Påskhelgen har passerat och kanske gör du som jag.
Tänker vidare på vad påskens händelser kan betyda för oss som lever nu.
För många av oss räcker det att veta att Gud finns nära och omsluter oss med kärlek och nåd. Att vi får leva tillsammans med Gud och hålla fred med varandra. Att Gud har älskat världen och oss alla för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan befrias till evigt liv. (Joh 3:16)
Men kanske vill någon gå lite djupare?
I bibeln finns berättelser om hur ondskan kom in i världen. Och om varför det finns så mycket av lidande och sjukdom, plåga och destruktion i tillvaron.
Ett av svaren handlar om avskurenhet eller bortvändhet. Att vi själva och delar av skapelsen har förlorat kontakten med livets källa och ursprung. Att det finns ett avstånd eller en åtskillnad mellan människor och Gud, och mellan människa och människa. Vi kan känna av det som en känsla av Guds frånvaro och ett främlingskap till andra människor.
Det behövs något eller någon som överbryggar eller övervinner klyftan mellan oss.
Och där är tron att Gud griper in - Gud försonar världen med sig själv - som Paulus skriver i ett av sina brev, och det sker just med påskens händelser. Att Jesus dör på korset och uppstår igen från de döda, blir levande igen.
Teologer och tänkare har grubblat och skrivit tjocka böcker om försoningen och olika sätt att förstå och tänka om den, bland annat Einar Billing som jag skrev om senast.
Man kan förenklat säga att de olika sätten att se på försoningen handlar om var problemet ligger. Är det hos Gud eller hos oss människor eller kanske mitt emellan?
Är det Gud som stoppar tillförseln av godhet och kärlek i tillvaron eller är det människor som hindrar dem att komma fram? Ligger problemet någonstans mitt emellan eller är det en kombination av olika orsaker. Strukturer har betydelse.
Har kan ibland tankar på någon slags ond makt eller djävul dyka upp.
Djävul kommer av ordet diabolos - något som kastar isär, något som skapar avstånd och håller oss långt borta ifrån varandra. Eller med andra ord - allt som skiljer oss från Gud och varandra är djävulskt.
Vad kan då förena oss med Gud och varandra?
En av de väckelserörelser som skapade egna församlingar drev också frågan om en subjektiv försoningslära, något som låter väldigt bra och sympatiskt.
Kortfattat går den ut på att hindret finns enbart hos oss människor, vi är bortvända från det goda och Gud eller som det ofta uttrycks "syndare och avfallna från Gud".
Jesus visar på ett övertygande sätt att Guds kärlek finns där för oss, han dör för oss på korset, döende, uppspikad på korset uttalar han de oerhörda orden "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör"
Jesus visar på en kärlek som är utan gräns och försoningen sker genom att vi kommer till insikt om att vi är älskade och förlåtna. Insikten och tron öppnar vägen till Gud och varandra. (Läs gärna ett citat här om Waldenströms försoningslära)
Billing är med på detta, han tar också avstånd från tanken att hindret finns hos Gud som måste utdöma straff. Men han har en invändning, inte direkt mot väckelserörelsernas tro, men mot en missuppfattning kanske. Billing skriver i sin bok "Försoningen" så här:
"Man talar om det oemotståndliga intryck, som utgår från Jesu person och särskilt från hans död, hur den, som en gång "stått under Jesu kors", ej längre kan taga det lättsinnigt med synden, hur Kristi kärlek tvingar oss osv. Allt detta är skönt och sant, vi göra alla väl i att akta därpå. Och dock: finns det någon enda ibland oss för vilken ej detta tal mer än en gång tett sig som en blott fras?"
Kanske är det så att det behövs något mer än insikten om Guds kärlek till oss för att vi ska leva allt mer kärleksfullt och gott och minska lidandet på jorden?
Om det bara är psykologiskt, att vi får ett intryck och inser något så räcker det ibland inte så långt, det kan hända att det bara blir ord - en tom fras för oss och för många som har svårt att ta det till sig.
Billing vill kombinera detta med tron att något verkligt har skett i och med Jesu död och uppståndelse, "ett faktum" som han skriver av "evigt närvarande betydelse" som vi kan hålla fast vid, ett fäste som håller vad som än sker. Och det är en historisk verklig händelse.
Själva ondskan i alla dess former, all trasighet och splittring, avståndet och främlingskapet, inom oss och omkring oss är övervunnen. Ondskan är besegrad och skall gradvis mer och mer förlora sin makt och slutligen fullständigt försvinna.
Det var detta som hände när Jesus gick längst ner i avståndets mörker för att sedan lysa upp mörkret med det ljus som aldrig kan dö, den kärlek som är närhet och ljus.
Tecknet på detta är uppståndelsen och betydelsen är att Jesus Kristus fortsätter sitt verk, finns närmare oss än vi kan förstå och går med oss genom livet.
Från avskurenhet och avstånd till närhet, liv och gemenskap.
Det är påskens budskap till oss, åtminstone en del av det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar