Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.
De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?
Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.
Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.
Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd.
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.
Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut.
Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.
Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.
En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter).
Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna.
Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.
Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår? Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?
När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.
Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser.
Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren.
Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra.
I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.
Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår.
Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss.
Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.
Tillsammans kan det bli rätt mycket.
Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla
Några länkar:
Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig
Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu
Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen
Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar