Julveckan är här.
Här där jag bor regnar det iskallt idag och allt det vita försvinner in i novembergrått.
En färg som stämmer bra med världsläget som verkar värre än någonsin.
Kontrasterna mellan bilderna från Gaza, Ukraina, terrordåd och våldsamheter och nu jordbävningen i Kina, och bilderna på barnet i krubban och de fina julsångerna känns störande, kanske till och med stötande?
Det blir inget firande i Bethlehem i år, det skulle vara omöjligt med ett pågående våldsamt fullskaligt krig. Men i födelsekyrkan i Betlehem har en krubba gjorts i ordning, den är omgiven av de vanliga figurerna, här utskurna i Olivträ från närområdet. Men centrum av krubban är annorlunda i år, Jesusbarnet är placerat mitt ibland ruiner och stenblock, mitt i ett landskap som påminner om det sönderbombade Gaza.
Bilden är stark och talande. Kanske någon tycker den går för långt?
Om vi läser texterna om den första julen ser vi att det är just i vår våldsamma och plågade värld som Jesusbarnet föds, det sker här i vår värld och inte i någon önskevärld.
Budskapet att Gud själv blir en av oss, blir människa och delar vår existentiella situation innebär precis detta, att Gud inte är en Gud långt borta. Inte någon som distanserat ser på när hela skapelsen lider under klimatförändringarna eller när människor dödar varandra utan barmhärtighet eller empati. Gud delar allt detta lidande med oss och med var och en som lider.
När barn och vuxna, djur och sjöar plågas och förstörs lider Gud själv och den som skadar en annan gör att Guds smärta ökar.
Krubban och korset talar samma språk om Guds kärlek som alltid omsluter oss och delar våra liv med oss, alla aspekter och dimensioner av våra liv.
En av läsningarna under julen avslöjar att Jesus också kallas Immanuel, ordet betyder Gud med oss. Och det är vad julen handlar om.
En insikt och en förtröstan om att Gud är med hela livet.
Och att Guds närvaro är den kärlek och det liv som är starkare än döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar