Om Guds existens

Vi höll på att spela in en gudstjänst tillsammans, den skulle sändas digitalt och vi var ytterst få i kyrkan. Två flickor sjöng fint.
När vi hade en kort paus frågade en av flickorna mig; "Tror du på Gud? Det gör inte jag".
"Självklart" svarade jag.
"Du måste vara den enda människan jag har träffat som tror på Gud" sade hon och började argumentera mot Guds existens.
Men just då var det dags att spela in min predikan, så vi kom inte längre i samtalet.
Jag var nog en aning okoncentrerad i min predikan till en början. 

Hur kan någon människa tro på Gud i våra tider? Är kanske jag den sista som gör det?
Om vi ser till Sverige där barnen får lära sig att det inte går att tro på Gud kan det hända att vi är få. I resten av världen ser det annorlunda ut. 

Det finns en rad argument för att det finns en kraft som vi kan kalla Gud, argument som nästan aldrig hörs. Kanske hänger det ihop med att de kallades Gudsbevis i resonemangen tidigare.
Men om det finns en Gud så är det något som inte går att bevisa eller motbevisa med logiska oemotsägliga argument eller vetenskapliga metoder. 

Orden och logiken är sällan det som gör att vi tror på Gud, de kan stötta oss och hjälpa oss men nästan alltid är det något annat som är grunden för tron.
Nämligen den egna upplevelsen av Gud.
Många får sin tro genom att växa upp i en familj eller en miljö där några räknar med Gud, när en mamma ber aftonbön med sitt barn lär sig barnet att det finns någon att tala med, någon större att relatera till.
Andra hittar Gud i en gemenskap som t.ex. i kyrkan eller ungdomsgruppen. I sångerna och andakten kan en närvaro kännas av ibland.
Några kan få vara med om omvälvande upplevelser av Guds närvaro eller tilltal.
Vissa läser sin bibel och hittar ord som talar till en själv, ord som talar om oss själva.
Det mesta av allt sådant bygger på att det finns gemenskaper som bär den goda tron vidare.
Miljöer som tillåter att vi får ta vara upplevelser på allvar.
Men Gud kan förstås nå oss på helt andra sätt också.

När en hel kultur är sekulariserad blir det som för barnkören något främmande att tro på Gud. 

Vi får lära oss av kulturen vi lever i att förklara bort våra upplevelser av Gud. Vi kan tala om känslostämningar eller fantasier, eller kanske bara som en orimlighet under den tomma himlen.

Tankar och argument kommer in i nästa skede för de flesta, när upplevelserna är gjorda är det dags att reflektera och fundera om vad vi varit med om.
Att det var Gud vi mötte och vad det kan innebära.
De upplevelser vi är med om behöver alltid en tolkningsram och om vi inte kan sätta ord på dem kommer vi inte att kunna förstå dem.
För att vi ska kunna känna igen att det är Gud som möter oss i en stilla susning eller i naturens skönhet, i vårt samvetes känsla av rätt och fel, i kärleken och kommunikationen och så mycket mer, för att känna igen Gud behöver vi hjälpas åt och lära oss att känna igen Gud. 

En grundupplevelse som de flesta människor har är att det är tryggt och lugnt i livet i vardagen. Det är självfallet en illusion när det gäller vad som kan hända, men en sanning när det gäller relationen till Gud. 

Helga Trefaldighets dag firar vi den här helgen i kyrkan som en påminnelse om att Gud alltid är större än vi kan förstå och begripa, liksom universums storhet är ofattbar för våra hjärnor så är också universums grund - Gud skaparen totalt ofattbar. 

Enda anledningen att vi alls vet något om Gud är att Gud har låtit oss veta något om sig själv. 

Människor har haft upplevelser och de har talat om den och skrivit om dem, framförallt i bibelns skrifter.
Därför kan vi känna till att Gud är kärleken.
Att Gud är någon som bär oss och som går med oss hela tiden
och att Gud ständigt visar sig för oss i våra upplevelser. 

Vårgrönska i en björk, livet som återvänder i vårens tid

Wikipedias sida om Gudsbevis