Det senaste året, och lite mer har det hänt flera gånger att människor í närheten av mig har dött väldigt oväntat. Unga och medelålders personer föll ner och var döda.
Det är ofattbart och chockerande när det händer. En levande människa är plötsligt inte levande längre. En människa med glimtar i ögonen och med så många gåvor, tankar och känslor är inte där längre. Det är så smärtsamt och påverkar så många omkring, de närmaste först.
För dem är det oändligt plågsamt och obegripligt, och för väldigt många människor omkring blir det som hänt omskakande och som vi går och grubblar över.
Livet är skört och bräckligt, det känns inte så när vi mår bra och rör oss fritt, men det kan ta slut när som helst. En sak är sjukdomar och när kroppen slutar fungera, en annan är olyckor och katastrofer, våldsdåd och terrorangrepp. Det är ett faktum att vi kan dö vilket ögonblick som helst, och det gäller oss alla, i alla åldrar.
Hur ska vi leva med vetskapen om det? Och hur ska vi orka leva med vetskapen att det kan drabba våra älskade?
Svaret är att vi inte orkar tänka på det, vi blundar, skjuter bort tankarna och ägnar oss åt något annat. Avledning är ju ett känt knep som de flesta föräldrar tar till, om barnet kan fås att fokusera på något annat än det som hen gråter över eller är arg på så blir det lugnt en stund. Glass funkar ofta bra...
Att fly från verkligheten fungerar ganska bra, en tid, kanske ganska länge, men det kommer ögonblick då det inte är möjligt, isande och skrämmande stunder då vi känner av existensens bräcklighet.
Lev i nuet, ta vara på varje ögonblick, gör det bästa av stunden du har just nu, fånga dagen. Carpe diem!
Känns råden igen? Det är bra råd och förhållningssätt. Om de bara fungerar.
Och det gör de ganska ofta, ungefär som glassen. Och vi kanske ökar våra prestationer så länge vi orkar, vi springer lite fortare, reser mer om vi har råd, ökar takten.
Men faktum kvarstår, det kan ta slut vilket ögonblick som helst. För oss själva och för dem vi inte vill leva utan.
Själva kan vi inte göra något åt det, utan Gud vore vi alla förlorade. Så enkelt är det.
Så ser min tro ut. Gud är den ende som är evig, och Gud vill ge oss tidsbegränsade varelser del av evighetslivet hos Gud.
Med hoppet som Gud ger behöver vi inte längre prestera eller jaga, vi kan slappna av och vara där vi är. Just ta vara på mötet med varandra och på de stunder vi har, vår stund på jorden. Och göra gott för våra medmänniskor.
Men inte av rädsla eller ångest, utan för att vi har ett hopp.
Och där kan det passa med det lite schablonartade tillropet som vi nog alla har hört:
en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.
Psaltarens 121 psalm:
Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.
 |
| Liknelsen om fiskafänget Matt 13:47, bild från Sura kyrka |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar