad inför julen? Många stressar den sista veckan och de sista dagarna före jul.
Håller du på med förberedelser när julen börjar närma sig och tredje advent redan är här på söndag?

Det är så mycket som ska vara i ordning och finnas på plats när den stora dagen kommer.
Just då, på julafton ska det vara klart, välstädat, maten lagad, presenterna inslagna och glöggen uppvärmd. Eller kanske är du bland dem som tar det lite lugnare och låter det vara lite mindre perfekt? 

Vad är det bästa sättet att förbereda sig på för julen?  Kanske beror det på vad det är vi firar? Visst är famijen och gemenskapen viktig, granen och presenterna, men det är ju något mer. 

Den bibliska gestalten Johannes döparen dyker upp i texterna på tredje söndagen i advent, han är en kärv typ som kommer med krav och moral, här kan du läsa mer om honom på min blogg.

Hans modell för att förbereda sig är att mycket praktiskt göra en insats för sin medmänniska, ur hans synvinkel är det viktigt att vara förberedd genom att se till att en själv har röjt bort saker som kan skilja en människa från Gud.

När kärleken kommer fungerar det inte att vara helt inriktad på hat, våld eller egot. 

Det behövs ett mått av öppenhet för att kunna ta emot värme, mod, ljus och kärlek.
För Johannes så innebär det att människor behöver omvända sig. Och han talar om att bereda vägen för den som kommer. För julens barn som snart ska födas.

Omvändelse är inte något vi talar om så ofta. Omvändelse är att stanna upp och reflektera, tänka igenom hur vi lever våra liv. Och om vi ser oss själva på en väg som som går åt fel håll, helt enkelt vända sig åt ett annat håll och börja gå åt ett håll som är bättre. Att förändra hur vi gör och lever på olika sätt. 

I kyrkan och bibeln finns en modell för att utvärdera sitt liv med jämna mellanrum, reflektera och justera riktningen. I kyrkan kallas det syndabekännelse, förlåtelse och upprättelse. Trots att det kallas syndabekännelse så är det en reflektion över hur vi använder våra liv på både gott och ont som det handlar om. Luther talade om den dagliga omvändelsen, han var ju ganska fokuserad på att leva sitt liv så gott som möjligt. 

Allt det här är inte att någon annan dömer oss eller kommer med pekpinnar, utan det är en möjlighet för en själv att börja om på nytt varje dag. Det en chans att ta emot förlåtelse som hjälper oss att lämna det som blivit fel bakom oss. Att lämna det som är skadligt för oss själva och andra och skapelsen bakom oss och göra ett nytt försök att leva mer kärleksfullt på alla plan.
Vi lyckas inte alltid men då finns det nya möjligheter igen och igen.

COP28 - den stora klimatkonferensen har just avslutats och ett nytt dokument har formulerats, vissa är besvikna och andra glada, några steg togs ändå även om det behövs mycket mer.

 

När vi tänker på klimatkrisen kan vi inse att vi står i en tid då vi alla kommer att påverkas av stora förändringar. Både genom omställningen av våra samhällen till mer miljövänliga och hållbara tekniker och de förändringar som behövs för att skydda oss från konsekvenserna av klimatkrisen som redan drabbar oss.

Vi lever i en tid när det behövs omvändelse. Förändring av hur vi alla lever i vardagen, förändring för livets skull på den här planeten och de som kommer efter oss. 

Men det behöver inte bli en omvändelse som gör oss ännu mer stressade än vi redan är, kanske till och med tvärtom.

Att ta emot kärlek, ta emot julens barn, Jesus som föds i den största enkelhet kanske firas bäst på ett enklare sätt. Ett mer miljövänligt sätt med mindre saker och konsumtion, 

med mer gemenskap och i lugn och ro.

Johannes döparen, skulptur från Torpa kyrka

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".

Ett meningslöst liv? på väg till Advent

Samtidigt som Advent närmar sig var vi präster samlade till fortbildningsdagar i Rättvik. Det gäller att försöka följa med på många olika sätt när en arbetar som präst. 

Bland annat så är det viktigt att ha lite koll på hur de människor har det som lever där vi arbetar, i vår del av världen och landet. En föreläsare berättade att det finns en ökande känsla av meningslöshet i vårt land. 

Den grupp i Sverige där flest upplever att livet inte har någon mening är unga män mellan 15-25 år. Ännu så länge är det omkring 20 procent och det är ju skönt att majoriteten ändå kan känna att livet är meningsfullt, men det är en stigande andel som upplever meningsförlust enligt forskarna.

Det är många olika faktorer som spelar in när livskänslan förändras i ett folk. En stor anledning är förstås klimatkrisen, insikten om att livet är hotat på planeten jorden och oro, finns det en framtid här?
Men det är också många andra faktorer som spelar in. Jag tänker att en av de viktigaste är att unga inte har fått del av tro och tillit, och kyrkans sammanhang av gemenskap och hoppfull livssyn.

Många hittar sådant som gör livet meningsfullt på olika ställen. I familjen, vännerna, relationer, sammanhang i idrott och partier, nöjen och konsumtion.

Vissa menar att det finns en slags livshållning för vissa i vårt välfärdsland där det är att konsumera som ger livet mening, det kan vara exklusiva märkesvaror, goda maträtter eller drycker eller lite vad som helst. När jag växte upp fanns det många som hade som helgens nöje och innehåll att åka till IKEA eller andra stora varuhus. Att handla i meningen köpa var en viktig del av livet, något som gjorde livet meningsfullt.

Med klimatkrisen blir det allt mer klart att vi behöver konsumera mindre, det är cirkulär ekonomi som gäller, laga och köpa second hand, loppisar lockar. 

Men vad händer då med känslan av livsmening som är konsumtion? Den håller inte och var finns då livets mening?

För dem som är engagerade i miljön och i olika andra saker så har det visat sig att hopplösheten tappar sitt grepp om människor när vi agerar för det som är viktigt.
Vi orkar se mörkret lite bättre när vi tillsammans med andra gör något, det kan vara lite, som att sortera sina sopor, eller stötta en medmänniska som är ensam eller behöver lite hjälp eller sällskap.   

Förtvivlan verkar släppa taget en aning, det är som att tända ett litet ljus i mörkret, och det finns inget som ger mera känsla av mening än att göra gott för en medmänniska. 

Det räddar ju inte klimatet men kan vara första steget i att börja ta itu med allt som behöver göras. Och det är inte det sämsta. 

Låt oss tända våra adventsljus till helgen och fira fredens furste, mannen på åsnan som visar på en annan väg än konsumism och förtvivlan. 

Och sjung gärna med i de fina adventssångerna. 

Översvämningarna och klimatkrisen, varför händer så lite?

I början av september i år drabbades Västerås av en rejäl översvämning. Vattnet steg kraftigt och det var bara någon decimeter från att vattnet hade strömmat in i Stiftskansliets lokaler, där jag jobbar vissa dagar.

Krukmakeriet som ligger granne med stiftskansliet blev översvämmat, här kan du se bilder från Aftonbladet den dagen. Och det blev stora konsekvenser, tågen ställdes in, en fin restaurang där jag ätit många gånger blev förstörd och sommarstugor trasades sönder. 

Det var ovanligt kraftigt regn som orsakade översvämningen i Västerås skriver tidningarna. Och anledningen till de extrema vattenflödena? 

Ogynnsamma klimatbetingade faktorer kan vara orsaken tillsammans med de kraftiga regnen skrivs det på Västerås kommuns hemsida. Och det är en välkänd hypotes att klimatförändringarna för med sig extremväder åt olika håll. Väder eller oväder som ger stora konsekvenser på många olika platser runt jorden. 

Plötsligt kom det mycket nära, till och med oss i Västmanland och Mellansverige som är så tryggt och lugnt. Men det var en falsk trygghet.

Nu har Svenska kyrkan beslutat att fortsätta med en rejäl satsning på omställning för klimatet, den kallas Färdplan för klimatet, och nu går den andra etappen igång med nya mål för perioden 2024- 2027.

Jag kommer att berätta mer om det här på min blogg, idag vill jag dela en fundering med dig. 

De flesta av oss märker av klimatförändringarna, lite mer och mer när tiden går, som vi gjorde i Västerås, och vi ser ganska mycket av dem på nyheterna i olika medier. Ändå går det sakta med förändringarna som är nödvändiga. 

Översvämning vid Arbogaån 

Hur tänker du? Vad är det som gör att det händer så lite? Eller är min bild fel, kanske händer det ganska mycket? 

Vad hindrar oss från att förändra hur vi lever? Är det rädsla för förändringar, ekonomin? eller lättjan kanske? Eller vet vi inte vad vi ska göra? Behöver vi hjälpas åt för att tänka ut bra konkreta steg att ta?

Vad gör att industrin, som enligt uppgift släpper ut en tredjedel av all koldioxid i Sverige, inte gör mera för att ställa om? 

Vi behöver hjälpas åt, alla behövs i den stora omställning som kommer att krävas av oss alla om vi ska nå målen och minska skadeverkningarna så mycket som möjligt. 

Livet är hotat på vår planet och det har gått ganska långt, men det finns fortfarande möjligheter. Och tiden krymper. 

Hur tänker du?

Fredens Ande kom! Pingsten är här

En av de riktigt stora helgerna är här, pingsten!
En helg som förr var bröllopshelg och konfirmationshelg. 

En hel helg av glädje och ljus i kyrkorna. 

Pingsten och Anden passar så bra ihop med våren och ljuset och alla blommor, grönskan som bryter fram, livet som flödar fram i naturen omkring oss. 

Den Heliga Ande är Gud själv som fyller tillvaron med liv och kärlek,
ger människor tro, hopp och kärlek på alla tillvarons plan.
Anden ger empati och hjälper att leva oss in i hur andra har det. Människor och djur kan vi närma oss och känna in hur de mår och hur de har det, om vi ger det lite tid.
Vi kan också känna av hur det är med naturen omkring oss, då får vi nog kombinera empatin med lite extra kunskaper. 

I år får vi en text som talar om hur Anden förenar människor med varandra, hur Anden också är den som kan hjälpa oss att leva mer fredligt.

Paulus skriver till de tidiga kristna i Efesos och han talar fred mellan judar och kristna.
Men jag vill påstå att han skriver om fred mellan alla människor, både de som tror och de som inte tror. För alla kommer Jesus med budskap om fred, både för dem som är nära och dem som är långt borta.
Och freden kommer av att vi alla genom Jesus budskap om fred kan "nalkas Fadern i en och samma Ande."

Det betyder att Jesus visar att det finns något som är viktigare än allt som förenar oss med varandra, att vi hör samman vem vi än är.
Att var vi än bor så är vi en del av samma mänsklighet, älskade av Gud.
Alla har vi tillgång till Guds närhet och det är Andens kraft som förenar oss.

Vi är infogad i en byggnad där vi alla får plats,
skapelsens heliga tempel och vi är inte längre gäster och främlingar utan hemma.
Och där vi alla är hemma har vi mer som förenar oss än skiljer oss från varann. 

Nu är det dags att vi lever som det vi är, krigens tid måste sluta.

Be med mig:
Kom Heliga Ande, förnya hela Guds skapelse
och väck oss alla människor till insikten att vi hör samman.
Kom med glädje och liv, kärlek och empati.
Kom Heliga Ande med fred till mig och till alla människor,
kom med fred till hela skapelsen och inspirera oss till att skapa den.     

Om konsten att tala om klimatkrisen i klimatförnekarnas tid

 Tycker du att det har blivit ganska tyst om klimatkrisen på senare tid? Och hur är det när någon talar om det? Ännu ett tv-inslag om klimatet-  tänker du på annat då eller kollar mobilen?
Eller får människor något frånvarande i blicken om du pratar om klimatnödläget vi befinner oss i?

Det är inte så konstigt, det finns mekanismer inom oss, hinder som får oss att inte ändra vårt levnadssätt mer än vi gör trots att vi vet om att klimatförändringarna pågår.

Det är en norsk psykolog vid namn Per Espen Stoknes som i en av sina böcker kartlägger hindren. 

Magdalena Sjöholm refererar till honom i sin bok: Markens alla träd klappar händer - Verktyg för en grönare predikstol som kom ut nyligen. En bok som kan inspirera landets predikanter i alla kyrkor. Men som också ger tankar i andra sammanhang som vill reflektera över hur vi ska tala om klimatkrisen utan att moralisera eller få människor att slå dövörat till.

Hon ger både teori kring predikans konst och praktiska exempel på predikningar som griper tag och kanske kan få resultat av ändrade livsstilar. Det behövs både mer personligt ansvarstagande och kritik mot politik och företag där agerandet står still eller går snigelsakta.

Hindren Stoknes visar oss är psykologiska. Sjöholm visar att det inte räcker med bara psykologi när vi ska se varför det händer så lite, det behövs också att se på ekonomiska och ideologiska faktorer. Men ändå är psykologin betydelsefull; Stoknes lyfter fram fyra perspektiv inom psykologin som sätter käppar i hjulen, det är evolutionär psykologi, kognitiv psykologi, socialpsykologi och identitetspsykologi. 

Mycket kortfattat så handlar det om mekanismer som sätter den egna personen och det som finns nära först. Bekvämligheten och det som märks och känns i nuet får komma före det som är långt borta och svårt att uppfatta och lokalisera.

Som tur är enligt Stoknes så är vi inte helt bestämda av alla dessa psykologiska faktorer, vi kan tänka om, även tänka långsiktigt och osjälviskt. 

Vi behöver tala och tänka på ett annat sätt för att det ska hända något, för att vi och andra ska förändra det sätt vi lever på. Stoknes menar att det handlar om närhet och gemensamma lösningar, positiva exempel mer än katastrofberättelser, enkelhet att välja klimatsmart och använda berättelser mer än faktaredovisningar. Vi behöver också se att handlingar gör skillnad.

Det blir alltså fel när vi betonar att ingenting händer, vi behöver istället se det som görs, även om det är lite som startpunkter som kan vidareutvecklas. 

Kyrkan har en viktig roll och en röst som bör höras mer i sammanhanget. Kyrkan kan måla upp andra bilder av en hoppfull framtid, av en Guds goda skapelse som vi får leva tillsammans med och inte utnyttja. 

Människan som förvaltare av Gud skapelse, en jord som inte är vår egen men som vi får bruka och bevara för dem som kommer efter oss. 

Kyrkan som är gemenskap som princip kan lyfta att klimatkrisen kan bara lindras när det blir ett gemensamt projekt, enskilda och företagare, politiker och aktivister behöver varandra och alla behövs för att det ska bli någon skillnad.
Inte skuldbeläggande men bejakande av vår längtan efter ett gott liv i en frisk natur, tillsammans.  

Dagens bok; Magdalena Sjöholm: Markens alla träd klappar händer, verktyg för en grönare predikstol. Verbum 2022. 

  

Böndagar i krig och fred

Så beslutades det i Danmark att Den store Bededag avskaffas. De inkomster som kommer staten till del för att människor jobbar en dag till ska användas till försvaret. 

Det är lite av motsatsen mot den bibliska visionen av att svärd blir till plogblad, men nu blir böner till vapen istället. Det kan ses som ett svårt bakslag för fredens sak i världen att böner ska bli till vapen. 

Freden sitter illa till både i Ukraina och i Palestina, i Sudan och Syrien och så många andra platser på jorden. 

Är det inte väldigt illa med läget på jorden just nu?

Fattigdomen i världen förvärrades under pandemin och var 11e person på jorden lever under fattigdomsgränsen. 
Klimatkrisen pågår och de åtgärder som svenska regeringen gör verkar göra läget värre istället för bättre. 

Det är som att många makthavare blundar för vad som pågår. 

Hur är det i kyrkan?

I Sverige är det dags för bönsöndagen på söndag. Det finns de som tänker att det är ett tecken på världsfrånvändhet och passivitet att sitta och be medan världen brinner. 

Men kanske är det inte så enkelt.

Hur kan vi tänka om bönen? Gör den någon skillnad?

Bön påverkar oss som ber, att tänka på dem vi bryr oss extra om och situationen i världen påverkar oss. Det gör oss beredda till handling när vi kan och på de sätt vi själva kan. Och många gör mycket, skänker, engagerar sig och stöttar medmänniskor. 

Bönerna i kyrkan när vi nämner de platser och de förhållanden som råder gör att de inte glöms bort. Vi aktualiserar dem varje söndag i kyrkan. Vi nämner dem, helst ganska konkret och i detalj.
Det betyder att kyrkan vågar se vad som pågår, vågar tala om vad vi ser och gör oss beredda att handla. 

Genom att kyrkan vågar se och benämna vad som händer påverkar kyrkan samhället som hon är en del av. Det går inte att totalt blunda för eller förneka något som det talas om varje vecka i våra kyrkor.  

Bara genom allt detta har bönen en stor effekt genom människor som hör och talar, 

bidrar och engagerar sig. 

Men kanske finns det mer?

Som jag skrivit tidigare så är tron framförallt en relation, att leva med någon som är större än oss själva, våga lita på, ha tillit till den som alltid vill oss väl. 

Tro är att leva med Gud.

Bön är all den kontakt vi har med Gud, våra ord och handlingar. Morgon och aftonbön, korta ord när som helst under dagen, tidebön eller Jesusbönen, ett kort "hjälp" eller "tack", en längtan och önskan från vårt inre.
Att tala och att lyssna, andas ut och andas in.

Andas in och ta emot liv och andas ut det som tynger oss. 

Ta emot andens kraft och släppa det som hindrar oss.

Livet i Guds närhet gör oss fria att våga se hur det är och gör oss fria att handla.  

Men det finns mer att säga om bönen. 

Olov Hartman skrev en fin psalm där han uttrycker 

en nivå till vad bönen kan innebära, han skriver så här:

Guds offrade Lamm

ges ut för oss alla som Herren har sagt,

att världen må leva och syndare tro

och förbönen omsluta himmel och jord.

Av änglars och människors bön i hans namn

står jordkretsen fast. (Svpsalm 62 vers 5)

Själva jordkretsen står fast av bönens kraft, bönen som omsluter himmel och jord. 
Det skulle se mycket värre ut på den här planeten om inte alla dessa böner bes varje dag och natt av oräkneliga människor runt hela jorden. 

Låt oss be om fred och hjälp till de fattiga,
om förnuft till de styrande så att de tar klimatkrisen på allvar,
låt oss be och göra vad vi kan
för att jorden ska bli ett mer mänsklig plats att leva på. 

Låt oss be och komma närmare Gud 

som är livets och kärlekens källa.

Vår vid Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

Om ledarskap och den gode herden

Vi lever i en tid av superindividualism sade en tänkare nyligen.
Det är en tid då var och en bestämmer själv vad den vill göra, gruppaktiviteter går nästan inte att genomföra i skola och i kyrkans församlingar längre. Var och en väljer själv.
Av 15 i gruppen vill 4 göra det som ledaren har tänkt sig i en konfirmandgrupp. Det har blivit svårare att göra saker tillsammans och ledarna lär sig att lyssna mer och vara flexibla. Inte helt fel förstås, det är bra att vi vågar vara oss själva, som det heter, och följer våra egna känslor. Att vara självständig är viktigt och gott. 

Men samtidigt styrs vi kraftfullt av andra impulser som styr vad vi tänker och vill och önskar, och förstås vad vi använder våra pengar till. Reklam och algoritmer på nätet, opinionsbildare och influensers jobbar hårt för att påverka oss. 

De föräldrar som låter bli att visa vad de tycker för sina barn för att de ska få välja själva överlåter allt åt andra. Kanske till marknadskrafter eller högljudda nättroll som jobbar hårt för att få sina idéer och handlingsmönster spridda. 
Det är oerhört starka krafter som påverkar och talar till oss och barnen. Och de påverkar känslor i den grad att det som känns som egna känslor ibland är något som andra lagt på oss. 

Till helgen firas den gode herdens söndag i våra kyrkor. 

I en av texterna skiljer Jesus på den lejde herden och den gode herden. Att vara lejd är att inte bry sig om fåren på riktigt, om vargen kommer flyr den lejde herden och överger dem han skulle skydda.

Den gode herden handlar om ett ledarskap som gör människan fri istället för binder henne till sin egen vilja eller försök att tjäna pengar. Den lejde herden, påverkanskrafterna vill utnyttja människan till vinst eller inflytande.
Den gode herden stannar och kämpar och är villig att offra sig för fåren, det skulle aldrig en lejd herde göra, tvärtom så går hela den typen av ledarskap ut på att offra fåren för att själv skaffa sig fördelar. 

Men kan vi inte skippa alla ledare då och bara lyssna på vårt hjärta, eller vårt sunda förnuft?
Saken är den att våra känslor alltid påverkas av andra och det gäller att vara klarsynt och välja vem som vi litar på och följer.
Hur vi än väljer så följer vi några andras väg så det gäller att välja rätt, välja den som gör oss fria istället för den som binder oss. Välja den gode herden istället för de lejda. 

Bilden av herden för en ledare är uråldrig och går tillbaka på texter i gamla testamentet där ledaren över alla ledare liknas vid en herde. Nämligen Gud själv. "Herren är min herde, ingenting ska fattas mig" står det i 23 psalmen i psaltaren.

Samtidigt ger herdebilden ett raster eller ett korrektiv att bedöma ledare utifrån.
Varje gång en ledare eller politiker skaffar sig fördelar på andras bekostnad, får bostäder och rikedomar, skaffar sig enorma ekonomiska utbetalningar som fallskärmsavtal eller pensioner, då ekar orden om den lejda herden någonstans i bakgrunden.

Han eller hon var inte verkligt intresserad av att göra gott för dem hen skulle tjäna utan det handlade om egen vinning istället.

Bara en väljer ett alltigenom tjänande ledarskap.
Den gode herden som gav sitt liv för oss, det som påskens händelser handlar om. 

Och det är han som gör oss fria.

att leva i påsktiden då livets villkor är förändrade

Har du tänkt något på påsken och vad den innebär?

Teologer och tänkare och människor i kyrkorna
har tänkt och skrivit och formulerat mycket kring påsken,
och vad det betyder för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till.

Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn.
Eller när vi stannar upp vid årets första vitsippsbacke och tar in hur vacker den är. 
Orden blir tunna och fattiga.
Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda
tolkas uttryckligen i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
Paulus skriver
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.
Ty liksom döden kom genom en människa
kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom den första människan
som ville sätta sig själv i Guds ställe. Det berättas om det i 1a Moseboken.
Men döden kommer inte som ett straff utan
som en oundviklig konsekvens av handlandet.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet
blir konsekvensen av att människan försöker göra sig till Gud
att döden får makten över oss.
Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
Att vara människa är att vara begränsad,
vår tid och våra möjligheter har gränser.
Vi kan hejda döden en stund, men inte stoppa den.

Bara den livskraft som finns hos Gud
kan rädda mänskligheten och förändra läget på jorden.
Bara den kan ändra på situationen som är att döden har makten,
och att de starkaste alltid kommer att övervinna de svagare
tills de själva också blir svaga och går under.

En ateistisk syn på tillvaron leder till 
att det inte finns något annat än död och tomhet att vänta för jorden och oss alla.
Att det är kört.
Vi kan inte göra något åt det själva. 

Påskberättelsen visar oss hur Gud blir människa och går in under våra villkor.
Och Gud övervinner dödens makt.
Inte med våld eller tvång utan med kärlekens villkorslöshet.
Jesus står upp för fred och kärlek och förlåtelse ända till slutet. 
Fortfarande finns ondska och död omkring oss,
men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv.

Dödens verkliga makt är bruten genom en människa
som levde helt och hållet kärleksfullt.
Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. 

Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss.
Att det finns ett evighetsliv.
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.
Och då blir det meningsfullt att försöka förändra läget på jorden.
Att öka graden av fred och ansvarstagande för jorden. 

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag
som i år är den 18 maj.
Det är en tid för reflektion över vad det betyder
att livet är starkare än döden.
Vad det kan innebära för dig och mig,
och för dem vi älskar och hela mänskligheten
och allt som lever på den här planeten.

Men det är också en tid för fest och glädje,
vi har fått de bästa av alla goda nyheter.

Livet är starkare än döden.

Vitsippsbacke nära Arboga

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

En vänstervriden kyrka?

Det pågår väldigt mycket desinformation om Svenska kyrkan på nätet, särskilt mycket är det i kommentarfält i artiklar om kyrkan. 

Jag tittade lite på twitter och hittar två saker som sägs om Svenska kyrkan som självklart inte stämmer, det ena är att kyrkan är vänstervriden och det andra är att vi har lämnat den kristna tron och blivit muslimer istället eller åtminstone muslimkramare som tycker bättre om islam än kristendomen. 

Jag tänkte bemöta en del av det här på min blogg då och då och börjar nu.

Är kyrkan vänstervriden idag? Frågan är inte självklart lätt att svara på av två anledningar, vad menas med vänster och höger i dagens politik och vilka talar vi om när vi talar om kyrkan.

När liberaler talar om tvång och socialister vill vara med i NATO har begreppen höger och vänster börjat att tappa sin mening. Är det då någon mening att försöka placera in kyrkan där?
Samhällsdebatten har ju också rört sig kraftigt åt höger när de flesta partier lät SD styra agendorna. Om kyrkan står kvar vid de värden som finns i bibeln och i det Jesus visade kommer det att se ut som vänster när hela politikspektrat flyttar sig åt höger. Ju längre man själv står till höger desto mer av verkligheten ser ut att vara vänster. Och tvärtom. 

Faktum är att bibelns värden innehåller både det som traditionells har kallats höger och vänster. 

Är en generös migrationspolitik vänster och stängda gränser höger?  Är fler poliser och friskolor höger och gemensamma lösningar, skattefinansierad vård och kollektivtrafik vänster? Att värna om familjen och ge stöd åt ensamma? Var vill du dra gränserna?
Min poäng är att det är svårt idag att stoppa in saker i facken höger och vänster idag, särskilt en så mångdimensionell rörelse som Svenska kyrkan.   

Det andra handlar om vem vi talar om när vi talar om kyrkan. Om vi tänker på Svenska kyrkan som dess medlemmar, och det är ju rimligt, så talar vi om cirka hälften av Sveriges befolkning.
Är denna hälft vänster eller höger eller mittemellan?  

Den är ju allt detta på en och samma gång.
Påståendet kan alltså besvaras med ja, vänster- och höger- och mittemellan-vriden och alla andra politiska åsikter som finns i denna halva av befolkningen.
Eventuellt kan det vara så att de som har lämnat kyrkan lutar åt något politiskt håll, men det finns inte någon statistik som stödjer det som jag kan hitta.
Ett sätt att besvara frågan är att se på dig själv om du är medlem i kyrkan, är du själv vänstervriden eller inte så är kyrkan så, kyrkan är dess medlemmar. 

Tänker man kanske på kyrkans ledning när man talar om kyrkans vänstervridning?
Kyrkan styrs av förtroendevalda och kyrkoherdar på det lokala planet och av förtroendevalda på stift och nationell nivå. De förtroendevalda väljs i kyrkovalet där alla medlemmar kan rösta.
Det beror på hur vi röstar hur mycket vänster eller höger osv styrningen är i kyrkan. Här finns resultatet i senaste kyrkovalet 2021. Det är alltså något som förändras med valresultatet och inte något statiskt.

Men det är ju biskoparnas uttalanden som ofta är det som gör att kyrkan ses som vänster, ställningstaganden i olika frågor som rör människors utsatthet och välfärd. 

Den bibliska hållningen kan aldrig vara att skilja mellan andligt och världsligt eller politiskt, allt som berör människor i våra församlingar är en angelägenhet för kyrkan. Det är snarare en skyldighet för kyrkans ledare att säga ifrån när staten inte tar sitt ansvar eller behandlar människor ovärdigt.   

2017 kom en bok ut med titeln "68-kyrkan, svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989" av Johan Sundeen. Boken hävdar att vänsterrörelsen från 1968 på olika sätt har tagit makten i Svenska kyrkan och andra samfund och påverkat kyrkorna till att ta ställning för befrielserörelser och kommunistiska regimer och mot marknadsekonomi och borgerlig demokrati med mera. 

Det är en vinklad, förenklad och enögd skildring av kyrkan vi ser, och jag blir inte förvånad när jag ser att författaren är aktiv romersk katolik.
Den romerska kyrkan styrs på ett annat sätt och kan präglas av sin ledning på ett annat sätt än Svenska kyrkan med sin demokratiska uppbyggnad. Kanske brister förståelsen för en kyrka som är så annorlunda än den egna? 
Nej att säga att kyrkan är vänstervriden är en förenkling som är så tunn att den blir osann.
Kyrkan är mångdimensionell och mångfaldig på många olika sätt, även vad gäller politiska åsikter.

Det är något annat som förenar, i grund och botten är det en vilja att vara med det enda som behövs, alla olika anledningar är helt ok.
Men det är en gemenskap med ett tydligt centrum som var och kan ha en relation till. 

En kärleksfull Gud som Kristus har visat oss och som alltid finns oss nära.

Torsångs kyrka i Dalarna

Maria och kvinnornas kyrka

Det finns en hemlighet, säg den inte till nån man.
Det är att kvinnor är totalt avgörande för kristen tro och kyrkan. Kvinnor spelar huvudroller och är de som får saker att hända. 

Vi firar Marie bebådelse på söndag, om denna unga flicka hade sagt nej hade Jesus inte kunnat födas. Då hade vi inte haft den kristna tron och kyrkan som den är idag, utan något helt annat.

Den Gud som vi känner genom Jesus är sådan att det inte finns något tvång. Det är vi som bestämmer om vi säger ja eller nej till Gud, och inom de gränser vi lever inom, till att leva kärleksfulla liv.

Marias ja var nödvändigt, och som tur var vågade hon lita på att orden om den kärleksfulla och ömsinta Guden var sanna.
En ung flicka i en by i en avkrok som få av oss skulle känna till om det inte var för att hon bodde där.
Det är inte starka män, inte diktatorer eller generaler eller ministrar som förändrar historien på riktigt, det är hon som vågar. 

Det skrivs om Jesus lärjungar, de tolv männen. Men om vi ser efter lite närmare kan vi upptäcka att det hela tiden är kvinnor med på vägen.

En kvinna vid Sykars brunn berättar för byborna om Jesus och de kommer till honom för att få veta mer. 

Vid uppståndelsen kommer kvinnor till graven, de ser att något har hänt, graven är tom.
De berättar för lärjungarna som lämnar det låsta rummet på övre våningen och vågar sig ut. Kvinnor är vittnena som ser och anar och berättar om livet seger över döden. 

Under kyrkans långa historia hör vi mycket talas om påvar och biskopar, men mindre om dem som samlades och bad och sjöng och gjorde goda gärningar. Kvinnorna som kanske hela tiden varit en majoritet av kyrkan och som burit så mycket. 

En madonna av Mats Hermansson

Missionens historia är full av modiga kvinnor som är lärare och sköter hälsovård och sjukvård, och i vissa fall också predikar och sprider befrielsens budskap vidare.

När vi äntligen öppnade prästämbetet för kvinnor i Svenska kyrkan hade vi kommit ett steg till på att förstå vad kärleksbudskapet från Jesus innebar, det går långsamt ibland i en organisation som räknar med evigheten som tidsram. 
Då började en process som ledde till att vi idag har flera präster som är kvinnor än män. Kanske kan en man känna sig lite orolig för att kyrkan ska helt tömmas på män?
Men förlusten är i sådana fall männens och inte de kvinnors som tröstar och varnar och ger människor mening och frihet genom ord och handling i kyrkan. 

En tjej som sade ja, inte till ett övergrepp eller tvingande order,
utan sade ja till att stå upp och ta en huvudroll, våga tala och handla.
Det är Maria, en kvinna som är mer betydelsefull än vi anar. 

Hör orden ur Marias lovsång i Lukasevangeliets första kapitel,
hon jublar stolt och inte är rädd att säga jag eller mig:

Då sade Maria:
»Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid."

Maria med Jesusbarnet från Västerås domkyrka

Här kan du lyssna till en fin Mariapsalm:
Alla källor springer fram i glädje,
psalm 481 i Den svenska psalmboken: 

En ny bok om John Cullberg, en biskop med tunga bördor att bära

Det är en sliten, nedslagen och ganska härjad man som möter blicken på det officiella porträttet av biskop John Cullberg i Billing-rummet i Stiftskansliet i Västerås. 

I dagarna kom en stor bok ut om biskopen och hans tankar, det är ”John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker”, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström. 

En lång rad välkända namn inom kyrkan och akademin bidrar med kapitel och artiklar i boken och ger tillsammans en detaljrik och ingående kunskap om biskop Cullberg och hans tid.

Det var en omvälvande och föränderlig tid då John Cullberg fick vara biskop, han vigdes till biskop den 22 september 1940 och avgick med pension 1962.
Andra världskriget pågick när Cullberg satte sig ner för att skriva sitt herdabrev och läget var mycket osäkert och kritiskt. Tyskland gick segrande fram och Danmark och Norge hade ockuperats 9 april samma år. Ingen visste vad som skulle hända i Sverige.
Cullberg skriver till prästerna om den segrande Kristus, han skriver för att ge stöd och mod, men något händer.
Cullberg gör en formulering som skulle kritiseras under hela hans fortsatta liv. Hårda kritiker skulle till och med beskylla honom för att ha haft nazistsympatier eller åtminstone vara tveksam till demokratin. 

Det han skriver i Herdabrevet är att kyrkan har funnits under många olika samhällsskick genom historien och ska fortsätta att finnas och verka även om demokratin försvinner. Men han spetsar till orden och låter som om demokratin redan håller på att dö (vilket kanske man kunde tro när brevet skrevs).
Cullberg är övertygad om att demokratin har sitt ursprung i kristendomen med tanken om varje människas värde, han ser att demokratin nu har tappat kontakten med sitt ursprung och sin kraftkälla, och att de moderna demokratiernas ”livsnerv är avklippt och redan hörs fotstegen av de män som skola bära dem till graven.” Kanske kan vi koppla till stöveltrampet i tredje rikets Tyskland.

Men det som Cullberg skriver som de flesta reagerar på handlar om vilken ställning kyrkan ska ta om det värsta sker. Kyrkan ska ”inte frångå sin lojalitet med dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand - så länge hennes egen frihet icke sättes i fråga.” (Herdabrevet sidan 49)

Orden som ville ge kyrkan mod och hopp att arbeta för hennes (kyrkans) folk vad som än skulle hända i landet– kunde ses som eftergivenhet och accepterande av vilken makt som än rådde.

Cullberg själv och hans uttolkare då och nu skriver om en helt annan hållning i praktiken: Cullberg fanns med i möten med tyska motståndsrörelsen, han hade ständigt norska och finska flyktingar boende i biskopsgården och om man fortsätter läsningen av herdabrevet hittar man de här orden ”Men en gång skall demokratien återuppstå… Ty den representerar dock oförgängliga värden”.

Boken behandlar Cullbergs samhällssyn och syn på verkligheten i flera kapitel och det blir klart att han trots sin mycket konservativa hållning alltid stod upp för demokrati och frihet.
Men för Cullberg som för många andra finns frihetens och demokratins källa bara på en plats, i evangeliet – kyrkans budskap.
Cullberg skriver om kyrkan i Herdabrevet; ”Kyrkan är ställd mitt i världen, mitt i ett folks liv. Där ska hon göra sin insats icke endast till den enskildes omvändelse och fostran, utan även i de sociala sammanhangen. När stormen ryker över världen, skall hon icke ängsligt eller förnämt dra sig inom sitt skal. Endast om hon under nödår och ofärdstid står mitt i kampen, kan hon under lugnare skeden göra anspråk på att stå ”mitt i byn”. 
… Under allt detta ska hon först och sist vara kyrka, d.v.s. å sin Herres vägnar frambära budskapet om den Guds kärlek i Jesus Kristus, utan vilken varje samhällsform förr eller senare stelnar i brutalitet eller går under i sterilitet.” (Herdabrevet s. 48)

Cullbergs herdabrev är tvärt emot vad som hävdades då, en modig skrift som i klarspråk kritiserar det som pågår i samhället och i Europa 1940.

Cullberg drabbades av flera tunga sorger och svårigheter under sitt liv.
Ett av hans barn drabbades av en svår schizofreni vilket påverkade hela familjen. Sonen och psykiatrikern Johan Cullberg skriver om detta och om hur det var att leva i biskopsfamiljen. 

Når Cullberg närmade sig pensionstiden drabbades hans hustru av hjärntumör och dog hastigt.
Porträtten av biskopar målas oftast när tiden närmar sig för pension, kanske är det därför en sorgsen, hårt prövad änkeman vi ser på bilden? Eller läser jag in för mycket i konstnärens gestaltning i porträttet?

John Cullberg blev en av dem som hade mycket att komma med och var en skicklig debattör, när han debatterade med Tingsten skrev tidningarna att debatten blev oavgjord.

Han var också en av dem som satte störst spår i kyrkan för lång tid framåt när han var med och såg till att Stiftsgården i Rättvik kom till.
Det är en plats som har haft en enorm betydelse för människor i alla åldrar och särskilt ungdomar, för kyrkan och hela samhället.
Detta och mycket mer beskrivs detaljerat av biskop emeritus Jonas Jonsson i boken.

Boken ger en bild av en på flera sätt avgörande tid för kyrkan och Sverige, en tidsbild att ta vara på och lära av. Men här finns också nedslag i John Cullbergs religionsfilosofi som fortfarande kan inspirera och vidareutvecklas. Karin Johannesson skriver om detta.   

Jag får säkert återkomma till John Cullberg en annan dag.

Dagens böcker:
John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström.

Herdabrev till Västerås stift av John Cullberg, 1940. 

Biskop Cullberg på besök i den nyöppnade Gäddgårdsskolan i Arboga
lärarinnan heter Karin Eriksson 

Det dagliga brödet och livets bröd

En period i livet bakade jag allt bröd som vi åt i familjen.
Att baka bröd ger en bra känsla av att vara med i processen med att ha något att äta. Processen från åkrarnas korn, böndernas arbete, mjölnarna och transportörerna och försäljarna. Mjölet på bakbordet kommer ur jordens bördighet och en lång rad människors arbete. Där är jag med när jag bakar. Sedan kan jag krydda och välja olika sorters mjöl och kanske lite kli och groddar.
För att inte tala om doften i köket av nybakat bröd.

