Stilla veckan är slut: Påskdagen är här

Natten börjar närma sig gryningen. Några kvinnor går från ett hemligt gömställe inne i staden ut mot en älskad människas grav. Nattens mörker förstärker deras känsla av ödslig tomhet och saknad.
Just när de kommer fram till graven går solen upp.
Och där vid Jesu grav drabbas de av det mest oväntade budskapet av alla. 
”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”

Inte var de här kvinnorna särskilt lätta att övertyga om en sådan sak. De hade ju själva varit med vid korset och sett honom dö, de hade sett hans döda kropp läggas in i klippgraven.
Nu fick de fick höra de unga männens ord och se den tomma platsen där hans kropp hade legat, men vad skulle de tro?

Inte heller lärjungarna till Jesus var särskilt benägna att tro på Jesu uppståndelse till en början.
Inte förrän de på allvar fick möta den uppståndne Kristus som Maria från Magdala gjorde utanför graven eller två av lärjungarna på vägen till Emmaus. Först då blev det möjlig för dem att tro att Jesus hade blivit levande igen, eller som man uttryckte det: Kristus är uppstånden.

Men då, den första påskdagen måste förvirringen ha varit total. Ingen av lärjungarna vågade tro att det var sant. Rykten av olika slag spreds i Jerusalem, rykten om Jesus.

Graven var tom, det var ett faktum som ingen förnekade. Det förklarades på många olika sätt. Men kroppen var verkligen borta. Annars skulle den ju lätt ha kunnat visas upp av dem som ville motbevisa uppståndelsen.

Efter hand började sanningen gå upp för lärjungarna så att de kunde börja fundera över vad allt detta kunde betyda. Och som en allt mer växande aning började de förstå att Jesus från Nasaret, verkligen var den han hade sagt, Gud själv som hade besökt sitt folk och blivit människa. Obegripligt men de kunde inte hitta någon annan förklaring.

De började förstå att en gräns nu hade överkorsats och en skiljemur brutits ner en gång för alla. Att själva döden och allt vad den för med sig inte längre har någon slutlig och verklig makt över oss.

Att rädsla, tomhet, saknad, att lidande och kärlekslöshet, att all splittring inom oss själva och mot medmänniskan inte är det som är starkast eller som kommer att vinna till slut.

Allt mänskligt hopp får sin uppfyllelse när det visar sig att han som levde ett helt kärleksfullt liv gick segrande ur striden mot hatet och bristen. När det visar sig att det är godhet, kärlek och liv som är starkast. När han som är barnens och de utstöttas vän uppstår ur dödens grepp.

Och då väcks en annan insikt, att de som inser vem han är och vad han betydde vill fortsätta det liv som han levde på jorden och sprida hoppet, tron och kärleken bland alla människor.
De inser att det finns inget annat sätt att leva sitt liv som är så meningsfullt som det, att följa den väg som Jesus har visat.

Här finns berättelsen om kvinnorna vid graven i Lukasevangeliet