Glasgow och allhelgona och hoppet

Se upp för ett falskt hopp! Det var Boris Johnson, premiärministern i Storbritannien som talade på klimatmötet i Glasgow. 
Med hans egna ord:"We must take care to guard against false hope and not to think in any way that the job is done, because it is not - there is still a very long way to go," sade Johnson enligt Reuters. 

Han varnade alltså för ett falskt hopp som kunde lura oss att tro att jobbet nu var gjort när det gäller klimatkrisen. Och det vi har gjort fram till nu är bara början på en stor förändring av hela vårt samhällssystem och våra vanor på många olika plan om temperaturhöjningen ska hållas nere.

Men det är lätt att känna sig skeptisk och missmodig, åtminstone för mig är det lätt att tvivla på att vi kommer att klara av det.
Många vill så gärna semestra på varma platser och resa med flyg, vi vill gärna transportera oss själva och varor, många företag tänker på kortsiktiga vinster och politiker vill bli omvalda och sitta kvar vid makten. De vågar inte göra så stora förändringar som skulle behövas.
Ändå finns det anledning till hopp. Inte ett tomt hopp att sova gott på utan ett hopp som gör oss fria att göra det vi kan. 

Idag vill jag skriva några rader om hoppet som befriar, och det är hopp som har två delar eller som är av två olika slag. Det svaga hoppet och det starka hoppet.

I allhelgonatid tänker vi på de människor som har gått före oss, de som har dött och som vi saknar. Det är också en tid för att tänka på människor som är förebilder och som vi kan lära oss mycket av. De som kallas helgon.
Det är en hoppets helg i kyrkan där vi tänder ljus och läser fina texter om hoppet om det eviga livet och den tillvaro där Guds vilja ska ske. "Se jag gör allting nytt" säger Gud i bibeln. Och så målas en bild upp av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Där ingen plåga och inget lidande längre ska finnas. Vid livets slut, tillvarons slut och jordens slut finns en kärlek som omsluter allt och alla.
För Gud är alla levande och Guds löften gäller vad som än händer. 

Det jag har skrivit om här är det starka hoppet. Ett hopp som ingenting kan ta bort eller krossa, ett hopp som inte beror på oss människor eller vad vi kan lyckas med.
Det är ett hopp som vilar på Gud själv, tillvarons ursprung och mål, varats grund. Den starka Guden som handlar och talar och Guds ord blir verklighet. 

Det starka hoppet kan befria oss från mycket av oro och rädsla, det kan göra oss fria från att resignera eller ge upp, det ger handlingskraft och mod att ta itu med kriser och problem.
Det är också hoppet som bär inför klimatkrisen och allt det svåra vi möter.

Det starka hoppet hjälper oss också att hålla det svaga hoppet levande.
Det svaga hoppet handlar om övertygelsen att historien går att förändra.
Vi människor har stora möjligheter att påverka klimatet och att göra något åt fattigdom, sjukdomar och svält på vår jord.
Det kan bli bättre för oss själva och många människor på vår jord.
Jag kallar det ett svagt hopp för att det är mycket mer osäkert än det starka.
Det är möjligt att förändra jorden, men kanske är det för många som inte vill? Det kan bli bättre, men det kan också bli sämre.
Det beror på oss själva, men också andra människor, mest dem som har makt och inflytande. men vi alla kan göra något. Det är ett svagt hopp eftersom det är osäkert, men det är inget tomt hopp som låter oss slå oss till ro. Det är inte Gud som vill att fattigdom och miljöförstöring ska finnas, det är mekanismer som människor ligger bakom och som går att förändra, om vi vill.

Det starka hoppet sjöng Levi Petrus om
"Himmel och jord må brinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar."
Gud ger aldrig upp om oss och vår jord. 

Det gäller nu att inte vi heller ger upp, och inte nöjer oss med ett falskt hopp.
Vi alla behövs för att den här jorden ska vara ett gott hem för dem som kommer efter oss.

Ljusbäraren i Linköpings domkyrka

FNs och trons visioner

 Vi firar FN-dagen idag, en viktig dag som är värd att fira, inte minst när vi idag har temat samhällsansvar i kyrkan.

När FN bildades 24 oktober 1945 skrevs syftet ner och bland det allra viktigaste står det så här: ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel.” Andra världskriget hade äntligen slutat i Europa och Asien, nu fick många reda på att kriget hade varit värre än de hade anat, så många miljoner döda och skadade, förintelsen hade visats upp i fruktansvärda bilder, hela städer var förvandlade till ruiner, inte minst efter atombomberna i Japan.

Nu skulle det vara nog, konflikter och problem skulle lösas på fredliga sätt, nu började arbetet att bygga en annan värld, efter några år fastställdes deklarationen om de mänskliga rättigheterna och senare deklarationen om barnens rättigheter eller barnkonventionen.

Det var viktigt att i detalj beskriva vad de ville nå fram till, visionen blev mer och mer detaljerad, och därför blev det tydligare och tydligare hur den värld skulle se ut där varje barn får del av sina rättigheter till liv och hälsa, mat och tro. Ett tryggt hem och en god andlig utveckling.

Det var en mycket vacker vision och dröm som började målas upp, en viktig dröm, något att sträva efter och försöka nå fram till.
I vissa delar av världen går det några steg framåt, på andra platser går det bakåt åt andra hållet, förtryck som ökar och våldsamheter som pågår. I de fattiga delarna av världen och hos oss, som vi får höra varje dag.

FN-drömmen är tyvärr bara en dröm ännu men en dröm som kan hjälpa oss att veta vilket håll vi ska gå åt. Precis som den dröm om hur vi skulle leva tillsammans på ett fredligt sätt som Paulus målar upp i Romarbrevet. ”Ge alla vad ni är skyldiga dem- skatt, tullar, respekt, vördnad, du ska inte begå äktenskapsbrott, du ska inte dräpa, du ska inte stjäla. Och så sammanfattas det hela med ”Du ska älska din nästa som dig själv”. Kärleken vållar inte din nästa något ont.
I kärlekens kraft från Gud kan vi leva gott tillsammans.

Det är viktigt att ha dessa visioner och drömmar i livet för att hitta vägar framåt. Ofta lever vi inte upp till visionerna, ofta är alla de rättigheter som FN har med i sina deklarationer sådant som bryts mot varje dag på många olika sätt. Vi behöver bara lyssna på nyheterna för att se det.

Hur går det att leva med vackra visioner som sällan eller aldrig blir verkliga? Hur ska vi undvika att ge upp eller att bli ledsna, desillusionerade och passiva? Utan att ge upp våra drömmar så kanske vi kan tänka så här:

Vi är ansvariga, myndiga människor, skapade till Guds avbild och skapade till att dela livet och det vi har med varandra. Samtidigt ska vi vara kloka och genomtänkta, vi ska inte bara följa mängden och göra som de flesta. Vi behöver hjälpas åt med varandra i församlingen för att ta vårt ansvar på det smartaste sättet just där vi bor.

 

Ansvaret gäller oss själva och våra medmänniskor som grannarna eller dem som vi har nära oss, men vi har också ett ansvar i samhället i stort och internationellt. Att engagera sig politiskt kan vara rätt väg för några av oss, och alla bör vi göra våra röster hörda och öka godheten i samhället på de sätt vi kan.

Vi ska vara som surdegen, en ganska liten grå kladdig degbit men som påverkar hela degen med sin jäskraft. Och det vi ska påverka med är de tre stora gåvorna från Gud – tro, hopp och kärlek.

Ansvaret sträcker sig vidare – Därför är också svenska kyrkans internationella arbete bland det viktigaste vi har. Där finns möjligheten att göra livet bättre för människor på ett mycket tydligt sätt.
Snart börjar advents och julkampanjen, där handlar det om att göra kraftfulla insatser mot destruktiva traditioner. Det handlar också om mat, vatten och sjukvård – med ganska enkla och riktade insatser kan vi faktiskt göra skillnad.

Gud ger oss hopp och mod att våga, och vi kan samarbeta med alla som har den goda viljan.
Vi behöver hjälpas åt, var och en är välkommen med det han eller hon har och bedöms inte efter vad vi inte har. Vi är ansvariga människor och vi kan göra mer än vi tror.

Det är viktigt att ha tydliga visioner av hur det borde vara och hur vi skulle leva här på jorden om det präglades av godhet och kärlek. Visioner som finns i bibeln och i FNs olika dokument och konventioner. Vi behöver se det goda för att veta vilket håll vi ska sträva mot.

I kyrkan har vi något som alltid hjälper oss att inte ge upp, möjligheten att börja om på nytt, syndernas förlåtelse som är att se efter vad som blivit fel, lära oss av det och sedan lämna det bakom oss in i Guds oändliga förlåtelse.
Gud kan förlåta allt och vill att vi ska leva så gott som möjligt.
Guds kärlek omsluter oss och gäller oss alltid och gör oss fria att handla.
För mänskliga rättigheter för barn och vuxna. 

Om kyrkovalet i Svenska kyrkan

Så var kyrkovalet klart, rösterna inlämnade och räknade, nu ska de kontrollräknas igen.
Det ska också göras bedömningar om vissa röster är giltiga eller ej.
Det är mest de valsedlar som är skrivna för hand som det handlar om. 

Men varför har vi kyrkoval undrar vissa och många menar att det kostar alldeles för mycket, kanske behöver vi hitta helt andra sätt att sköta demokratin i kyrkan, kanske digitalt?  

Mycket enkelt uttryckt har vi val i kyrkan för att bestämma vilka personer som ska styra och leda Svenska kyrkan på olika nivåer.
I en liten förening kan vi samlas i ett rum och bestämma tillsammans vilka som ska ingå i styrelsen eller ha olika uppdrag, men kyrkan är inte liten, det handlar om tusentals medlemmar på de flesta orter och miljoner medlemmar i hela landet. 

Kanske någon tycker att det är bättre att låta biskopen eller prästerna styra kyrkan? Och så är det ju på vissa håll, men i vår kyrka ska det vara demokrati av många skäl, teologiska och på grund av vår syn på människovärdet.
Luthers tankar om Det allmänna prästadömet handlar om att var och en av oss på bibelns grund kan förstå och tolka tillvaron och tillsammans bedöma vad som är viktigt i livet.
Och självklart ska därför var och en vara med och utforma hur vi vill vara kyrka i just vår tid och på vår plats.

Så vi gör som man brukar i det här landet, låter grupper som vill ta ansvar eller vara med och bestämma sätta upp listor på namn, de trycker valsedlar som alla medlemmarna får välja bland.

I kyrkan kallas grupperna som sätter upp namnen på listorna nomineringsgrupper. Grupper som nominerar personer att ingå i styrningen av församlingar och pastorat. Men också styrandet i stiftet och på nationell nivå. 

Vissa tycker att det ska vara mera begränsat vilka typer av grupper som ska få nominera personer i kyrkan. De grupper jag talar om är de politiska partierna. Det är lite svårt att göra den begränsningen eftersom att engagera sig i ett politiskt parti är ett vanligt sätt att välja att vara med för att få inflytande och ta ansvar.
Partierna har ett stort försprång eftersom de har uppbyggda organisationer för att driva ett val medan vissa andra grupper inte alls har den organisationen. 

Man kan å andra sidan tycka att demokratin minskar om vissa grupper inte får vara med och nominera personer. Regler finns det redan om hur nomineringsgrupper kan bildas och när ansökningar ska vara inne osv. Är du intresserad så följ den här länken.

Demokrati har alltid gränser, och så är det också i kyrkan.
Det är inte allt och varje liten detalj i en församling som ett kyrkoråd får bestämma om.
I kyrkan finns en dubbel eller gemensam ansvarslinje för styrningen och ledningen.

Kyrkoherden är chef i församlingen och i och med att hon eller han är en prästvigd person så ska hon eller han stå upp för "kyrkans tro, bekännelse och lära" i alla lägen, allt det som inte går att rösta om eller förändra utan att kyrkan slutar att vara kyrka.

Kyrkorådet och fullmäktige beslutar om ramar och riktning men inte om detaljer, de styr genom att besluta om Församlingsinstruktionen och budgeten, men inte genom att beordra enskilda pedagoger eller musiker hur de ska arbeta i detalj.
Kyrkoherden är arbetsledaren som tillsammans med medarbetare utformar arbetet. Tillsammans leder och styr kyrkoherden och de förtroendevalda församlingen. 

Vi använder olika ord för att det ska bli tydligare: de förtroendevalda styr genom de långsiktiga besluten men kyrkoherden leder arbetet i vardag och söndag. 

En sak som gör det hela komplicerat är att kyrkoherden är en av ledamöterna i kyrkorådet också. Alltså också en av gruppen som ska styra. Men detta är ingen slump utan en uttänkt konstruktion som visar att det just är ett gemensamt uppdrag och inte två olika.
Styrning och ledning ska både hållas isär och och kombineras, då kan kyrkan fungera så bra som möjligt.

Hur det gick i valet?
Här finns de preliminära siffrorna. 

Om sätt att leva i klimatkrisens tid

Det finns ett slags högmod som gör att en människa slutar att lyssna på någon annan än sig själv, en hållning som är något helt annat än en god självkänsla och gott självförtroende. 

Vi ska vara stolta över vem vi själva är, vårt jag och vårt väsen är något gott. 

Vi har fått gåvor och möjligheter, själva livet är givet till oss som en gåva, vi har inte valt det och vi har inte gjort oss förtjänta av att få existensens gåva, att finnas till. 

Högmodets slutna hållning bygger på en illusion, eller till och med en lögn. 

Att vi kan kontrollera allt, att vi skulle kunna klara oss själva helt och hållet, att vi vet allt och har alla svaren som behövs. 

En av de upptäckter som drabbar de flesta när vi ger oss in på så kallade högre studier, när vi studerar vid universitet eller högskolor eller när vi upptäcker mer om jordens alla olika länder och kulturer 

- det är hur lite vi i själva verket vet och känner till.
Hur lite vi kan kontrollera och påverka av allt som sker och drabbar oss och jorden vi lever på. 

Tänk bara på coronapandemin. Några av oss märker knappt att vi har blivit sjuka, andra slås ut, hamnar på intensivvårdsavdelning och vissa av oss blir så sjuka att vi dör. Vaccinet hjälper, minskar dödligheten och låter flera klara sig med lindriga symtom. Vi kan göra något. Vaccinera oss. Men vi kan inte kontrollera vad som händer i stort. 

Vi har blivit påminda om klimatkrisen den här veckan och om hur tiden snabbt krymper för att hinna göra något åt uppvärmningen av vår jord. 

Som enskilda kan vi göra ganska lite men det lilla vi kan göra är betydelsefullt.
De flesta av oss kan göra goda val både i affären där vi handlar och när vi röstar. 

Vi kan också försöka påverka dem som har makten att gå längre än de hade planerat för att rädda liv. Det kommer att behövas radikala åtgärder och att vi alla förändrar mönster i våra liv. En ny livsstil med enkelhet och mindre konsumtion behövs. 

Hur ska vi hantera vissheten om hur lite vi kan påverka och styra?
Kanske ge upp och förtvivla?
Kanske fly bort från verkligheten på alla sätt vi kan? 

Eller våga se verkligheten som den är och söka oss fram till någon som kan hjälpa.
Och därifrån göra allt det vi kan för att minska lidande och stötta varandra i kriser och pandemier. 

På det här sättet gör tron på Gud att vi kan leva med öppna ögon och öppna händer. 

Det finns någon som kan och vill rädda liv och som ger oss löften om nya möjligheter.

När vi vågar lita på Gud kan vi också våga se utan att ge upp och försöka göra det goda vi kan. 

Vi kan göra val när vi handlar i affären som gör skillnad,
till exempel genom att handla Fairtrade-märkta varor

Om förtroende, misstroende och vägar framåt

Jag sitter och ser när riksdagen förklarar sitt misstroende för regeringen denna varma sommardag. Och jag slås av hur enormt olika bilder av Sverige som målas upp av de olika partierna. 

Vi har hört det ganska länge nu. Sverigedemokraternas skräckskildring av ett Sverige i totalt kaos mot Socialdemokraternas bild av ett land som är på rätt väg. Mycket är redan bra och arbete pågår att förbättra det som brister. Andra partier visar sina bilder av vårt land, och de skiljer sig ganska rejält.

Vem kan man lita på? Så sjöng Hoola Bandoola band redan 1971 - i en av proggens största hits som du kan höra längst ner om du vill.

Förtroende och tillit och dess motsats misstroende och misstänksamhet finns det gott om i vårt samhälle just nu, och har kanske alltid funnits.

Utan en viss grad av tillit kan inte ett samhälle fungera eller hålla ihop. En grundläggande egenskap hos oss alla är att vi litar på varandra. Barnets tillitsfulla hållning till alla som hen möter är så fin och vi önskar att vi alla kunde möta varandra så, med öppen nyfikenhet och positiv förväntan. 

Men som det sker med kanske alla barn, får vi lära oss att alla inte alls vill oss gott.
När barnet möter likgiltighet eller negativa kommentarer går något sönder, när misshandel, mobbing eller utnyttjande sker krossas barnets positiva förhoppning till omvärlden. Kanske är det då som barndomen är över på sätt och vis?

Så får vi lära oss att leva med vetskapen om att omvärlden är blandad och att människor omkring oss vill oss både gott och ont. Vissa bejakar och andra slår. Vissa ger kärlek och omsorg, omvårdnad och vänlighet, medan andra gör illa, stjäl, skadar, hatar och mördar

Det negativa bemötandet av varandra verkar ha ökat med sociala mediernas aggressiva hånfulla troll. Med hånet växer mångas känsla av att det är bäst att vara på sin vakt och skydda sig mot andra. Rädslan växer tillsammans med dreven och nätets vågor och floder av hån och hat. 

Vem kan man lita på när allt man säger plötsligt kan misstolkas och vändas emot en? 

I vårt land har vi vant vid oss att det finns något vi ändå kan lita på, och det är staten.
Myndigheterna kan ge oss stöd och hjälp när vi blir behövande, som vi alla blir under delar av våra liv. Men även på detta område blir det allt osäkrare vad vi kan lita på och hoppas.

Pandemin har visat stora luckor i vård och äldreomsorg, även om väldigt många har slitit och jobbat hårt. Det är mera av strukturerna än individerna som inte fungerar. Många har fått mycket god vård och det finns äldreboenden som är väldigt bra, men allt fungerar inte som vi har hoppats. 

Försäkringskassans hanterande av många sjuka har blivit ett annat exempel på hur vi inte får det stöd och den hjälp som de flesta av oss tycker bör finnas i samhället.
Psykvården är också ett skrämmande exempel med sina långa köer.

Privatiseringar och allt glesare maskor i skyddsnätet har lett till ett läge där vi måste hitta sätt att klara oss själva istället för att lita till ett gemensamt trygghetssystem. Tragiskt nog kan vi inte heller lita på vår svenska stat längre när vi drabbas. Ska det fortsätta att vara så?

Migrationspolitiken där så många anstränger sig för att hjälpa så få som möjligt, under så kort tid som möjligt, den har fått mig att tvivla på att det finns generositet och vilja att hjälpa människor som flyr för livet eller omänskligt förtryck. Jag vet att de finns men i politiken minskar medmänskligheten.

Kan vi kanske bara lita på oss själva till slut?
Nej det fungerar inte heller, också jag har brister och misslyckas, också vi själva gör handlingar som skadar oss själva och andra omkring oss på olika sätt. 

Det finns bara en som går att lita på vad som än händer, någon att vänta allt gott ifrån i liv och död. Nämligen Gud själv.
Där finns nämligen den enda säkra grunden och den ende som är möjlig att lita på.

Den fasta punkten som håller att bygga på när vi ska sträva efter ett annat samhälle där vi kan återvinna förmågan att lita på varandra, lita på samhällssystemen och hitta tillbaka till generositet och den livsstil som är att älska Gud och älska sin nästa som sig själv. Den som de små barnen har och som vi alla kan lära oss av.

"Och när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå", sjunger Hoola Bandoola, "och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på"

Roligt att prästen fick vara med, och kanske en mänsklig präst som vill nyansera de allt för enkla svaren. Men som ändå pekar bort från sig själv till någon annan.
Den ende som går att lita på.  

Om osynlig och synligt ljus

Du aktar dig väl för ultraviolett ljus? 

Och smörjer in dig med solskyddsfaktor nu när sommaren är här?

Troligen bidrar nämligen det ultravioletta ljuset till att bilda cancer i huden när solen strålar starkt. 

Kanske känner du till att det ljus som vi människor kan se bara är en liten del av det ljus och den strålning som finns omkring oss och träffar oss hela tiden. Ibland kallas det ljus och ibland strålning.
Här kan du läsa mera på Wikipedia om ljus 

Det som är en aning större eller har längre våglängd än det ljus vi kan se kallas infrarött ljus eller strålning och det som är mindre eller har kortare våglängd är just det ultravioletta ljuset.
Allt ljus och strålning påverkar oss men vi kan inte se det.
Vissa mätinstrument kan fånga in delar av det, därför vet vi att det finns. 

Så är det med verkligheten och oss människor. Vi kan se vissa delar av ljuset, det som stämmer med våra ögon och hur de är konstruerade. Men inte allt det andra. 

Det här är en del av begränsningarna som finns i att vara människa. Villkoren vi lever under. 

Vissa djur och insekter kan "se" en del av de här formerna av ljus, och höra ljud som ligger utanför våra mänskliga örons förmåga. 

Det är sällan vi tänker på att det är så här, att vi bara kan se en liten del av den verklighet som finns omkring oss, men gör det nu ett litet ögonblick. 

Hur mycket av verkligheten som vi inte kan se går inte att fastställa, särskilt det som inga mätinstrument heller kan fånga in. 

I vardagslivet klarar vi oss bra med den syn och hörsel vi har, särskilt eftersom medicin-vetenskapen har lyckats ge oss bra hjälpmedel och behandlingssätt för att synen ska vara så bra som möjligt. 

Om det är så att våra sinnen bara kan fånga in delar av verkligheten omkring oss, hur kan vi då tvärsäkert säga något om det som ligger utanför. 

Hur kan vi tro oss veta något om det finns eller inte finns en Gud till exempel? 

Faktum är att det är omöjligt. 

Tänk på det när du hör någon som säger med största säkerhet att det inte finns en Gud. 

Det är därför vi alltid talar om tro när vi talar om Gud.
Och det är därför det är så viktigt med tron att Gud visar sig för oss. 

Bara därför kan vi veta att Gud är kärlek och godhet. 

 Men vi behöver vara försiktiga själva och skydda varandra mot det som är skadligt. Den ultravioletta strålningen till exempel.

Solen lyser upp björkens nyutslagna blad

Om mobbing och tro, varför bryter den svenska skolan mot de mänskliga rättigheterna?

Det händer ibland i skolans värld att ungdomar som har en tro hånas och mobbas av andra elever.
Det gäller att inte visa vad de tror på om de inte ska behandlas illa.

Några ungdomar var med på Sveriges Radios gudstjänst i söndags och berättade om det., Länk till radioprogrammet här. Det var kristna och muslimska ungdomar som medverkade.

För mig är detta upprörande, kort sagt jag blir arg över att det får vara så på skolor idag i vårt land. 

Det händer också att elever som har en tro hånas och pressas av lärare i skolan idag, oftast på lektioner inför andra elever. Och det är ju ännu värre, läraren ska ju stå för skolans värdegrund, kan det ingå i den att visa att de mänskliga rättigheterna inte gäller? 

I den 26e artikeln i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står det om rätten till utbildning:
Alla ska ha rätt till utbildning står det, och den ska vara kostnadsfri på de grundläggande stadierna.   

Här får du andra delen av 26e artikeln:
 2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.

Det kan aldrig vara acceptabelt att håna eller mobba elever för deras tro.
Lika lite som deras "rasgrupper", sexuella läggning, nationella eller sociala bakgrund eller föräldrarnas ekonomiska situation osv.

Vad läraren gör är inte bara att förlöjliga enskilda elever och öka känslan av utanförskap, det är också att öka polarisering och främlingskap mellan eleverna. Det är att öka motsättningarna och öka känslan av frustration, sorg och vrede hos den mobbade.
Allt det som faktiskt leder till radikalisering.

Tillspetsat sagt så bidrar den svenska skolan på ett sådant sätt till att öka antalet personer som i en krissituation kan ta till våld mot andra och mot samhället. 

Visst är det obegripligt att hån och mobbing får finnas i skolorna överhuvudtaget?
Och att diskriminering accepteras, är inte det en skandal!

All mobbing bör självklart bort från skolorna, till och med den som handlar om människors tro.

Vi behöver alla hjälpas åt för att hitta vägar till fredligare och mer respekterande hållning mellan människor. 

Här hittar du hela FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna i en pdf-fil 
se gärna också konventionen om barnens rättigheter.

FNs konventioner om Mänskliga rättigheter finns här - pdf-fil

Skolverkets sida om mobbing och kränkande särbehandling

Lånad bild från Clackamas United Church..

Konsten att rädda liv, om en livsviktig bok

 En bok som är bland de mest angelägna man kan hitta är UllaKarin Nybergs Konsten att rädda liv - om att förebygga självmord. Den kom redan 2013 och har blivit en bok som används och rekommenderas till många som arbetar med människor på olika sätt.

Det är ett mycket komplext problem att reda ut vad det är som gör att vissa tar livet av sig som det heter, samtidigt är det tankar som vi alla grips av vid särskilt svåra lägen. En mängd olika faktorer leder tillsammans fram till att någon står där vid återvändsgränden. Nyberg radar upp: psykisk sjukdom, upplevelser av utanförskap och isolering, "biologiska, sociala, existentiella och kulturella faktorer". Till slut upplevs situationen som så fylld av lidande att livet känns outhärdligt, lösningarna på situationen blir färre och färre. Problemen verkar olösbara helt enkelt.

Och där kommer Nyberg med tre enkla råd som jag gärna vill dela med mig av nu:  
1, våga tala om det, tystnaden är inget alternativ. Det är inte farligt att tala om självmord så att tankar kan väckas eller smitta spridas, det förnekar Nyberg klart. Därför bör vi våga fråga om någon tänker på självmord, våga tala öppet om vad som gör livet värt att leva och att allt ändrar sig med tiden osv. 

2, problemlösning på kort sikt är att våga finnas kvar i en persons närhet, ställa upp och hjälpa till med praktiska saker eller som hon skriver på sidan 39 "Det handlar alltså om att skapa struktur i stunden och ta ett problem i taget." Lugnt och metodiskt, dela upp alla problem i små delar så att den stora störtfloden kan tas en skur i taget. Struktur och tydlighet behövs i det kaos som råder... 

3, problemlösning på lång sikt är enligt Nyberg "att lära sig hantera livets smärta på ett bättre sätt än genom flykt." Andningsteknik, lära sig att trösta och distrahera sig själv, hitta konstruktiva tankesätt, öka självkänslan och prata med andra när man mår dåligt. Psykoterapi bör alltid finnas för självmordsbenägna personer. Professionell hjälp behövs.

En sund tro som räknar med att vi är älskade och önskade och accepterade även när allt har gått fel och hör hemma i en gemenskap är också en god hjälp.
Att tänka lite mer medvetet om hur vi lever våra liv, eller som Nyberg skriver: "Att förstärka sin förmåga till förundran - genom att söka upp en vacker plats...och koncentrera sig på det vackra.." och
"att ägna tid åt att fundera över vad man tror på och uppmärksamma vid vilka tillfällen som man känner sig harmonisk och hoppfull, för att sedan ägna mer tid åt dessa och mindre tid åt aktiviteter som har motsatt effekt". sidan 43 i Nybergs bok.

Goda råd som alla kan ta till sig, eller hur? 

Till skillnad mot vad de flesta kanske tror så har inte antalet självmord ökat i hela befolkningen utan tvärtom, det har minskat sedan 1970-talet så att den nu, dvs när boken skrevs ligger mellan 1500-1600 personer per år. En alldeles för hög siffra förstås trots att den sjunkit.
Oroande är att det går att se en ökning bland unga till någonstans mellan 70 och 150 personer i åldern mellan 15 och 24 år.
Det är mycket osäkra siffror och mörkertal - vad som ser ut som olyckor eller när någon försvinner kan vara suicid eller inte. Hur som helst så är en person en för mycket när vi talar om självmord.
Boken ger mycket mer information och många praktiska råd och är mycket läsvärd.

Här hittar du folkhälsomyndighetens statistik om självmord.

Boken kan köpas bl.a. på Bokbörsen 

Har du funderingar kring självmord så kontakta gärna SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandesstöd.

Här finns många som kan ge stöd och hjälp, bl.a. Självmordlinjen och 
Jourhavande präst som har stöd via telefon (Ring 112), chatt och brev.

Om att se Gud i försommaren

Var och en av oss kan lära oss att se Gud på många olika sätt, om vi bara försöker och ger det lite tid och energi.
Som jag har skrivit tidigare tänker jag att Gud går att upptäcka i naturens skönhet och ändamålsenlighet, i livets återkomst i våren till exempel.

I allt det vackra i försommarens ljusgröna skimmer under ett träd medan fåglarna kvittrar kan vi ana själva livskraften som verkar i det flödande livet. Det är Guds kraft vi känner då. 

Men Gud kan också anas i människors kärlek och omsorg, i intelligens och öppenhet inför varandra, nyfikenheten och känslan av rätt och fel. Och mycket annat.
Vi har också hjälp i bibelns ord och bönen, i gudstjänster och kyrkans gemenskap.

Anledningen till att så få av oss lär sig att se Gud är att vi lever i den fallna skapelsen.
Tillvaron är brusten, skadad och förvrängd eller nedsmittad av ondskans virus, allt är påverkat.
Inte minst vår egen förmåga att se, att göra gott och att leva kärleksfullt, varför skulle annars krig och miljöförstöring pågå? Människor lida i ensamhet och gränser stängas för människor som flyr för livet?

Grunden är att vi inte ser klart längre, vi ser som en dunkel spegelbild och det gör att vi inte ser Gud, livskraften och tillvarons grund har blivit osynlig för oss. Inte för att Gud döljer sig eller är passiv utan för att vår förmåga att se delvis är skadad.
Guds tystnad talas det mycket om, men Gud är inte tyst det är vi som har blivit delvis döva. 
Och detta delvis är mycket viktigt, det är vårt enda hopp om att veta något om verkligheten. Det ligger bakom möjligheten att lära sig ana och räkna med Gud.

Den fallna skapelsen ligger också bakom att vi inte ser sanningen om vissa saker. Att vi själva är älskade och ytterst värdefulla till exempel. Att vi har möjligheter att ändra på det som är fel och att nya chanser alltid väntar så länge vi lever. Att vi inte kan kontrollera allt i livet, men att vi tryggt kan låta Gud ta hand om det. Att vi själva inte är Gud. 

Dopet talar klockrent in i vår situation som människor, vår längtan efter att vara med, tillhöra en gemenskap, att bli sedda, att bli omslutna av kärlek av någon som kan skydda oss i liv och i död, Gud själv. Dopet är ett av de viktigaste hjälpmedlen vi har fått för att lära oss att se Gud.
Men också att veta att vi själva finns på livets och kärlekens sida i tillvaron och att det går att förändra historiens lopp.

På söndag firar vi dopets söndag.
Och då öppnar många kyrkor för gudstjänst igen, varför inte passa på?
Välkommen till en kyrka nära dig!

Om Guds existens

Vi höll på att spela in en gudstjänst tillsammans, den skulle sändas digitalt och vi var ytterst få i kyrkan. Två flickor sjöng fint.
När vi hade en kort paus frågade en av flickorna mig; "Tror du på Gud? Det gör inte jag".
"Självklart" svarade jag.
"Du måste vara den enda människan jag har träffat som tror på Gud" sade hon och började argumentera mot Guds existens.
Men just då var det dags att spela in min predikan, så vi kom inte längre i samtalet.
Jag var nog en aning okoncentrerad i min predikan till en början. 

Hur kan någon människa tro på Gud i våra tider? Är kanske jag den sista som gör det?
Om vi ser till Sverige där barnen får lära sig att det inte går att tro på Gud kan det hända att vi är få. I resten av världen ser det annorlunda ut. 

Det finns en rad argument för att det finns en kraft som vi kan kalla Gud, argument som nästan aldrig hörs. Kanske hänger det ihop med att de kallades Gudsbevis i resonemangen tidigare.
Men om det finns en Gud så är det något som inte går att bevisa eller motbevisa med logiska oemotsägliga argument eller vetenskapliga metoder. 

Orden och logiken är sällan det som gör att vi tror på Gud, de kan stötta oss och hjälpa oss men nästan alltid är det något annat som är grunden för tron.
Nämligen den egna upplevelsen av Gud.
Många får sin tro genom att växa upp i en familj eller en miljö där några räknar med Gud, när en mamma ber aftonbön med sitt barn lär sig barnet att det finns någon att tala med, någon större att relatera till.
Andra hittar Gud i en gemenskap som t.ex. i kyrkan eller ungdomsgruppen. I sångerna och andakten kan en närvaro kännas av ibland.
Några kan få vara med om omvälvande upplevelser av Guds närvaro eller tilltal.
Vissa läser sin bibel och hittar ord som talar till en själv, ord som talar om oss själva.
Det mesta av allt sådant bygger på att det finns gemenskaper som bär den goda tron vidare.
Miljöer som tillåter att vi får ta vara upplevelser på allvar.
Men Gud kan förstås nå oss på helt andra sätt också.

När en hel kultur är sekulariserad blir det som för barnkören något främmande att tro på Gud. 

Vi får lära oss av kulturen vi lever i att förklara bort våra upplevelser av Gud. Vi kan tala om känslostämningar eller fantasier, eller kanske bara som en orimlighet under den tomma himlen.

Tankar och argument kommer in i nästa skede för de flesta, när upplevelserna är gjorda är det dags att reflektera och fundera om vad vi varit med om.
Att det var Gud vi mötte och vad det kan innebära.
De upplevelser vi är med om behöver alltid en tolkningsram och om vi inte kan sätta ord på dem kommer vi inte att kunna förstå dem.
För att vi ska kunna känna igen att det är Gud som möter oss i en stilla susning eller i naturens skönhet, i vårt samvetes känsla av rätt och fel, i kärleken och kommunikationen och så mycket mer, för att känna igen Gud behöver vi hjälpas åt och lära oss att känna igen Gud. 

En grundupplevelse som de flesta människor har är att det är tryggt och lugnt i livet i vardagen. Det är självfallet en illusion när det gäller vad som kan hända, men en sanning när det gäller relationen till Gud. 

Helga Trefaldighets dag firar vi den här helgen i kyrkan som en påminnelse om att Gud alltid är större än vi kan förstå och begripa, liksom universums storhet är ofattbar för våra hjärnor så är också universums grund - Gud skaparen totalt ofattbar. 

Enda anledningen att vi alls vet något om Gud är att Gud har låtit oss veta något om sig själv. 

Människor har haft upplevelser och de har talat om den och skrivit om dem, framförallt i bibelns skrifter.
Därför kan vi känna till att Gud är kärleken.
Att Gud är någon som bär oss och som går med oss hela tiden
och att Gud ständigt visar sig för oss i våra upplevelser. 

Vårgrönska i en björk, livet som återvänder i vårens tid

Wikipedias sida om Gudsbevis

Tro och vetenskap är vänner med olika sätt att se på tillvaron

Ungdomar berättade för mig att det fortfarande undervisas i skolan om att vetenskap och kristen tro strider mot varandra. Tänk att sådana onyanserade fördomar fortfarande får vara en del av skolans undervisning!
Ok jag kan gå med på att det finns vissa vetenskapsutövare och vissa religiösa personer som har en mycket snäv och fundamentalistisk syn på vad vi vet om tillvaron och där kan de krocka med varann.

Men åtminstone inom kyrkornas värld är det en liten minoritet som till exempel hävdar att kreationism ersätter vetenskapens teser om jordens uppkomst eller utvecklingsläran.
Något som krånglar till det för några är att det finns så många olika tolkningar och synsätt på tro och bibel, men å andra sidan är det på samma sätt inom vetenskapen och universiteten där det finns olika skolor med sina tolkningar inom varje ämnesområde.  

Vetenskap och tro kan i bästa fall vara till nytta för varandra om de har en accepterande generös hållning. Det är ju en komplex relation mellan olika former av kunskaper det här handlar om.

Alla som har fördjupat sig i teologi eller religion håller med om att tro och vetenskap inte behöver strida mot varandra eftersom de inte handlar om samma sak. De svarar på olika frågor om naturen och tillvaron. Däremot har en sund tro och de flesta former av vetenskap mycket utbyte av varandra på flera sätt. 

Vetenskap handlar förenklat om det som kan mätas och vägas, om metoder för att skaffa sig kunskaper om naturen och allt vi ser.
Det är bra och nyttiga kunskaper som med sina resultat hjälper oss alla i vardagen. Till exempel genom att ta fram vaccinen som skyddar mot Covid-19 eller alla tekniska saker vi omger oss med, som den här datorn jag skriver på nu.
Men vetenskapens resultat är inte värdeneutrala, kunskaperna kan användas på olika sätt. De kan leda till hälsa och sjukvård som hjälper många människor, men vetenskapen ger också resultat som kan användas till vapen och teknologi som utplundrar naturen, utrotar djur och ställer till med klimatkris. 

Det är där som tron och etiken kommer in. Den kristna tron ger sätt att bedöma gott och ont, ger etiska modeller och livsåskådning. Tron handlar om existensens grund och de djupa livsfrågorna som vi får leva med men som inte kan besvaras med vetenskapens metoder. Det är värderingsfrågor och livstolkning på ett djupare plan. Vetenskap ger svar genom sina hypoteser om jordens tillkomst och livets utveckling på ett beskrivande plan. Tron tolkar dessa fakta utifrån våra kunskapskällor och säger oss att livet är gott och att det finns en Gud som ger våra liv mening och sänder oss till varandra. 

Frågan om tro och vetande och om kristen tros relation till vetenskap har behandlats och grubblats över väldigt länge och mycket. En rad olika författare bland vetenskapspersoner och teologer och kyrkans tänkare har efter hand hittat sätt att leva tillsammans och hjälpas åt.
Många av de första vetenskapsmännen i vårt land var präster, de studerade naturen och skapade nytt vetande.
Kunskaper om naturen och människan är mycket värdefulla och de strider inte mot tron. Tvärtom så fördjupas tron på en skapare genom att vi lär oss mer om naturen och allt som finns på vår jord.

I kyrkans värld används vetenskapliga metoder och kunskaper varje vecka.
Präster använder bibelvetenskapens metoder, studerar kommentarer och rön kring de bibliska skrifterna. Vi använder psykologins och pedagogikens rön för vårt arbete med människor bland mycket annat. Kanske är kyrkan en av de mest vetenskapspositiva områdena i vårt land.
Vad skönt det skulle vara om det vara ömsesidigt.
Och om skolan i sin undervisning kunde vara lite mer nyanserad och verklighetsanpassad.
Skärpning önskas!

Som en illustration till texten, ett Luthercitat om relationen mellan tro och kunskaper,
tack Sandi Krakowski för bilden. 

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.

 

Otålig i hoppet och den långvariga pandemin

Ärkebiskop Antje Jackelén hade ett skrivprojekt och tid avsatt för det arbetet.
Men då drabbade Coronapandemin världen och vårt land. 

Hon ändrade inriktning på skrivandet och skrev istället boken "Otålig i hoppet, Teologiska frågor i pandemins skugga" som kom ut i somras. 

Det är välkommet med en bok som tar i tu med de stora frågorna som en så omvälvande händelse som pandemin väcker. För det är ju inte bara samhället och sjukvården som prövas ordentligt och där brister avslöjas utan det gäller också kyrkan och teologin. Stora eviga existentiella frågor som alltid är aktuella blir nu ännu mer centrala och ställs i fokus på ett nytt sätt.   

Hon skriver i inledningen att en kristid är en orostid, en tid då vi oroas över vad som ska hända med oss själva och dem vi bryr oss om, oro för samhället och ekonomin och för hur de mest utsatta ska drabbas. Oro är inte något att vara rädd för utan snarare en sund känsla som vill inspirera oss till handling istället för passivitet. Eller som Jackelén skriver - "det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke." s 13). Jag vill gärna rekommendera hennes bok. 

I Luthers skrift "Om man bör fly från en dödlig farsot" är en deltolkning Luther gör att pesten som drabbat folket är en prövning, en test om människorna klarar att älska sin nästa som sig själv. Alltid är det nämligen så att tjäna Gud innebär att göra gott för sina medmänniskor. 

Kristid är en besinningens tid - en tid då vardagslivet omprövas och vi får en möjlighet att tänka genom hur vi lever våra liv tillsammans med varandra och med Gud. 

Kristid är en lärandets tid, vi får lära oss nya sätt att göra det vi vill, nya sätt att vara kyrka och stötta varandra i samhället. Eller som slagordet var i kyrkan den första tiden i pandemin, vi ställer inte in - vi ställer om - för att kunna ställa upp. 

En fråga som väcks är om coronapandemin leder till mer medmänsklighet eller mindre?
Kanske både och?
Vårdpersonal sliter hårt och satsar både tid, energi och engagemang för de sjuka och drabbade. Många gör allt de kan för att hålla avstånd för att skydda sig själva och andra, och några gör till och med en privat "lock down" och isolerar sig, som det rekommenderades från Uppsala nyligen.

Vissa andra grupper har tröttnat och börja ordna fester och åker på semesterresor trots rekommendationerna, det talas om privata studentfester och på gatorna i Stockholm demonstreras det mot restriktionerna. 
I fredags hörde jag en uppdatering om läget i Dalarna som just nu har fler sjuka än de någonsin haft under hela pandemin, iva-patienter har fått flyttas till andra delar av landet eftersom det var fullt i Falun. Vaccinet börjar verka men sjukdomen finns kvar och drabbar många.

Kanske blir vår verkliga livshållning tydligare i kristider? Att vi gör det vi verkligen tror på och ser som det viktiga lite mer när vi prövas? För vissa blir det medmänsklighet och för andra ett värnande mer om sig själv, kan det vara så?

Hur ska vi vara kyrka i den här tiden? och hur ska vi tänka och reflektera över de frågor om tro och de teologiska frågorna som väcks. Det är frågor om Gud och det onda, om sjukdom och lidande, om liv och död, om skapelsen och etiken och om människosyn och inte minst om hopp.

Jackelén tar upp flera av de avgörande frågeställningarna som dyker upp när vi drabbas av en pandemi och jag vill se lite närmare på några av hennes och andra svar här på min blogg framåt,
var gärna med och kommentera!

fortsättning följer ...

Antje Jackelén berättar själv här om sin bok.

Diakonibloggen om boken Otålig i hoppet.

En intervju med Antje Jackélen från sommaren 2020,
om att odla Hoppet - från Kyrkans tidning

Vill du få tag i boken?

Boken är utgiven på Verbums förlag, där finns också ett intressant samtal mellan Antje Jackelén och teologiprofessorn Verner Jeanrond

Bokus har boken till försäljning men lite dyrare än Verbum

Bokbörsen har ett par ex, tyvärr ganska dyra.

Om Engelbrekt, Billing och friheten

Grattis Engelbrekt! Under veckan var det nämligen hans namnsdag.

Men vem var han frihetshjälten, om han nu var det?
Här i Arboga står Engelbrekt staty utanför Heliga Trefaldighets kyrka i en ganska märklig pose. - se bilden längst ner. Det är nationalromantikens frihetshjälte som står upp för folket, kanske vid den första riksdagen i Arboga, det sk Arboga möte 1435.

Om det nu var en riksdag, wikipediasidan menar att det var ett herremöte istället, alltså där bara de ledande klasserna möttes och bönderna inte var med. 

Engelbrekt sågs som frihetshjälte eller revolutionär efter det uppror som skedde i Dalarna 1434 och som ledde fram till att han blev vald till rikshövitsman i Arboga året efter. En rad olika strider och förvecklingar följde som vi kan läsa om i historieböckerna. Engelbrekt dödades redan 1436.

Kanske var han en ledare i motståndet mot skatterna som krävdes av bönderna, kanske en lokal storman som vågade säga ifrån. Eller en affärsman som värnade om bergsbruket i Bergslagen. Han har firats som frihetskämpe och någon som stod för det svenska, särskilt har han lyfts fram i nationalismens tider som på 1930-talet. (och av vissa extrema högerextremister ännu in i vår tid.)

1934 hade en minnessten över Engelbrekt huggits och rests i Ingolsbenning utanför Norberg.
På stenen hade några ord huggits in i frakturstil "Han frälste rijket, av sådana träldom, som thet uti kommet waar" på en slags gammal-svenska. Tillsammans med järnbruksmän hade han givit sig ut i strid 1434 i kamp för rätt och frihet lyder inskriptionen.

Vid det högtidliga firandet 1934 var biskop Einar Billing på plats och höll tal.
Det var ännu en balansgång för biskopen. Nationalismen höll på att växa sig allt starkare och hade kommit ganska långt i Tyskland, diktaturen höll på att ta över och det fanns många positiva röster i vårt eget land. Hur skulle Billing kunna hylla Engelbrekt men utan att hamna på nazisternas sida?

Invigningen av Engelbrektsstenen i Ingolsbenning 1934

Det blir till en betraktelse kring frihet och lag där Billing mycket tydligt tar avstånd från all form av diktatur och laglöshet, där han talar för tro, samvete och demokrati. Kan det finnas något där att ta vara på i vår tid med starka högervindar?

Några tankar ur hans tal kommer här: Billing börjar med ord om frihet, både från bibeln och från biskop Tomas frihetssång. Den sång som biskop Tomas skrev på 1400-talet är nämligen en del av ett större diktverk som handlar om ingen annan än Engelbrekt Engelbrektsson. Sången som börjar med orden "Frihet är det bästa ting.."

Vad är det för frihet det talas om?
Billing talar om en frihet som behöver ta avstånd från två ytterligheter - "mot tyranniet på den ena, men mot laglösheten och självsvåldet på den andra fronten." Det som gör oss fria i samhället är en lag som människor själva har stiftat, inte någon som har lagts på dem av en diktator eller tyrann. Det var en sådan påtvingad lag som Engelbrekt kämpade mot.

Lagar och bestämmelser behöver vara ett uttryck för hela folkets gemensamma vilja, och när den väl är stiftad behöver var och i folket känna sig ansvarig att uppehålla och leva efter lagen. Där finns friheten, menar Billing, "All diktatur är laglöshet och all laglöshet är diktatur. Blott den lagbundna friheten är frihet" 

Varför är detta så viktigt? Billing citerar ett bibelord: "Där laglösheten förökas - förkolnar kärleken hos de flesta". I ett samhälle där inte en god gemensam lag finns kommer andra värden att dominera, de rika, de mäktiga, de våldsamma, de starka kommer att bestämma där egoismen och drifterna får bestämma. 

Vi behöver alla skyddas från våld och stöld, från diktatur och rasism. Det är ett annat sätt att säga att gemenskapen behöver skydda den enskilda människan från den hårda egoismen och vinningslystnaden. Våldet i hemmen, stölderna mot de gamla, föraktet och hatet som sprids på nätet - tydligast på Twitter. 

Det är en laglöshet som förminskar friheten. Vad finns det för väg framåt?
För Billing är det våra samveten som är den kraft som kan göra oss fria. "Så är det vakna och självständiga samvetet på en gång den starkaste konserverande och den starkast framåtdrivande, reformatoriska, understundom även - när så för "lagens upprättande" kräves - revolutionerande makten." 
Samvetet så föraktat i vår tid behöver upprättas, det är ju vår inre kompass och rättskänsla, det är motivationen till vårt handlande och grunden för ett gott samhälle med frihet - dvs genom att varje människa räknas och värderas högt. 

Billing vore inte biskop och kristen om han inte lägger till en mycket viktig sak. Det som behövs för att samvetet ska kunna vara gott och fritt, "fylla sitt väktarekall i den lagbundna frihetens tjänst". Det är att samvetet själv måste frigöras.
När våra samveten kan bli fria från skuld, oro, ofrid och rädsla kan de stå starka mot det som bryter ner och mot "träldomsoket" - allt det som binder oss och försöker förminska oss.

Det av Gud upprättade och frigjorda samvetet kan bära det mod som gör att vi kan våga stå upp emot tyranni och rasism och våld. Men ganska vaga ord talar Billing om "dessa dagar" men alla som är där vet vad han talar om på sommaren 1934.
Det är modet att i protest resa sig mot våldets och laglöshetens övermakt. 

Så har Billing gjort Engelbrekt till någon som är en förebild och hjälte för demokrati och vårt fria samvete, mot nationalism och diktatur. Mot alla dem som ville använda Engelbrekt på ett annat sätt.
Han gör något i sitt tal som liknar den fredens konst som är att smida svärd till plogbillar.

Statyn av Engelbrekt i Arboga, rest 1935 

Billings tal finns i boken Guds närhet, några betraktelser, predikningar och tal,
utgiven av SKDB 1949, boken finns på Bokbörsen.

Arboga kommun skriver om statyn och Engelbrekt

Wikipedias sida om Engelbrekt 

Länk till Historiska media och sidan om mordet på Engelbrekt

Texten ur Matteusevangeliet som Billing citerade om laglösheten
det är en annan formulering i vår nyare översättning

Från Västmanlands Länsmuseum om Engelbreksstenens invigning, där jag lånat bilden från 1934

Har Jesus funnits - egentligen

Har Jesus funnits?
Frågan blev aktuell på Twitter nyligen och en del artiklar har redan dykt upp. Bakgrunden var att bakteriologen Agnes Wold svarade på en kommentar utifrån Dick Harrisons bok om Jesus som nyligen kommit ut.
Vad kan vi säga i sakfrågan, har Jesus funnits?

Dick Harrison gör som andra historiker i sin bok, han går till källorna och ser vad som kan sägas utifrån vetenskapliga metoder om Jesus, och han kommer fram till att personen verkligen har funnits. En person med vissa egenskaper, som levt vid en viss tid och att vi vet en hel del om honom.
Harrison lyckas till och med fylla en hel bok.
Om Jesus var något mer än en vanlig människa är en fråga för tron. Men att han har levt på jorden vid vår tideräknings början är mycket sannolikt. 

Harrison är inte oemotsagd, men alla seriösa historiker håller med honom, hör till exempel på det här radioprogrammet ifrån Vetandets värld i P1 som tar upp frågan om den historiske Jesus.

De säger där att det finns ett fåtal källor utanför bibeln, men de källorna är ganska osäkra. Däremot finns det en rad skäl av olika slag som talar för att personen har funnits. Bland annat så är det svårt att förklara hela den kristna kyrkan och dess historia utan en historisk person i början. 

Genom teologins historia har det hela tiden funnits forskare som har försökt hitta just den historiske Jesus. Man talar om olika perioder och ett sökande efter den historiska Jesus, eller på engelska The Quest for the Historical Jesus (länken leder till wikipedias sida om denna Quest)
Enorma ansträngningar har gjorts för att precisera vad man kan veta och vad som är mer osäkert om gestalten Jesus från Nasaret. Frågan om hans existens menar dessa forskare redan är löst.

Dessa forskare hamnade ganska ofta i en Jesus-bild som stämde med deras egen tid och de ideal som fanns just då de levde. Kanske till och med närmare en bild av forskaren själv än en enkel judisk timmerman från det första århundradet. 

Bibelforskaren NT Wright menar att vi idag kan veta mera än tidigare genom nya historiska metoder, bl.a. genom att vi vet mera om den tid Jesus levde.

Hur ska vi tänka om dem som förnekar att Jesus har funnits?
Kanske bara med en enkel fråga, hur kan någon bevisa att en person inte har funnits för hundratals år sedan?  Att någon har funnits går att bevisa om det finns spår, resultat eller källor, men hur visar man att någon person inte funnits? 

Bibelns berättelser är vittnesbörd av olika personer som blivit engagerade och gripna av mötet med Jesus, de är skrivna i ljuset av tron på uppståndelsen.
De är inte historiska redogörelser utan berättelser med kraft och känslor, de talar till oss om existensens villkor och tillvarons djupdimensioner.
När vi läser dem i kyrkan och predikar över dem kan vi få vara en del av de kristna genom århundradena som har hittat berättelser som befriar och ger mod.
Berättelser om tro, hopp och kärlek som ger sinnesro och handlingskraft.
 
Och allt detta kommer från en gestalt som säkerligen har levt på jorden,
Jesus från Nasaret.

Länkar:

Dick Harrison skriver i Svenska Dagbladet om hur han kommer fram till att Jesus har funnits,
här hittar du den artikeln.

Läs en tråd på twitter här om detta

Från sidan Apologia finns här en sida med argument för att Jesus har funnits. 

Om bibelforskaren NT Wright hittar du en sida här

Jesusbild från St Nicolai kyrka i Arboga, Jesus befriar de bundna ur dödsriket

Antje Jackelén och twitterhatet; Twitter har blivit till sociala mediers soptipp

 Antje Jackelén är Svenska kyrkans ärkebiskop sedan några år tillbaka, det var redan 2014 hon tillträdde efter att ha valts till ärkebiskop med en god majoritet.

Ofta har vi kunnat höra henne tala och se henne i morgonsoffor och samtalsprogram i media. Alltid aktiv och alltid genomtänkt och tydlig. Men också ständigt påhoppad och utsatt för hat och hån och hot. Är det för att hon är kvinna som hon utsätts extra mycket eller kanske för hennes tydlighet? Många av oss som arbetar i Svenska kyrkan är stolta och glada över henne och det goda arbetet hon gör.

Häromdagen fick Antje Jackelén nog av de extremt obehagliga påhoppen hon har fått på Twitter och hon berättade att hon tar en paus från Twitter. 

Påhoppen är lögnaktiga och sprider felaktiga påståenden, de är fulla av hat och skrämmande aggressivitet, de är djupt okunniga och missriktade på alla möjliga sätt. Personerna bakom påhoppen är med och sprider de stämningar som gör att Twitter blir till en mycket osund och hatfull plats, en plats full av grabbig aggression och mobbing, härskartekniker och desinformation. Allt som skrivs vrids ofta till att betyda något annat, inte så sällan sin motsats.
Det finns en annan sida på Twitter med uppmuntran och delande av liv, men allt detta hat förstör mycket av den goda sidan. Som när en önskan om Glad Påsk bemöts med hån och nedsättande kommentarer. 

Twitter har blivit till sociala mediers soptipp och gödselstack.
Och ännu värre, gödsel kan ju användas till något positivt som att ge näring åt odlingar.
Sopor kan återvinnas och användas på nytt.
Men Twitterhatet är bara destruktivt.

Biskop Antje @biskopantje skriver så här på Twitter när hon nu tar paus: Tar twitterpaus. Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, ⁦

@svenskakyrkan

⁩ & samhället. Ni som gör det kan känna er som vinnare för stunden. Men: den sanna vinnarsidan är alltid sanningens och kärlekens sida. Växla över till den!    

Jag funderar över om Twitterhatet visar på en förändring i vårt samhälle och hur vi bemöter varandra, eller om det bara är ett tillfälligt undantag? 

Hur tänker du?

Tyvärr lutar jag just nu åt att vårt land utvecklas till att bli allt mer omänskligt. Mindre generöst och accepterande. Jag hoppas jag har fel. 

Jag hoppas att sanning och kärlek ska få prägla hur vi är med varandra istället.
Ingen av oss klarar oss själva, alla behöver vi varandra och varandras stöd och uppmuntran för att livet ska vara så bra som möjligt. 

Den gyllene regeln visar fortfarande på det bästa sättet att leva tillsammans:

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni göra för dem (Matt 7:12)

Det vi inte vill bli utsatta för ska vi inte utsätta andra för.
Det goda vi själva längtar efter och önskar, det ska vi ge till andra.

Kanske kan vi då motverka hånet och hatets kultur.

Eller som Dietrich Bonhoeffer skrev

Påskens budskap - från avskurenhet till närhet och liv

Påskhelgen har passerat och kanske gör du som jag.
Tänker vidare på vad påskens händelser kan betyda för oss som lever nu. 

För många av oss räcker det att veta att Gud finns nära och omsluter oss med kärlek och nåd. Att vi får leva tillsammans med Gud och hålla fred med varandra. Att Gud har älskat världen och oss alla för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan befrias till evigt liv. (Joh 3:16)

Men kanske vill någon gå lite djupare?

I bibeln finns berättelser om hur ondskan kom in i världen. Och om varför det finns så mycket av lidande och sjukdom, plåga och destruktion i tillvaron.
Ett av svaren handlar om avskurenhet eller bortvändhet. Att vi själva och delar av skapelsen har förlorat kontakten med livets källa och ursprung. Att det finns ett avstånd eller en åtskillnad mellan människor och Gud, och mellan människa och människa. Vi kan känna av det som en känsla av Guds frånvaro och ett främlingskap till andra människor. 
Det behövs något eller någon som överbryggar eller övervinner klyftan mellan oss.

Och där är tron att Gud griper in - Gud försonar världen med sig själv - som Paulus skriver i ett av sina brev, och det sker just med påskens händelser. Att Jesus dör på korset och uppstår igen från de döda, blir levande igen.

Teologer och tänkare har grubblat och skrivit tjocka böcker om försoningen och olika sätt att förstå och tänka om den, bland annat Einar Billing som jag skrev om senast. 

Man kan förenklat säga att de olika sätten att se på försoningen handlar om var problemet ligger. Är det hos Gud eller hos oss människor eller kanske mitt emellan?
Är det Gud som stoppar tillförseln av godhet och kärlek i tillvaron eller är det människor som hindrar dem att komma fram? Ligger problemet någonstans mitt emellan eller är det en kombination av olika orsaker. Strukturer har betydelse.
Har kan ibland tankar på någon slags ond makt eller djävul dyka upp.
Djävul kommer av ordet diabolos - något som kastar isär, något som skapar avstånd och håller oss långt borta ifrån varandra. Eller med andra ord - allt som skiljer oss från Gud och varandra är djävulskt. 

Vad kan då förena oss med Gud och varandra? 

En av de väckelserörelser som skapade egna församlingar drev också frågan om en subjektiv försoningslära, något som låter väldigt bra och sympatiskt.
Kortfattat går den ut på att hindret finns enbart hos oss människor, vi är bortvända från det goda och Gud eller som det ofta uttrycks "syndare och avfallna från Gud".
Jesus visar på ett övertygande sätt att Guds kärlek finns där för oss, han dör för oss på korset, döende, uppspikad på korset uttalar han de oerhörda orden "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör"
Jesus visar på en kärlek som är utan gräns och försoningen sker genom att vi kommer till insikt om att vi är älskade och förlåtna. Insikten och tron öppnar vägen till Gud och varandra. (Läs gärna ett citat här om Waldenströms försoningslära) 

Billing är med på detta, han tar också avstånd från tanken att hindret finns hos Gud som måste utdöma straff. Men han har en invändning, inte direkt mot väckelserörelsernas tro, men mot en missuppfattning kanske. Billing skriver i sin bok "Försoningen" så här:
"Man talar om det oemotståndliga intryck, som utgår från Jesu person och särskilt från hans död, hur den, som en gång "stått under Jesu kors", ej längre kan taga det lättsinnigt med synden, hur Kristi kärlek tvingar oss osv. Allt detta är skönt och sant, vi göra alla väl i att akta därpå. Och dock: finns det någon enda ibland oss för vilken ej detta tal mer än en gång tett sig som en blott fras?"

Kanske är det så att det behövs något mer än insikten om Guds kärlek till oss för att vi ska leva allt mer kärleksfullt och gott och minska lidandet på jorden?

Om det bara är psykologiskt, att vi får ett intryck och inser något så räcker det ibland inte så långt, det kan hända att det bara blir ord - en tom fras för oss och för många som har svårt att ta det till sig.

Billing vill kombinera detta med tron att något verkligt har skett i och med Jesu död och uppståndelse, "ett faktum" som han skriver av "evigt närvarande betydelse" som vi kan hålla fast vid, ett fäste som håller vad som än sker. Och det är en historisk verklig händelse.

Själva ondskan i alla dess former, all trasighet och splittring, avståndet och främlingskapet, inom oss och omkring oss är övervunnen. Ondskan är besegrad och skall gradvis mer och mer förlora sin makt och slutligen fullständigt försvinna.
Det var detta som hände när Jesus gick längst ner i avståndets mörker för att sedan lysa upp mörkret med det ljus som aldrig kan dö, den kärlek som är närhet och ljus.

Tecknet på detta är uppståndelsen och betydelsen är att Jesus Kristus fortsätter sitt verk, finns närmare oss än vi kan förstå och går med oss genom livet.

Från avskurenhet och avstånd till närhet, liv och gemenskap.

Det är påskens budskap till oss, åtminstone en del av det..

Vi förlossas, ormen krossas - om påskens betydelse i nuet

Påsken är kristendomens centrum med budskapet om Jesu död och uppståndelse.
Det är en tydlig och klart berättelse som nästan alla kan förstå och gripas av, en berättelse om mod och svek, om nederlag och seger, om död och liv.
Berättelsen om Jesus och hans lärjungar under den sista veckan. 

Men vad betyder händelsen, hur ska vi förstå och tolka det som sker när Jesus grymt avrättas på ett kors och när graven visar sig tom på tredje dagen. 

Just i år närmar jag mig påskveckans händelser tillsammans med Einar Billing och hans bok Försoningen.
Att läsa Billing är inte det lättaste, svenska språket har förändrats ganska mycket på 100 år. Billing skriver också på ett sätt som rör sig mer som en spiral av tankegångar än en rak linje av argument.
Det sägs att studenterna i Uppsala som hade Billing som sin professor talade om "Billings borrande", hans föreläsningar var svårbegripliga och han tvekade inte att gräva så djupt som möjligt i sitt ämne även om det tog tid.
Men för den som orkade lyssna kom alltid tänkvärda insikter och meningar som tålde att fundera vidare på. Så är det också att läsa Billing. 

Det enkla tydliga sättet att förstå påskens budskap är det här: Att Jesus uppstår från de döda visar att livet är starkare än döden, trots alla hot mot livet som vi ser varje dag.
Det innebär att Gud är starkare än allt som bryter ner, Gud segrar över ondskan.
Och det räcker långt. Kanske långt nog för många. 

Men några av oss funderar vidare, tänker över hur det kan hänga ihop, hur vi kan förstå vad som hänt. Det gör Billing och han visar på en tolkning:

Häng med nu på ett Billings borrande, och vi låter honom skriva själv ur boken "Försoningen". 

"Låt oss ett ögonblick stanna här" skriver Billing
"Vi se, att vi åter stå inför den tankegång, som vi från början betecknade som "huvudlinjen".
Jesu ena gärning, fullföljd genom hans jordeliv, hans död, hans uppståndelse, hans liv såsom den himmelske Herren: en enda stor nådegärning fyllande århundradena; Jesus också i sin död och uppståndelse handlande å Guds vägnar;
Gud ... givande honom, som offrat sig i döden, rätt att bära Guds förlåtelse, hans rättfärdiggörelse till dem, själv tillförande dem sin rättfärdighet genom honom den levande; döden närmast blott en punkt på denna linje, men dock den allt avgörande. Detta är och förblir huvudlinjen." (Försoningen sidan 94)

Billing lyfter här fram tron att Jesus är sänd av Gud, Gud visar sig själv i verkliga historiska händelser. Och att Jesus är en och den samme genom historien, under hans jordeliv med allt Jesus sade och gjorde: han befriade, upprättade och utmanade människor han mötte.
Han ena gärning - betyder den samma enda handlingen, en sammanhållen hållning som finns med hela vägen. 
Jesu död och uppståndelse visar på samma sak som det han visade i sitt jordiska liv, kärlek och omsorg. Men också hur viktigt det är att leva gott och behandla andra väl, med kärlek och så som vi själva vill bli behandlade.
Jesus ser alla som lider och är utsatta och uppmanar till bättring, skärp er och se till att ta ansvar för skapelsen och varandra - med ett nyare språk.
Men också syndernas förlåtelse - det som betyder att allt som blivit fel kan lämnas och nya möjligheter finnas. 

Nu menar Billing att Jesus är den levande och närvarande "som den himmelska Herren", det vill säga är nära och aktiv i nuet. Han är här och han är den samma och har samma budskap till oss. Han ger oss nu samma kunskaper och möjligheter, samma förlåtelse, upprättelse och utmaning och han gör det i Guds namn.

Det är en del av uppståndelsens mening - att han kan vara oss nära och ge oss inspiration och nåd och liv nu och i varje tid. 
Det är den stora "nådegärningen", och den är långt mer än bara teori eller en intellektuell övning. Det är att bli fria att leva, förlossas till frihet på många olika plan. 

Och där kommer detta med rättfärdigheten in. Vi människor klarar inte att helt och hållet leva upp till rättfärdighetens krav själva. Det är kraven att leva gott och sant, äkta och kärleksfullt med alla människor och hela skapelsen. Det enorma kravet får oss att se att vi alla har brister och misslyckas ibland.

Gud kan inte vika från kravet - att vi ska leva rättfärdigt, det står fast, inte minst för alla deras skull som lider på vår jord.
För att förstå detta behöver vi se att Gud i bibeln hela tiden gör allt för att det goda ska segra över det onda, livet över döden och mörkret över ljuset. Om Gud skulle pruta på sin rättfärdighet skulle det betyda att Gud låter det onda ske och låta det besegra det goda. Detta är otänkbart. Gud står fast för livet och mot allt och alla som förstör skapelsen,  Gud säger nej till att låta människor och djur lida. 

Vi som inte orkar eller klarar av att vara så goda och leva rätt hamnar på fel sida, vi är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen. Det betyder att vi borde dömas skyldiga, straffas.

Men det stannar inte där. "för att ej tvingas att döma utan alltjämt få gå till alla dessa trevande, famlande, i sig själva förlorade människobarn med sitt gamla evangelium nu och till dagarnas ände - därför går han i döden" skriver Billing.

För att slippa döma och straffa går Jesus i döden.
Och det är kärlekens väg, att istället för krav och dom och förkastelse över oss får vi nya möjligheter.

Anledningen till att det bara finns två alternativ - dom eller död handlar om att kompromiss mellan gott och ont inte är möjlig - en sådan kompromiss är det ondas seger. Det onda kan heller inte besegras med mer makt eller våld eller krossande kraft, bara på ett sätt: 

"Så segrar i Jesu död ej blott Guds alla rättfärdighetens regler genombrytande kärlek, utan ock den rättfärdighet som orubbligt håller sin motsats mot orättfärdigheten vid makt."

Det är kärleken som är det enda som kan besegra ondskan, som bryter igenom regler och krav utan att ge upp sitt motstånd mot det onda - orättfärdigheten. Kärleken som ger allt för de älskade som är vi.

Billing stannar inför "Jesu död på korset, besinnande vem han var, som där led, och vad som fört honom dit, märka vi, att vi stå inför det ställföreträdande lidandets faktum." 

När Jesus själv går in i dödens mörker, djupast in i lidandets smärta så gör han det istället för oss alla. Det är ställföreträdande - han går in så att vi ska slippa.
Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (se Jesaja 53)
Jesus går före oss, längst in i ångesten. Det är korsets väg.
Och genom att gå rakt igenom mörkret och dödsskuggans dal besegrar han döden och mörkret.
Allt är förändrat. 

Han kämpar för oss alla och hans seger har kommit oss alla till godo; "den kunde det emedan det var Guds kärlek som i hans död segrade över världens synd." skriver Billing.

Allt är förändrat, för även när vi får lida under våra liv kan vi hålla fast vid korsets tecken, vårt lidande har blivit mindre hopplöst förtvivlat eftersom vi vet att livet segrar till slut.

Och allt detta befriar oss till handling, vi kan släppa grämelsen över det som blev fel och oron över att vara bra nog. Vi är förlåtna och älskade. Vi går med den levande som är med oss alltid. 

Vi är fria att ta itu med de stora överlevnadsfrågorna, med klimatkrisen och pandemin, orättvisorna, fattigdom och hunger och ensamhet i världen. 

Detta är en del av det påsken handlar om, och ett sätt att borra sig in i bibelns och trons budskap på djupet. 

Einar Billing och folkkyrkan

Den 21 maj 1920 utsågs Einar Magnus Billing till biskop i Västerås stift. 49 år gammal lämnade han professuren i Uppsala för nya utmaningar. 

Tänk ett ögonblick på det historiska läget i Europa och Sverige.
Det sk första världskriget som slutade 1918 hade satt enorma spår, nästan en hel generation av unga män var döda. Hur kunde människor göra så fasansfulla handlingar? Och hur kunde Gud tillåta?
Världsbilder och teologiska tolkningar hade krossats.

När Einar och hans familj kom till Västerås härjade också Spanska sjukan, en pandemi som dödade miljontals människor över hela jorden 1918-1920. Ekonomin var i kris och kyrkan var i kris.

Billing skulle vara i Västerås fram till sin död 1939, och han var där som biskop under en tid av omvälvningar på gott och ont, i en tid som nu kallas mellankrigstid och som skulle leda fram till andra världskriget. I denna tid behövdes nya visioner och mål för samhället och för kyrkan.
Det gick inte så bra i samhället på alla håll om man får säga så.

Billing är den person som mer än andra är förknippade med folkkyrkan. I hans herdabrev och i senare skrifter målade han upp visionen av en kyrka som skulle kunna ge frid och fred till mänskligheten. 

Så här skriver han på tidens svenska: 
Men så se vi ock tydligare än förut vår kyrkas uppgift i denna tid framför oss.
Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar.
Det är icke en af kyrkans uppgifter — det är det hela. (Herdabrevet sidan 27)

I denna tid av krig, farsoter och kriser lyfter Billing fram en enda uppgift - att ge ut det goda budskapet om Guds frid till alla människor. Något som han menar behövs mer än allt annat. I ofredens och ofridens tid.

Kyrkan blir för Billing en kanal från Gud till människor, ett medel för att dela den förekommande nåden som ger människor frid.
Som ett redskap är kyrkan inte till för sin egen skull utan för sitt ändamål. För att göra uppgiften. Att dela Guds frid som övergår allt förstånd med oroliga och osaliga, och det betyder att kyrkan är till för människorna och inte tvärtom.

Och det sker genom att budskapet - det goda glada budskapet - evangeliet ges till människorna, till var och en enskilt. I första hand genom predikan, dopet och nattvarden. Men också med handling.

När Billing ska ringa in och förtydliga vad han menar med Guds frid skrivet han: den är inte högtidsdräkten utan vardagsklädseln, inte tornspiran utan den bärande grunden. 

Guds frid är det som gör att vi människor orkar med att leva trots allt.
Livskraften som kommer av vissheten att du och jag är älskade och accepterade av den störste och högste, Gud själv. 
Men Guds frid är mer än visshet eller kunskap, den är en kraft som verkligen övervinner det hotande och döden.

Eller som Billing själv skriver i en psalm:

3 Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista,
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4 När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt. Sv psalm 272) 

Billing var en man som själv kände de brännheta trakterna han skrev om, han var sjuklig under perioder av livet. Det är självupplevt.

Kanske var det en av anledningarna till att så många anslöt sig till hans livssyn och vision av kyrkan.(fortsättning följer)

Billings fina psalm om Guds nåd hittar du här

Einar Billings herdabrev finns här

Einar Billing Den Svenska folkkyrkan finns här

Om Einar Billing på Wikipedia

Einar M Billing i Svenskt Biografiskt lexikon

Einar Billing 1920