Det som ofta talas mest om när det gäller Martin Luther och reformationen är "tron allena" Sola fides som det heter på latin. Luther framhöll också det som sin stora reformatoriska upptäckt, vi blir rättfärdiggjorda genom tron allena, som gåva från Gud. Gud gör det som är omöjligt för oss själva.
Men teologen Paul Tillich påminner i en av sina böcker (History of the Christian Thought) om att nåden är grunden som jag skrev om igår.
Tron är fortsättningen, den öppna handen som tar emot. Tänk på vårsolen som gassar - det är nåden, när du vänder ansiktet mot solen och låter den värma din kind och ditt ansikte - det är en bild för tron. Tron som tar emot. Och det räcker med att vilja ta emot, eller att bara göra det för att det är så naturligt, som att le tillbaka mot den som ler mot dig.
Detta är tro i luthersk tappning, ofta har det använts ord som "att vänta allt gott ifrån Gud", förtröstan eller tillit. Det är inte försanthållande eller att ansluta sig till en specifik världsförklaring osv osv. Utan när Luther talar om tro är det alltid en relation mellan Gud och oss själva.
Det är viktigt att det inte handlar om vad vi själva gör, tron ska inte bli en ny gärning eller handling som vi ska klara av att prestera. Det är mer att slappna av och ta emot. Så ser tron ut som gör människan rättfärdig, dvs accepterad och älskad av Gud.
Kärleken strömmar som vårsolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar