Vad är då en människa?
"När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?"
En av mina favoritstycken ur bibeln är psaltarpsalm 8, och den hör till texterna nu på söndag.
I psaltaren finns starka klagopsalmer som hjälper oss att sätta ord på våra känslor när vi har det svårt.
De som vi kan gå in i och ropa ut sorg och förtvivlan när vi behöver det.
Ord som kunde vara skrivna för en Coronapandemi eller en värld där katastrofer som explosionen i Beirut sker. Ord som tål att användas och som kan låta vår värsta handlingsförlamning och frusna förtvivlan börja brytas upp eller tina så att den kan förvandlas till handling.
Vi behövs alla i en värld där utsattheten och lidandet tillhör våra livsvillkor. Vi behövs för att stödja varandra, nära och långt borta. Guds svar på lidandet är att sända oss till varandra med hjälp och kärlek.
I Psaltaren finns också helt andra texter, som den här. En lovsång över hur stort det är att vara människa och hur vi kan lita på Guds beskydd vad som än må hända.
Tänk dig en klar mörk natt, utan störande gatljus, med stjärnhimlen som breder ut sig oändligt över dig. Det är en existentiell upplevelse, en känsla av att se in i det oändliga, rymden, universums enorma utsträckning. Och hur liten jag själv är i förhållande till galaxerna och stjärnhoparna. En liten prick på ett dammkorn i universum.
Och ändå är vi inte bara små, det är stort att vara människa. Bara i oss har skapelsen blivit medveten om sig själv. "Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom" sjunger psalmisten. Det är storheten i tankar och drömmar och kreativitet.
I förmågan att älska och skapa, att ge tröst och uppmuntran till varandra.
Men också att vårda och sköta om vår planet och djuren. I psalmen uttrycks det som att "härska" över allt som lever på jorden. Det är inte att utnyttja eller utplundra. Det är att vårda och bevara, att dra nytta av jorden och allt som lever, men att göra det så att livet fortsätter och skapelsen värnas. Vi får leva här men vi får inte förstöra vår planet.
En tanke som psaltaren ger oss är att jorden inte är vår egen. "Jorden är Herrens med allt den rymmer." (hittar vi i psaltaren 24) Det är en mycket god hjälp att tänka så när vi beslutar om hur vi ska leva miljömässigt.
Vi lever här på en planet, en plats och ett utrymme, här får vi vara men platsen är inte vår egen. Andra ska ha den efter oss. De som kommer efter oss ska kunna leva här.
I kyrkan har vi talat om att vi är förvaltare och inte ägare av landet och jorden. De ska skötas om, förvaltas och vårdas. Guds värld får inte förstöras utan ska finnas i framtiden.
Det är stort att vara människa, vi kan vara stolta och gå rakryggade fram. Vi är nämligen skapade av den högste till att skapa och älska, vårda och ge varandra stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar