När Sverige stängde gränserna och förlorade framtiden...

Tomma hotell och konferensanläggningar runt hela vårt land fick uppleva en ny blomstringstid när asylsökande strömmade in i landet under 2015.

Alla mer eller mindre lämpliga lokaler användes. Små orter i glesbygden fick nytt hopp när nya människor plötsligt kom dit. Många trodde att något nytt var på gång. Vår åldrande befolkning fick nytt hopp på många platser.

Engagemanget var stort, Welcome Refugees - Välkommna flyktingar - kunde man läsa på skyltar och många fanns på järnvägsstationer och vid gränsstationer för att ta emot och välkomna de aylsökande och ge dem hjälp.
Jag minns ett besök i Malmö där välkomstkommitten var aktiv vid Centralstationen, klädpaket och mat delades ut och många stödde de uttröttade flyktingarna.

Det var som om något höll på att hända med vårt land, som att en ny generositet spreds tillsammans med en känsla av en framtid som öppnades för glesbygderna.

Samtidigt blev motståndet starkare, främlingfientliga krafter brände förläggningar. Mer eller mindre ärliga fastighetsägare passade på och gjorde stora vinster, förfallna anläggningar användes och fylldes till bredden, tätt bodde de asylsökande och handläggningstiderna blev längre och längre. 

Men snart skärptes lagarna, gränserna stängdes, den sk generösa migrationspolitiken försvann snabbare än en svensk sommar. Utvisningarna startade, utan hänsyn till säkerheten i många fall och utan hänsyn till människors hälsa.

En chans att hjälpa människor i nöd, generöst och öppet var borta. Alla försök att hantera det som hänt humant och medmänskligt gavs upp. Kvar var paragrafer och regler, skyddsmurar i form av omänsklig migrationspolitik, allt mer ökade kontroller som starkt påminner om en polisstat. 

En unik möjlighet för en allt mer glesnande glesbygd hade passerat och var förbi. 

Gamla risiga motell och pensionat levde upp en kort tid men nu står de tomma, ekande, madrasser i högar ligger i höstregnet. Trasiga gardiner och persienner flaggar i fönstren. Mörkret faller över de hårt nedslitna barackerna.

Asylboenden stängs över hela landet och de boende tvingas flytta till andra delar av landet. Från Arboga ska alla till Haparanda, 1085 km norrut.  I Västmanland ska alla större asylboenden stängas skriver VLT (Västmanlands läns tidning) För de asylsökande upplevs detta mycket traumatiskt och omskakande. Den lilla trygghet de har hittat tas ifrån dem.

Vad hände? Vad kommer forskarna i framtiden att se när de studerar den sk flyktingkrisen på 2010-talet? 

Visade Sverige upp sitt sanna ansikte som visade sig vara motsatsen till generöst.

Snålt, ogint, egoistiskt?

Eller nej, så illa kan det ändå inte vara?

Var det vissa makthavare som agerade fegt? Var det en rädsla som spred sig bland politikerna? Det lät ofta så på presskonferenserna.

Vad var det som hände?  Vad tror du?