Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka