Påsken är kristendomens centrum med budskapet om Jesu död och uppståndelse.
Det är en tydlig och klart berättelse som nästan alla kan förstå och gripas av, en berättelse om mod och svek, om nederlag och seger, om död och liv.
Berättelsen om Jesus och hans lärjungar under den sista veckan.
Men vad betyder händelsen, hur ska vi förstå och tolka det som sker när Jesus grymt avrättas på ett kors och när graven visar sig tom på tredje dagen.
Just i år närmar jag mig påskveckans händelser tillsammans med Einar Billing och hans bok Försoningen.
Att läsa Billing är inte det lättaste, svenska språket har förändrats ganska mycket på 100 år. Billing skriver också på ett sätt som rör sig mer som en spiral av tankegångar än en rak linje av argument.
Det sägs att studenterna i Uppsala som hade Billing som sin professor talade om "Billings borrande", hans föreläsningar var svårbegripliga och han tvekade inte att gräva så djupt som möjligt i sitt ämne även om det tog tid.
Men för den som orkade lyssna kom alltid tänkvärda insikter och meningar som tålde att fundera vidare på. Så är det också att läsa Billing.
Det enkla tydliga sättet att förstå påskens budskap är det här: Att Jesus uppstår från de döda visar att livet är starkare än döden, trots alla hot mot livet som vi ser varje dag.
Det innebär att Gud är starkare än allt som bryter ner, Gud segrar över ondskan.
Och det räcker långt. Kanske långt nog för många.
Men några av oss funderar vidare, tänker över hur det kan hänga ihop, hur vi kan förstå vad som hänt. Det gör Billing och han visar på en tolkning:
Häng med nu på ett Billings borrande, och vi låter honom skriva själv ur boken "Försoningen".
"Låt oss ett ögonblick stanna här" skriver Billing
"Vi se, att vi åter stå inför den tankegång, som vi från början betecknade som "huvudlinjen".
Jesu ena gärning, fullföljd genom hans jordeliv, hans död, hans uppståndelse, hans liv såsom den himmelske Herren: en enda stor nådegärning fyllande århundradena; Jesus också i sin död och uppståndelse handlande å Guds vägnar;
Gud ... givande honom, som offrat sig i döden, rätt att bära Guds förlåtelse, hans rättfärdiggörelse till dem, själv tillförande dem sin rättfärdighet genom honom den levande; döden närmast blott en punkt på denna linje, men dock den allt avgörande. Detta är och förblir huvudlinjen." (Försoningen sidan 94)
Billing lyfter här fram tron att Jesus är sänd av Gud, Gud visar sig själv i verkliga historiska händelser. Och att Jesus är en och den samme genom historien, under hans jordeliv med allt Jesus sade och gjorde: han befriade, upprättade och utmanade människor han mötte.
Han ena gärning - betyder den samma enda handlingen, en sammanhållen hållning som finns med hela vägen.
Jesu död och uppståndelse visar på samma sak som det han visade i sitt jordiska liv, kärlek och omsorg. Men också hur viktigt det är att leva gott och behandla andra väl, med kärlek och så som vi själva vill bli behandlade.
Jesus ser alla som lider och är utsatta och uppmanar till bättring, skärp er och se till att ta ansvar för skapelsen och varandra - med ett nyare språk.
Men också syndernas förlåtelse - det som betyder att allt som blivit fel kan lämnas och nya möjligheter finnas.
Nu menar Billing att Jesus är den levande och närvarande "som den himmelska Herren", det vill säga är nära och aktiv i nuet. Han är här och han är den samma och har samma budskap till oss. Han ger oss nu samma kunskaper och möjligheter, samma förlåtelse, upprättelse och utmaning och han gör det i Guds namn.
Det är en del av uppståndelsens mening - att han kan vara oss nära och ge oss inspiration och nåd och liv nu och i varje tid.
Det är den stora "nådegärningen", och den är långt mer än bara teori eller en intellektuell övning. Det är att bli fria att leva, förlossas till frihet på många olika plan.
Och där kommer detta med rättfärdigheten in. Vi människor klarar inte att helt och hållet leva upp till rättfärdighetens krav själva. Det är kraven att leva gott och sant, äkta och kärleksfullt med alla människor och hela skapelsen. Det enorma kravet får oss att se att vi alla har brister och misslyckas ibland.
Gud kan inte vika från kravet - att vi ska leva rättfärdigt, det står fast, inte minst för alla deras skull som lider på vår jord.
För att förstå detta behöver vi se att Gud i bibeln hela tiden gör allt för att det goda ska segra över det onda, livet över döden och mörkret över ljuset. Om Gud skulle pruta på sin rättfärdighet skulle det betyda att Gud låter det onda ske och låta det besegra det goda. Detta är otänkbart. Gud står fast för livet och mot allt och alla som förstör skapelsen, Gud säger nej till att låta människor och djur lida.
Vi som inte orkar eller klarar av att vara så goda och leva rätt hamnar på fel sida, vi är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen. Det betyder att vi borde dömas skyldiga, straffas.
Men det stannar inte där. "för att ej tvingas att döma utan alltjämt få gå till alla dessa trevande, famlande, i sig själva förlorade människobarn med sitt gamla evangelium nu och till dagarnas ände - därför går han i döden" skriver Billing.
För att slippa döma och straffa går Jesus i döden.
Och det är kärlekens väg, att istället för krav och dom och förkastelse över oss får vi nya möjligheter.
Anledningen till att det bara finns två alternativ - dom eller död handlar om att kompromiss mellan gott och ont inte är möjlig - en sådan kompromiss är det ondas seger. Det onda kan heller inte besegras med mer makt eller våld eller krossande kraft, bara på ett sätt:
"Så segrar i Jesu död ej blott Guds alla rättfärdighetens regler genombrytande kärlek, utan ock den rättfärdighet som orubbligt håller sin motsats mot orättfärdigheten vid makt."
Det är kärleken som är det enda som kan besegra ondskan, som bryter igenom regler och krav utan att ge upp sitt motstånd mot det onda - orättfärdigheten. Kärleken som ger allt för de älskade som är vi.
Billing stannar inför "Jesu död på korset, besinnande vem han var, som där led, och vad som fört honom dit, märka vi, att vi stå inför det ställföreträdande lidandets faktum."
När Jesus själv går in i dödens mörker, djupast in i lidandets smärta så gör han det istället för oss alla. Det är ställföreträdande - han går in så att vi ska slippa.
Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (se Jesaja 53)
Jesus går före oss, längst in i ångesten. Det är korsets väg.
Och genom att gå rakt igenom mörkret och dödsskuggans dal besegrar han döden och mörkret.
Allt är förändrat.
Han kämpar för oss alla och hans seger har kommit oss alla till godo; "den kunde det emedan det var Guds kärlek som i hans död segrade över världens synd." skriver Billing.
Allt är förändrat, för även när vi får lida under våra liv kan vi hålla fast vid korsets tecken, vårt lidande har blivit mindre hopplöst förtvivlat eftersom vi vet att livet segrar till slut.
Och allt detta befriar oss till handling, vi kan släppa grämelsen över det som blev fel och oron över att vara bra nog. Vi är förlåtna och älskade. Vi går med den levande som är med oss alltid.
Vi är fria att ta itu med de stora överlevnadsfrågorna, med klimatkrisen och pandemin, orättvisorna, fattigdom och hunger och ensamhet i världen.
Detta är en del av det påsken handlar om, och ett sätt att borra sig in i bibelns och trons budskap på djupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar