Jag sitter och ser när riksdagen förklarar sitt misstroende för regeringen denna varma sommardag. Och jag slås av hur enormt olika bilder av Sverige som målas upp av de olika partierna.
Vi har hört det ganska länge nu. Sverigedemokraternas skräckskildring av ett Sverige i totalt kaos mot Socialdemokraternas bild av ett land som är på rätt väg. Mycket är redan bra och arbete pågår att förbättra det som brister. Andra partier visar sina bilder av vårt land, och de skiljer sig ganska rejält.
Vem kan man lita på? Så sjöng Hoola Bandoola band redan 1971 - i en av proggens största hits som du kan höra längst ner om du vill.
Förtroende och tillit och dess motsats misstroende och misstänksamhet finns det gott om i vårt samhälle just nu, och har kanske alltid funnits.
Utan en viss grad av tillit kan inte ett samhälle fungera eller hålla ihop. En grundläggande egenskap hos oss alla är att vi litar på varandra. Barnets tillitsfulla hållning till alla som hen möter är så fin och vi önskar att vi alla kunde möta varandra så, med öppen nyfikenhet och positiv förväntan.
Men som det sker med kanske alla barn, får vi lära oss att alla inte alls vill oss gott.
När barnet möter likgiltighet eller negativa kommentarer går något sönder, när misshandel, mobbing eller utnyttjande sker krossas barnets positiva förhoppning till omvärlden. Kanske är det då som barndomen är över på sätt och vis?
Så får vi lära oss att leva med vetskapen om att omvärlden är blandad och att människor omkring oss vill oss både gott och ont. Vissa bejakar och andra slår. Vissa ger kärlek och omsorg, omvårdnad och vänlighet, medan andra gör illa, stjäl, skadar, hatar och mördar
Det negativa bemötandet av varandra verkar ha ökat med sociala mediernas aggressiva hånfulla troll. Med hånet växer mångas känsla av att det är bäst att vara på sin vakt och skydda sig mot andra. Rädslan växer tillsammans med dreven och nätets vågor och floder av hån och hat.
Vem kan man lita på när allt man säger plötsligt kan misstolkas och vändas emot en?
I vårt land har vi vant vid oss att det finns något vi ändå kan lita på, och det är staten.
Myndigheterna kan ge oss stöd och hjälp när vi blir behövande, som vi alla blir under delar av våra liv. Men även på detta område blir det allt osäkrare vad vi kan lita på och hoppas.
Pandemin har visat stora luckor i vård och äldreomsorg, även om väldigt många har slitit och jobbat hårt. Det är mera av strukturerna än individerna som inte fungerar. Många har fått mycket god vård och det finns äldreboenden som är väldigt bra, men allt fungerar inte som vi har hoppats.
Försäkringskassans hanterande av många sjuka har blivit ett annat exempel på hur vi inte får det stöd och den hjälp som de flesta av oss tycker bör finnas i samhället.
Psykvården är också ett skrämmande exempel med sina långa köer.
Privatiseringar och allt glesare maskor i skyddsnätet har lett till ett läge där vi måste hitta sätt att klara oss själva istället för att lita till ett gemensamt trygghetssystem. Tragiskt nog kan vi inte heller lita på vår svenska stat längre när vi drabbas. Ska det fortsätta att vara så?
Migrationspolitiken där så många anstränger sig för att hjälpa så få som möjligt, under så kort tid som möjligt, den har fått mig att tvivla på att det finns generositet och vilja att hjälpa människor som flyr för livet eller omänskligt förtryck. Jag vet att de finns men i politiken minskar medmänskligheten.
Kan vi kanske bara lita på oss själva till slut?
Nej det fungerar inte heller, också jag har brister och misslyckas, också vi själva gör handlingar som skadar oss själva och andra omkring oss på olika sätt.
Det finns bara en som går att lita på vad som än händer, någon att vänta allt gott ifrån i liv och död. Nämligen Gud själv.
Där finns nämligen den enda säkra grunden och den ende som är möjlig att lita på.
Den fasta punkten som håller att bygga på när vi ska sträva efter ett annat samhälle där vi kan återvinna förmågan att lita på varandra, lita på samhällssystemen och hitta tillbaka till generositet och den livsstil som är att älska Gud och älska sin nästa som sig själv. Den som de små barnen har och som vi alla kan lära oss av.
"Och när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå", sjunger Hoola Bandoola, "och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på"
Roligt att prästen fick vara med, och kanske en mänsklig präst som vill nyansera de allt för enkla svaren. Men som ändå pekar bort från sig själv till någon annan.
Den ende som går att lita på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar