Om konsten att skilja mellan bra och dålig religion och hitta den som befriar

Kan du skilja mellan bra och dålig religion?

I vår kultur finns det fördomsfulla synsätt som gör att all religion bedöms som samma sak, och ofta på ett negativt sätt. 

Det är lika enögt som att dra alla politiska partier och grupperingar över en kam. Att slå ihop dem med alla politiska ideologier från brunsvartaste nazism och fascism till de mest våldsivrande röda revolutionära kommunisterna. Och mena att allt detta är det samma. 

Eller varför inte från idrottens värld låta allt från motionärens joggingrunda och korpfotboll till elitidrotten och olympiaderna, tillsammans med de värsta avarter av dopingskandaler och våldsamma wrestlingkamper vara en och samma sak. 

Kanske tänka att alla droger och mediciner var samma sak? Från kaffe och alvedon till dödande GHB och fentanyl, tillsammans med alkohol, narkotika och psykofarmaka, vacciner och gifter i en enda röra... Är allt detta detsamma? 

Nej vi behöver tänka mer klart än så, även när det gäller religion.  

Biskop Mikael Mogren skriver också om bra och dålig religion i sin senaste artikel, den när han presenterar den nyutkommna "Barnens bästa bibel."  (Här finns en länk den artikeln Mogrens artikel om Barnens bästa bibel,) Läs gärna!

I slutet av artikeln ger han sin bild av skillnaden mellan bra och dålig religion, och hur viktigt det är att öva upp förmågan att skilja mellan de två:

"För de människor som jag växte upp med var det självklart att de kunde skilja på bra och dålig religion. 

Att sätta ljus i en utomhusgran i advent, det var bra religion. Likaså dop, konfirmation, julgudstjänster, kyrkliga begravningar, lussekatter och adventskalendern räknades till bra religion. 
Däremot förtryck i Guds namn, terror, ojämlikhet, religiös elitism, tvång och hot, det var dålig religion. 

Den religion som de där hemma försvarade var en positiv kraft som gav trygghet och hemvist. De människor jag talar om skulle ha avskytt Knutby. Med rätta såg de sin egen religiösa hemvist som ett skydd mot fanatiker och extremism."

Kanske kan skillnaden mellan den goda och den dåliga religionen sammanfattas på ett mycket enkelt sätt. Den goda religionen ger kraft och mod. Kristus kom för att ge glädje, befrielse och frihet.
Han kom för att ge liv och hopp. 

Den dåliga religionen, vad den än kallas, ger helt andra effekter. Tvång, förtryck och terror och dessutom föraktfull hållning till andra människor. Båda våld och livsförnekande hållning. 

Jag tänker att där beror på att religion är ungefär som kärlek.
Det rör hela oss själva och våra liv.
Tron är inte någon liten aning som man kan ignorera och som inte spelar så stor roll. Den är livsavgörande och påverkar hela människan, tankar, känslor, ens tolkning av vad som händer i livet, vad som är viktigt och oviktigt, vad som är gott och ont, rätt och fel osv.

Därför är det avgörande vad som är innehållet i en människas tro. Vad en människa tror på kommer att färga allt i den människans liv.
Det här rör oss alla, även de som inte menar sig ha en religion tror ju alltid på något som det mest värdefulla i livet. Alla har något som angår henne mer än allt annat. Och det är avgörande vad detta är som får vara centralt i livet.
 
Vad tror en hatisk människa på som fördömer andra, spottar och fräser åt den som inte ser på tillvaron som hon själv? Är det kanske en hatisk dömande gud istället för en älskande förlåtande Gud?

Religion är något så kraftfullt, det kan ta fram det allra bästa inom oss eller det allra värsta.
Den kan göra oss fria och handlingskraftiga eller låsa in oss i krav och förbud.

Se till att det du tror på är Gud själv, kärleken som kommer till oss som ett litet barn, som gör oss fria och ger oss hopp. 

Tro inte på avgudar eller falska livstolkningar som begränsar ditt liv eller gör dig elak och föraktfull mot andra. 

Välj livet och en sund teologi!

Kraft och mod i en pandemidrabbad värld

Kraft och mod, kanske är det de två egenskaper vi behöver mest i vår pandemidrabbade värld just nu. 

Kraft att orka och att stå ut.
Ha ork att inte ge upp. Att orka fortsätta hålla fast vid de goda råden trots att de är så tråkiga och innebär isolering och avstånd till varandra. Kraft att tillsammans med varandra, men på avstånd, hjälpas åt att hålla ner smittspridningen så mycket vi kan.
Kraft att tänka sig för och vara klok så att smittan inte sprids. Kraft att orka fortsätta en tid till.

Mod att stå upp för våra medmänniskor som behöver vår hjälp, mod att säga ifrån när andra kommer för nära eller tar till våld och hot i sin frustration. Mod att stå upp för oss själva när vi hotas eller förlöjligas för att vi tar pandemin på allvar. Mod som gör att vi vågar hålla ut och hitta nya sätt att fira det vi vill och leva som vi vill.

Var kan vi hitta källan eller grunden för kraft och mod? Var finns möjligheter att hitta en sådan livshållning? 

Kraft och Mod är titeln på biskop Mikael Mogrens senaste bok. 
Där pekar han på tre saker som en grundförutsättning för ett gott samhälle och för att hitta vägar till den kraft och det mod vi behöver.
De tre är freden, friheten och förankringen.

Fred är på något sätt en självklarhet för oss svenskar, vårt land har inte varit i krig på över 100 år, men många som lever med oss här i landet har inte haft en sådan tur.
Vi kan ana något av krigets känsla när vi ser närmare på det våldsamma näthatet som drabbar många av oss som vågar stå för sina åsikter. Är det en krigskultur som råder på Twitter och andra plattformar?

Mogren skriver "Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr och politiskt engagemang är meningslöst." s 11

Mängder av desinformation och felaktiga påståenden flödar fram utan filter eller eftertanke på nätet och mycket av det är aggressivt och hotfullt.
Vi behöver fredens kultur och tillit till varandra för att inte tappa modet. Du och jag behövs för att vara med och skapa fred var än vi är.   

Frihet att få leva sitt liv efter sin egen vilja är något som frigör kraft, medan tvång och härskartekniker gör människor passiva. Vi behöver ha mycket av kunskaper och en bejakande miljö för att kunna stå upp för det vi tror på.
Bildning hjälper oss att genomskåda rasism och främlingsfientlighet men också att komma ifrån låsningen i könsroller och andra fördomar.  

Förankringen som Biskop Mogren skriver om är den djupaste källan till kraft och mod.
Vi behöver ha en förankring i det lokala, vårt land och bygd och kyrkan med sina högtider och årets fester. Kyrkan som samtidigt är lokal och global öppnar livet.
"Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst religiös tradition." s 17 

Förankring är inte en gränsdragning eller identitet som ställs mot andra slags identiteter. Det är istället en inbjudan att vara med och dra nytta av vad de människor som gått före oss har gjort och upptäckt.
Att hitta en kristen förankring behöver inte vara svårare än att fira våra högtider under årets rytm.  

Den kristna förankringen är kanske det allra viktigaste eftersom kristen tro bär den höga och lika värderingen av alla människor i sig, och buden om kärlek till medmänniskan och gyllene regeln till oss, att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Mogren vill slå ett slag för det han kallar ett kristet självförtroende. Att vara stolt över vad vi bär med oss i vår kultur. 

Och med en språklig finess vill han komplettera bekräftelsen som både barn och vuxna behöver för att leva gott och utvecklas - med ordet bekraftelse utan prickar över.
Ett barn som växer behöver både utrymme och kunskaper och språk. Verktyg som ger kraft att växa. Och till växten tillhör en förankring i tro och livssyn som ger trygghet och frihet att leva. 

Bekraftelse är Mogrens version av det engelska "empowerment" som har stor betydelse bl.a. i biståndsarbete och arbete för jämställdhet och rättvisa. 
Det är att ge möjligheter och mandat, utrymme och metoder till människor att själva göra sig fria och hitta vägar till ett bättre liv. Inte ta över eller styra över någon utan ge henne själv friheten att leva sitt liv. Och det är något ömsesidigt, det kan bara ske i dialog, respekt och gemenskap.
 
Det är att få kraft som gör det möjligt att växa som medmänniska och växa som kristen i den goda tron som gör oss fria.

Kraft och mod alltså.

En viktig del i boken handlar också om skillnaden mellan bra och dålig religion.
Det återkommer jag till.

Här hittar du boken Kraft och Mod av Mikael Mogren, den finns även som pdf-fil att ladda ner längst ned på sidan. 

Radio Västmanlands inslag om boken

Kyrkans tidning om Mogrens bok

På Bokbörsen kan du också hitta boken

Bryt en tradition - och var med och skapa nya

Bryt en tradition - är rubriken på årets Julinsamling för ACT Svenska kyrkan (som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen). 

ACT Svenska kyrkan är förstås vår kyrkas internationella arbete som har flera olika delar: katastrofhjälp, långsiktigt utvecklingsarbete och bistånd, dialog och samverkan mellan olika kyrkor runt vår jord, påverkansarbete som riktas till makthavare och mycket mera, varför inte komma med och engagera dig?

Kanske reagerar du mot rubriken?
Brukar inte kyrkor värna om traditioner och hålla fast vid högtider som en del av det som ger oss förankring i livet, det som ger stöd i vår livstolkning och hemkänsla i kulturen.
Jovisst är det så, men det är skillnad mellan traditioner och traditioner.

Vissa traditioner är inte bra eller värda att behålla, vissa traditioner är inte alls uppbyggande eller frigörande utan tvärtom, de förminskar livet för människor, håller fast dem i dåliga mönster och tvång av olika slag. Så är det med de traditioner som ACT i år lyfter fram som vi bör bryta.

Tvångsäktenskap är en av dem. Barn tvingas att gifta sig,  30 000 flickor varje dag blir bortgifta och missar chansen att få en bra utbildning som kan ge dem ett bättre liv. I dessa traditionella kulturer där detta är vanligt har männen makten över flickorna och begränsar deras liv. Den traditionen är en av dem som hindrar kvinnor och flickor från att leva sina liv som de vill. En tradition att bryta.

Fler än 10 000 flickor könsstympas varje dag, det här är så förtryckande och destruktivt att vi inte vill tänka på det. Men låt oss verka för att stoppa det i stället för att blunda!  

Kvinnor och flickor utsätts för våld på många platser och i många sammanhang runt jorden, även i vårt eget land. Var tredje kvinna utsätts för våld någon gång under sitt liv, och våldet ökar under tider av frustration och kris som just nu under pandemin. Vi behövs för att verka för en ökad jämställdhet och för att tillsammans skapa nya goda traditioner.

Traditioner som visar att våld aldrig är acceptabelt, som hävdar vår rätt att älska dem vi vill och själva välja vår partner. Och framförallt som förkastar och fördömer ingrepp och stympningar i människors kroppar som inte är till för hälsa och ökad livskvalitet.  

Internationellt stöd har drabbats av Coronaepidemin som vi alla, men med skillnaden att här drabbas de allra mest utsatta och behövande. Biståndsprojekt och hjälpverksamhet får mindre resurser att röra sig med. Här behövs insatser, här behövs du och jag. Helst tillsammans.

Låt oss hjälpas åt att göra vad vi kan för att bryta människofientliga traditioner och hävda frihet och mänskliga rättigheter, hävda livet och varje människas stora värde. 

Här kan du hitta några filmer om ACT Svenskakyrkan och arbetet som görs för att bryta de destruktiva traditionerna. 

Här finns Gåvoshopen där du kan hitta julklappar som ger mod, hopp och medmänsklighet. Kanske en ny man eller mammakrafter?

Läs mera här i Svenska kyrkan -bloggen om att bryta skadliga traditioner med exempel i världsvida kyrkan.

Adventstid, om en handling som talar mer än ord

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Med den handlingen talar han mer än alla ord.

Folket jublar när de ser honom, de fylls av glädje eftersom de ser någonting de känner igen.
I mannen på åsnan kan de se sig själva och samtidigt sanningen om livet.

De känner igen budskapet från honom i sina hjärtan.
Att maktutövning och våld, krigsredskap och förakt inte hör hemma i det goda livet. 

De ser öppenhet, dialog, ömsesidighet och kärlek, befrielse från rädsla och lättnaden i att vara accepterad och bejakad som vi är. Det är livets goda. Och allt det är det som Jesus kommer med.

Jesus visar att Gud själv kommer till oss där vi redan är.
Vi behöver inte anstränga oss eller kämpa för att hitta fram till den högste och det goda.
Vi behöver inte först bli andliga nog eller goda nog, inte bli perfekta eller duga i alla andras ögon. 

Gud ser oss och älskar oss som vi är. Inte som den vi skulle kunna bli om vi bara gjorde lite mer. 

Gud är redan hos oss med all sin kärlek och går med oss genom livet vad som än kan ske.

Kärlekens Gud möter oss där vi är och med sin omsorg om oss gör Gud oss fria att vara dem vi är.
Gud är en av oss, delar vår situation och står på vår sida.
Det är vad Jesus säger med sin handling. Att rida in på en åsna.

Där börjar det och där kommer ett uppdrag till oss: vi duger att vara med i den rörelse som är till för att göra livet på den här jorden bättre.
Vi kallas att vara med på fredens och kärlekens väg just där vi själva bor och på alla platser där vi finns och har kontakter.
Det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att göra för våra medmänniskor det som vi vill att de ska göra för oss.

Gud vill ge oss hoppets ljus och modet att leva fria och samtidigt dela livet och ge varandra stöd.

Livet på den här planeten är bedrövligt för allt för många, men vi kan förändra det om vi hjälps åt.

Vi kan möta varandra som han en gång mötte folket i Jerusalem med kärlek och lyhördhet, på samma nivå utan att döma eller se ned på andra.

Gud som är kärleken tvingar sig aldrig på någon människa, men vill gå med oss på vägen.
Gud vill ta med oss i uppdraget att göra livet bättre för människor.
Gud leder oss fram genom mörker till ljus. 

Tänd adventsljuset i mörkret och vet att ljuset är starkare än mörkret.

Sjung med om du vill och känn hoppet!

Från youtube sjunger Uppsala Domkyrkas gosskör: Bereden väg för Herran, psalm 103:

Om en vision som ger antikroppar mot hopplösheten

 En lite kryptisk rad fanns med i söndagens gammaltestamentliga läsning i kyrkan. Så här står det: "Fiskare ska stå längst stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork."

Profeten Hesekiel håller på att skildra den hoppfulla ljusa framtid som han har löftet om ska komma, i skildringen har en flod med levande, friskt och klart vatten stor betydelse. Det friska vattnet ska vara så livgivande att när det rinner ut i havet ska till och med saltvattnet bli friskt och fullt av fisk i överflöd. Det ska vimla. På båda sidorna om floden ska träd växa, de ska ständigt bära frukt till näring åt folket och deras blad ska aldrig vissna. Och bladen ska ge läkedom.

Läkedom nära och tillgängligt för alla, läkedom som kan bota och hela. Som till och med kan rå på virus och cancer, reumatism och malaria, aids och alla de sjukdomar som plågar oss så mycket. 

Visst är det en hoppfull framtidsvision profeten målar upp, en vision som är mer än en fantasi eller önskedröm utan som grundar sig i ett löfte.   

En vision eller framtidsbild som vi vågar tro på gör all skillnad i världen, den gör oss fria från hopplöshet eller modlöshet. Gör oss fria att kunna handla för det goda och att alltid se framåt med förväntan.

En Gedi och En Eglajim var två platser i den torra ödsliga och livshotande öknen vid Döda havet, den sjö som är så salt så att ingenting kan leva där. Det är bland de mest livsfientliga platserna som finns på jorden.
När Hesekiel skriver att till och med där ska fiskare kunna fiska och låta sina nät ligga på tork, då anar vi vilken storslagen vision det är som profeten målar upp. Där verkligen död ska vändas till nytt liv.

Löftet om livet kommer från Gud själv, skaparen och livets ursprung.

Allhelgonatid, vad vågar vi hoppas på? Himlen - ett underskattat resmål.

Hur ser det ut egentligen, hoppet om en himmel eller ett evighetsliv som finns i kristen tro? 

Vad händer när vi dör?

Himlen är ett underskattat resmål av Hans-Erik Lindström kom ut för ett par år sedan.
Den erfarne pilgrimsprästen med en rad böcker bakom sig om pilgrimsvandringar och det enkla livet, grundaren av Ny Gemenskap med sin tydliga diakonala profil har nu ett annat resmål i kikaren än pilgrimens vila vid dagens slut efter en mödosam vandring. Eller har han det?

I Allhelgonatid tänder vi ljus på gravarna och präster talar om hopp och liv på många olika sätt vid minnesgudstjänster i kyrkor och på nätet. 

Vi kan också lyssna på musik som ger hopp på olika sätt. Som en Spotifylista om hopp från Svenska kyrkan till exempel.

Men hur ser hoppet ut och vad gör medvetandet om att vi är dödliga med oss? 

Lindström skriver personligt och varmt om egna upplevelser. Pilgrimsvandringar möter tankar och formuleringar ur världslitteraturen. Bibelns ord och erfarenheter från de hemlösas Stockholm möts. Nära döden upplevelser och inre behov och längtan får mötas och resultatet blir en bok värd att återkomma till, läsa långsamt och samtala om med andra.

I en del av boken tar Lindström itu med teodiceproblemet, det dilemma som kanske var och en behöver brottas med någon gång i livet. Lidandets och orättvisans problem. "jag kunde inte acceptera en gudsbild där Gud som har all makt och därmed skulle kunna ingripa mot lidande och orättvisor, av någon outgrundlig anledning inte gör det" skriver Lindström (s 89 i boken). 

Han brottas med sin gudsbild och kommer så småningom fram till insikten att Guds makt är något annat än det vi brukar tänka på när vi talar om makt. "Guds makt över människan var en kärlekens makt"
Allt vad Gud vill är kärlek och därför är Gud aldrig orsak till lidande av något slag. Däremot är Gud med i allt lidande på jorden, hos var och en som lider och inte minst hos dem som har det allra svårast. Gud kan inte låta bli att vara där därför att Gud älskar. (s.91) Guds kärlek leder därför fram till korset. Att Gud älskar så mycket att Gud ger allt, till och med själva livet för oss och hela sin skapelse. 

Och där kommer Lindström in på bokens tema som blir ett slags svar på lidandets problem. 

Han skriver "Gud har ett skyddsnät för alla dem som oförskyllt lider. Om jag inte trodde att Gud tog hand om den lilla judiska flickan som inte orkade tigga längre på andra sidan döden, om jag inte trodde på nåd, rättvisa och kärlek för alla de miljoner barn som dör utan att ha levat - då skulle jag knappt själv orka leva.
Jag tror alltså att Guds kärleks makt på andra sidan döden är oändligt stor. I den kärlekens makt ryms också rättvisan. Det måste därför finnas en gudomlig rättvisa för alla." (s 91-92)

Himlen blir svaret men också motivationen till att göra gott, gå in i andras svårigheter och göra det som är möjligt för att minska lidandet. "Låta barmhärtighetens sinnelag styra ens hjärta och liv."  

Lindström beskriver himlen som det "urhem där Gud själv blir allt i alla" och den plats där vi får möta dem vi älskat och många andra. En plats där de som inte fick leva gott här på jorden "får vistas i ett sammanhang de inte ens fick pröva på här i livet". Nämligen att vara älskade, att möta omsorg och värme och vara där alla vill dem väl. 

Att se in i Guds ansiktes ljus och känna kärleken omsluta oss, känna Guds längtan efter oss och känna igen vår innersta längtan i Gud själv. Hoppet om evighetslivet med Gud.  Ett hopp som grundas i ett flertal bibelord.

Men det är inte ett hopp som en flykt eller världsfrånvändhet.
Det hopp Lindström talar om är "Hoppet om en väntande himmel blir inte en flykt från en tung och svår tillvaro, utan ett uttryck för en djup inneboende längtan, som leder till att man lever än mer närvarande i det liv man ännu har kvar" (s. 43)

Det goda hoppet befriar till engagemang utan att förtvivla, hoppet bär nämligen ett motgift mot uppgivenheten och svartsynen genom att peka mot en bättre framtid.
Nämligen "himlen där alla frågetecken ska rätas ut och barmhärtigheten och rätten gå hand i hand." (s. 98)
Eller som Paulus skriver i Romarbrevet - då ingenting, inte ens död eller liv "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 8:39)

Lindström skriver med trosvissa ord
"Efter detta livets slut lever jag vidare i nästa, det eviga.
Bakom det synliga och ofullkomliga livet ligger det osynliga och fullkomliga och väntar.
Någon ser mig, känner mig, vill det bästa för mig och älskar mig.
Intighet och ekande tomhet, vemod och sorg över att andra inte kommer att minnas mig når därför inte in i det innersta i min själ. 
Det gör istället vissheten av att vara sedd och efterlängtad - i tid och evighet.
Av Gud." 
(s. 55-56)

 

Boken finns att köpa bl.a. på Arkens bokhandel eller på Bokus eller på Bokbörsen

Lyssna på Hans-Erik Lindström i en morgonbön på Sveriges Radio

Några tankar om dopet

Här i vårt land är de flesta av oss döpta och fortfarande döps väldigt många av alla som föds i Sverige. 

Några döps som barn och andra när de är lite äldre. 

Några är inte döpta ännu, hör gärna av dig om du vill bli döpt.
Till mig eller till församlingen du bor i.

Att vara döpt är en gåva som kan ge mod och till och med glädje till oss, trots att vi lever i tider av kris och sjukdom. Coronapandemin och klimatkrisen och den ekonomiska krisen kan lätt tynga ner oss rejält, så att vi nästan tappar bort livsmodet och hoppet. För mig är dopet något som hjälper mig att behålla hoppet om att det kan bli bättre. Att vi kan förändra läget. 

I dopet säger Gud sitt ja till oss på ett tydligt och klart sätt, och det sker till var och en personligen,
därför är det så viktigt att namnet nämns högt och tydligt när vi blir döpta. Det är just till dig och mig som Gud säger sitt ja till och ger löftet att vara med alla dagar och nätter till tidens slut. Alltid.

Dopet infogar oss i Guds eget sammanhang och Guds familj. Det ger oss ett utrymme där vi är hemma, en plats där vi aldrig är utanför. En tradition och en identitet som aldrig kan tas ifrån oss. 

Vi är Guds vänner. 

Inte alltid känner vi oss hemma i en församling eller kyrka, 

i samhället eller till och med i familjen kan det vara svårt för vissa av oss att känna oss accepterade eller trygga.
Men hos Gud är vi älskade och respekterade och bejakade.

När vi väl är döpta har vi en fast och objektiv sanning att hålla fast vid vad som än händer. 

Hur mycket vi själva kan tveka och tvivla eller känna oss misslyckade så kvarstår det faktum att vi är döpta.
Jag är döpt och Gud säger ja till mig.

Allt kan förändras och jag kan drabbas av sorg eller sjukdom, och vi alla ska en gång dö. 

Så är det, men Guds ja och Guds kärlek och löfte till oss tas aldrig tillbaka eller försvinner. 

Vi är välsignade.

Visst älskar Gud oss alla, även den som inte är döpt, men den som är döpt har fått löftet på ett tydligt och konkret sätt och har något mer att hålla fast vid och lita på.

Håll fast vid Gud och att du är döpt. 

Då vet du också att det inte hänger på oss själva utan på Guds kraft och kärlek.

Och då blir vi fria från känslan av att vi inte är något eller att vi inte duger, 

vi blir fria att handla och agera, att göra det vi kan för att jorden ska bli en lite bättre plats att leva på.

Vi är fria att leva och älska för vi är bejakade och älskade själva.

Det är vad dopet betyder för mig. 

Bland annat.

Om de tillfälliga uppehållstillståndens katastrofala följder

Tillfälliga uppehållstillstånd, kanske är det det vi har alla här på jorden, vi är här en tid och sedan ska vi vidare. 

Men under den tid vi är här behöver vi känna oss säkra och känna trygghet där vi bor och lever, annars mår vi inte bra.

Jag har varit vikarie ett tag nu, jag har fortfarande kvar mitt jobb på Västerås stift, men ibland är det sån prästbrist i en församling att det behövs någon som åker dit och rycker in.

Att vara vikarie är lite som att ha tillfälligt uppehållstillstånd tänker jag, du är där på platsen men du vet att du ska lämna arbetsplatsen efter en längre eller kortare tid. 

Det är ingen ide att slå ner bopålarna eller jobba med långsiktiga utvecklingsprojekt. 

Vetskapen om att tiden är begränsad gör något med människan. När det gäller själva livet kan det i bästa fall leda till en ökad livskänsla och aktivitet att ta vara på livet, göra det bästa av det.
Men i värsta fall blir det uppgivenhet eller total passivitet, vad spelar någon roll om allt ändå snart är slut. 

Med det tillfälliga uppehållstillståndet kan det vara lite lika men ändå inte, att ta vara på tiden handlar då om att hitta sätt att ordna sin framtid här eller någon annanstans. Eller också gör det tillfälliga att det inte är någon ide. 

Det är förstås detta som flyktinghatarna och de främlingsfientliga räknar med, de vill ju att alla ska ut ur vårt land. (vad ska vi kalla dem som vill att vi ska stoppa all invandring och skicka åter många som är här, nåt bättre ord?)

En sak är säker, och det är att tillfälliga lösningar inte leder till integration - i den meningen att en människa strävar efter att rota sig, lära sig det lokala språket och knyta kontakter. Nej, det gör för ont att bryta upp allt det där när det är dags att tvingas lämna orten.

Det är ett allvarligt feltänk att bara ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är att skapa problem i integrationen. De goda bidrag som nyanlända kunde ge till vårt samhälle försvinner och tas inte till vara. Vi respekterar inte asylrätten och vi agerar inhumant.

Många som söker skydd vill återvända till den plats de kommer ifrån, till hembygden och till platsen där släkten har levt, och de kommer att göra det när det blir möjligt.

Andra vill starta ett nytt liv, skaffa arbete och försörja sig och hitta sin väg till ett så gott liv som möjligt. 

Tillfälliga uppehållstillstånd hjälper ingen av dem, och inte heller integrationen i Sverige. 

Det är helt enkelt en dålig idé med katastrofala följder.

Om människans storhet i krisernas tid

Vad är då en människa?

"När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?"

 En av mina favoritstycken ur bibeln är psaltarpsalm 8, och den hör till texterna nu på söndag.

I psaltaren finns starka klagopsalmer som hjälper oss att sätta ord på våra känslor när vi har det svårt.
De som vi kan gå in i och ropa ut sorg och förtvivlan när vi behöver det.
Ord som kunde vara skrivna för en Coronapandemi eller en värld där katastrofer som explosionen i Beirut sker. Ord som tål att användas och som kan låta vår värsta handlingsförlamning och frusna förtvivlan börja brytas upp eller tina så att den kan förvandlas till handling.

Vi behövs alla i en värld där utsattheten och lidandet tillhör våra livsvillkor. Vi behövs för att stödja varandra, nära och långt borta. Guds svar på lidandet är att sända oss till varandra med hjälp och kärlek.

I Psaltaren finns också helt andra texter, som den här. En lovsång över hur stort det är att vara människa och hur vi kan lita på Guds beskydd vad som än må hända.

Tänk dig en klar mörk natt, utan störande gatljus, med stjärnhimlen som breder ut sig oändligt över dig. Det är en existentiell upplevelse, en känsla av att se in i det oändliga, rymden, universums enorma utsträckning. Och hur liten jag själv är i förhållande till galaxerna och stjärnhoparna. En liten prick på ett dammkorn i universum. 

Och ändå är vi inte bara små, det är stort att vara människa. Bara i oss har skapelsen blivit medveten om sig själv. "Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom" sjunger psalmisten. Det är storheten i tankar och drömmar och kreativitet.
I förmågan att älska och skapa, att ge tröst och uppmuntran till varandra. 

Men också att vårda och sköta om vår planet och djuren. I psalmen uttrycks det som att "härska" över allt som lever på jorden. Det är inte att utnyttja eller utplundra. Det är att vårda och bevara, att dra nytta av jorden och allt som lever, men att göra det så att livet fortsätter och skapelsen värnas. Vi får leva här men vi får inte förstöra vår planet. 

En tanke som psaltaren ger oss är att jorden inte är vår egen. "Jorden är Herrens med allt den rymmer." (hittar vi i psaltaren 24)  Det är en mycket god hjälp att tänka så när vi beslutar om hur vi ska leva miljömässigt.
Vi lever här på en planet, en plats och ett utrymme, här får vi vara men platsen är inte vår egen. Andra ska ha den efter oss. De som kommer efter oss ska kunna leva här.

I kyrkan har vi talat om att vi är förvaltare och inte ägare av landet och jorden. De ska skötas om, förvaltas och vårdas. Guds värld får inte förstöras utan ska finnas i framtiden.  

Det är stort att vara människa, vi kan vara stolta och gå rakryggade fram. Vi är nämligen skapade av den högste till att skapa och älska, vårda och ge varandra stöd.

Bör vi fly från en dödlig pest?

Idag vill jag göra något ovanligt här på min blogg, jag vill dela tankar från ett brev som Martin Luther har skrivit. Kanske finns det en hel del att fundera över just i vår tid. 

På 1500-talet drabbades det som senare skulle bli Tyskland av pestens härjningar. 

Det var 1527 som bland annat Wittenberg och Breslau drabbades av svår pest. 

Martin Luther som levde där var redan var en ledande gestalt i den nya reformerade kyrkan. 

Nu skrev han ett brev till en kollega i Breslau, Johan Hess. Han hade fått frågor om hur prästerna och de kristna skulle agera i den allvarliga krisen som farsoten innebär. 

Luther skrev ett ganska långt svar på frågan och det är intressant att läsa. Det är ett ganska nyanserat och resonerande brev där man kan följa hans tankar. Men samtidigt är det präglat av Luthers sätt att ta till starka bilder och hårda ord.

Det som står i centrum för Luther är inte de enskilda prästernas välfärd utan det kristna folkets liv och reformationsrörelsen. Det är människorna och de nya insikterna och tron som ska försvaras.

 
Därför är det första Luther säger att präster och pastorer ska stå fast och vara kvar för att ge stöd åt de sjuka och döende. De ska ge folket styrka genom ordet och sakramenten till tro som ger tröst inför döden. Kristus vill inte att hans minsta vänner ska överges. 

Bara om det finns nog med predikanter på en ort kan övriga lämna platsen, det är nämligen igen synd att fly när det är nödvändigt menar Luther och han tar exempel från bibeln och kyrkofäderna.

Det samma gäller också andra som har offentliga uppdrag som borgmästare, ordningsmakt och advokater, de bör stanna kvar i den pestdrabbade staden. Luther varnar för den situation som kan uppstå om det inte finns någon lag och ordning i en stad.

Luther skriver också om ansvaret föräldrar och barn har för varandra. Det är en ömsesidig relation där alla bör stötta varandra. Det gäller också föräldralösa och grannar, på alla plan har människor ansvar för varandra och bör inte fly utan att se till att alla klarar sig.

"Vi är bundna till varandra på ett sådant sätt att ingen ska överge den andra som är i nöd, vi är skyldiga att hjälpa och stödja varandra på det sätt vi själva skulle vilja bli hjälpta." Det är gyllene regeln som Jesus gav i Matt 7:12 som Luther anspelar på.

Och så har han vidgat frågan om agerande i pestens tider till att gälla hur vi bör förhålla sig till varandra i alla situationer.

Men där nästans behov fylls på andra sätt står det oss alltså fritt att lämna orten skriver han, och mer än så. Det är också vårt ansvar att inte utsätta oss själva för fara eller smitta i onödan. 

Luther vill lyfta fram att det är att fresta Gud att inte ta vara på mänsklig kunskap och medicin. 

"Gud har skapat mediciner och gett oss intelligens så att vi kan skydda oss och ta vara på kroppen så att vi kan leva i så god hälsa som möjligt."

Han varnar också skarpt för att sprida smitta till andra, detta är faktiskt en form av mord som vi verkligen måste undvika. Luther använder starka ord och nämner till och med dödsstraff för dem som smittar andra med den dödliga pesten.

Något som är väldigt svårsmält är den tanken att pesten ett Guds straff, den har funnits i många olika religioner och kyrkor. 

Och som den medeltida man han är så håller han med, pesten är Guds straff eller rättare sagt en prövning menar Luther, inte bara som straff för synd utan också som en test av människors tro och kärlek. Pesten sänds som en prövning av tron, att göra något gott för Gud är att göra gott för medmänniskan även när medmänniskan är sjuk. Och det är där i tjänsten för medmänniskan som vi verkligen prövas.

Den kristna ska göra det hon kan och inte oroa sig. Synen på sjukdomen som Guds straff blir på något sätt till en trygghet i den Lutherska världsbilden. Det är inte en totalt oberäknelig slump som tar våra liv utan en Gud som vill oss gott. "Om Gud vill ta mig kommer han säkerligen finna mig vad jag än gör och var jag än befinner mig, men när jag gör vad jag ska utan att utmana och ta större risker än nödvändigt är jag på den säkra sidan. Tron räddar till evigt liv."

Jag ska återkomma om detta svåra med tanken på sjukdomar som Guds straff, 

vi tänker på ett annat sätt idag.

Pesten på medeltiden var rena dödsdomen, och många dog - därför var det viktigt att alla förbereds för döden menar Luther, det görs genom att gå till bikten och ta emot sakramentet (nattvarden) varje vecka eller var fjortonde dag, att alla försonas med sina grannar och göra Guds vilja.
När då Gud kommer och knackar inför avfärden är vi redo.
Det är alltså varje människas eget ansvar med stöd av kyrkan att förbereda sig för döden som kan komma när som helst.

Mycket av vad Luther skriver är svårsmält och ibland stötande. Det medeltida språkbruket är grovt och tillspetsat och Luther som person var inte den som uttryckte sig försiktigt. 

Kanske tänkte han att det behövdes starka ord för att nå fram med de budskap som han menade var livsviktiga och livsavgörande inför livet efter detta.

Vi står i traditionen från Luther, men vi har andra kunskaper och tankar, och det återkommer jag till en annan dag.

Martin Luther skrev sitt brev, och det finns översatt till engelska med titeln Whether One May Flee from a Deadly Plague.  Här hittar du en länk till Luthers text på engelska.

Luthers text på tyska finns här

Ärkebiskop Antje Jackelén skriver här i Kyrkans tidning om kyrkans roll i oroliga tider och där har hon med hänvisningar till Luthers text.

Budbäraren är EFS tidning och har finns en artikel om Luthers pestskrift 

Och här en bild som ger en bra sammanfattning av vissa delar av Luthers brev:

Men så kom pesten och avbröt..

När reformationen var på gång i Europa på 1500-talet var det risk för att den skulle sluta i en närmast total splittring. Då möttes ibland ledare inom de olika delarna för samtal och överläggningar. 

1529 möttes två mycket betydelsefulla grupper i staden Marburg. Nämligen lutheranernas Martin Luther och de reformertas ledare Huldrych Zwingli för att tillsammans med viktiga personer inom de två grupperna samtala om en avgörande fråga, nämligen hur nattvarden ska tolkas och förstås. 

Men plötsligt avbröts mötet, den fruktade "Engelska svetten" hade drabbat staden och alla som kunde flydde hastigt därifrån. Samtalet avbröts och återupptogs aldrig. 

Den så kallade engelska svetten var en farsot som särskilt drabbade samhällets översta skikt, en slags pest som drabbade hårt och sedan verkar ha försvunnit. (Källa McNeill: Farsoterna i historien s 187-188) 

Reformationen i Europa kom att delas upp i två stora huvudlinjer:
Den ena var den lutherska som präglat Tyskland, stora delar av Norden, Storbritannien och förstås Sverige.
Den andra som Zwingli var en betydelsefull ledare inom skulle komma att kallas den reformerta eller kalvinska delen. Den linjen blev stark bl.a. i Schweiz, Belgien och Nederländerna och längre fram i USA. 

Vi kan spekulera om vad som kunde ha hänt om inte samtalet hade avbrutits den gången. Om grupperna verkligen hade tagit sig tid, lyssnat och försökt förstå varandra. Om de hade kunnat enas eller kommit överens om någon form av enhet med sina olika synsätt.
Kanske hade Europas historia sett ut på ett annat sätt med en samlad reformatorisk rörelse i norr och en katolsk i syd? Det hade också stor betydelse för vad som hände i de koloniserade länderna under några hundra år framåt. De olika tolkningarna av tron hade nämligen stor betydelse för hur nationerna styrdes och hur människor behandlades både i det egna landet och i omvärlden.

  

Å andra sidan var de två personerna inte direkt kända för sin vilja till kompromisser.

Frågan om nattvarden var en av de frågor som skilde rörelserna åt och en samsyn kunde kanske ha gjort skillnad.

Mycket förenklat och lite tillspetsat så var det så här:

Den reformerta synen på nattvarden handlar om att bröd och vin är symboler som används vid en minneshögtid medan den lutherska synen är att Kristus är verkligen närvarande och möter med kärlek var och en som tar emot bröd och vin. 

Det är lite mer komplicerat än så förstås och måste ses i sitt sammanhang. 

Luther ville hitta en medelväg mellan den då gällande romersk katolska synen där man talade om att bröd och vin förvandlades till Kristi kropp och blod vid nattvarden, och där kyrkan sågs som enda platsen där Gud var närvarande.  Och den reformerta symboliska synen där nattvarden kunde bli till vilken måltid som helst, Guds närvaro var på sätt och vis lika giltig eller ogiltig där som i alla andra måltider eller platser på jorden. 

Luther ville hävda en verklig närvaro i det som fortfarande är bröd och vin. Frågan blev mycket viktig för Luther och han stöder sig på direkta bibelord. 

Även om Gud finns överallt och kan mötas t.ex. i naturen som finns det platser där Gud själv har lovat vara nära, i orden och sakramenten, där möter Gud oss tydligt och klart, menade Luther. 

Det är en tydligare närvaro, en reell närvaro där Gud möter människan i nattvardens bröd och vin, där vi kan lita på att Gud alltid möter oss. Oavsett hurdan prästen är så gäller Guds löfte. 

Där möts vi alltid av kärlek och omsorg, med förlåtelse och upprättelse, välsignelse och vi får påminnas om att vi tillhör dem som Gud älskar. Plus att nattvardens måltid påminner om hur vi ska leva tillsammans på jorden, delande med varandra utan att stöta bort någon.

Pest och farsoter avbryter ibland viktiga möten, och nu har de avbrutit nattvardsfirandet i många kyrkor. Vi är många som saknar att fira den måltiden tillsammans.
Men Gud är inte frånvarande utan nära oss på många sätt. 

Följ gärna med och be med Västerås stift varje dag kl 8, 12 och 18. 

Länkar

Om Luther och reformationen på Svenska kyrkans hemsida

Wikipedias sida om Zwingli 

Guds lamm, på nattvardskannan i Brukskyrkan i Kolsva Västerås stift

Farsoternas påverkan av historien

Vi är långt ifrån de första som har drabbats av sjukdomar eller epidemier i vår tid. Om vi läser vår historia hittar vi fasansfulla beskrivningar av när länder och världsdelar har drabbats av pest och svåra sjukdomar. Kanske minns du berättelser om Digerdöden från Medeltiden, pesten i London vid 1700-talets första årtionde, Spanska sjukan vid 1900-talets början eller AIDS-epidemin från 1980-talet. Olika epidemier har varit förskräckliga följeslagare i mänsklighetens historia. 

En bok som skildrar mycket av detta är "Farsoterna i historien" av William McNeill som kom 1985 på i svensk översättning (på engelska går den att få tag i, titeln är Plagues and People) på svenska är boken utgången men kan hittas på bibliotek, antikvariat eller kanske Bokbörsen. 

Det är en ryslig och spännande läsning om hur sjukdomarna har drabbat och övervunnits av dem som överlevde, om hur nya handelsvägar spred sjukdomar runt jorden och hur sjukdomar som dödat till slut blev barnsjukdomar. 

En förklaring som McNeill lyfter fram till att svåra sjukdomar av olika slag drabbar mänskligheten är att det mycket ofta handlar om en infektion eller ett virus som övergår från djur till människa. Något händer som gör att ett virus som finns bland djuren och ofta inte dödar dem förändras. Kanske som en mutation eller bara genom att det kommer in i människors kroppar och då förvandlas till sjukdom. I värsta fall blir det till epidemier eller pandemier. Digerdöden till exempel förknippas med råttor eller andra gnagare och loppor och löss som levde på råttorna. 

McNeill visar i sin bok att epidemier och svåra sjukdomar kan ha haft mycket större betydelse för den historiska utvecklingen i mänskligheten än vi kanske har anat. 

På 100-talet och 200-talet efter Kristus härjades Rom av epidemier skriver McNeill. De första kristna församlingarna hade bildats och för de kristna var det viktigt att ge vård åt sjuka till och med i farsoter. En mycket enkel omsorg med vatten och mat räddade många liv.
När alla andra funktioner i samhället misslyckades stärktes kyrkan. De kristnas tro kunde också ge mening och hopp i de mest utsatta tider av död och pest. McNeill skriver: "Kristendomen var således ett system av idéer och känslor som var väl anpassat till en tid genomsyrad av umbäranden, sjukdom och ond bråd död" (s. 108) 

Det stora exemplet, vid sidan av digerdöden, på hur epidemier förändrade historien är det som sker när européerna anländer till Amerika år 1492 och framåt. Européerna bar med sig en rad olika sjukdomar som de redan var immuna emot som till exempel mässlingen. Men bland innevånarna i Amerika fanns ingen immunitet alls mot mässlingen och andra sjukdomar. Resultatet blev katastrofalt. McNeill skriver att befolkningen i Amerika kan ha varit omkring 100 miljoner strax före erövringen. Nu minskade befolkningen radikalt.

Ett exempel är civilisationen i Mexiko som kan beräknas till 25 miljoner människor vid 1400-talets slut. 1568 har befolkningen i centrala Mexiko krympt till 3 miljoner och 1620 var den nere på sitt minimum, omkring 1,6 miljoner. Allt detta huvudsakligen beroende på epidemierna som européerna bar med sig.

Detta menar McNeill var en viktig orsak till att européerna kunde lägga Amerika under sig och ta över naturtillgångar som fanns där. 

Man kan fundera över vad som händer med ett samhälle och en kultur när den drabbas så totalt, allt faller samman, så även traditioner och kunskaper och den religion eller livstolkning som varit den rådande. Särskilt om den inte har något sätt att förhålla sig till en katastrof för hela befolkningen. Urbefolkningen såg sitt eget folk sjukna in och dö medan främlingarna klarade sig. 

Tolkningen blev att Gud står på européernas sida och att aztekernas gudar har vänt ryggen åt sitt folk. Kristna missionärer visade på möjligheten att ansluta sig till kristen tro och många omvände sig. 

Många missionärer försökte arbeta för urbefolkningens rättigheter och för att ge vård åt de sjuka, men samtidigt var de barn av sin tid och lydde kolonisatörernas regler.

Steg för steg har sedan mänskligheten hittat sätt att skydda sig eller lindra olika sjukdomars härjningar men det är en ständig brottning där all vår uppfinningsförmåga behövs.   

Epidemier och farsoter har präglat mänsklighetens historia mer än vi oftast tänker på. 

Så kommer Coronaepidemin troligen också att få konsekvenser som vi knappast anar ännu.

Timglaset i Ramnäs kyrkas predikstol

När Gud är nära som en mor

Förra söndagen bad vi en bön i kyrkan, en bön som ingår i söndagens läsningar och som är en av de två dagens böner för sjätte söndagen i trefaldighet. 

Helige Gud, som möter oss med ömhet 

och är oss lika nära som en mor när hon sköter sitt barn, 

ge också åt oss den helighet som är barmhärtighet för världen. 

För Jesu Kristi skull, Amen.

Visst är den fin!

Vi har kommit ganska långt sedan Gud bara benämndes med manliga bilder och pronomen, även om ordet han och Herre är väldigt vanligt i bibeln och gudstjänsternas formuleringar. 

Vissa reagerar fortfarande när vi använder hon för Gud, men det gör vi med stöd av bibelns bilder och att den heliga Ande är femininum. 

Vissa av prästerna använder också hen för Gud, det ord som vissa ogillar starkt men som visar på någon som inte går att fånga in i manligt-kvinnligt eller när vi vill säga något som innefattar olika kön med ett ord.

Det är ju inte så att hon eller hen får ersätta han i talet om Gud utan de får komplettera varandra. Gud är större än vi kan tänka och föreställa oss, men vi kan hitta fram till aningar om vem Gud är genom att använda många olika bilder som kompletterar varandra. Ord som är komplementära ersätter inte varandra utan de gör bilden av det vi talar om mer komplett genom att lyfta fram olika synvinklar och synsätt. 

Och det behövs när vi talar om Gud och trons värld. Gud är större än vi kan tänka oss och har egenskaper som är av olika slag, både de som vi traditionellt har kallat för kvinnliga och manliga. 

Gud går självklart inte att stoppa in i små fack av traditionella könsroller eller stereotyper. Vi behöver ju komma bort från det tänkandet när det gäller människor också, är inte vi alla människa först?

  

Det är bra att använda många olika ord för Gud. Och just bilden av modern som sköter sitt barn i kärlek och omsorg fångar mycket av Guds väsen i bibeln. Så mycket av värme och trygghet, men också praktisk hjälp och handling.

Några exempel hittar du här:
I psaltaren 22:10 liknas Gud vid en barnmorska: "Du (Gud) hjälpte mig ut ut min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst."

I Luk 13: 34 "Hur ofta har jag inte velat samla dig som hönan samlar sina kycklingar under vingarna" 

Och i Luk 15:8 liknas Gud vid en kvinna som söker efter en borttappat mynt, när hon äntligen hittar det blir hon så glad att hon ställer till med fest - "på samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig"    

För att inte tala om alla de ställen där Guds omsorg och kärlek som övergår alla ord beskrivs, 

här ett exempel till från psaltaren 40.

"Du Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig, 

din godhet och din trohet skall alltid bevara mig".

Bild: Presenningsikon av Mats Hermansson

Om prostitution och våld i coronakrisen tid

Debatten om prostitution har varit igång under sommaren. Några kända personer greps vid en razzia och hamnade i media. Olika synsätt har förts fram och det har varit hårda ord, inte utan anledning vill jag säga.

Vi har också på senare tid hört att motsättningar och våld i hemmen ökar under Corona-epidemin. När människor tvingats stanna i sina hem i karantän kan konflikter öka. Det har talats om våld och barn som lever i otrygghet. Men också om våldtäkter och sexuellt utnyttjande.

Sådant pågår ju tyvärr i vårt samhälle, men nu har det blivit värre.

Hur kan det hända?

Kanske är svaret vid sidan av droger och alkohol att vissa män helt och hållet låter egot och de tillfälliga lustarna styra sina handlingar. 

Egot och lusten blir viktigare än en annan människa och hennes vilja, så kan man strunta i om man gör en annan illa bara man själv får sitt.
Kanske är det just så det blir när egot blir den styrande funktionen i livet?

Vi behöver säga nej till egot, eller som Jesus säger: förneka oss själva. Det här handlar inte om att göra våld på sig själv och strunta i alla sina behov och sin längtan. Det är inte ett livförnekande det handlar om men självkontroll. 
Det handlar om att det finns gränser.
Och gränserna går tydligt vid att skada andra människor

Jesusordet i bibeln (Matt 16:24) är det här: 
"Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig."

En bibelforskare menar att talet om att förneka sig själv handlar om två saker. 

Det ena handlar om egot eller självbevarelsedriften och det andra är tingen eller sakerna, alltså våra egendomar. 

Självbevarelsedriften är en av de allra starkaste drifter vi har inom oss, och vi har förstås mycket nytta av den. Det skyddar oss och värnar om våra liv. Men den har en annan sida, den kan bli så stark att den får oss att fly från själva livet i ett ständigt jagande efter trygghet och säkerhet. Eller att göra destruktiva handlingar mot medmänniskor. 

 Att förneka sig själv kan då vara att våga leva öppet för andra och se till medmänniskans behov före sitt eget ibland. Att våga se till det gemensamma goda före vårt egos bekvämlighet. Att se till vår lidande medmänniska och de många som lider nöd.

Den andra faran är egendomarnas grepp om oss. Vi behöver saker och ting för att leva ett bra liv. 
Men ibland kan egendomarna, prylarna vi har ta över hela vårt liv så vi blockeras från att se varandra och dem som behöver oss.
Vi får fullt upp med att skaffa saker, sköta om dem, skaffa pengar för att skaffa mera och nyare uppgraderade grejor. Till slut kan vi hamna i en av de faror som riskerar att förminska vårt liv så att vi kan förlora det. Sakerna gör oss lyckliga en liten kort stund, men de gör inte livet mer meningsfullt eller gott.
Att förneka sig själv kan vara att nöja sig med det vi har, kanske leva lite enklare. Kanske satsa mer på second hand. Det är ju också vad som behövs i klimatkrisens värld, att vi minskar på konsumtionen och återvinner allt mer.

Att stå emot egots starka drift och sakernas makt över oss är inte så enkelt. 
Vi behöver hjälpas åt och vi behöver Guds hjälp för att klara det. Men det är inte omöjligt.

Men vinsten är väldigt stor. Tänk om ingen av oss skulle behöva vara orolig för att en annan ska göra oss illa, tänk om vi kunde stötta varandra lite mera och samtidigt hitta sätt att leva där jordens resurser inte utarmas som idag.
Tänk om det här är en del av svaret?
Att den som förnekar sitt liv vinner det.

Sommarkurs på gång - om psaltaren som hjälper att sätta ord på det svåra

I år går jag på en sommarkurs och kursen börjar med en del om bibeln och särskilt om det som vi kallar Gamla testamentet. 

Psaltaren i bibeln är en bok som har betytt oerhört mycket, här får du en länk så du kan se själv. 

Eller varför inte slå upp din bibel och bläddra och läs i psaltaren. 

Troligen känner du igen en del ord eller meningar och kanske märker du att vissa av de gamla bönerna kunde vara skrivna idag. De handlar om frågor som är eviga och som människor i alla tider ställer sig. De stora existentiella frågorna som ingen av oss kan komma undan. 

Psaltaren är ofta osminkad och utan censur när det gäller starka känslor av glädje och aggressioner. 

Jag behöver läsa vissa verser med en nypa salt och tänka bildligt. 

Det finns olika slag av död mitt i livet, besvikelser och sorger och separationer, inte bara själva döden som är livets slut. 

Och fienderna som författaren ibland önskar allt ont kan vi se som allt som hotar och förstör, strukturer och sammanhang som är destruktiva, även sjukdomar som pandemin vi är inne i. Inte bara personer som vill oss illa. 

Det är så som psaltaren har kunnat leva så starkt som den fortfarande gör, den är öppen för tolkning och möjlig att sätta in sig själv i. Den kan bli din och min bönbok om vi vill. Läs så kan du kanske som många andra hitta en känsla av igenkänning. Att det här kunde handla om oss själva. Att det är möjligt att känna igen sig.  

Det är ingen slump, beskrivningarna av svårigheter och lidande som finns är öppna och oftast inte särskilt specifika eller konkreta, på det viset beskriver de lägen som vi alla kan känna igen oss i. 

Psaltarens psalmer är bland de mest lästa och kända texterna i bibeln.  

En mycket intressant bok, som ingår i min sommarkurs, är "Det sårbara livet" av Fredrik Lindström. Nej det är inte han som är domare i På spåret och som har skrivit mycket och gjort en del bra TV.
Utan den här mannen är professor i Bibliska Studier (Biblical studies) vid Universitet i Lund.

Lindström tar med läsaren genom några viktiga böcker i det som vi kallar Gamla testamentet och visar på bibelns brottning med det faktum att vi alla är sårbara människor som lever under hot av sjukdom som pandemin eller andra skador.

Det finns ingen enkel förklaring på lidandet eller ondskans problem menar Lindström, men författarna ger uttryck för sina känslor och upplevelser i nödens stund. Istället för förklaringar finns formuleringar av nöden och ropet på hjälp till Gud. Hjälp att sätta ord på det svåra.

Psaltaren visar oss en Gud som är människans försvarare mot allt som vill bryta ner.
Gud ger oss livet och är den som står på vår sida. "Du vävde mig i moderlivet" och "Jag tackar dig för dina under. Förunderligt är allt du gör" sjunger psalmisten i 139e psalmen i psaltaren.

Det är bara när Gud är frånvarande som lidandet och sjukdomen drabbar människorna.

Men Gud ger hjälp och räddning till slut.

 

I psaltarens 121 psalm kan vi läsa:

Jag ser upp emot bergen: Varifrån skall jag få hjälp? 

Hjälpen kommer från Herren, 

som har gjort himmel och jord...

Herren ska bevara dig i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Hela boken finns att ladda ner på nätet om du vill läsa den. 

Klicka här så hittar du den

Kyrkans år som hjälpmedel till fördjupning

Trefaldighetstiden har just börjat i kyrkan, det är den långa perioden i kyrkoåret som handlar oss själva. Om växt och mognande och om fördjupning i tro och som människor.

När bilden av Gud har förtydligats på Heliga Trefaldighets dag är det dags att se på relationen mellan Gud och människor, och vad det kan betyda för relationerna mellan människa och människa.

Söndagen vi just passerat handlade följaktligen om vårt dop, det som för de flesta av oss är ett tecken på början av relationen mellan Gud och oss. 

Det är faktiskt en av de grundläggande anledningarna till att vi har barndop i vår kyrka. 

Att det ska gestalta den förekommande nåden och kärleken. 

Långt innan vi själva kan prestera goda handlingar eller konstruera tankegångar, långt före våra eventuella grubblerier om Gud så finns Gud där med ett öppen famn.
Ett starkt bejakande och med löftet om närvaro. 

"Jag är med er alla dagar till tidens slut" är orden från Matteusevangeliets slut som vi läser vid alla dop. 

Relationen finns där redan innan vi känner till den eller tar ställning. 

För någon kan det kännas knepigt att inte få välja själv, och det är den vanligaste invändningen mot barndopet. "Jag vill att hen ska få bestämma själv om tro och religion och kyrka när hen växer upp."

Men det beror alltså på tron att Gud redan är där, redan har givit oss livet och utrustat oss med gåvor och talanger. Gud har vävt oss i moderlivet och sagt "bli till", Gud vill att du och jag ska finnas till. 

Att vi ska leva och ha det bra på jorden, och dela liv och ägodelar med varandra. 

Gud är vårt ursprung.

Att bestämma själv är ju bra, men föräldrar sätter ju alltid sin prägel på sina barn. 

Allt vi säger och gör, vad vi tror på och våra åsikter, allt det är något vi ger till våra barn. Våra vanor och ovanor sätter sina spår i dem, och det är mera vad vi gör än vad vi säger.

Varför inte vara medveten om det och ge dem det goda? 

Varför inte ge barnen så stora möjligheter som möjligt? 

Lära dem språk och tankar, dela allt det viktigaste vi vet med dem? 

Varför inte ge dem tryggheten i att veta att det finns en kärleksfull Gud som går med och bejakar dem i allt?

Dopet ger tillhörighet och påminner om Guds goda närvaro i allt som sker. 

Det är den bästa grunden som finns för att växa och mogna som människa, en bas för fördjupning.

Förankring och trygghet tillsammans med frihet att gå framåt.

Kyrkans år är ett utmärkt redskap för att hitta mer fördjupning i sitt liv. 

Här får du en länk till en blogg där olika präster delar med sig av Tankar inför helgen, en tanke för varje söndag med koppling till aktuella händelser.

Sommarkurs på gång: Kyrka och teologi i pandemiernas tid och lite om poddarnas värld

 

Nu har jag kommit in på en sommarkurs och du kommer nog att märka av det här på bloggen.

Kyrka och teologi i pandemiernas tid heter kursen som går på Enskilda Högskolan i Stockholm, men jag behöver inte åka dit, allt sker digitalt.

Det blir första kursen jag går på den skolan, och det ska bli spännande att lära känna en ny högskola och samtidigt fördjupa sig lite grann den här sommaren. 

Särskilt med ett så aktuellt ämne. 

Vi behöver reflektera en hel del över vad Coronapandemin innebär för samhället och framtiden.
Men också vad den betyder för kyrkan och dess framtid på olika sätt.

Jag läser mycket böcker men ibland är det väldigt bra med en morot eller piska för att se till att det blir av att läsa lite tyngre böcker.

Jag har börjat lyssna på poddar en del när jag är ute och kör med min biogasbil. En av de favoriter jag har hittat är Läsarpodden som bland annat kommer från Enskilda högskolan i Stockholm. Och därför kändes det bra att gå en kurs just på den skolan. Det var en bidragande orsak till att jag valde just den här kursen. 

Om du inte vet vad en podd är så kan det enkelt förklaras med att det är ungefär som ett radioprogram som kan avlyssnas via en mobiltelefon eller dator. 

Läs mera här på Wikipedia under ordet Poddradio.

Det finns en enorm mängd av olika poddar i alla olika möjliga ämnen. 

Här kan nördarna breda ut sig hur mycket som helst och ofta hitta några som vill lyssna och ibland också komma i kontakt med andra som har liknande intresse. 

Här en sida kallad Poddtoppen med populära poddar just nu och här en annan som kallas podcasts punkt nu. 

Där ser du också att t.ex sommarprogrammen från P1 och andra traditionella radioprogram också finns i podd-form och kan avlyssnas i din mobil, platta eller dator. Det finns förstås också mängder av poddar på andra språk i olika ämnen som du kan lyssna på om du vill.

Det är relativt enkelt att spela in ett samtal eller ett ljudprogram och därför har många försökt att nå ut via poddar.

Här ser du några av mina favoriter:

Teologi i tiden från Svenska kyrkans enhet för forskning och samtidsanalys

Ingen hinner fram är en podd med två präster från Göteborg som samtalar om aktuella ämnen

Tolkning pågår är en podd som tar upp varje söndags tema och texter i kyrkan, det är som inspiration för den som ska predika men också en chans att få tänka omkring frågor om livet och tron.

En som ligger mig varmt om hjärtat är Joachim Elsanders podd Kolportören som hann komma i några få avsnitt innan Joachim dog.

Några som jag lyssnat på en del är Jesusfeministpodden, Präster med gäster och En präst och en mammut. Det finns verkligen mycket att hitta i poddarnas värld.

Många poddar är väldigt ojämna och en del kan vara mycket bra och inspirerande medan andra gör att man vill stänga av så fort som möjligt. Tyvärr har vissa dålig ljudkvalitet och fungerar inte på grund av det. Men det finns en hel värld att upptäcka.

Nu åter till kursen... (fortsättning följer)

Gud är större - tankar efter Heliga Trefaldighets dag

Gud är större.

Har du hört de orden förut?

Kanske från Ärkebiskop Antje Jackelén? 

Vissa tänker direkt på den muslimska trosbekännelsen som direkt översatt betyder just Gud är större och är en förkortning av "Gud är större än allt".

Eller varför inte Svenska kyrkans ungas projekt om Tro, HBTQ och sånt. (Ladda gärna ner materialet du hittar om du följer länken)

Gud är större än vad kan man undra?
Mitt svar är att Gud är större än alla våra tankar och föreställningar om Gud. På ett sätt är det en självklarhet för oss om vi tänker om vad eller vem Gud är att om Gud finns så är Gud alltid större än vad vi kan tänka oss. 

Den gud som är så liten att vi kan tänka oss hur den är, den sk guden är för liten, omöjlig att tro på, ointressant och en falsk tankekonstruktion. Det är den guden alla ateisterna talar om och den guden drabbas av alla deras argument.

Den lilla guden är söndagsguden och den världsfrånvända felfinnaren, den småsinta moralismens gud som bryr sig om sexuell läggning och svordomar, syndakataloger och mycket annat.

När vi gör Gud för liten kan vi börja tro att vi själva kan kontrollera Gud och använda Gud till vår vinning eller för att ändra på det som sker. Vi kan börja tro att vi har alla svar själva och därför har rätt att säga till andra vad de ska tänka och tro. 

Tro och politik hamnar så lätt i den gropen, att tro sig ha sanningen själv medan de andra är förblindade och utanför. Allt för ofta leder det till motsättningar och våld. Och det leder alltid till ett vi- och de-tänkande som aldrig är bra.    

Heliga trefaldighets dag har just passerat. 

En viktig dag som lyfter fram att Gud är större.

Det handlar om den hemlighetsfulla treenigheten. Det är ett genialiskt sätt att öppna sinnet från de fyrkantiga definitionerna och de förenklade tydliga svaren, att öppna från enfald till mångfald genom att säga att Gud är en men också tre.

Vill du få ihop tanken om treenigheten en aning så är det korta förenklade svaret på gåtan om treenigheten att det handlar om en Gud som visar sig på tre olika sätt. Läs mera här vad jag skrev om Heliga Trefaldighets dag förra året

Men i grunden är det fortfarande en paradox.

Paradoxer är bra för att hjälpa att tänka på ett sätt till.

Det enda sättet att öppna för Gud själv är att använda många olika bilder och tankar på samma gång. Gud är både som en herde och en klippa och en kvinna som städar sitt hem. 

En kycklingmamma och en urkraft som får trösklarna att skaka. 

Bilder som ger en del av sanningen om vem Gud är men som måste kombineras med andra för att komma närmare sanningen. 

Det behövs flera bilder och bibeln ger oss också många olika symboler som visar olika aspekter eller kanske delar av Gud. 

Men vi behöver vara försiktiga i det svåra sökandet. 

Gamle ärkebiskopen KG Hammar ville sätt citattecken kring ordet "Gud" för att vi ska komma ihåg att våra ord inte fångar Gud själv utan bara olika bilder av Gud. (mycket förenklat läs gärna här)

Och att orden inte räcker till för att beskriva den som är varats grund.

Gud är större

Kristusbilden i Sura kyrka, Västerås stift Västmanland

Den svåra eller lätta Anden, och frågan om Gud

Enligt vad många säger är Den heliga Ande svår att begripa sig på. 

Är det så, vad tycker du?

Det kan stämma men beror också på hur vi ser på saken. 

Det kan också vara så att Anden är det lättaste av allt, lika lätt som syret i luften eller lyckan i kärleken.

Sätt dig till rätta och ta några andetag. Andas lugnt och djupt. 

Känn hur andningen hjälper dig att varva ner, slappna av och vara i nuet en liten stund. Försök att stanna där, låta andetagen komma och gå som de vill, av sig själv, känn pausen mellan ut och inandning. 

Följ luften som går in och ut.
Du upplever nu andedräkten, och det krävs inte mycket för att känna att det där finns något mer än du själv, någon andas liv i dig när du andas, livsanden är där. Du behöver inte ens tänka på det, andningen pågår så länge vi lever. När vi är vakna och när vi sover. När vi arbetar och när vi vilar.  

Det här kan hjälpa oss att tänka över vad Anden är. Livskraften som gör att vi lever. 

Gud är inte något mindre än Livet själv. 

Att Gud skulle vara begränsad till någon religiös sektor av tillvaron är nog den tanke som har lett till att många har mist sin tro. 

Har du hört någon tala om en liten felsökande pekpinnegud som som vill hindra och förminska livet? 

Den "guden" är mycket långt borta från bibelns kraftfulla kärleksGud som låter kärlek och allt gott flöda till oss.

Först av allt själva livets gåva. Gud är den som är grunden för allt som finns, inte en figur som finns bland alla andra figurer utan den kraft som är orsaken till att allt annat finns till.
En teolog skriver att Gud är varats grund. Den makt som finns under eller bakom själva tillvaron. 

Det är något helt annat än de alltför förmänskligade och förminskade bilder av Gud som dyker upp i litteraturen och i argumenten från moderna ateister.

Den kraft som är varats grund, alltings ursprung, den som gör att allt finns till är det som vi kallar Gud. 

När bibeln säger att Gud är god innebär det att Gud är livets ursprung, men också den som ligger bakom glädje, kraft, gemenskap, rörelse och närhet, allt det goda i livet.
Att Gud ger livsglädje och hopp som aldrig någonsin tar slut.

Gud är livets källa och det innebär också att Gud har en brinnande medkänsla och ömhet med dem som lider, dem som är på flykt och själva naturen när den utarmas och hotas. En brinnande lidelse och vrede när liv förstörs eller dödas, mot alla våldsdåd och mord, mot misshandel och terrordåd.

Livets Gud vill liv och mera liv, aldrig förstörelse eller död.

Gud visar sig på den första pingstdagen som eld och stormvind och som språkets och ordens under. Alla de olika folkslagen och grupperna hör just sitt språk talas och alla kan förstå varandra.
Det betyder att kommunikationen – att kunna förstå varandra och dela livet med varandra är en av de stora gåvorna som anden ger oss. Orden och språket, delandet av liv och tro med varandra. 

Anden är livet inom oss som bejakar liv och gemenskap på alla plan. Mellan oss och med Gud.

Anden är Kraftkällan i livet, alla goda gåvors givare, hjälparen och tröstaren, livgivaren.
Där Anden verkar ökar tro, hopp och kärlek på alla plan i livet.

Andas lugnt och låt livet flöda inom dig, sommaren är här. 
Du lever och finns till i Gud.
Kärlek omsluter dig och skyddar dig, nu och för evigt.