Brödet, det dagliga brödet är en bild för det mest nödvändiga i livet, det som ger oss näring och kraft att orka och leva så bra som möjligt för oss själva och för andra. När Luther talar om det dagliga brödet blir det en lång lista: "Allt det som hör till livets nödtorft, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem, åker, boskap och bohag, gods och penningar, god maka, goda barn, gott tjänstefolk, god och trogen överhet, god styrelse, god och tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mera sådant."

I hans gamla och patriarkala ord från medeltiden finns en medvetenhet om att allt är givet till oss människor. Jag gillar det där- "och mera sådant". Han vill säga att i den lilla bönen - vårt dagliga bröd ge oss idag / ge oss idag det bröd vi behöver - så är det allt detta eller helt enkelt ett gott liv vi ber om. Ett liv där vi är fria att leva och älska. 

Livets bröd handlar söndagen om, det är Jesus som säger "Jag är livets bröd". Det vi verkligen behöver på ett djupare plan i livet kommer från Jesus. Allt det Luther radade upp, plus ett sammanhang där vi får vara en del. Att vara älskad som vi är. Att få förtroende att vara med i arbetet för att så många människor som möjligt på jorden ska få del av det dagliga brödet. 

Och löftet som ger hopp vad som än kan hända:
Jesus säger: "Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet." (från Johannes evangelium kap 6)

Ätandet är en bild av gemenskapen, den som vi firar och gestaltar i nattvardens måltid. Att ta emot kärlek som ges oss med öppen hand, våga säga ja och leva som de vi är. 

Älskade människor och då och då den som bakar och delar bröd.

 

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Kampen mot ondskan i krigens tid och Guds mission

Missiler regnar över Ukraina och drabbar vem som helst som råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt, ryska angriparen visar upp en enorm likgiltighet för människoliv. Krigstid blir ofta till en tid då människovärdet förminskas och grymheter växer, en avhumanisering sker och våldskultur ökar.

Nya våldsdåd sker också varje dag i vårt land, idag talas det om domar när ungdomar får ta konsekvenserna av sitt handlande. Och igår skedde mord och skjutning mot Jehovas vittnen i Hamburg. 

Och klimatkrisen hamnar vid sidan av när politiken handlar om elstöd och billigare bränsle...

Är det så att ondskan råder över världen som vissa menar?  

Nej, så tänker inte jag, alla de händelser och handlingar som gör människor illa är trots allt undantag och avvikelser från det vanliga. Varje dag ger människor varandra omsorg och omvårdnad, vänskap och kärlek. Det är vad vi gör för varandra, det vi vill att andra ska göra för oss det gör vi för dem. 

Eller tycker du att jag är för optimistisk och ser bort från allt det svåra? Ett argument kan vara att våldsdåden fortfarande är med på nyhetsprogrammen, de är något som avviker, något anmärkningsvärt.  De vardagliga tjänsterna vi gör varandra dyker sällan upp på Rapport. 

Men det betyder inte att vi ska blunda för allt det negativa som gör andra och oss själva illa. Det ska förstås motverkas så mycket det går, men kanske inte på alla sätt. 
Våld föder våld och är inte lösning på problem. Bara när det gäller att skydda liv och människor menar jag att våld kan användas, men då andra sätt har testats först. 

Hur ska vi göra? Hur ska vi stå emot ondskan i oss själva och i andra?

När kyrkan verkar för en bättre värld så kallas det mission. Mission handlar om att arbeta för en mänskligare värld, traditionellt har det gjorts på tre sätt som kan ses i missionsstationernas tre hus. Kyrkan och skolan och sjukhuset. Att ge människor mening och livsinnehåll, kunskaper av alla slag och vård för hälsa kunde ses som stöd till kropp, själ och ande. Hela människans välfärd alltså.

Redan 1951 hölls en konferens i staden Willingen, i dåtida Västtyskland. Kyrkor samlades för att diskutera hur de skulle göra och tänka om mission i en ny tid. Det handlade mycket om hur de skulle förhålla sig till samhället.
Utifrån samtalet vid konferensen kom kyrkorna fram till ett nytt sätt att tänka som skulle få en enorm betydelse. Tankarna utvecklades genom tiden. 

Man brukar använda ordet Missio Dei eller Guds mission för att beskriva det nya sättet för kyrkorna att se på sin uppgift i världen. Den som är att arbeta för det goda och föra kampen mot ondskan.

Tidigare hade man tänkt att det var kyrkorna så att säga på egen hand skulle sprida tron och arbeta för en mänskligare värld. Det fanns tankar om att bara genom kyrkorna kunde Gud verka och det fanns en stark betoning av omvändelse och dop av icke-kristna. Hur viktigt än en god befriande tro är så behöver flera perspektiv finnas med.

Och insikten att Gud inte är beroende av kyrkan, men kyrkan kan vara med i Guds mission. Att Gud själv ständigt agerar i världen. Kyrkan och den enskilda individen bär inte uppdraget på sina axlar men var och en kan ansluta sig till Guds mission och delta i den.

Målet för det vi kallar mission är inte att nya kyrkor ska bildas utan att Guds rike ska byggas på jorden, det vill säga att fred, rättvisa och befrielse ska ökas på alla nivåer. 
Kyrkan är inte längre missionens mål. 
Bilden av Gud vidgas, Gud är skapare, befriare och livgivare. Och det betyder att Gud är en agerande aktiv Gud som bejakar livet och strävar till försoning och kärlek i hela skapelsen.

Mission är alltså Guds verk alltifrån skapelsen och kyrkan är ett av många verktyg Gud använder.
Då förändras synen på kyrkans roll. Gud verkar i både värld och kyrka och kyrkans uppdrag är att med de särskilda gåvor hon har fått delta i det Gud gör i världen. 

Guds Ande verkar där livet bejakas och segrar – ”befrielse för de förtryckta folken, helande och försoning av söndertrasade samhällen och upprättelse av hela skapelsen.” 

Tolkad på detta inklusiva sätt öppnar missio Dei också för dialog mellan religionerna och för samverkan med alla som vill arbeta för fred och rättvisa och motverka klimatkrisen och förtryck på alla plan.

Kampen mot ondskan är då att slå sig ihop med alla andra som vill det goda, tillsammans hitta sätt att motverka våld och förminskande av människors liv.

Det är att finnas med i Guds mission.
Gud som vill alla väl och kämpar mot ondskan, men med liv, hopp och kärlek. 

Lästips: Veronica Melander: Milstolpar i hundra års missionsteologi.

Tillsammans för livet - dokument från Sveriges kristna råd om mission i världen. 

Sveriges kristna råd: vad är mission?

Svenska missionsrådets hemsida

Teckentolken tecknar ordet Gud

Internationella kvinnodagen och kyrkan

Internationella kvinnodagen är en av dessa dagar som inte skulle behövas men som ändå behövs mer än någonsin, kvinnors rättigheter respekteras inte alls på de flesta platser runt vår jord, frågan är om det går åt rätt håll eller kanske tvärtom?

Kyrkans roll för kvinnors rättigheter är mer positiv än de flesta tror, men det är en väldigt blandad historia som möter om vi sätter oss in i vad som har skett.

Låt mig nu ta fram några positiva exempel:
Jesus själv mötte och samtalade med kvinnor på ett sätt som inte var vanligt eller accepterat då, han lyfte fram kvinnor som exempel och använde kvinnliga bilder för Gud. Sammantaget var det ett starkt uppvärderande av kvinnor.
Forskare hävdar att kretsen av lärjungar inte alls var så manlig som det kan verka i vissa bibeltexter och de talar om kvinnliga apostlar.

Bland de första kristna var kvinnor högt värderade och hade ledande roller. Det var rika kvinnor som öppnade sina hem och andra som var med och spred budskapet.
Men sedan kom ett bakslag där männen tog över ledningen, som det var i den omgivande kulturen. Lilian Portefaix har skrivit om detta i sin bok Sisters rejoice.

Trots bakslaget och långa perioder av manlig dominans i ledarskapet så är kyrkans historia i stora delar en kvinnornas historia.
Många, kanske en majoritet av aktiva i våra kyrkor har varit kvinnor, kvinnor har burit församlingsgemenskaper på många sätt, och det finns många exempel på viktiga och betydelsefulla kvinnliga författare och diktare i kyrkornas värld.

Från 1950-talet kunde vi äntligen ha kvinnor som präster i Svenska kyrkan och nu har vi flera kvinnor än män som präster. Verkligen en positiv utveckling men jag hoppas att det ska finnas både kvinnor och män på alla poster i vår kyrka, vi kompletterar varandra som jag ser det.   

I missionens historia finns en lång rad av starka och engagerade kvinnor. Både bland dem som reste ut i världen och dem som samlade in pengar.
Kvinnor var lärare i missionsskolorna, och skötte mycket av sjukvården. De var mycket betydelsefulla aktiva medlevande och i vissa samfund predikanter och missionärer där det fungerade kulturellt. Även när det var svårt att vara ledande på hemmaplan kunde kvinnor finna utrymme att leva ut sin tro i andra delar av världen. 

Birgitta Larsson doktorerade på att se närmare på kvinnors villkor under missionsperioden i Tanzania, hennes bok med titeln "Conversion to Greater Freedom?" är mycket intressant läsning.

Några av slutsatserna i hennes bok ser ut så här:

I den strikt mansdominerade kulturen i Tanzania öppnade missionen möjligheter för de lokala kvinnor nå en högre grad av självständighet.
Några exempel är de här:
De katolska missionsstationerna blev en tillflykt för kvinnor som råkat illa ut. De som hade förkastats av sina män eller som inte kunde föda barn med mera. 
Det kristna budskapet om mäns och kvinnors lika värde förändrade mycket. Det vanliga månggiftet förändrades till mer monogami vilket höjde kvinnans status. 

En viktig del av missionerna är som alltid utbildning, och där fick även kvinnor del av praktiska och teoretiska kunskaper. Något som öppnade vägen för yrkesval och försörjning.

  

Många kvinnor hittade en god andlighet och vägar till en större frihet genom missionerna. 

Slutsatsen är att aktiva och medvetna kvinnor blev till subjekt i sina liv och i kyrkan.

Och att de använde sig av den sociala och religiösa förändringen i landet för att nå ökad värdighet och frihet.

Lästipset 
Birgitta Larsson; "Conversion to Greater Freedom? Women, Church and Social Change in North-Western Tanzania under Colonial Rule" 1991

Klas Lundström, Kajsa Ahlstrand m.fl Svensk mission - och kyrkorna som växt fram 2021

Konfirmation på gång vid Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

När antingen eller blir både ock...

En kvinna kommer till Jesus med äkta dyrbar nardusbalsam... värd mer än 300 denarer, det är cirka en årslön det handlar om. Och hon häller ut alltihop! Häller det över Jesus huvud!
Obegripligt men på den tiden ett sätt att visa kärlek och värdera en människa så högt det bara går. 
Inte så konstigt att vissa blev arga och inte utan skäl menar att det hade kunnat hjälpa många fattiga människor. 

Och de grälar på kvinnan. 

Men Jesus tar kvinnan i försvar på ett sätt som ställer en fråga till alla dem som grälar: 

-vad gör du själv för de fattiga?

Att det finns fattiga i världen vet vi alla och kanske gör många av oss något för dem, skänker gåvor, skickar pengar, stöttar bra projekt som till exempel dem ACT Svenska kyrkan gör eller handlar Fairtrade. Men vi behöver klara oss själva också, leva så gott som möjligt och visa vår kärlek till varandra. 

Jesus försvarar kvinnan och oss alla som vill visa kärlek till någon, men utan att ställa det emot hjälpen till de fattiga. De kan vi stötta varje dag.

Det är ett vanligt sätt i debatten att sätta saker mot varandra, säkert har du hört det. Invandrare mot äldrevård, bistånd mot sjukvård osv. Saken är att det sättet att tänka leder oss fel, äldre får inte en bättre vård om invandringen minskar. Tvärtom så berikas livet av mångfald och det finns flera som kan tänka sig att arbeta inom vården i vårt land, och det vet vi verkligen att det behövs.
Att sätta de sakerna emot varandra är en förenkling som går så långt att det blir en lögn. 

Antingen eller blir till både ock i berättelsen från bibeln.
Och nog är det nästan alltid ett bättre sätt att tänka och göra?

Dirk Bouts konstverk Kristus i farisén Simons hus
(i parallellställena i evangelierna smörjs Jesu fötter)

Tack till podden Tolkning pågår som bland andra har gett inspiration till mig idag,
de finns på Facebook och där poddar finns.
De har ofta intressanta samtal och tankar inför söndagen. 

Söndagen texter på 2a söndagen i fastan