Under den första kyrkans tid pågick ett intensivt samtal om hur skrifterna skulle tolkas och hur kyrkan skulle tro i ljuset av allt det som hänt när Jesus Kristus var ibland dem kroppsligen. Även de lärjungar som gick med honom och såg med egna ögon kunde ha olika syn på vad det han sagt och gjort betydde.
Ibland kallas de här samtalen eller debatterna strider, det är inte så konstigt för ibland blev det till hårda ord och bannlysningar av dem som hade olika tolkningar, riktigt illa ibland faktiskt med våld och mord.
Något jag fick lära mig nyligen (tack lärare på EHS) var att det nästan alltid var tolkningar som öppnade för vidare tankar och var breda som blev de allmänt vedertagna medan de som förkastades oftast var sådana som smalnade av eller begränsade tanken. Exempel kommer.
En speciell fråga dök snabbt upp och det gällde frågan om skapelsen.
Var den Gud som beskrevs i den hebreiska bibeln (gamla testamentet) den samma som den Gud som Jesus kallade sin Far? Skulle man hålla ihop "det gamla testamentet" och "det nya testamentet" och allt de förde med sig till en enhet eller inte?
Trots att det kan låta som en akademisk fråga så var ställningstagandet helt avgörande för kyrkans tro och hur vi ser på saker idag. Inte minst när det gäller tänkande och tro om Gud som skaparen och naturen och jorden som skapelse.
Ganska snart blev det klart att Jesus i både ord och handling hade kopplat och anknutit till de "gammaltestamentliga" skrifterna och hela det judiska arvet. Han var jude och var uppväxt i hela den stora judiska traditionen. Den som såg Gud som skaparen. Och som en mångfasetterad och mångfaldig mängd författare hade skildrat i skrifterna. Bland annat historiska skrifter, poesi och vishetslitteratur, ordspråk och psalmer, och de mytologiska texterna som fångar in människans och livets villkor på ett sätt som talar till alla tider.
En tidig debatt bland kyrkofäder och kyrkomödrar byggde på grekiskt tänkande.
Den handlade om frågan om det var så att Gud skaparen var en konstruktör av redan befintlig materia eller om Gud verkligen skapade allt från ingenting, "från scratch" så att säga eller som det heter i teologernas värld "Ex nihilo"- latin för "ut ut ingenting". Det var vanligt att se Gud som konstruktören eller den som ordnade upp kaos till kosmos, (ordning och reda) bland vissa grekiska filosofer.
De som tänkte att Gud var konstruktören hade bland annat en tanke om att en god Gud skulle inte skapa en värld där det fanns så mycket lidande och död som de kunde se omkring sig. Men om Gud bara hade ordnat materien på bästa sätt kunde det vara så att det var något fel i själva materien som gjorde att det blev så illa. Lite slarvigt uttryckt: ett konstruktionsfel eller en brist i själva atomerna.
Men tanken som blev den dominerande var det andra sättet att tänka. Den som kallas skapelse "ex nihilo". Det stämde bättre med de bibliska skrifterna och gav ett svar åt den stora livsfrågan om var allt som finns har sitt ursprung, frågan om lidandet har sitt svar på ett annat plan än i själva skapelsen.
Tron att Gud har skapat allt från ingenting innebär en grundpositiv syn på allt det skapade, allt är av Gud och är gott. Gud såg på det han skapat och det var mycket gott står det i en av skapelseberättelserna. Naturen och livet är något gott i grunden för det har sitt ursprung i den Gud som är kärleken.
Det har är en viktig grund för tron och är tydligt i de bibliska skrifterna.
Orden om det kom därför in i trosbekännelserna på ett tidigt stadium "vi tror på Gud fader allsmäktig, skapare av himmel och jord" eller i den nicenska trosartikeln "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är".
Att skapelsen, naturen och livet i alla dess former är något gott, värda att bevara och vårda, skydda och värna är en grund för att vi idag har ansvaret att möta klimatkrisen som hotar livet på jorden på alla de sätt vi kan.
Nästa del - möt Ireneaus - och hans kamp mot gnostikerna.
 |
| Utsikten från Stiftsgården i Rättvik en solig vinterdag (februari 24) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar