Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge