Lucia och några tankar om martyrskap och offer

Det finns många legender om helgonet Lucia från Syrakusa på Sicilien i Italien. Hon levde på slutet av 200-talet och i början av 300-talet efter Kristus, enligt en uppgift dog hon år 304 och enligt en annan kring år 310.  

Som de flesta helgon i den romersk katolska kyrkan dog hon martyrdöden, det vill säga att hon höll fast vid sin tro ända tills hon mördades av personer som ville få henne att ge upp sin tro.

Det finns många blodiga och hemska berättelser om Lucia.

Martyrerna sägs visa styrka och mod och ha en trosvisshet så långt att tron är viktigare än det egna livet. En ganska tvivelaktig hållning kan man tycka, även om den är långt bättre än dem som vill döda andra på grund av sin tro.

Att offra andra kan aldrig förenas med en kristen tro. I kristen tro står ju Kristus i centrum som offrade sig själv då han dog på korset. Hellre offra sig själv än andra.

Men det här är värt att fundera lite mera på.

Själva livet är ju Guds gåva till oss, en av de allra största gåvorna, utan den är vi ingenting och har ingenting. Det ska till väldigt mycket innan det kan vara rätt att kasta bort den gåvan. Livet är något heligt och bör värnas om så långt som möjligt. Det här sättet att tänka gör att det blir mycket viktigt vad vi gör med våra liv och hur vi använder den tid vi får.

Kan det finnas situationer då det är rätt att offra sitt eget liv?
Den som ser sitt eget barn i livsfara eller drabbad av svår sjukdom kan nog känna att där finns ett läge där vi skulle ge mycket, kanske allt för att barnet skulle räddas. Många skulle nog offra sig själv om barnet fick skonas och leva vidare.

Tron, relationen med Gud själv kan ingen ta ifrån oss, vi lever i Gud och Gud är oss närmare än vårt eget hjärta. Den relationen blir inte mindre av om vi skulle tvingas att säga något emot Gud med hot om våld eller död. Gud vet och känner vår tro bättre än vi själva.

Är det inte bättre att överleva och kunna göra något en annan dag?
Är det här mina tankar ur en relativt trygg och välmående situation i vårt rika välfärdsland, är det feghet eller för mycket rationellt tänkande? Kanske, men jag har svårt att se en situation där det skulle vara värt livet att stå upp för en trosuppfattning, och ännu mindre faktiskt om det gäller en nation eller en politiska ideologi.

Jag vill gärna höra vad du tänker om det här.

Det här betyder inte att jag vill förkasta Lucia eller andra som har vågat stå upp för sin tro eller sin rätt.
Lucia är högaktuell i vår tid av #metoo-rörelsen, att stå upp emot dem som trakasserar, hotar, tvingar och utnyttjar kvinnor är viktigt och nödvändigt. Lucia gjorde just det enligt vissa delar av legenderna om henne. Hon vägrade att låta sig giftas bort och att placeras på en bordell.

Det svenska Lucia-firandet är enligt Wikipedia långt ifrån berättelserna om Lucia. Men finns det inte en slags trotsig protest mot mörkret och likriktningen i den Lucia vi firar idag.

Den mångkulturella Lucian växer till, alla barn som vill får vara Lucia, funktionsvariationer är inget hinder. Skönhetstävlingarna är på väg bort.

Lucia är på väg framåt och i hennes ljus finns trots allt hopp. 

 

Luciafirande i Arboga för ett par år sedan