Jerusalem du stad av hopp och hot, ska du någonsin bli fredens stad?

Det är lite ironiskt att den 2a söndagen i advent, söndagen som passerade, har en bibeltext som handlar om Jerusalem, just samma vecka som president Trump gjorde sitt uttalande där han erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Efter Trumps tal har oroligheter blossat upp i många delar av världen.

Kanske har de starka känslorna kring staden Jerusalem att göra med att staden har blivit en bild för hopp och fred för många inom flera olika folkslag och religioner, och att det hoppet krossas när staden sägs tillhöra bara en part eller en grupp istället för alla.
FNs plan för Jesusalem 1947 var ju att den skulle bli en internationell stad – öppen för alla och där alla religioner skulle få tillgång till sina heliga platser.

I den bibliska visionen är det Gud som talar till alla folk från sin stad, och Gud lär folken fredens vägar och en ny tid börjar, Guds rike där allt är som Gud vill att det ska vara börjar ske.

När texten skrevs var det judiska folket förföljda och skingrade i olika delar av världen. 

Just då lyfts hoppet fram att det skulle komma en dag då allt blev annorlunda, ett hopp som bar dem genom diskriminering och förtal, hat och våld och det värsta av allt förintelsen, det organiserade dödande av hela folkslag i tredje rikets Tyskland.

Hoppet handlade om ett återvändande och samlande av folket på en plats, och sedan det fridfulla livet i fred där "Var och en skulle sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och ingen ska hota honom." (Mika 4:1-4)  

Det hoppet är också en del av det som ledde till Sionismen som verkade för en judisk stat i Palestina och som lyckades bilda Israel på 40-talets slut genom att många palestinier fördrevs från sina hem och sina ägor.

Jerusalem blev en bild av hoppet, från judarnas Sion över templets tid på Jesu tid, och fram mot hoppet om det himmelska Jerusalem i Uppenbarelseboken, staden som kommer ner från himlen och där allt ska bli som Gud vill, inget lidande och plåga ska finnas där, döden ska inte finnas mer och där ska det finnas liv, ljus och kärlek.

Det blev en framtidsvision för både judar och kristna, på olika sätt, men det gemensamma är Jerusalem som en fredens stad, en tillflyktsort och en plats där Gud själv verkar. Det är en dröm som vi alla får dela och som får vara en del av vårt hopp.

Det berättas att vissa ortodoxa judar inte godkänner staten Israel som det utlovade landet eftersom det inte har kommit till stånd genom Guds direkta handlande utan genom våld och krig. 

I den mycket komplexa och känsliga situationen som råder i Jerusalem av idag är det mycket viktigt att målet fortsätter att vara en internationell stad som är öppen för alla och där alla troende har tillgång till sina heliga platser.

Alla ensidiga lösningar där en part vill lägga beslag på Jerusalem är dömda till att leda till mer våld och en utökad konflikt. De kan aldrig att accepteras av alla parter, vilket är villkoret för en lösning som kan leda till den goda freden.

Men kanske är det bara Gud själv som kan skapa den freden, för människor verkar det omöjligt.

En konstnärlig skildring av bordet där alla får plats att dela bröd och vin.

Lucia och några tankar om martyrskap och offer

Det finns många legender om helgonet Lucia från Syrakusa på Sicilien i Italien. Hon levde på slutet av 200-talet och i början av 300-talet efter Kristus, enligt en uppgift dog hon år 304 och enligt en annan kring år 310.  

Som de flesta helgon i den romersk katolska kyrkan dog hon martyrdöden, det vill säga att hon höll fast vid sin tro ända tills hon mördades av personer som ville få henne att ge upp sin tro.

Det finns många blodiga och hemska berättelser om Lucia.

Martyrerna sägs visa styrka och mod och ha en trosvisshet så långt att tron är viktigare än det egna livet. En ganska tvivelaktig hållning kan man tycka, även om den är långt bättre än dem som vill döda andra på grund av sin tro.

Att offra andra kan aldrig förenas med en kristen tro. I kristen tro står ju Kristus i centrum som offrade sig själv då han dog på korset. Hellre offra sig själv än andra.

Men det här är värt att fundera lite mera på.

Själva livet är ju Guds gåva till oss, en av de allra största gåvorna, utan den är vi ingenting och har ingenting. Det ska till väldigt mycket innan det kan vara rätt att kasta bort den gåvan. Livet är något heligt och bör värnas om så långt som möjligt. Det här sättet att tänka gör att det blir mycket viktigt vad vi gör med våra liv och hur vi använder den tid vi får.

Kan det finnas situationer då det är rätt att offra sitt eget liv?
Den som ser sitt eget barn i livsfara eller drabbad av svår sjukdom kan nog känna att där finns ett läge där vi skulle ge mycket, kanske allt för att barnet skulle räddas. Många skulle nog offra sig själv om barnet fick skonas och leva vidare.

Tron, relationen med Gud själv kan ingen ta ifrån oss, vi lever i Gud och Gud är oss närmare än vårt eget hjärta. Den relationen blir inte mindre av om vi skulle tvingas att säga något emot Gud med hot om våld eller död. Gud vet och känner vår tro bättre än vi själva.

Är det inte bättre att överleva och kunna göra något en annan dag?
Är det här mina tankar ur en relativt trygg och välmående situation i vårt rika välfärdsland, är det feghet eller för mycket rationellt tänkande? Kanske, men jag har svårt att se en situation där det skulle vara värt livet att stå upp för en trosuppfattning, och ännu mindre faktiskt om det gäller en nation eller en politiska ideologi.

Jag vill gärna höra vad du tänker om det här.

Det här betyder inte att jag vill förkasta Lucia eller andra som har vågat stå upp för sin tro eller sin rätt.
Lucia är högaktuell i vår tid av #metoo-rörelsen, att stå upp emot dem som trakasserar, hotar, tvingar och utnyttjar kvinnor är viktigt och nödvändigt. Lucia gjorde just det enligt vissa delar av legenderna om henne. Hon vägrade att låta sig giftas bort och att placeras på en bordell.

Det svenska Lucia-firandet är enligt Wikipedia långt ifrån berättelserna om Lucia. Men finns det inte en slags trotsig protest mot mörkret och likriktningen i den Lucia vi firar idag.

Den mångkulturella Lucian växer till, alla barn som vill får vara Lucia, funktionsvariationer är inget hinder. Skönhetstävlingarna är på väg bort.

Lucia är på väg framåt och i hennes ljus finns trots allt hopp. 

 

Luciafirande i Arboga för ett par år sedan

   

På väg mot frihet - frälsningens vägar

Ordet frälsning på svenska kommer ifrån det gamla ordet ”frihalsning”.

En slav kunde få ett halsjärn runt nacken, ofta med en ring av järn där man kunde fästa en kedja.

Så kunde slavägaren tvinga slavarna att gå dit han ville, hålla fast slaven på en plats och ha kontroll på sin träl. Om vi känner efter kan vi nästan känna den kvävande känslan och smärtan där halsjärnet skavde mot skinnet.

Frihalsning var när halsjärnet äntligen togs bort, när trälen blev inlåst i en fängelsehåla, eller när hon dog eller vid mycket ovanliga tillfällen, när en slav blev fri.

Kanske friköpt av någon med kärleksfullt sinne och gott om pengar. Att bli frihalsad, befriad eller frälst var drömmen som alla slavar bar på, dag och natt. Men ytterst få kom någonsin dit.

När vi talar om frälsning i kyrkan handlar det också om att bli fri från något som förslavar oss.

Vad är det som hindrar oss från att göra vad vi vill, vad är våra halsjärn i vår tid för just dig och mig? Det kan vara olika för olika personer, men vissa saker har vi gemensamt.

Att vara människa är ju att vara sårbar och felbar, vi kan träffas av sådant som sårar oss och skadar oss och så blir vi lite mindre fria att vara oss själva, andra människors kommentarer och handlingar eller trakasserier som det talas om så mycket just nu, de gör oss osäkra och rädda. Det är bra att det kommer fram nu och talas öppet om det. Ingen ska behöva stå ut med att behandlas så.

Hela den stora världens ondska och våld, krig och terrordåd drabbar oss också med oro och rädsla och kan ibland förlama oss. 
Vi kan träffas av sjukdomar som begränsar våra liv och till sist själva döden. Vi är tidsbegränsade vi människor.

Många av oss känner också igen oss i bibelns beskrivning av hur svårt det är att verkligen leva rätt och gott, Paulus suckar och skriver: det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag. Vi har inte helt och fullt kontroll ens över våra egna handlingar, för att inte tala om konsekvenserna av vad vi gör.Vi vill så ofta göra gott för någon men i slutändan blev det ändå inte bra, det kanske till och med skadade en annan människa.

Eller oss själva.
Man kan säga att vi ibland sätter halsjärnet på oss själva, gör oss själva ofria.

Det var Luther som påminde om att en av betydelserna i ordet synd är ”inkrökthet i sig själv”. Att vara fast i sig själv och inte kunna ge det goda vi har till varandra. Ofta leder det också till att vi inte kan se alla de fina gåvorna som vi själva har, alla möjligheter och våra talanger. Det stora kraften vi har inom oss blir bunden och förnekad. Vi blir ofria att leva våra liv.

Ett av problemen är att vi inte på något sätt kan befria oss själva från den synden.

Vi behöver hjälp, vi behöver orden utifrån, Guds ord som förlåter och befriar och hjälper oss att se på oss själva på ett nytt sätt. Därför finns syndaförlåtelsen ofta med i vår kyrkas gudstjänster, för att befria oss till våga vara oss själva lite mer.
Erfarenheten säger att det tar tid och att det behöver upprepas.  

Vi behöver också hjälpas åt med att ge varandra mer frimodighet och mod att våga vara den vi är.
Vi behöver hjälpas åt att ge varandra uppmuntran, säga till varandra: "Du är fin som du är, du kan, du är bra, du duger!”

 Bibeln ger oss tre vägar framåt vägar som leder till mer frihet, det är tro hopp och kärlek.

Tron är det första och viktigaste.
Tron som är att hålla fast vid Jesus Kristus, han som är ljuset och befriaren, Kristus levde bland oss och hans liv var helt och sant, han levde helt kärleksfullt och genom honom får vi kunskapen om vem Gud är och om att livet är starkare än döden.

Han gick lidandets väg till döden på ett kors för att vi ska veta att Gud finns med oss också i det svåraste av allt.

Ankaret är trons symbol, ankaret håller skeppet fast vid stengrunden och klippan som håller. Att tro är att hålla fast vid den som kan hjälpa oss, vid Jesus själv.
Tron gör oss fria för den hjälper oss att inse att vi inte är ensamma, att Gud går med och ger oss allt.

Jesus visar på hoppet både här i världen och efter livets slut. hoppets symbol är korset, det tomma korset som är symbolen för livets seger över döden. Våldet och döden fick inte sista ordet. Korset är uppståndelsens symbol, för livets kraft och Guds kraft som är större än all död, större än alla halsjärn som vill göra oss ofria och begränsa oss och våra liv.

Ordet Frälsning är ett ord som ofta används när det gäller hoppet om livet efter döden, hoppet om en tillvaro där ingen sorg eller smärta, gråt och plåga ska finnas längre, där vi ska leva med Gud och varandra i helhet och närhet. Hoppet gör oss fria att inte låta oss nedslås och inte ge upp.

Kärleken är det enda sättet att leva på jorden om det ska bli någon förändring, att leva tillsammans med varandra kärleksfullt ger glädje och mod, det kan bryta hatets och våldets onda cirklar. Kärlekens symbol är hjärtat, kärleken som är att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss.
I livet tillsammans bryts ofriheters ensamhet och isolering,
kärleken låter halsjärnen falla och öppnar oss för att se varandra som vi är. Både storslagna och med fel och brister.

Martin Luther säger: ”När Gud, givaren, genom sin kärlek skänker oss frälsningen, så är vi mottagare genom tron, som inte gör någonting annat än accepterar gåvan. För frälsningen är inte något vi gör och kan inte förtjänas genom våra gärningar, den finns redan där, erbjuden och skänkt. Se bara till att du öppnar din mun eller snarare ditt hjärta, och var stilla och låt dig fyllas. Detta kan inte göras utan genom att du tror orden, som du hör” (WA 21, 487f, på svenska i Ordet vid bordet, Göran Agrell och Peter Strömmer, Themis förlag).”

(predikan i Virsbo kyrka 12 nov 2017)

Den drabbande döden och hoppet, tankar i allhelgonatid

Det senaste året, och lite mer har det hänt flera gånger att människor í närheten av mig har dött väldigt oväntat. Unga och medelålders personer föll ner och var döda.

 

Det är ofattbart och chockerande när det händer. En levande människa är plötsligt inte levande längre. En människa med glimtar i ögonen och med så många gåvor, tankar och känslor är inte där längre. Det är så smärtsamt och påverkar så många omkring, de närmaste först.

För dem är det oändligt plågsamt och obegripligt, och för väldigt många människor omkring blir det som hänt omskakande och som vi går och grubblar över.

 

Livet är skört och bräckligt, det känns inte så när vi mår bra och rör oss fritt, men det kan ta slut när som helst. En sak är sjukdomar och när kroppen slutar fungera, en annan är olyckor och katastrofer, våldsdåd och terrorangrepp. Det är ett faktum att vi kan dö vilket ögonblick som helst, och det gäller oss alla, i alla åldrar.

 

Hur ska vi leva med vetskapen om det? Och hur ska vi orka leva med vetskapen att det kan drabba våra älskade?

 

Svaret är att vi inte orkar tänka på det, vi blundar, skjuter bort tankarna och ägnar oss åt något annat. Avledning är ju ett känt knep som de flesta föräldrar tar till, om barnet kan fås att fokusera på något annat än det som hen gråter över eller är arg på så blir det lugnt en stund. Glass funkar ofta bra...

 

Att fly från verkligheten fungerar ganska bra, en tid, kanske ganska länge, men det kommer ögonblick då det inte är möjligt, isande och skrämmande stunder då vi känner av existensens bräcklighet.

 

Lev i nuet, ta vara på varje ögonblick, gör det bästa av stunden du har just nu, fånga dagen. Carpe diem!

Känns råden igen? Det är bra råd och förhållningssätt. Om de bara fungerar.

Och det gör de ganska ofta, ungefär som glassen. Och vi kanske ökar våra prestationer så länge vi orkar, vi springer lite fortare, reser mer om vi har råd, ökar takten.

 

Men faktum kvarstår, det kan ta slut vilket ögonblick som helst. För oss själva och för dem vi inte vill leva utan.

 

Själva kan vi inte göra något åt det, utan Gud vore vi alla förlorade. Så enkelt är det.

Så ser min tro ut. Gud är den ende som är evig, och Gud vill ge oss tidsbegränsade varelser del av evighetslivet hos Gud.

 

Med hoppet som Gud ger behöver vi inte längre prestera eller jaga, vi kan slappna av och vara där vi är. Just ta vara på mötet med varandra och på de stunder vi har, vår stund på jorden. Och göra gott för våra medmänniskor.

Men inte av rädsla eller ångest, utan för att vi har ett hopp.  

 

Och där kan det passa med det lite schablonartade tillropet som vi nog alla har hört:

en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.

 

Psaltarens 121 psalm:

 

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

 

Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

 

Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

 

Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

 

 

 

Liknelsen om fiskafänget Matt 13:47, bild från Sura kyrka

31 oktober - frihetsrörelsens start

31 oktober, idag har vi kommit fram till dagen då vi firar reformationens 500 år.

Inte att det var 500 år sedan det hände i första hand utan som Cristina Grenholm så klokt sade: Vi firar 500 år av reformation.
Skillnaden är den mellan en enskild händelse i historien, teserna som Martin Luther skrev och offentliggjorde just den dagen,  - och en process som startade då och som fortfarande pågår.

Den levande kyrkan är i ständig förändring, semper reformanda som det heter.
Det hänger samman med att vi lever i en ständigt föränderlig värld.

Om kyrkan ska kunna tala sitt budskap, predika evangelium, det goda budskapet om befrielse, tro, hopp och kärlek, så måste det talas på ett sätt som ska kunna tas emot.
Som vi själva ska kunna ta till oss och göra till vårt eget. Just nu, i vår tid.
Ett praktiskt exempel är att vi gör nya översättningar av bibeln eftersom språket förändras. Nästan ingen människa förstår gammelsvenska i vårt land.

Den levande kyrkan behöver ändra både sättet att tala och sättet att leva för att kunna stå upp för samma befriande budskap i olika tider.

Det vi firar är med ett slagord som myntades i Västerås stift att vi är fria att förändra.

Reformationen var en frihetsrörelse - ett myndiggörande av människan och en befrielse att vara de vi är. Vi får vara stolta över budskapet, vi skäms inte över evangeliet och vi har rätt att förändra samhället och kyrkan så att de ska fungera så mänskligt som möjligt i vår egen tid.

Vi har både ansvar och frihet att i varje tid söka det Gud vill ha gjort och talat i just den tiden.
Det handlar om att gå åter till källorna. Men inte för att stanna där utan för att förstå det genomgripande och livsbejakande, befriande budskapet för alla människor.

Och sedan komma tillbaka till nuet. Här ska det budskapet talas och levas på det sätt som stämmer med vår tid. Och det kan inte ske statiskt, inte som förr, inte med blicken fäst i backspegeln utan seende framåt. Tillsammans med varandra - därför har vi en kyrka. Men att också i våra egna liv individuella liv leva frihetens liv.

De 95 teserna som Luther skrev handlade om avlaten, men det verkligt radikala i dem var att han över huvud taget diskuterade påvens och kyrkans sätt att göra med förlåtelse, försäljning av avlatsbrev och dess läror om livet efter döden.
Han speglade dem mot bibelns ord som han kände väl genom sin egna läsning och sitt arbete som professor i bibeltolkning.
Att alltså tänka själv istället för att bara böja sig för överhetens order. Det var det mest omskakande och omstörtande. Därför har vissa kallat Martin Luther den första moderna människan.

Men det som gjorde att han vågade var hans fasta tro på Gud själv, tilliten och förtröstan på att Gud också talar i sitt ord och att där finns sanningen om vad Gud vill.

#metoo-kampanjen - och sedan?

Jag gillar #metoo-kampanjen, (me too - även jag)
Det är bra att något som det inte har talats om väldigt mycket nu kommer fram och görs medvetet och tydligt. Vi ser det tydligare och vi blir arga!

Det handlar om att många, kanske alla kvinnor har någon gång under sitt liv utsatts för sexuella trakasserier och könsrelaterat våld. Berättelserna kommer fram nu och det finns många, skrämmande många!
I vissa fall, alltför många, har det lett till våldtäkt, misshandel och mord.

Våldet i hemmen och det som kallades kvinnomisshandel lär leda till att en kvinna om dagen dör av sina skador. Är du utsatt så kontakta en tjejjour eller kvinnojour - länk här
Det är fruktansvärt och bör genast anmälas till polisen.

Vi vet att det ofta är under ytan, subtilt och antydningar, en hand på fel ställe, blickar och "skämt" sådant som inte är kriminellt. Men våga ändå stå på dig, säg ifrån, protestera, vi ska aldrig acceptera att bli behandlade så.

Det är sorgligt och tragiskt att det förekommer så mycket, att det har pågått och pågår varje dag. Det är ett beteende som ska kritiseras och så långt det går förhindras.

Samtidigt ser jag ett missförstånd i vissa inlägg, det att oönskat beteende kan tas bort och vi alla kan påverkas till att enbart göra det som är acceptabelt.

Tyvärr är vi människor inte goda innerst inne, som det brukar heta. Vi är självcentrerade och styrs av känslor och drifter, vi har inte 100 % kontroll över våra handlingar, ofta blir det fel och ofta skadar vi varandra. Men vi är inte heller onda innerst inne. Att vara människa är att ha enorma möjligheter men också att bära enorma risker i sig. Vi är både och. Både heliga och syndare

Om vi följer instinkten eller känslan så kommer vi att sätta vårt eget behovsuppfyllande före andra människors lycka eller välmående. Vi människor är oss själva närmast. Ofta inkrökta i oss själva, och tyvärr gäller det för både män och kvinnor.

Samhället med lagar och polisväsende mm är till för att skydda oss från de värsta illdåden som vi kan drabbas av eller göra själva.

Vi behöver påpeka vad som sker, lyfta upp det på bordet och visa fram de destruktiva beteendena och sedan förhindra dem så långt det bara går.
Men tyvärr räcker det inte.

Det gäller även att vara medveten om att var och en behöver skydda sig själv och sina nära mot beteenden som inte kommer att försvinna. Vi behöver åtgärder som på olika sätt som gör det svårare för dem som utsätter andra att kunna göra det. Och gör det svårare för oss själva att göra andra illa.

En pedagog berättade för mig att de i församlingshemmet lade undan godis, pengar och värdesaker eftersom de inte ville fresta ungdomar att stjäla. Om pengar eller godis ligger framme försvinner de, det är närmast självklart i vårt Sverige idag.
Det gäller att vara medveten om att drifter styr oss människor och agera därefter.

Det finns en naiv människosyn i vårt land, tanken att om alla bara vet vad som är rätt så kommer de att leva efter det. Men vi vet ju av erfarenhet att det inte stämmer.
Eller hur?


Kommentera gärna om du vill.

Dagens bok: Martin Luther - Renegade and Prophet av Lyndal Roper

Dagens bok Lyndal Roper: Martin Luther, Renegade and Prophet, Vintage books, 2017

Vill du läsa en bok om Martin Luther detta år och få en fullödig och djupgående skildring som inte blundar för de mörka sidorna och grova orden, men lyfter fram det befriande budskapet och Luthers geni så finns den här.

Luther var en mångdimensionell person och många biografier vågar inte riktigt hänga med i svängarna, men här är det annorlunda.
Det är nästan så att man håller för näsan eller skummar förbi vissa delar där det talas öppet om fekalier, avföringsproblem och grova påhopp.
Men sådant finns i Luthers brev tillsammans med så mycket annat. Vår tids sätt rynka på näsan åt vissa saker och våra städade uttryckssätt är något helt okänt för en medeltidsman som Luther.

Detta är en av de mest detaljerade skildringarna jag har läst om Martin Luther och hans liv och tid. Det blir ibland nästan som en uppslagsbok där man kan återvända till olika delar av hans liv eller hans skrifter och slå upp de detaljer man behöver för att fördjupa sig i skeendena vid reformationens början.

Det är en bok som samtidigt lockar och förskräcker läsaren. Men den har sin absoluta styrka i det som titeln säger, skildringen av en man som var både avfälling och profet.
Luther var före sin tid med så mycket. uppvärderande av vardagslivet och kroppslighetens bejakande, alla kristnas myndighet och kvinnors frihet. Men han var också konservativ och lojal mot furstarna, han var burdus och våldsam i sina angrepp mot de revolterande bönderna, mot dem som inte hade samma tro som han själv, och han var en grov antisemit.

När jag lägger ner boken har jag fått en ny bild av Luther, lite mer sann känns det som, mer av en riktig människa än hjälteskildringarna och svartmålningarna som ofta dyker upp.
Det är en bok jag återkommer till.

Detta är en biografi ur ett psykoanalytiskt perspektiv, och inte en teologisk analys, ändå ger det en hel del även för den som vill lära mera om Luthers teologi och de tankar som skulle förändra historien.

(fotnot: Renegade är ett ord som betyder avfälling eller svikare, överlöpare - kanske förrädare...

Läs mera här om boken Martin Luther Renegade and Prophet av Lyndal Roper från Penguin books.

Och här finns en recension från the Guardian om samma bok.

New York Times skriver om boken här.

Och här finns boken att köpa på Adlibris (kan hittas på andra ställen också)

Några tankar om enhet i en splittrad tid

Många säger att vi lever i en tid av allt mer ökande polarisering och splittring melllan människor och grupper i vårt land. Inte bara här förstås, det finns på många platser, inte minst tydligt i Trumps USA.

Det finns här också och via media får vi känslan av att motsättningarna ökar, det kan handla om högerextrema grupper, nazister som demonstrerar på gatorna som i Göteborg nyligen.
De väcker avsky bland många av oss, men det är viktigt att vi håller avskyn på plats till att gälla ideologin och tankarna som finns i nazism och rasism och inte människorna som bär dem.
Att skilja på sak och person är nödvändigt för att kunna hitta vägar framåt som inte leder till mer hat och våld.

Det berättas i 1 Korintierbrevet i bibeln att församlingen i Korint hade fått problem med splittring och att personer bildade olika läger inom församlingen. 

En bibelforskare menar att det handlade om olika predikanter som knöt en del av församlingen till sig, de kände att de hörde till Paulus-gruppen eller Apollos-gruppen i församlingen och inte i den gemensamma stora församlingen.
 
I staden Korint verkar det inte ha varit olika inställningar till hur kyrkan ska styras som man stred om utan om olika syn på att tillsammans, etiska frågor alltså.
Det handlade bl.a. mycket om samlevnaden mellan män och kvinnor och relationerna mellan rika och fattiga. 
En stor del av brevet handlar just om frågor om hur de kristna skulle hitta sätt att leva bättre tillsamman, och grundreglerna från Paulus var ”sök inte ert eget bästa utan andras” och "ni är fria men se till att friheten inte skadar andra". (min sammanfattning) 

Det skulle ta lång tid innan kärleksbudskapet som Jesus kom med kunde bli en självklar del av de kristnas sätt att leva. Gradvis blev det bättre men budskapet var så radikalt att vi ännu inte har klarat av att leva upp till det mer än i vissa delar. Tänk på "älska dina fiender" eller "allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem".

Paulus vill att de kristna ska ”stå eniga i tankar och åsikter” som det står skrivet, och därför hålla sams och vara en del av gemenskapen istället för att det ska vara konflikter och motsättningar. Men hur ska det gå till?

Det finns två saker som förenar en gemenskap, en av dem på ett negativt sätt och den andra positivt. Den negativa är förstås att ha en gemensam fiende, att skapa ett vi och ett dom. "Vi är inte som de andra." Skönmålande och demonisering.
Men det sättet passar inte för en kristen gemenskap även om det varit vanligt. Det är inte en framkomlig väg i och med att det förstärker splittringen och polariseringen. 

Det som förenar oss kristna är istället att vi har samma centrum och samma mål.
Det är en gemenskap av tro. Tro betyder tillit och förtröstan i kyrkan.
Att vi litar på en och samma Gud, alltså.

Jesus Kristus har visat oss vem Gud är, han har gått lidandets och dödens väg för vår skull. När vi ser på honom istället för på oss själva eller på andra och hur de sköter sig, då kan vi hitta en gemenskap och enhet trots allt. "Fäst din blick på Jesus" som de gamla själavårdarna brukade säga. Det goda gemensamma idealet förenar oss.

Kyrkan är ingen gemenskap som bygger på likhet, det är ingen åsiktsgemenskap eller klubb för dem som har samma intressen.

Om vi ser på vilka lärjungar Jesus kallade kommer vi att upptäcka att det är en stor spridning av mycket olika personer som finns med där, en upprorsman och en samarbetsman – tullindrivaren, unga och gamla, fiskare och arbetare, och i den vidare kretsen även kvinnor.

 
När Paulus ska beskriva kyrkans gemenskap använder han bilder, till exempel den av kroppen och kroppsdelarna. Och det är ingen slump. Alla delar i en människokropp är olika och har olika funktion, alla behövs för helheten. En perfekt bild för den goda gemenskapen, där är vi alla olika och alla behövs. Det är när delarna samverkar som hela kroppen fungerar som den ska. Bilden talar om att mångfald och olikhet inte bara accepteras utan är en nödvändighet för att gemenskapen ska fungera och vara sund. 

Men det finns ett problem med den bilden, kroppen har ju sina delar och funktioner och det går inte att förändra så särskilt mycket. Det är en statisk bild.

Kyrkan däremot kan vi förändra, om inte den fungerar att så får vi se om vi kan hitta ett bättre sätt att arbeta. Om inte kyrkan lyckas göra de saker som den ska, då får vi reformera den, ungefär som Luther gjorde när han spikade upp sina teser för 500 år sedan.

Splittring och polarisering i vårt land kan inte enbart minskas genom att individer får mera kunskap och lär sig andra hållningar till sin medmänniska, det behövs också förändring.
Förändring på andra plan, mer om det en annan dag.

 

Den spännande berättelsen om Kata och de kristna vikingarna

Jag gjorde en liten pilgrimsresa till Västergötland i somras, det var en speciell person som jag ville veta mera om och kanske möta, hon som hette Kata.

Kanske var det så att kristendomen kom till Sverige tidigare än någon trott, eller det område som idag är Sverige rättare sagt. Kanske bildades kristna församlingar redan någonstans på 800-talet? Åtminstone i det som idag är Västergötland.

Gravarna som har hittats kan vara från tidigt 900-tal, och de är tydligt kristna. Det finns nämligen kors och det är ett helt nytt gravskick som börjar där. Tidigare brändes kropparna på bål men nu började seden att begrava hela kroppar. Upptäckten att skeletten var äldre än forskarna hade trott skedde genom att de testades med den sk kol-fjorton metoden.

"Enligt historieböckerna fick kristendomen sitt genombrott i Sverige först efter år 1000. Men fyndet pekar på att kristendomen fick ett fäste tidigare än så.

– Nu kan vi skriva tillbaka kristnandet i Sverige med hundra år, kanske hundrafemtio år, säger Dick Harrison, professor i historia.

– Vi vet att hit kom det någon eller några och lyckades kristna, medan Ansgar misslyckades i Birka."

(intervju med Dick Harrisson på Svts hemsida)

Vad det innebär för vår syn på vårt land och vår historia får vi se i framtida forskning, men faktum är att historieskrivningen behöver göras om.

En spännande och sorglig uppgift kom fram bland den intressanta informationen på Västergötlands museum. Det var så att många av gravarna som hittades var barngravar. Barnadödligheten var stor, kanske 3 av 4 barn dog innan de uppnådde vuxen ålder, det var före all sjukvårds tid.

Före skiftet i sättet att begrava människor fanns inga barngravar, döda barn brändes på bålen och fick inga egna gravar. Men något hade alltså hänt!
Barn räknades nu som människor och fick gravar.

Det var ett tecken på att en stor förändring var på gång, en förändring som skulle leda fram till en ny syn på barnens människovärde och fram till barns rättigheter i vår tid.
En ny syn på människovärdet började växa fram.

Kristendomen kom med nya värderingar och seder, barnen sågs som människor som skulle behandlas med värdighet. Och det var bara en av de genomgripande förändringarna som var på gång.

På Västergötlands museeum stod hon, kvinnan som jag ville möta, hon såg på mig med en lugn blick, märkligt lik mig själv...
Hon som kallades Kata.

Hur vet man hennes namn? Enkelt, man kan läsa innantill på en runristad gravsten, ristad någon gång före 1000-talets mitt "Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster". Och i mitten finns ett stort kors som kanske var rödfärgat.

Kata var en av de första kristna i Sverige, och troligen en av de mest mäktiga och rika under sin tid,  följ länken för att se dokumentären på Svtplay!

Här ser du den rekonstruerade figuren av Kata, på sidan från Västergtötlands museum finns mera information om varför de valde att gestalta henne så här.
Länk från Västergötlands museum om Kata

Tiggeriförbud och medmänniskans söndag

Hörde du att den här veckan diskuterades det igen om att förbjuda tiggeri.
Att tigga på gator och utanför affärer är ingen lösning för människor i fattigdom tyckte några.

 

Men å andra sidan är förbud mot tiggeri bara ett sätt att sopa ett problem under mattan, sade andra, gömma det så att vi slipper att se det. Är det inte själva fattigdomen istället som är problemet som tvingar människor att tigga som en sista utväg.

 

Argumenten går åt båda hållen och debatten kommer att fortsätta.

I kyrkan har vi nu Medmänniskans söndag och evangelietexten, den texten som de flesta kommer att tala om är den gyllene regeln. Så här lyder den:
Jesus säger enligt Matteus:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7.12)

Då kan vi ju försöka att tänka oss in i den här situationen: du och jag har förlorat alla våra tillgångar, saldot på bankkontot ligger långt nedanför nollpunkten, kreditskulderna har nått max, du fick sälja bilen och villan (vilket är ett krav innan man kan få försörjningshjälp från socialen - efter vad jag har hört, stämmer det?) Vi är riktigt illa ute!

Tänk dig att vi verkligen behöver hjälp, skulle vi då vilja att någon hjälpte oss?
Och om det hade gått så illa att vi stod och bad om hjälp utanför mataffären, hur skulle vi vilja bli behandlade då?

Jag tänker mig att vi behöver motverka fattigdom och svält på alla sätt vi kan, många av oss jobbar mycket med det genom Svenska kyrkans internationella arbete och genom att stötta personer som vi vet behöver hjälp på olika sätt. Nära och långt borta. Ibland långsiktigt och ibland spontant.

För mig känns det långsiktiga och organiserade sättet att hjälpa bättre, det gör mer skillnad för dem som får stöd. Jag litar på Svenska kyrkans långsiktiga arbete, det har funnits länge och är genomtänkt och effektivt.
Därför gillar jag också Fairtrade som jag är engagerad för genom Världsbutiken Amos i Arboga. En rättvis handel ger människor jobb, de får möjligheten att försörja sig själva och sina familjer och det kan sprida goda effekter till andra i närheten.

Även om det är bättre att hjälpa organiserat och långsiktigt så kan vi ju inte lämna akut nödlidande helt utan hjälp, vi har tillsammans resurser att göra både och, vi behöver inte ställa olika människor som lider nöd mot varandra.

Om någon sitter vid mataffären och tigger tänker jag att han eller hon verkligen behöver ett bidrag, och jag ger ibland. Oftast har jag inga kontanter på mig.

Men samtidigt tänker jag att det vore bättre om hon eller han kunde få hjälp på något annat sätt, mer organiserat och långsiktigt. Kanske kan vi jobba för det på något sätt, tillsammans?

Och då är jag glad över att vi har Stadsmissioner på många platser som gör ett bra jobb, dem vill jag gärna stödja! Som tex Stadsmissionen i Västerås! 

Men ingenting skulle bli bättre av att förbjuda tiggeriet.
Det är inte något som hjälper någon, förutom dem som vill blunda för verkligheten.



När Martin Luther dog hittades en papperslapp vid hans dödsbädd med de här orden "Vi är alla tiggare, det är sant".

Det handlar om att vi alla lever av gåvor och inte på egen hand kan skaffa oss det viktigaste av allt, själva livet ges till oss, kärlek, omsorg från en medmänniska osv - allt ges till oss.

Elisabet Gerle har skrivit bra om att vara människa  utifrån det citatet. Länk här

Och Anna-Karin Hammar skriver om vad det kan betyda i relation till tiggarna på våra gator att se sig själv som en tiggare.

Kyrkoval på gång, men varför och hur?

Just nu pågår kyrkovalet i Svenska kyrkan, du som är över 16 år och medlem i kyrkan kan förhandsrösta nu och fram till valdagen 17 september 2017.
På valdagen är det sista chansen att välja vilka politiker eller förtroendavalda som ska sitta med i kyrkans olika belutande organ.

En mängd frågor dyker upp när kyrkovalet kommer på tal. Jag tänkte svara på några, kom gärna med flera om du vill.
Organisationen som kallas Svenska kyrkan består av cirka 6,1 miljoner medlemmar. Följ den länken så hittar du Svenska kyrkans statistik.

Svenska kyrkan ska styras demokratiskt enligt vad som är bestämt både i Lagen om Svenska kyrkan och i kyrkans egen Kyrkoordning.

Svenska kyrkan är och skall vara demokratiskt styrd, det är den självklara anledningen till att det är kyrkoval. Alternativet skulle vara en kyrka styrd av präster och biskopar eller av en enväldig monark eller något annat.

Att kyrkan är demokratisk är framförallt en självklarhet utifrån vår egen identitet som evangelisk-luthersk kyrka.
Från Luther kommer tanken på det allmänna prästadömet, som jag har skrivit mycket om här på min bloggsida. Det innebär att alla döpta kristna står på samma nivå, vi har alla möjlighet att be och läsa vår bibel och kan själva leva i relation med Gud själv, vi behöver ingen mellan oss och Gud, ingen påve eller präst. Ingen kardinal eller guru. Det är en frihet för oss alla i kyrkan och samtidigt ett ansvar. Av det följer självklart att kyrkan ska styras av alla kristna tillsammans.

Svenska kyrkan har valt en ordning som innebär att kyrkan styrs av de förtroendevalda och leds av de anställda kyrkoherdarna i samverkan. Eller som det står i lagen om Svenska kyrkan "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet."(§2)

Frågan är då hur de förtroendevalda ska väljas. Hur ska miljoner medlemmar få en möjlighet att rösta/ välja vem de vill ha? Man kan tänka sig olika metoder eller system och det vore bra att hitta ett nytt system som kunde vara smidigare och kosta mindre.
Men fortfarande används det svenska sättet att de röstande får besöka en vallokal och lägga sina röster genom valsedlar.

Det är Svenska kyrkan som betalar för allt detta genom kyrkoavgifterna, dvs medlemmarnas egna betalade avgifter. Avgiften för att vara med i kyrkan är i genomsnitt 1,02 % av inkomsten för en medlem, lite mer än en hundradel av vad du tjänar alltså.

Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka, jag vill komma tillbaka en annan gång med tankar om det där med folkkyrkan.

Hur utses då personer som vill bli förtroendevalda i kyrkan?
Jo genom att olika nomineringsgrupper sätter upp dem på valsedlarna. Nomineringsgrupperna kan ha olika beteckningar, det kan vara olika kyrkliga grupper eller politiska grupper, eller andra som vill ställa upp.
Alla som vill kan bilda en nomineringsgrupp, om de är tillräckligt många och är ute i tid.
Vissa menar att politiska partier inte ska få finnas med i kyrkan, men det är inte möjligt i dagens läge att hindra vissa att bilda nomineringsgrupper, det skulle bli en begränsning av demokratin som vi just nu inte vill ha.

Men man kan tänka sig att det finns gränser för vilka grupper som kan få vara med, vad händer om renodlat rasistiska eller nazistiska grupper skulle bilda nomineringsgrupper? Redan har vi Sverigedemokraterna där, vilket är ett problem för många. Här finns frågor att tänka vidare om. Vi hoppas att det finns sunt förnuft och gott omdöme hos väljarna så att grupper vars budskap strider mot den kristna tron inte får några röster i kyrkovalet. (eller så få röster som möjligt)

Det är viktigt att rösta för alla som vill påverka hur kyrkan styrs. Glöm inte att det också är möjligt att göra personval. Dvs att kryssa för de personer som du vill lyfta fram.

Här finns information från Svenska kyrkans hemsida om kyrkovalet

Några olika synpunkter och tankar om kyrkovalet hittar du här:

Mittmedias chefredaktör Daniel Nordström skriver om Därför är kyrkovalet viktigt på sin blogg.

En sajt som heter Det goda samhället ger den här introduktionen till kyrkovalet:
https://detgodasamhallet.com/2017/07/14/vad-ar-kyrkovalet-och-varfor-ska-du-rosta/

Helle Klein skrev inför förra kyrkovalet en ledare om vikten att rösta i kyrkovalet.
och här finns en debattartikel från Svenska dagbladet av Gunnar Hyltén-Cavallius

När Sverige stängde gränserna och förlorade framtiden...

Tomma hotell och konferensanläggningar runt hela vårt land fick uppleva en ny blomstringstid när asylsökande strömmade in i landet under 2015.

Alla mer eller mindre lämpliga lokaler användes. Små orter i glesbygden fick nytt hopp när nya människor plötsligt kom dit. Många trodde att något nytt var på gång. Vår åldrande befolkning fick nytt hopp på många platser.

Engagemanget var stort, Welcome Refugees - Välkommna flyktingar - kunde man läsa på skyltar och många fanns på järnvägsstationer och vid gränsstationer för att ta emot och välkomna de aylsökande och ge dem hjälp.
Jag minns ett besök i Malmö där välkomstkommitten var aktiv vid Centralstationen, klädpaket och mat delades ut och många stödde de uttröttade flyktingarna.

Det var som om något höll på att hända med vårt land, som att en ny generositet spreds tillsammans med en känsla av en framtid som öppnades för glesbygderna.

Samtidigt blev motståndet starkare, främlingfientliga krafter brände förläggningar. Mer eller mindre ärliga fastighetsägare passade på och gjorde stora vinster, förfallna anläggningar användes och fylldes till bredden, tätt bodde de asylsökande och handläggningstiderna blev längre och längre. 

Men snart skärptes lagarna, gränserna stängdes, den sk generösa migrationspolitiken försvann snabbare än en svensk sommar. Utvisningarna startade, utan hänsyn till säkerheten i många fall och utan hänsyn till människors hälsa.

En chans att hjälpa människor i nöd, generöst och öppet var borta. Alla försök att hantera det som hänt humant och medmänskligt gavs upp. Kvar var paragrafer och regler, skyddsmurar i form av omänsklig migrationspolitik, allt mer ökade kontroller som starkt påminner om en polisstat. 

En unik möjlighet för en allt mer glesnande glesbygd hade passerat och var förbi. 

Gamla risiga motell och pensionat levde upp en kort tid men nu står de tomma, ekande, madrasser i högar ligger i höstregnet. Trasiga gardiner och persienner flaggar i fönstren. Mörkret faller över de hårt nedslitna barackerna.

Asylboenden stängs över hela landet och de boende tvingas flytta till andra delar av landet. Från Arboga ska alla till Haparanda, 1085 km norrut.  I Västmanland ska alla större asylboenden stängas skriver VLT (Västmanlands läns tidning) För de asylsökande upplevs detta mycket traumatiskt och omskakande. Den lilla trygghet de har hittat tas ifrån dem.

Vad hände? Vad kommer forskarna i framtiden att se när de studerar den sk flyktingkrisen på 2010-talet? 

Visade Sverige upp sitt sanna ansikte som visade sig vara motsatsen till generöst.

Snålt, ogint, egoistiskt?

Eller nej, så illa kan det ändå inte vara?

Var det vissa makthavare som agerade fegt? Var det en rädsla som spred sig bland politikerna? Det lät ofta så på presskonferenserna.

Vad var det som hände?  Vad tror du? 

 

 

Dagens bok: Han hette inte Luther

Slängde Luther bläckhornet på djävulen? Vad han en samvetsgrann hjälte som hittade mer av vem Gud är? Var han ett geni som översatte bibeln eller en obehaglig person med antisemitiska åsikter och grovt språk? Och vad hette han egentligen?
Sören Dalevi visar i sin nya bok att Luther var både och, att han var en mångdimensionell och mångfasetterad person och ett barn av sin tid, som vi alla.

Boken är en bra, kortfattad och lärd introduktion om Martin Luther. Inte minst spännande blir det när Dalevi lyfter fram den pedagogiska revolution som reformationen förde med sig.

Tanken att varje kristen är en del av det allmänna prästadömet och inte behöver mellanhänder mellan sig och Gud förde med sig flera saker. Bibeln måste översättas till det egna språket så att var och en själv ska kunna läsa, men samtidigt behövs hjälpmedel.
Ett sådant var Luthers Lilla katekes och ett annat historiens första barnbibel Passional. Alla, vuxna och barn, kvinnor och män skulle få en chans att förstå och ta till sig budskapet om Guds villkorslösa kärlek till människorna.

Det var också en anledning till att katekesen försågs med bilder och att psalmer skrevs. Att sjunga på sitt eget språk är ett oöverträffat sätt att lära sig på ett sätt som inte bara har med intellektet att göra utan som går på djupet, når hjärtat.

Dalevi är religionsforskare med specialitet kring barn och unga, pedagogik och teologi kan man säga, och han skrev sin doktorsavhandling om barnbiblar, titeln är "Gud som haver barnen kär?" en bok som jag kan rekommendera, kan laddas ner på nätet här.  2016 blev Dalevi biskop i Karlstad.

Men så har vi frågan om namnet. Hette han inte Luther?
Martin Luthers föräldrar hette Hans Luder eller Ludher, och hans hustru Margaretha. Dalevi berättar om hur Luther själv förändrade sitt namn.
Luther hade som bibelforskare studerat hebreiska och grekiska och läst om hur Abram i gamla testamentet (1a Moseboken) bytte namn till Abraham. Han hade fått en "h" från Gudsnamnet Jahve i sitt namn. Så valde Luther att göra på samma sätt, han ersatte "dh" i mitten av sitt efternamn med "th" den mittersta bokstaven i ordet frihet på grekiska (eleutheros). Frihet var vad Luther hade uppnått med sin nya insikt om Guds kärlek som är större än allt.
Namnet Luther kan tolkas som den fria människan.

Här kan du hitta boken "Han hette inte Luther" som pdf att ladda ner direkt på nätet, du kan också lyssna till ett samtal mellan biskop Sören Dalevi och Ulrika Svalfors, teologie doktor och pastor i Equmeniakyrkan, utifrån boken. Inspelat under Världens fest i Västerås, juni 2017.

Dagens bok: Sören Dalevi: Han hette inte Luther,
Västerås stift och Karlstad stift 2017

Frihetens gåva och uppdrag

Frihet och befrielse av olika slag är själva grunden i den kristna tron. 

Det är ett genomgripande, grundläggande tema så viktigt att det finns en lång rad ord för frihet i vår bibel och i kyrkan. Förlossning, frälsning, räddning, befrielse, botande och helande, upprättelse, förlåtelse, försoning, rättfärdiggörelse.
Ord som på olika sätt och i olika nyanser talar om frihet o befrielse.

 

Gud ger oss frihetens gåva.
Livets fria strömmande i skapelsen och i oss själva.
Frihet till tro, hopp och kärlek.
Frihet till liv och gemenskap och kärlek är vad Gud vill med oss och våra liv

Frihet från tvång och från det som förminskar oss och våra liv.

Och frihet från sjukdom och död - till sist- Friheten som hoppet ger.

Kyrkan är en frihetsrörelse som går genom historien om mänskligheten.

Visst har den missbrukats och tappat sin kraft ibland, missförståtts och förvrängts. 

Men samtidigt har helt vanliga människor fått nytt hopp, mer tro och vågat leva mer öppet inför Gud.
Det har lett till handlingar av kärlek och befrielse för medmänniskor överallt där människor och kyrkor har gått i Jesu fotspår.

Sjukvård och respekt för människovärdet, hjälp och stöd till nödlidande och Mänskliga rättigheter kommer ur Jesu liv och budskap. 

Detta är huvudlinjen i kristendomens historia- en linje vi inte hör mycket om i nyhetsflödet.
De mörka felstegen och misstagen har ju mer nyhetsvärde.

Och kyrkan består ju av helt vanliga människor, som oss själva, människor som är felbara och som söker och längtar efter frihet och befrielse.

Men mitt i frihetsrörelsen som kyrkan är och ska vara dyker det allt som ofta upp en synagogföreståndare eller någon som snörper på munnen eller hutar med pekpinnar.
Han säger ”Det finns sex dagar då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade men inte under sabbaten.”

Någonstans blir det ibland så fel, regler och föreställningar eller fördomar eller ideologier blir viktigare än medmänniskans väl.
Viktigare än att frihetens våg får gå vidare.

Men friheten i Kristus kan hindras tillfälligt, aldrig stoppas,
Guds kraft är starkare än allt som bryter ner och själva döden.

Människor ska lösas från bojor varje dag utan undantag,
det är långt viktigare än att övertyga till rätt tro eller tanke. 

Alltid att göra människor fria. 

(inspiration från Matteus evangelium 2: 23-28)  

Frihet är vad kristen tro handlar om

Det var en tv-bild som gav mig en tankeställare, en intervju eller rättare sagt en kort kommentar. Jag var barn eller mycket ung tonåring. Alltså mycket länge sedan. 
Det var en präst, en medelålders man som dök upp i tv-ruten i svart skjorta.
Journalisten satte micken framför hans mun och såg anklagande på honom. Nu skulle han få stå till svars för kyrkans bristfälliga hantering av någon aktuell fråga, prästen suckade lite, en aning trött, och han sa bara mycket kort: Kristen tro handlar om frihet. Det är ett budskap om befrielse.

I medias värld fastnar de ofta vid olika frågor som tillhör kyrkans yttersida och periferi, sällan nämns över huvud taget centrum i budskapet.
Tyvärr är det ofta på samma sätt med kyrkans företrädare, många vaktar så strängt över sin egen tolkning av kristendomen att alla andra möjliga tolkningar förkastas. Så långt att den som inte använder exakt samma ord förkastas och inte är en riktig kristen.
Allt det där är ju struntprat. Kristen tro kan tolkas på många sätt liksom bibeln går att förstå på olika sätt. Det finns en mångfald olika sätt att vara kristen och det är så det ska vara.

Det svenska sättet att vara kristen är också ok, de många som firar helgerna och livets stora händelser som födelse, ungdom, bröllop, glädje och sorg, avsked och död i kyrkan. Och en bön när det verkligen behövs. Vem kan bedöma vad som är ok för Gud utom Gud själv?
Jag tänker att vilja till tro är tro nog.

I vår lutherska kyrka känner vi till nåden, Gud ger oss allt, liv och kärlek, förlåtelse, upprättelse och välsignelse, vi får allt av nåd, det vill säga utan att behöva prestera något först. Vilja till tro räcker. En öppen hand som tar emot är nog.

Gud vill göra oss fria och inte binda oss.

Berättelserna om hur Jesus mötte människor av olika slag leder nästan alltid fram till att människorna upprättas och befrias. Gud vill frihet och kärlek, liv och glädje!
Inte regler, krav, måsten eller begränsning av livet utan tvärtom. Befrielse från det som binder och frihet till gott liv i tro, hopp och kärlek.

Sedan finns också möjligheter att leva engagerat och fullt, att kämpa för det goda och att samhället ska vara människovärdigt och respektera människor. Att satsa hela sitt liv på kyrkan.
Det är ett sätt att leva sitt liv och där behövs flera.
Men det är inte den enda vägen.
Vi är fria att välja.

Frihet och en värld av skatter

Åter på jobbet och åter på bloggen, dags att aktivera min skrivmaskin igen, fräscha upp den och byta färgband, men det blir ungefär lika färggranna kommentarer som tidigare.

Den här veckan slutar med en söndag som har den spännande rubriken "Friheten i Kristus".

Varje söndag har förutom de olika bibeltexterna också sitt bestämda tema eller sin rubrik.
Om man följer söndagarnas teman runt året kommer man att steg för steg få reda på mera om kyrkans budskap och bibelns texter. Det är en väg till fördjupning i livet.
Självklart är det ett urval eftersom bibeln är en stor och komplex och rik bok som man kan leva med hela livet utan att bli färdig med den.
Det finns alltid nytt att upptäcka. Och när vi själva växer eller lever våra liv och får nya erfarenheter kan vi igen hitta nya insikter och viktiga ord i bibeln och kyrkans traditioner - dvs människor som har levt före oss och som har funderat, tänkt och levt med sin tro i sin egen tid.

Det är en värld av skatter att upptäcka och som ger mod och hopp.

Det finns också negaiva saker där, missförstånd eller tidsbundna tankar som vi idag förkastar. Det finns fördomar och felslut och självmotsägelser, men det gör det ju i vår egen tid också.
Att fastna där är en dålig anledning till att missa hela den skatt som finns där, i bibeln och människors erfarenheter som de klätt i ord och som finns där för oss.

Men det är inte bara ord, utan också sånger, bilder, konstverk, musik och dans, och inte minst byggnader, kyrkorna som talar till oss med sitt språk.

Och kyrkoåret som du kan läsa mera om här.

En av de allra mest kända skrifterna av Martin Luther heter just En kristen människas frihet, läs mera om den här  Du kan också hitta själva texten på nätet om du klickar här.

fortsättning följer...

Dagens bok: Luther - vår samtida av Kerstin Vinterhed

Kerstin Vinterhed arbetade länge som journalist på Dagens Nyheter, hon skriver sin bok om Luther med stil och mycket god språkbehandling. Boken kom redan 1997.

Vinterhed hade kommit in i kyrkan via musiken men genom Luther kom hon till tro, skriver hon i sitt förord. Två saker grep henne hos Luther - språket och hans befriande tanke om den oförtjänta nåden.

Boken består av bearbetade uppsatser från hennes tid som teologistudent och artiklar från DN.
Här finns mycket kunskap om Luther för den som vill veta mer, om hans liv och teologiska tankar.

Men boken har sin tyngdpunkt och sitt största intresse i kopplingen mellan 1500-talets Luther och mer eller mindre nutida tolkningar. Här finns en analys av begreppet tro "ur den moderna medvetandeforskningens perspektiv". En genomgång av "Luthers trosbegrepp med hjälp av Eric H Ericsons teori om basic trust". En artikel handlar om trosbegreppet hos Tillich, Kirkegaard, Grundtvig och Lögstrup.
Boken avslutas med en genomgång av Marias lovsång, Magnificat i sällskap med Luther och med en lista på viktiga årtal i Luthers liv.

På vägen mellan 1517 och idag har människor, forskare och teologer och tänkare brottats med vem Luther var och hans tankar och hur det kom sig att reformationen blev ett vägskäl som tillsammans med andra faktorer förändrade historien. Det är där Vinterheds bok har sin styrka: i grävandet bland uttolkare och tänkare. Hon är mycket beläst och har många trådar att dra i.

Men så tillkommer något, Vinterhed är själv gripen av Luther och har som hon skrev kommit till tro med hjälp av hans ord. Det gör att boken bärs av engagemang och glad upptäktslust mitt i de akademiska tolkningsbestyren. Luther är "befriande, oppositionell och slagkraftig" skriver hon, Luther befriar genom tanken om "den oförtjänta nåden, kärleken som gåva, utan någon koppling till prestation".

En spännande bok och väl värd att återvända till, trots att den har några år på nacken.
Det skulle också vara intressant med en riktigt nutida syn på hur Luther tolkas idag 2017, men den boken kanske finns? Tipsa gärna!

Ett problem är att Luther blir lite väl modern och mycket tolkad i ljuset av psykologi, psykoanalys och beteendevetarnas tankar.
Det finns också en blandning mellan skönlitteratur, teologisk forskning och psykologisk forskning som fungerar utmärkt i en artikel men som tilllsammans med en akademisk uppsats gnisslar en aning. I en analys av Grundtvig ställs teologen Harry Aronsson bredvid författaren Peter Höeg, det blir intressant men en skönlitterär bok och en doktorsavhandling har så olika genrer att de inte riktigt går att jämföra.

Dagens bok är Luther - vår samtida av Kerstin Vinterhed, Verbum 1997

  

Almedalen - den hotade mötesplatsen

Tyvärr fungerade det inte att blogga under veckan i Almedalen, tiden räckte inte till och det fanns inte wi-fi där vi bodde.
Men det var en givande vecka och en upprörande vecka på en och samma gång.

Så många möten och seminarier med viljan att upplysa och göra samhället lite bättre, ja faktiskt över 4000 seminarier hölls under veckan i Visby.

Men samtidigt fanns personer med nazistiska och starkt främlingsfientliga åsikter där som störde ordentligt.
När Almedalen fungerar som det ska är det en mötesplats och en arena för dialog och samtal. Möten mellan människor av olika åsikter och hållningar som respekterar varandra och lyssnar. Det blir ökad förståelse mellan personer med olika livshållningar och olika politiska åsikter.

Men extremister och nazister bryter sönder mötesplatsen och gör den till en plats av konfrontation och hot. Hot är en form av våld med ord, och våldet sprider rädsla och än mer avstånd och främlingskap mellan människor. Mötesplatsen är förvandlad till sin motsats.

Därför kan inte nazisterna tillåtas att vara med i Almedalen och liknande platser som vill vara mötesplatser, därför förstörs dialogen och samförståndet försvinner. Och då har mötesplatsen förlorat sin funktion och kan läggas ned.

Almedalen juli 2017

På väg till Almedalen

Jag är med i en grupp från Västerås stift som ska vara med under några dagar under veckan i Almedalen.

Vi åker dit för att lyssna till vad som sägs och vad som är på gång vid en viktig mötesplats, vi åker för att knyta kontakter och föra samtal med människor av alla möjliga politiska och religiösa hållningar.

Dialog och samtal är en grund för demokratin i vårt land, det är också en självklarhet för kyrkan att på alla sätt vi kan lyssna, samtala och dela livet med människor i vårt land och vårt samhälle.

Vi åker också för att tala och visa på vad vi som kyrka står för. Svenska kyrkan har tält där vi finns tillgängliga hela dagarna, kyrkan har seminarier och möjlighet till samtal.

Välkommen att möta anställda och engagerade människor, men glöm inte att var och en av oss som är medlemmar i Svenska kyrkan är kyrkan, inte bara anställda eller vigda personer. Alla som är med är kyrkans vi, alla som vill vara det är kyrkans vi!

Här kommer några flera intryck och bilder från Almedalen att dyka upp under veckan, häng gärna med och kommentera gärna. 

Namnpublicering - när pressen blir domare

Under flera veckor har läsare av Arboga tidning, (som har i stort sett samma innehåll som både Bergslagsbladet och VLT m.fl.) Länk här, mötts av stort uppslagna bilder av en misstänkt brottsling, både på framsidan och på helsidor i tidningen.

Det är hon som kallas Arbogakvinnan men som kommer från Eskilstuna och som misstänks vara inblandad i en rad mord och brott.

Jag reagerade direkt när hennes namn och bild stod på tidningens framsida, och det känns inte bättre av att det återkommer i nästan alla utgåvor av tidningen (som kommer ut tre dagar i veckan).
Mycket talar för att hon är skyldig, enligt massmedia, men är det tidningarnas roll att döma?

För mig är det stor skillnad att publicera namn före domen har fallit och efteråt, då är domen en offentlig handling och det kan tänkas vara fastställt bortom rimligt tvivel att personen är skyldig. Samtidigt vet vi att även oskyldiga döms ibland, se på fallet med Kaj Linna som just blivit friad.

Frågan om att publicera namn eller inte på en misstänkt brottsling har debatterats
Journalistförbundet har antagit publicitetsregler som du kan hitta här.

Där skrivs:
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Här finns motiveringen från chefredaktören Daniel Nordström som menar att allmänintresset väger tyngre än de negativa följderna för anhöriga till den utpekade. Om du följer länken ser du att många har kommenterat åt olika håll och att debatten flödar.

Jag håller inte med om chefredaktörens slutsats i det här fallet. Även om namn och bild finns lättåtkomligt på nätet på mindre seriösa sidor så tar Arboga tidning ett steg åt fel håll enligt min mening när de exponerar en misstänkt brottsling så stort.
De tar rollen som domare istället för att ägna sig åt "korrekt och allsidig nyhetsförmedling" som journalistförbundet skriver i sina etiska regler.

Vill vi ha en press som är domare? Eller som sprider anklagelser som inte är styrkta?

Nej tack säger jag.

Arbogaån en solig novemberdag

Reformationen som maktkamp och frihetsrörelse

Guiden berättade levande och gestaltade sin berättelse med rörelser och röstens variationer.
Det var folkkyrkovandring vid Världens fest i Västerås.

Sedan tidigare finns Folkhemturen i Västerås där de med hjälp av arkitektur och stadens utformning på olika sätt ger en bild av folkhemmets Sverige, en historisk rundtur helt enkelt, mycket intressant!

Nu i reformationsjubileets år finns också folkkyrkovandringar. Genom att gå runt i staden och se spåren från gångna tider lär vi oss nya saker om vad som skedde och var vi är nu.

Men en sak som ofta sägs i samband med reformationen i Sverige av Gustav Vasa kanske inte riktigt stämmer. Guiden hävdade att förändringen från Romersk katolsk kyrka i Sverige på 1500-talet inte hade något alls med tro eller religion att göra. Det var inget annat än Gustav Vasas girighet och maktlystnad som det gällde. Han ville skaffa sig själv och nationen rikedomar genom att ta över kyrkans stora landegendomar och skatter. Genom att genomdriva reformationen blev påven inte längre kyrkans ledare och hans inflytande i landet bröts. Istället kunde kungen själv ta makten i kyrkan och staten.
Så fort man hör orden "ingenting annat än" är det dags att vara kritisk. Ytterst sällan, om någonsin kan något förklaras bara på ett enda sätt och beror bara på en enda faktor.
Historiska processer och förändringar är djupt komplexa skeenden och det är alltid en mångd olika faktorer som i olika grad påverkar det som sker.
Girighet och maktlystnad hade säkert en stor betydelse i reformationens införande i Sverige, men skulle den ha spridits så snabbt och haft så stor effekt i vårt land om det inte fanns andra faktorer som också hade stor betydelse?

Reformationen var en frihetsrörelse som myndigförklarade den enskilda människan. Det handlade om människans tankefrihet och rätt att tolka sin bibel och förstå sin Gud. Klostren som åtminstone delvis var platser där vissa personer levde mot sin vilja präglades av hierarki och lydnad.

När Luther uppvärderade vardagslivet gentemot klosterliv och menade att det var minst lika viktigt att tjäna sin Gud genom vardagens sysslor och arbetet för medmänniskan förlorade klostren sitt värde för många, det är förvånande att se hur snabbt klostren tömdes och försvann. Ibland som i Västerås verkar det ha gått våldsamt till. Enligt guiden fördrevs munkarna och klostret revs ner, stenarna användes till att bygga på Västerås slott. Idag finns Västerås stadshus på platsen där det gamla klostret låg, kvar finns markeringar i gatstenen.

Reformationen spred sig snabbt och säker finns det skäl till det som handlar om makt och ekonomi, men det var också en frihetsrörelse som svarade på de stora existentiella frågorna i tiden och gav människor mod och hopp.

Mod och hopp som tålde och tål att leva och dö på.

Folkkyrkovandring i Västerås vid Världens fest