Samtidigt som Advent närmar sig var vi präster samlade till fortbildningsdagar i Rättvik. Det gäller att försöka följa med på många olika sätt när en arbetar som präst.
Bland annat så är det viktigt att ha lite koll på hur de människor har det som lever där vi arbetar, i vår del av världen och landet. En föreläsare berättade att det finns en ökande känsla av meningslöshet i vårt land.
Den grupp i Sverige där flest upplever att livet inte har någon mening är unga män mellan 15-25 år. Ännu så länge är det omkring 20 procent och det är ju skönt att majoriteten ändå kan känna att livet är meningsfullt, men det är en stigande andel som upplever meningsförlust enligt forskarna.
Det är många olika faktorer som spelar in när livskänslan förändras i ett folk. En stor anledning är förstås klimatkrisen, insikten om att livet är hotat på planeten jorden och oro, finns det en framtid här?
Men det är också många andra faktorer som spelar in. Jag tänker att en av de viktigaste är att unga inte har fått del av tro och tillit, och kyrkans sammanhang av gemenskap och hoppfull livssyn.
Många hittar sådant som gör livet meningsfullt på olika ställen. I familjen, vännerna, relationer, sammanhang i idrott och partier, nöjen och konsumtion.
Vissa menar att det finns en slags livshållning för vissa i vårt välfärdsland där det är att konsumera som ger livet mening, det kan vara exklusiva märkesvaror, goda maträtter eller drycker eller lite vad som helst. När jag växte upp fanns det många som hade som helgens nöje och innehåll att åka till IKEA eller andra stora varuhus. Att handla i meningen köpa var en viktig del av livet, något som gjorde livet meningsfullt.
Med klimatkrisen blir det allt mer klart att vi behöver konsumera mindre, det är cirkulär ekonomi som gäller, laga och köpa second hand, loppisar lockar.
Men vad händer då med känslan av livsmening som är konsumtion? Den håller inte och var finns då livets mening?
För dem som är engagerade i miljön och i olika andra saker så har det visat sig att hopplösheten tappar sitt grepp om människor när vi agerar för det som är viktigt.
Vi orkar se mörkret lite bättre när vi tillsammans med andra gör något, det kan vara lite, som att sortera sina sopor, eller stötta en medmänniska som är ensam eller behöver lite hjälp eller sällskap.
Förtvivlan verkar släppa taget en aning, det är som att tända ett litet ljus i mörkret, och det finns inget som ger mera känsla av mening än att göra gott för en medmänniska.
Det räddar ju inte klimatet men kan vara första steget i att börja ta itu med allt som behöver göras. Och det är inte det sämsta.
Låt oss tända våra adventsljus till helgen och fira fredens furste, mannen på åsnan som visar på en annan väg än konsumism och förtvivlan.
Och sjung gärna med i de fina adventssångerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar