Om tiggeri och förbudsivrarna, har svenskarna blivit egoister på heltid?

Några riktigt tråkiga nyheter har dykt upp på senaste tiden. Opinionsundersökningar i Sverige visar att många i vårt land vill förbjuda tiggeri, aftonbladet skriver om det med lite olika argument.
Några dagar senare kommer nyheten att många vill att vi ska minska invandringen och ta emot färre flyktingar. Den uppgiften kommer från SOM-institutet i Göteborg, jag återkommer till den.

Det låter som att vi håller på att få en alltmer ogenerös och egoistisk hållning i vårt land. Kan det verkligen stämma att vi inte vill hjälpa människor i nöd? Att vi inte vill värna asylrätten eller ge människor skydd och nya livsmöjlighter?

Det finns en rad problem med båda dessa hållningar, jag börjar med den första idag: den som handlar om att förbjuda tiggeri.

Hur kan man försvara att det är förbjudet enligt lag att be om hjälp när det är kris för en person?
Vad gäller för biståndsorganisationer som får en del av sina resurser genom att skramla bössa på stan? Tänk på frälsningsarmen eller Lions. Vår egen Svenska kyrkans internationella arbete som hjälper i katastrofer och långsiktigt.

Att förbjuda tiggeri kan leda till något annat än att det försvinner, nämligen att det går under jorden, eller förvandlas till något annat. Att kriminaliteten ökar bland dem som inte har annat sätt att försörja sig eller skaffa sig en inkomst. Fattigdomen kan vi inte förbjuda.
Vill vi hellre ha stölder eller andra former av brott? Det kan hända att tiggeri faktiskt minskar vissa typer av brott i landet.

Det finns gränsdragningsproblem - vissa platser är ok men inte andra, kan vissa få skramla med bössor medan andra inte får sitta med en pappmugg, kanske kan någon få en tillstånd att samla pengar på offentliga platser?

Vi känner instinktivt att det borde finnas andra sätt att leva och försörja sig än att tigga, visst borde alla kunna få ett jobb och en bra inkomst. Många goda projekt är på gång och flera behövs.
Men medan vi jobbar på det kan vi inte förneka människor att försöka klara sig på de sätt de kan. Och göra det på lagliga sätt.

Varje dag möter jag generösa människor i vårt land, om vi tittar på statistiken så är svenskarna väldigt givmilda och skänkte mycket under året som gick, tänk på Musikhjälpen och Världens barn, de stora galorna som hållits och de gåvor som går till stadsmissioner och kyrkor. Det finns många hjälporganisationer i vårt land, och det är ingen slump.

Djupt inom oss finns en vilja till att göra gott och dela med oss av det vi har till andra, vi människor är inte alltigenom goda, men vi har medkänsla och empati.
Vi rörs av andras olycka och fattigdom, särskilt barns öden kan gripa oss starkt.

Det här är delar inom oss själva som vi bör bejaka och ta på allvar.
Generositet är inte något som borde förbjudas utan få utvecklas och öka mellan oss.
Medmänsklighet är enda vägen framåt till en mer fredlig framtid.

Svenska kyrkans internationella arbete hade det här temat för ett par år sedan:
Låt flera få fylla fem, en kampanj för att minska barnadödligheten i världen.