Katastrofen med folkmordet i Gaza tränger sig på, intrycken drabbar oss hårt, om vi följer med i nyhetsbevakningen.
Staten Israels politik och agerande blir allt mer förskräckande och obegripligt omänsklig. Nu bombas Gaza samtidigt som gränserna är stängda så att inga förnödenheter eller medicin kan komma in, svält råder och många dör varje dag, små barn drabbas mycket hårt.
Netanyahu hotar med ännu hårdare tag med trupper som ska gå in med full kraft. Är det en etnisk rensning eller en ny förintelse av ett helt folk som vi ser utveckla sig?
Allt fler reagerar och protesterar, både i världens storstäder och på studentorter. Bland Israels egna befolkning demonstrerar många mot kriget och den omänskliga behandlingen av palestinier.
Våldet är också utbrett på Västbanken där bosättare och militär går hårt fram mot lokalbefolkningen. Inte minst journalister lever farligt.
Känslan av maktlöshet och förtvivlan sprider sig, men också en allt mer växande vrede mot staten Israel och dess till synes totala brist på medmänsklighet och barmhärtighet.
Jag undrar om människor i Israel inser hur illa detta är för Israels relationer i framtiden. Även om vi självklart fördömer Hamas våldsdåd så blir det här bara för mycket. Mycket långt över proportionerligt våld.
När jag studerade religionsvetenskap och det var dags för Gamla testamentet fick vi lära oss att Tio Guds bud och de hårda orden om öga för öga och tand för tand var regler som skulle begränsa våldet och straffen. Där makthavare tidigare kunde bränna ner hela byar som svar på motstånd skulle straffen begränsas till att ge lika för lika och inte mer. Våldet skulle inte tillåtas att gå över sina gränser.
Långt senare talar Jesus om att vända andra kinden till som ett mer radikalt sätt att bryta våldets onda cirklar och skapa ett fredligare samspel mellan människor.
Idag när vi ser på Gaza är det som att vi är tillbaka långt före den gammaltestamentliga begränsningen av våldet. det verkar inte finnas några gränser alls när sjukhus bombas och en hel befolkning svälts ut. Och vad är egentligen målet, när har syftet uppnåtts? Läs här en ledare i DN om den frågan.
I boken Talals Hus, bakom stängda dörrar i kvinnornas Gaza skriver Terese Cristiansson om sina upplevelser i Gaza efter det krig som fördes i december 2008 - januari 2009. Även då hade Gaza bombats i en flygoffensiv och intagits i en markoffensiv 3 januari 2009. Några veckor efter detta krig kom journalisten Terese Cristiansson dit och hon levde där ett par månader under våren 2009. Boken ger en levande bild av människors liv i ett krigsdrabbat Gaza och ger en hel del kunskaper om konflikten och dess historia.
Intrycket boken ger är att allt är på samma sätt som då, men samtidigt att allt är förändrat. Samma lidande och sörjande mödrar och plågade civilbefolkning, det är tung läsning med många fruktansvärda berättelser om hur kriget drabbar med död och lemlästning. På det sättet ger det en bild av vad som pågår nu, bara det att nu är det ännu värre i skala, grymhet och förstörelse.
Boken innehåller ögonvittnesskildringar av krigets helvete och bilder från ett vardagsliv i ett krigshärjat landskap. Cristiansson skildrar 5 kvinnors liv och de konsekvenser som kriget har fått för dem. I boken finns också beskrivet kvinnornas relation till Hamas och om könsroller och kulturella föreställningar.
Att komma så nära den drabbade civilbefolkningen som man gör genom Cristianssons bok är nyttigt och stärker empatin, men samtidigt ökar också vreden och förtvivlan över dem som ansvarar för förtrycket och kriget.
Förhoppningsvis kan alla dessa negativa känslor omvandlas till att bli handling för rättvisa och inte leda till en evig cirkel av hat och vedergällning.
Men framförallt är det nog nu, dödandet måste sluta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar