Om en väg in i kyrkan, att hitta en plats

När jag var i tonåren kom jag med i kyrkan, det var gemenskapen som gjorde det.
Senare reflekterade jag mera och fortfarande ung fastnade jag för en luthersk tolkning av kristendomen av några enkla skäl.

För mig var det en sund och rimlig medelväg mellan två ytterligheter.
Å ena sidan den hierarkiska romersk-katolska kyrkan med sin påve och kardinaler, med fasta dogmer och läror som var avgjorda och orubbliga sedan länge. Jag uppfattade det som ett fast och låst system som dessutom hanterade reliker och helgondyrkan. Men jag var lockad av präster som levde nära folket och stod på deras sida. Befrielseteologi och en kyrka som verkade med de fattiga, som var de fattigas kyrka hade hittat rätt.

Den andra sidan fanns den mer radikala frikyrkligheten med sina stränga moralregler och omvändelsekrav, dess fundamentalistiska bibelsyn (i vissa kretsar) och sekterismen. Det talades om rena nattvardsbord där bara de sant omvända fick vara med. Personer uteslöts av olika anledningar som verkade orimliga. Och världsfrånvändheten - frikyrkornas egna kulturer och värderingssystem som inte stämde med majoritetssamhällets. Det som visade sig i att barn kläddes på ett annat sätt än vi andra och blev mobbat. Det var en annan tid. Eller?
Jag kunde dras med av engagemang och tät gemenskap, men för mig gick det inte att tänka om så mycket som det krävdes.

I Svenska kyrkan hittade jag syndernas förlåtelse, faktiskt var det när den gamle prästen till min förvåning en söndag gav avlösningen - sade "dina synder är förlåtna" som min värld skakade till. Fanns förlåtelse? För mig?

Senare hittade jag ungdomar som var som de flesta, bara med tillägget att de var med i kyrkan. Jag hittade öppna samtal där inte allt var givet från början. Jag hittade gemenskap och öppenhet mot samhället. För mig var det viktigt att tron var rimlig, inte stred mot vetenskapens upptäckter och inte höll sig med övernaturliga förklaringar i onödan. Det skulle gå ihop.

Men viktigare var ändå att det fanns plats för mig.
Bilden för den tiden är sjungande ungdomar på golvet i nån lägergård, de väljer själva vilka sånger som ska sjungas, jag sitter med en gitarr.
En sång som vi sjöng lät så här:

Det fanns en plats i Guds stora famn,
en plats som väntade på mig,
och jag kände här är jag hemma,
jag vill vara ett barn i Guds hem.