En ordningsfråga som befriar till handling

Jag skrev om tron som är att ta emot det Gud ger oss i nåd. Som en blomma som tar emot vårsolens värme och solenergi. Sedan, efter det, kan blomman växa, blomma och kanske till och med bära frukt.

 

Den här ordningen är det som Luther upptäcker i sin omvälvande insikt.

Först kommer Guds bejakande av oss, Guds kärlek och rättfärdiggörande, vi accepteras och älskas som vi är av Gud, och det är en kärlek som aldrig någonsin tas tillbaka eller försvinner. Den beror inte på om vi är goda nog eller lyckas prestera nog. 

Först kommer Guds kärlek och Gud säger till dig och mig ”Du är min älskade dotter och min älskade son, dig har jag utvalt” Guds kärleksfulla ansikte lyser mot oss, och det ljuset kan aldrig falna eller minska i styrka.

Där får vi vår bekräftelse och vår bejakelse som ger oss mod att våga stå upp för det goda och göra det vi kan för att vår medmänniska ska få ett bättre liv. Där får vi kraft att bli efterföljare till Jesus och vi får hoppet som hjälper oss att inte ge upp.

För det är klart att du och jag behövs, våra handlingar och ord behövs för att våra egna liv så vara så bra som möjligt, för att våra medmänniskors liv ska kunna vara så mänskliga som det bara går. Vi behövs för att göra det vi kan för att minska ondska och lidande på den här planeten. 

Det är en ordningsfråga som har mycket stor betydelse.
Om vi först var ålagda att göra gott och efter det kunde få del av Guds acceptans, då skulle vi aldrig veta om vi var bra nog, om vi hade gjort mycket nog. Många skulle förtvivla eller ge upp. Kanske tänka: Det är ändå omöjligt, bättre att äta och dricka och slå igen sin dörr med dubbla säkerhetslås.

Nu befrias vi av insikten att vi redan är accepterade och älskade, vi befrias att leva öppet och gott, generöst och lyhört för Gud och våra medmänniskor. Och steg för steg kan vi bli allt bättre på att göra det, att leva allt mer kärleksfullt.

Och med glädje och ett leende på läpparna istället för i plågad jakt på det omöjliga.