Allhelgonahelgen har blivit en av de riktigt stora helgerna i vårt land. Nyligen kom en undersökning som visade att nästan hälften av alla svenskar besöker en kyrkogård under helgen som kommer.
Flera miljoner av oss kommer alltså att vandra bland gravarna och sätta en blomma eller en krans vid en anhörigs grav, och framförallt tända ljus.
Vad är det vi gör när vi tänder ett ljus för en människa som har lämnat sitt jordiska liv?
Det är något vi säger utan ord, med handlingens symboliska språk.
Vi säger: jag tänker på dig och saknar dig här hos oss.
Du finns i mitt hjärta och i mina minnen.
Att tända ett ljus för någon är att säga: jag älskar dig.
Nu när jag inte kan vara med dig hoppas och önskar jag att någon är med dig,
att Gud är med och ger dig ljus och värme var du än är.
Vi säger att även om mörkret verkar starkast i tillvaron tänder jag ändå ett ljus.
Livet har funnits, du har levt här på jorden och det var viktigt och sant och verkligt,
det är minnets och tacksamhetens ljus.
Att tända ett ljus kan vara en protest mot mörkrets välde. Jag går inte med på att mörkret får segra, jag tänder mitt ljus. Det är litet men tillsammans med andra kan vi lysa upp mer och mer av dunklet.
Att tända ett ljus kan visa att hoppet lever hos oss.
Det är mörkt nu men ljuset kommer tillbaka, både i naturen och i vår hoppfulla tro.
Tron att Gud är starkare än allt mörker, och livet starkare än all död.
När hoten mot livet ökar och känns starkare som i vår tid med klimatkris och våld på många platser, med katastrofer, terrordåd och obeskrivlig grymhet mellan människor.
Då behövs ännu mer ljus, ljus som ökar hoppet inom oss, ljus som ger mod att handla.
Ljus som gör att vi vågar sluta oss samman och göra något åt det vi kan.
Kavla upp ärmarna och gå framåt.
Det är modets ljus.
Låt oss tända ljus!
Tänd ett ljus här på Svenska kyrkans bönewebb
Läs mera om ljuständningen som både andlig och konkret i Kyrkans tidning
 |
| En bild från Skogskyrkogården i Stockholm |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar