Om konsten att tala om klimatkrisen i klimatförnekarnas tid

 Tycker du att det har blivit ganska tyst om klimatkrisen på senare tid? Och hur är det när någon talar om det? Ännu ett tv-inslag om klimatet-  tänker du på annat då eller kollar mobilen?
Eller får människor något frånvarande i blicken om du pratar om klimatnödläget vi befinner oss i?

Det är inte så konstigt, det finns mekanismer inom oss, hinder som får oss att inte ändra vårt levnadssätt mer än vi gör trots att vi vet om att klimatförändringarna pågår.

Det är en norsk psykolog vid namn Per Espen Stoknes som i en av sina böcker kartlägger hindren. 

Magdalena Sjöholm refererar till honom i sin bok: Markens alla träd klappar händer - Verktyg för en grönare predikstol som kom ut nyligen. En bok som kan inspirera landets predikanter i alla kyrkor. Men som också ger tankar i andra sammanhang som vill reflektera över hur vi ska tala om klimatkrisen utan att moralisera eller få människor att slå dövörat till.

Hon ger både teori kring predikans konst och praktiska exempel på predikningar som griper tag och kanske kan få resultat av ändrade livsstilar. Det behövs både mer personligt ansvarstagande och kritik mot politik och företag där agerandet står still eller går snigelsakta.

Hindren Stoknes visar oss är psykologiska. Sjöholm visar att det inte räcker med bara psykologi när vi ska se varför det händer så lite, det behövs också att se på ekonomiska och ideologiska faktorer. Men ändå är psykologin betydelsefull; Stoknes lyfter fram fyra perspektiv inom psykologin som sätter käppar i hjulen, det är evolutionär psykologi, kognitiv psykologi, socialpsykologi och identitetspsykologi. 

Mycket kortfattat så handlar det om mekanismer som sätter den egna personen och det som finns nära först. Bekvämligheten och det som märks och känns i nuet får komma före det som är långt borta och svårt att uppfatta och lokalisera.

Som tur är enligt Stoknes så är vi inte helt bestämda av alla dessa psykologiska faktorer, vi kan tänka om, även tänka långsiktigt och osjälviskt. 

Vi behöver tala och tänka på ett annat sätt för att det ska hända något, för att vi och andra ska förändra det sätt vi lever på. Stoknes menar att det handlar om närhet och gemensamma lösningar, positiva exempel mer än katastrofberättelser, enkelhet att välja klimatsmart och använda berättelser mer än faktaredovisningar. Vi behöver också se att handlingar gör skillnad.

Det blir alltså fel när vi betonar att ingenting händer, vi behöver istället se det som görs, även om det är lite som startpunkter som kan vidareutvecklas. 

Kyrkan har en viktig roll och en röst som bör höras mer i sammanhanget. Kyrkan kan måla upp andra bilder av en hoppfull framtid, av en Guds goda skapelse som vi får leva tillsammans med och inte utnyttja. 

Människan som förvaltare av Gud skapelse, en jord som inte är vår egen men som vi får bruka och bevara för dem som kommer efter oss. 

Kyrkan som är gemenskap som princip kan lyfta att klimatkrisen kan bara lindras när det blir ett gemensamt projekt, enskilda och företagare, politiker och aktivister behöver varandra och alla behövs för att det ska bli någon skillnad.
Inte skuldbeläggande men bejakande av vår längtan efter ett gott liv i en frisk natur, tillsammans.  

Dagens bok; Magdalena Sjöholm: Markens alla träd klappar händer, verktyg för en grönare predikstol. Verbum 2022.