Tack Antje Jackelén!

Idag lägger ärkebiskop Antje Jackelén ned sin stav och går i pension.
Hon kommer att bli saknad. Hon har gjort en enorm insats för kyrkan på många olika sätt. Hon har funnits med i samtal och debatt och på sitt genomtänkta sätt har hon lyft fram en sund kristen tro och hållning.

Jag var med när hon började sin ärkebiskopstid då Anders Wejryd slutade och skrev några rader om det. Sedan har jag mött Antje Jackélen på olika platser, Bland annat vid Almedalsveckorna på Gotland, 

 Det är få som har blivit så drabbade av näthat och osanna påhopp som hon. Kanske hänger det samman med sociala mediers starka ökning i det offentliga rummet. Där och särskilt på twitter vräker människor ur sig åsikter och osanningar utan gräns, som om sociala medierna var en plats där inga spelregler alls finns om hur vi borde bete oss mot varandra. Och att det inte blir några konsekvenser vad man än kastar ur sig.

Bilden av Antje Jackelén som sprids är lika missvisande som sammanhållen. Det är desinformation som inte har något att göra med sanningen när det sägs att hon har lämnat den kristna tron, när det sägs att hon hatar Israel och älskar muslimerna, och det här är bara början på tramset som sprids. 

En kritik som hörs, inte minst i media nu vid Jackeléns avsked är at hon har ägnat sig för lite åt kyrkans inre ledning och utveckling av teologi, jag är tveksam till den kritiken framför allt för att inte en person kan göra allt och att det finns många andra som ägnar sig åt just detta. 

Idag är jag glad över att Anje Jackelén varit vår ärkebiskop och för allt hon har gjort och stått upp för i en mycket svår tid.

Tack!   

Antje Jackelén vid Världens fest i Västterås

Om ordet Vandel och om att leva tillsammans

Vad betyder ordet Vandel egentligen? Har du funderat över det?
Det gjorde jag när det dök upp i den nya regeringens Tidöavtal. 

Svensk ordbok (utgiven av Svenska akademin) har en mycket kort definition: "sätt att leva sitt liv ur moralisk syn­vinkel". (Om du riktigt vill fördjupa dig i ordet och dess historia så kolla den här sidan i Svenska Akademins Ordbok.) Eller om du vill höra vad nya statsministern säger om vandel så klicka här. 

Avgående ärkebiskopen reagerade med att lyfta fram den bibliska tanken om att det viktigare är att se på sin egen vandel mer än andras, för att kunna förbättra sitt sätt att leva, du hittar hennes ord på Twitter här. 

Nu är det ju inte ett allmänt tal om vandel från Tidöavtalet utan det handlar om att människor ska utvisas ur Sverige på grund av bristande vandel. Någon, kanske en domstol eller polis ska bedöma personers sätt att leva sitt liv och utifrån det ta ställning om de får stanna i vårt land eller inte.
Har någon hört talas om moraldomstolar eller moralpoliser nyligen? 
Vill vi ha dem i vårt land?
Nej tack säger jag.

Några av de anledningar som ska leda till utvisning i Tidöavtalets text är "association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer osv".
De som arbetar med prostituerade har reagerat starkt, de som redan är offer ska alltså hotas ännu mer, det är en katastrof för redan utsatta kvinnor. Likaså de som arbetar med missbruksvård. Missbruk ses av många idag som sjukdomar som kan behandlas och inte moraliskt klandervärt beteende, dvs dålig vandel.  
Nu ska det hela utredas och vi får hoppas att det stöter på patrull. 

Söndagens tema i kyrkan är "Att leva tillsammans" och det handlar på sätt och vis också om vandel, men inte att någon av oss ska se på andra och bedöma deras vandel, inte att vi ska döma varandra och bedöma hur andra är. Utan mer åt det hållet som ärkebiskop Antje var inne på. 

För att kunna leva ett bra och ömsesidigt liv tillsammans med andra behöver vi ha en öppenhet och respekt, det behövs alltid en formbarhet eller följsamhet med varandra. När två eller flera lever tillsammans riskerar det att bli en relation där någon blir överkörd och en annan dominerar, det blir inte ett liv tillsammans på riktigt utan parallella liv.
Lyhördhet och inlevelseförmåga från alla parter behövs om det ska bli ett liv där alla har möjlighet att vara sig själva och följa sin egen känsla och sitt förnuft. 

Den gyllene regeln i bibeln pekar ut ett sätt att leva "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem". Om vi tar ett ögonblick och tänker: hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var hon eller han just nu? När det är ömsesidigt är det en oöverträffad hållning för att leva tillsammans.

Men de bibliska författarna tar det ett steg till. I en av söndagens texter från Hebreerbrevet står det så här: "Kom ihåg att visa gästfrihet...
och tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem.
Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp." (från Hebr kap 13) 

En ännu större inlevelseförmåga alltså, att försöka leva sig in i de människors situation som har det allra svårast just nu.
Ungdomar som skjuts ihjäl i vårt eget land och deras anhöriga. Människor som flyr för livet i Ukraina eller som gömmer sig i skyddsrum för ryska drönarattacker. Kvinnorna som kämpar för sina rättigheter i Iran och på många andra platser. De som hungrar i torkan på Afrikas horn, de som drabbas av översvämningarna i Pakistan. Och de många som drabbas av klimatkrisens effekter.

Går det att för ett ögonblick känna sig in i hur andra människor har det? Jag tror att det går och att vi alla har en öppenhet och känslighet från början som gör att vi reagerar och vill göra vad vi kan.

När att leva tillsammans handlar om oss alla som finns på den här planeten då vet vi att det finns mycket som behöver göras, att vi alla kan göra något för någon enda människa, nära eller långt borta.
Vi behöver hitta vårt eget sätt att ha en bra vandel.
En vandel som handlar om generositet, att dela med sig, att be för dem som är drabbade, att engagera sig och göra val som färgas av vad vi själva vet är gott och rätt.
Att leva sitt liv och ha med en moralisk synvinkel.

Länktips: 

ACTs sida om katastrofhjälp

En sida från Svenska kyrkan om Diakoni

Frågor och svar om att handla Fairtrade

En psykolog tipsar om att behandla varandra snällt i oroliga tider

Kyrkoårets texter med korta kommentarer 

Svenska kyrkans sida om kyrkoåret

Olika präster skrivet tankar inför helgen varje vecka

Plantering pågår i barngruppen i Svenska kyrkan i Våmhus

Nya regeringen och klimatkrisen

När den nya regeringen tillträdde blev det mycket tal om miljöfrågorna, många reagerade starkt mot att nu skulle till och med Miljödepartementet avskaffas. 

Hur kan man göra så i en tid som vår när klimatkrisen är långt ifrån löst och miljöfrågorna allt mer blir till överlevnadsfrågor runt jorden och snart nog även här i Sverige.
Extremväder, översvämningar och torka, skogsbränder och orkaner är inte längre ovanligheter på vår jord och samtidigt utrotas olika arter i faunan i hög takt.
Klimatförändringen är ett nödläge för hela planeten, tillsammans med den sneda fördelningen av jordens tillgångar förorsakar den ökad fattigdom, hunger och svält.

Är det verkligen så illa att den nya regeringen har tappat bort miljöfrågorna, ska de lägga ner miljöarbetet?
Själva säger de att det inte är så och På miljödepartementets Twittersida står det "Efter årsskiftet samlas ansvar för sakfrågorna i nya Klimat-och näringslivsdepartementet." Vi får se hur det blir i praktiken med kraften i arbetet.

Många anser att det blir en minskning i fokus och kraft i miljöarbetet när miljödepartementet läggs ner, en nedprioritering som blir ett slags ställningstagande i handling även om orden säger något annat. 

Det sk Tidöavtalet lyfter fram klimatfrågorna men så här skrivs det under rubriken Klimat och energi: "Syftet med projektet är att ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser Sveriges viktigaste samhällsproblem med att återupprätta ett fungerande elsystem, med ökad elproduktion och låga elpriser samt att möjliggöra en effektiv klimatomställning."

Inte bara jag har sett att betoningen starkt ligger på elförsörjning och (långt?) därefter kommer klimatet. Argument som hörs i debatten handlar om att Sverige är litet och därför påverkar miljön minimalt jämfört med stora nationer och andra världsdelar och därmed är det viktigare att vi har billig bensin. Plus att vi som bekant har klimatförnekare bland riksdagsledamöterna...  

Frågan om miljön är som vissa andra en sådan fråga där även små handlingar är värdefulla även om de inte är tillräckliga. Att sortera sopor, välja second hand och resa så mycket fossilfritt som möjligt är att ställa sig på rätt sida, att minska skadorna vi gör på planeten. Att sträva efter att vara en del av lösningen istället för av problemet är värt en hel del. 

Sedan behöver vårt individuella handlande kombineras med förändringar av industri, handel och samhälle, de stora strukturerna behöver också förändras. Det är en stor omställning som behövs. En del är på gång redan men mer behövs. 

I kyrkan har miljöfrågorna mycket länge funnits med, i bibeln finns tanken att vi är förvaltare och inte ägare av jorden och skapelsen. Vi får njuta av naturen och all dess skönhet, men vi har också ansvar för vad som händer med jorden och allt som är på den.

Vi ska bevara jorden så att livet blir möjligt för kommande generationer. 

Om styrkan och svagheten som vi alla bär, bort från "vi och dem-tänkandet"

Tränar du? Går på gym eller simmar, kanske joggar eller cyklar? Eller en promenad då och då? 

Nästan alla svenskar gör det på något sätt, tränar sin kropp för att orka lite mer eller må bättre. Eller kanske för att göra något åt vikten. 

Alla kan inte göra det förstås och alla vill inte. Ungdomar borde röra på sig mer än de gör, många av oss sitter stilla för mycket. Det är som ett dåligt samvete för många, jag borde träna lite mer. 

När något blir till ett måste eller krav till alla, vem vi än är, då reagerar jag. Vi är så pass olika att det inte finns mycket som kan krävas av alla. 

Idealen som råder nu är att vi ska vara vältränade och starka, just styrka har blivit till som vi säger med beundran, han eller hon är stark!
Ändå är styrka en av de saker som vi har eller inte har i och med våra arvsanlag, visst kan vi träna upp lite mer styrka, men förutsättningarna är olika. Bara den som har anlagen kan bli elitidrottare. 

Vi borde inte dyrka de starka och ännu mindre jämföra oss med dem som är bäst i världen. Risken är att vi ser ner på och till och med föraktar den som är svag på olika sätt, och föraktar oss själva.
Sanningen är att vi alla är svaga på något sätt i olika tider i livet. Alla behöver vi en hjälpande hand ibland. 

När människor delas upp i vi och dem blir det alltid fel, gruppen vi målas upp som goda, starka, fina på alla sätt medan gruppen dem ses som svaga och dåliga, onda och knappt mänskliga. Det är när detta tänkande dras till sin spets som några kan tänka sig att bruka våld eller tvång mot dem andra. 

Sanningen är att vi alla människor är mer lika varandra än vi vågar tänka, alla har vi styrka och svaghet i oss, alla gör vi goda insatser och negativa handlingar, alla pratar vi trams ibland och säger sanningar ibland. 

När vi lär oss att tänka oss alla som ett vi och att alla grupper är blandade kan vi stå emot dem som vill ställa oss mot varandra. Svenskar mot invandrare, män mot kvinnor, utbildade mot outbildade, kristna mot muslimer eller ateister, svenska medborgare mot utlänningar, protestanter mot katoliker, barn mot vuxna, svenskkyrkliga mot pingstvänner och så vidare. Nej köp inte den beskrivningen! 

