Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202.
Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.
Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.
Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.
Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.
Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan.
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.
Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).
Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan.
Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.
Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn.
Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.
Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.
När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet.
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.
Människans roll i relation till Gud är att ta emot.
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt.
Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen.
Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.
Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.
Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.
Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat.
Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här
En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida
Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997
Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar