En ny bok om John Cullberg, en biskop med tunga bördor att bära

Det är en sliten, nedslagen och ganska härjad man som möter blicken på det officiella porträttet av biskop John Cullberg i Billing-rummet i Stiftskansliet i Västerås. 

I dagarna kom en stor bok ut om biskopen och hans tankar, det är ”John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker”, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström. 

En lång rad välkända namn inom kyrkan och akademin bidrar med kapitel och artiklar i boken och ger tillsammans en detaljrik och ingående kunskap om biskop Cullberg och hans tid.

Det var en omvälvande och föränderlig tid då John Cullberg fick vara biskop, han vigdes till biskop den 22 september 1940 och avgick med pension 1962.
Andra världskriget pågick när Cullberg satte sig ner för att skriva sitt herdabrev och läget var mycket osäkert och kritiskt. Tyskland gick segrande fram och Danmark och Norge hade ockuperats 9 april samma år. Ingen visste vad som skulle hända i Sverige.
Cullberg skriver till prästerna om den segrande Kristus, han skriver för att ge stöd och mod, men något händer.
Cullberg gör en formulering som skulle kritiseras under hela hans fortsatta liv. Hårda kritiker skulle till och med beskylla honom för att ha haft nazistsympatier eller åtminstone vara tveksam till demokratin. 

Det han skriver i Herdabrevet är att kyrkan har funnits under många olika samhällsskick genom historien och ska fortsätta att finnas och verka även om demokratin försvinner. Men han spetsar till orden och låter som om demokratin redan håller på att dö (vilket kanske man kunde tro när brevet skrevs).
Cullberg är övertygad om att demokratin har sitt ursprung i kristendomen med tanken om varje människas värde, han ser att demokratin nu har tappat kontakten med sitt ursprung och sin kraftkälla, och att de moderna demokratiernas ”livsnerv är avklippt och redan hörs fotstegen av de män som skola bära dem till graven.” Kanske kan vi koppla till stöveltrampet i tredje rikets Tyskland.

Men det som Cullberg skriver som de flesta reagerar på handlar om vilken ställning kyrkan ska ta om det värsta sker. Kyrkan ska ”inte frångå sin lojalitet med dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand - så länge hennes egen frihet icke sättes i fråga.” (Herdabrevet sidan 49)

Orden som ville ge kyrkan mod och hopp att arbeta för hennes (kyrkans) folk vad som än skulle hända i landet– kunde ses som eftergivenhet och accepterande av vilken makt som än rådde.

Cullberg själv och hans uttolkare då och nu skriver om en helt annan hållning i praktiken: Cullberg fanns med i möten med tyska motståndsrörelsen, han hade ständigt norska och finska flyktingar boende i biskopsgården och om man fortsätter läsningen av herdabrevet hittar man de här orden ”Men en gång skall demokratien återuppstå… Ty den representerar dock oförgängliga värden”.

Boken behandlar Cullbergs samhällssyn och syn på verkligheten i flera kapitel och det blir klart att han trots sin mycket konservativa hållning alltid stod upp för demokrati och frihet.
Men för Cullberg som för många andra finns frihetens och demokratins källa bara på en plats, i evangeliet – kyrkans budskap.
Cullberg skriver om kyrkan i Herdabrevet; ”Kyrkan är ställd mitt i världen, mitt i ett folks liv. Där ska hon göra sin insats icke endast till den enskildes omvändelse och fostran, utan även i de sociala sammanhangen. När stormen ryker över världen, skall hon icke ängsligt eller förnämt dra sig inom sitt skal. Endast om hon under nödår och ofärdstid står mitt i kampen, kan hon under lugnare skeden göra anspråk på att stå ”mitt i byn”. 
… Under allt detta ska hon först och sist vara kyrka, d.v.s. å sin Herres vägnar frambära budskapet om den Guds kärlek i Jesus Kristus, utan vilken varje samhällsform förr eller senare stelnar i brutalitet eller går under i sterilitet.” (Herdabrevet s. 48)

Cullbergs herdabrev är tvärt emot vad som hävdades då, en modig skrift som i klarspråk kritiserar det som pågår i samhället och i Europa 1940.

Cullberg drabbades av flera tunga sorger och svårigheter under sitt liv.
Ett av hans barn drabbades av en svår schizofreni vilket påverkade hela familjen. Sonen och psykiatrikern Johan Cullberg skriver om detta och om hur det var att leva i biskopsfamiljen. 

Når Cullberg närmade sig pensionstiden drabbades hans hustru av hjärntumör och dog hastigt.
Porträtten av biskopar målas oftast när tiden närmar sig för pension, kanske är det därför en sorgsen, hårt prövad änkeman vi ser på bilden? Eller läser jag in för mycket i konstnärens gestaltning i porträttet?

John Cullberg blev en av dem som hade mycket att komma med och var en skicklig debattör, när han debatterade med Tingsten skrev tidningarna att debatten blev oavgjord.

Han var också en av dem som satte störst spår i kyrkan för lång tid framåt när han var med och såg till att Stiftsgården i Rättvik kom till.
Det är en plats som har haft en enorm betydelse för människor i alla åldrar och särskilt ungdomar, för kyrkan och hela samhället.
Detta och mycket mer beskrivs detaljerat av biskop emeritus Jonas Jonsson i boken.

Boken ger en bild av en på flera sätt avgörande tid för kyrkan och Sverige, en tidsbild att ta vara på och lära av. Men här finns också nedslag i John Cullbergs religionsfilosofi som fortfarande kan inspirera och vidareutvecklas. Karin Johannesson skriver om detta.   

Jag får säkert återkomma till John Cullberg en annan dag.

Dagens böcker:
John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström.

Herdabrev till Västerås stift av John Cullberg, 1940. 

Biskop Cullberg på besök i den nyöppnade Gäddgårdsskolan i Arboga
lärarinnan heter Karin Eriksson