Vi och dem- tänkande gör oss blinda för sanningen, att vi alla är mer lika varandra än vi tänker.
Alla människor har känslor och drömmar, vill leva goda liv med dem de älskar, vill ha trygghet och frihet, vill få möjlighet att följa sin längtan och leva sant i sitt liv på jorden. 

Jesus öppnar ögonen på en blindfödd man i söndagens text, som finns i Johannesevangeliets kap 9.

Det fanns en tanke att funktionsvariationer och funktionshinder berodde på att en person eller hens förändrar hade syndat. Jesus tar avstånd från den tanken och visar att även tankar som nästan alla människor har kan vara helt fel. 

Även ingrodda sätt att tänka, som vi och dem tankar kan vara helt fel och leda till mycket ont, människor som stöts ut eller föraktas. Polarisering som gör oss till främlingar för varandra och leder till att vi gör varandra illa istället för att hjälpas åt.

En poäng i berättelsen om Jesus och den blindfödde mannen är att det är den (före detta) blinde som får vara den som säger sanningen medan de lärda och mäktiga är helt förvirrade. Den blinde ser och de seende är blinda för vad som sker. 

Vi behöver varandra för att se mera och hitta bättre vägar framåt, vi behöver hitta tillbaka till att vi alla är ett vi. Där hittar vi verklig styrka och kraft med Guds hjälp.

Eller som Martin Luther King sade:

Regeringsskifte och Fairtrades höstkampanj

Så har vi fått en ny regering i Sverige, många är oroliga och rädda för vad det ska innebära.
Mitt flöde på facebook och twitter är fyllt av oro, kritik, negativa kommentarer och frustration.

Hur kan miljödepartementet läggas ner trots att klimatkrisen råder?
Varför ska vi inte ta emot människor i nöd längre och varför ska de inte få förenas med sina familjer. Hur kan man tala om dålig vandel i Sverige av idag och vad ska hända med skolan, hyrorna och arbetstillfällena? 

En sak som en vän påpekade är att civilsamhället behövs mer än någonsin i detta läge. Civilsamhället är föreningar, ideella sammanslutningar av olika slag, intresseorganisationer av olika slag och kyrkorna, alla vi som inte är direkt kopplade till staten men som finns som aktörer i samhället. 

Vi får se hur det går och om all oro är motiverad. Men vi behövs alla för att se vad som händer och berätta om det för varandra, kanske är det viktigare än någonsin med en kritisk blick mot makten?

En makt som vi alla har är det som brukar kallas konsumentmakten, att välja hur vi använder våra pengar.
Några av oss har inte mycket alls, det sägs att en ny fattigdom håller på att breda ut sig i vårt land. Men SCB visar i statistiken att fattigdomen i Sverige rör sig kring 3-4 % och att de värst drabbade är de som är födda utanför landets gränser.
En låg siffra men ändå för hög för att vara i vårt land, eller hur? Om du vill veta mera om fattigdomen i Sverige så läs vidare på Statistikmyndighetens sidor.

Kanske är det så att omkring 96 % av oss svenskar inte kan räknas som fattiga trots allt och att vi alla har möjligheten att välja hur vi använder våra pengar. 

Just nu pågår Fairtrades höstkampanj under vecka 41 och 42.
Jag har brunnit för fairtrade under många år.
Det är en självklarhet för mig att vi som lever i den rika delen av världen bör göra vad vi kan för att minska lidande och nöd i de många länder som har det sämre än vi.

Ett sätt att göra det är just fair trade - rättvis handel. Att de som producerar varor får så bra betalt för dem att de kan leva på sina inkomster och till och med få det lite bättre. När jag köper det jag vill ha kan jag välja att ge några kronor mer och veta att mitt köp gör nytta för människor i andra delar av världen. 

Fairtrade är en märkning av varor med ett utvecklat internationellt kontrollsystem. För att få märket på varan ska flera kriterier uppfyllas. Bland annat får det inte vara barnarbete, män och kvinnor ska få lika lön, största möjliga hänsyn till miljön ska tas. 

Det finns olika nivåer av märkning från dem där det räcker att delar av innehållet är fair trade, till exempel sockret eller kakaon i en chokladkaka, till de märkningar som innebär att varje steg i produktionen, transporterna och affärerna där varan säljs ska vara godkänd. Den märkningen finns nästan bara i världsbutikerna.

Många kommuner och församlingar har valt att handla så mycket fairtrade som möjligt och att bli en kyrka eller kommun för fairtrade, (City for Fairtrade) hoppas att flera ansluter sig. Det finns mycket vi kan göra, var och en och tillsammans.

Länkar:
Världsbutiken Amos i Arboga

Fairtrade Sverige

Exempel på Fairtradevaror från fairtrade.se

Om Guds tystnad och konsten att lyssna

Hon ropar upp mot himlen: Varför tiger du Gud? Varför gör du ingenting? Grip in och hjälp oss!

Guds tystnad talas det om, det finns filmer och böcker som har den rubriken. Vi får höra i kulturen och media att Gud inte syns eller märks, varför gör inte Gud något när krig pågår eller när hungersnöd och barnadödlighet drabbar, när klimatet hotas? Varför tiger Gud?

Det kan kännas så, men faktum är att vår kristna tro tvärtom handlar om att Gud talar på många olika sätt och ständigt visar sig för oss. Det gäller att lära sig att se, eller som ett barn hålla fast vid möjligheten att se mer. För den som har öron att höra med och ögon att se med är det inte så svårt, även om vi lever i en sekulär kultur som i Sverige där vi lätt tappar bort Guds röst.

Gud skaparen syns och märks genom skapelsen, som en konstnär syns i hennes verk och författaren i sin skrift och sitt sätt att skriva.
Först att allt finns till. Varats grund och orsaken till att allt finns till, den första orsaken, det är Gud. "alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga"  står det i Romarbrevet 1:20

I allt skapat finns spåren, och inte bara av en opersonlig kraft utan av en vilja till gott liv. Mångfalden i skapelsen och flera funktioner i skapelsen kan antyda denna vilja, att sår läks och att naturen har en självreparerande funktion (till en viss gräns) till exempel. Det ekologiska samspelet och skönheten i naturen kan också höra dit. 

Det andra är i vårt rättsmedvetande och vårt samvete, lagen som är skriven i våra hjärtan skriver Paulus om, alltså känslan inom oss om rätt och fel. Den kan dövas och påverkas, men finns där, och om vi övar vår lyhördhet kan vi höra den allt mer. 

Den danske filosofen Lögstrup talade om de spontana livsyttringarna som finns hos alla, tillit, respekt, förtroende och kärlek. Känslor och praktisk handling som naturligt och spontant finns mellan människor, vi kan ofta se dem mellan en mor och hennes barn.
Det är egenskaper vi har som är givna av Gud själv. De kan stängas in och förnekas, vi kan lära oss våld och hat, men grunden finns där djupt inom oss. Som en dunkel bild av Gud själv, Gud som är kärleken och som vi alltid kan lita på. 

Bibelns ord är den stora källan till kunskap om Gud och den skildrar människors upplevelser av Guds närvaro. I bibeln kan vi lära oss att se Guds närvaro och höra hur Gud talar till oss också i nuet.
Genom bibeln får vi smaka på närvaron och lyssna in oss i hur Guds röst låter, men allt det behöver tolkas och sättas in i sitt sammanhang. 

Genom berättelserna om Jesus blir det tydligt att Gud är kärleksfull och har en röst som är varm av omsorg och vill oss alla väl. Någon som går med oss alla dagar, inte uppifrån som en makthavare utan längre ned, i ögonhöjd. Rösten talar för alla dem som aldrig kan göra sin röst hörd. Gud talar från botten av tillvaron och från de lidande och utsatta, och den som gör en insats för världens fattiga gör en insats för Gud. 

Gud visar sig och talar också genom oss själva och våra medmänniskor, genom forskningens resultat och medicinens framsteg, genom människors omsorg och vänlighet. Allt gott som görs på alla livets plan är ett förverkligande av hur Gud vill att det ska vara.
Vi är Guds händer och mun när vi talar tro, hopp och kärlek, när vi griper in, eller när vi sköter vårt vanliga jobb som hjälper människor på alla möjliga sätt. Men också när vi påtalar det som bör förändras. När vi kritiserar orättvisor och omänsklighet i kyrka och samhälle.

Det som den lidande människan frågar efter med sitt rop upp mot himlen. Vad är det hon vill ha?
Är det ett direkt ingripande eller handling som bryter mot naturlagarna? Eller är det vår omsorg och vårt stöd hon längtar efter, mer medmänsklighet.

Gud griper inte in särskilt ofta på ett sådant sätt, kanske kan det ske att Gud botar och helar och ger insikter, det kan hända. 

Men det vanliga sättet är att Gud sänder oss till varandra.
Och där kan vi höra vad Gud vill att vi ska göra, ganska tydligt. 

Sjukhussängarna i parken speglar himlen, bild från Open Art i Örebro, sommaren 2022

Nobelpristagaren och föräldrarna

Jag hittar en bok av nobelpristagaren Annie Ernaux just innan de försvinner från streamingtjänsterna. 

Det är dubbelutgåvan Min far & Kvinnan.
En bok om Ernaux far och en om hennes mor, skrivna efter deras död. Det är två böcker med tid emellan, sakliga skildringar av två människoliv från 1900-talets början fram till moderns död. De två böckerna kom i original 1983 om fadern och 1987 om modern. Nu finns de båda böckerna i en svensk utgåva som kom 2020.  

Genom skildringen av dessa två personer gör Ernaux en beskrivning av en hel epok i den franska och europeiska historien. Ändå är det en saklig och detaljerad skildring i en stil som sägs vara Ernaux eget typiska sätt att skriva. 

Det är lättläst och mycket personligt och bygger på Ernaux egna minnen. Hon skriver inte i den stil av dramatiserade livsberättelser som nyligen blivit vanliga. Skildringar som bygger på faktiska händelser men som fylls ut av fiktion som gör att gränsen mellan fantasi och minnesbilder blir flytande. Ernaeux undviker att fylla ut med dramatik, däremot händer det då och då att hon stannar upp i skildringen och gör reflektioner om det hon berättar.

Hon börjar skriva en roman om sin far men kommer av sig med en känsla av avsmak och börjar om: "... jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på liv som jag också har delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande. Ett enkelt, slätstruket språk faller sig naturligt för mig, detsamma som jag använde förr i världen när jag skrev till mina föräldrar för att berätta de viktigaste händelserna i min tillvaro."

Det är alltså ett genomtänkt och planerat skrivande samtidigt som det på ytan är en berättelse som flyter naturligt. 

Det är spännande att läsa om hur kyrkan var en självklar del av vardagen för modern och hela familjen, "Korstecknet över brödet, mässan, påskhögtiden. Liksom renligheten skänkte religionen dem värdighet, De klädde sig söndagsfina, sjöng trosbekännelsen..." och fadern var korgosse och det var en stor upplevelse när han fick bära nattvarden och alla män tog av sig hatten när han och prästen gick förbi. 

Det blir en skildring av hur vanliga människor påverkas av historiska händelser och den kontrollerande stämningen i den lilla byn. Men också av sorgen i att mista ett barn och kampen för att få livet att gå ihop och sätta mat på bordet åt familjen. Och senare att ge sina barn en bra utbildning. 

Ernaux utgår ofta från fotografier av föräldrarna och av sig själv för att fånga in en viss tid i familjens liv.

I den andra boken om Ernaux moder Kvinnan, blir tonen mer personlig och det är en relativt lång skildring av moderns död och begravning och sorgen som drabbar.
Men sedan börjar skildringen av en stark och initiativrik kvinna. I boken strävar hon efter att förena den mamma som finns i hennes fantasi och minnen med det verkliga kvinnan och de faktiska händelser som hon var med om. 

Det är en gripande berättelse som ger en stämning av tiden som förgår mitt i sin vardaglighet med praktiska detaljer. Om en kvinna som levt sitt liv och som råkar vara författarens mor. Den säger mycket om de existentiella villkor som vi alla lever under.
Det är också en skildring av klassamhället med dess hierarkier och skillnad mellan rika och fattigas villkor. 

Modern drabbades av demens och Ernaux och läsaren får följa henne genom sjukdomstid och fram till död. Allt beskrivs detaljerat och sakligt, även om känslorna får sin plats och reflektioner om vad som händer med författaren under skrivandet. 

Det är en mycket läsvärd bok och ett författarskap som ställer oss inför livets villkor utan att försköna eller undvika mörka sidor.

För mig verkar det som att själva skildrandet av föräldrarnas liv blir till Ernaux sätt att ge dem mening och låta dem finnas kvar, ett måste för henne som författare. Och hos dem finns hennes eget ursprung som ger henne insikter om sig själv och sitt liv. 

Annie Ernaux på bokomslaget till Getting lost (Se perdre på orginalspråket), hennes dagboksanteckningar

Böcker av Ernaux på Bokbörsen

En lista på Eranux böcker på svenska

Recension om Ernaux bok Åren 

Tack gode Gud för allt som finns…

Tacksägelsedagen är här, en hel dag som handlar om tacksamhet och lovsång, mitt i krig och klimatkris, inflation och dyrtider, kan någon då vara tacksam? Det beror på hur vi ser på saken. 

En ledtråd finns i texten från Uppenbarelseboken som ska läsas på söndag: Texten slutar "Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den." (Upp kap 4 länk här)

Skapelsetro handlar inte om att ersätta vetenskapen med tro vad gäller hur universum och jorden har kommit till. Nej vetenskap är det bästa sättet vi har att få kunskaper om universum, det är de metoderna som gör att vi kan förstå och beskriva världen. Allt det som belönas under nobelveckan i form av vetenskapliga upptäckter och metoder är inget som strider mot en sund kristen tro utan det är just vetenskapen som är ett slags ljus som fångar in vetande i en enormt hav av det vi inte vet.

Skapelsetro är att kunna tänka sig att det finns ett svar på varför allt finns till, svar som handlar om mening och syfte. Att det finns en skaparkraft som vill att tillvaron och vi själva ska finnas till. Vi anar en god vilja i tillvarons vilja till liv och det enorma överflödet. 

Sedan länge samlas det som jorden ger i form av skördar i kyrkan på tacksägelsedagen, morötter och potatis och blommor. Men också det som vi har skapat med hjälp av mänskliga krafter av det jorden ger. Bakat bröd, kanske produkter från industrierna på orten.
Allt detta får vi tacka för på tacksägelsedagen.
Det jorden och vårt arbete ger är det som gör att det är möjligt att leva.  Och vi är satta att förvalta jorden vi lever på, att bruka och bevara som det står i en av skapelseberättelserna i bibeln. 

Vi får vara glada och känna tacksamhet över livet och varandra och allt som jorden och vårt arbete ger. 

Det finns människor som upplever livet som svårt på många olika sätt, de protesterar när jag säger att livet är en gåva. Livet är en plåga menar de. Och var och en har rätt till sin åsikt.

Men vad är det vi talar om? Jo frågan om tillvaron i sig, vore det bättre om det inte fanns liv eller människor, om det inte fanns stjärnor och ljus? Då skulle ingen vara där och kunna bedöma om det var bra eller dåligt.
Som människor tänker jag att de flesta av oss ändå menar att det är positivt att det finns barn och solsken, fruktträd och bördiga jordar, vänskap och möjlighet att tänka och reflektera. Och kärlek. 

Grunderna och möjligheterna finns här, om tillgångarna delades lika skulle det räcka till alla, och om de inte förstördes genom miljöförstöring och klimatkris. Vi har fått förutsättningar till gott liv på en planet där vi hör hemma. Detta är vad skapelsetro handlar om. Att livet är givet och alla möjligheter är givna. 

Det är allt detta vi har att vara tacksamma för. Tacksamhet kan ingen lägga på andra, det känner vi själva om vi gör det. Känn inget tvång att vara tacksam. 

Däremot kan tacksamheten hjälpa oss att lyfta blicken från allt det negativa som så lätt sätter sig i vägen för vår blick och trycker ner oss i sorg och förtvivlan. Tacksamheten hjälper oss att se det positiva, ljuset i mörkret som Desmond Tutu talade om. Och ljuset hjälper oss att hitta vägar framåt. Att handla för livet och mot allt det som hotar liv. 

  

Iran, på väg mot frihet? Och om religionens roll

 I Iran pågår demonstrationer just nu, kvinnor tar av sina huvuddukar, klipper sitt hår i protest efter att en ung kvinna dödats av den sk moralpolisen, Mahsa Aminis död utlöste protesterna. (se klippet från svt) Många har dödats i protesterna samtidigt som allt yngre flickor ansluter sig till protesterna. 

Kvinnorna visar ett enormt starkt mod, de riskerar sina egna liv för att nå en större frihet, nu är det nog med tvånget. Ropen ekar om att diktatorn ska bort.  

Iran har länge varit starkt dominerat av en shiamuslimsk regim med strikt tolkning av lagar och regler, bland mycket annat om kvinnors klädsel.
Vi som var med kan minnas hur det såg ut på TV när den sk islamiska revolutionen skedde och ayatollorna tog över, kanske var det skådespel när folket jublade på gatorna den gången eller också ville de verkligen bli fria från det tidigare förtrycket under shahen.

Jag kan förstå att vissa nu fördömer all form av religion när de ser hur religioner används till förtryck och våld som de makthavande i Iran nu tar till.

Religioner är otroligt starka krafter när det gäller att motivera människor på gott och ont, tron ger mening och mål, de låter en människa känna att hon är viktig och är del av något större, att vi spelar en viktig roll och står på det godas sida. Ledarna talar om Guds vilja och mening och dem som följer dem är på säkra sidan, då finns det hopp. Religion kan tyvärr missbrukas och kopplas samman med makt.
Vi kan se även i vår egen historia hur religion har motiverat allt från korståg till avskaffande av slaveri. 

Vi människor har en tendens att ge oss hän för eller emot något som griper oss, särskilt i ungdomen. När vi blir äldre har vi svårare att ändra oss, och det betyder ju att vi har starka åsikter eller hållningar som vi håller fast vid. Detta är vår livsåskådning eller livshållning i praktiken.
Det är svårt att ändra sig men det går! Genom hela livet kan vi ompröva våra tankar, vi människor är i grunden dynamiska och föränderliga, ingen av oss är som en staty av sten. Vi har alla en livshållning som baserar sig på tro, vad vi håller för sant och litar på. 

Det viktiga är själva innehållet i religionen eller livshållningen, är det frihet och respekt för andra människor eller är det hävdandet av regler och dogmer utan hänsyn till andra människor? 

Det finns två typer av religion och livshållning, den mer tillåtande och fredliga typen som står emot den auktoritära och låsta dogmatiska där tvång kan finnas. Tanken med tvånget är att hålla fast vid sanningen i allt, den sanning någon har funnit gäller oavsett vad andra tycker och tror. En sanning som får bli viktigare än andras frihet och liv. 

Tro inte på dem, våga tro på frihetens och fredens Gud som gör oss fria att vara dem vi är. Gud som står på samma sida som kvinnorna i Iran. 

Hur kan vi veta att det är så? Enkelt, Jesus visar oss vem Gud är, och det gör han genom att vara tillsammans med de utstötta och föraktade, han protesterar mot övermakten, har går lidandets och dödens väg och övervinner det onda med kärlek.
Tack!