Jag blev lite förvånad och stött, jag hade inte kommit dit för att bli en dum åsna direkt utan hade andra bilder av hur det skulle bli. Men sedan kom det fram vad han hade menat.
I berättelserna från palmsöndagen och 1a advent kommer Jesus till staden Jerusalem ridande på en åsna. Han kommer i ögonhöjd och påminner oss om hur Gud möter oss människor där vi är. Att Gud inte kräver att vi ska söka långt borta eller anstränga oss och prestera stort för att lyckas finna Gud. Vi behöver inte först bli goda, smarta eller präktiga nog eller tränga djupt ner i meditationens sinnestillstånd, inte bli "clear" eller bli ett med universums enhet eller glömma bort oss själva.
Nej, han kommer till oss där vi är, som vi är. Och han kommer för att göra oss fria att vara den vi själva är.
En uppgift för oss som vill vara kristna är ju att bära Kristus till våra medmänniskor på olika sätt, det kan vara att tala om honom och vad han betyder för oss, det kan också vara att med handlingar visa på honom som levde ett sant och gott, kärleksfullt liv genom att göra som han.
Möta alla människor med kärlek och respekt, lyhördhet och samtidigt våga utmana.
Uttryckt på ett annat sätt kan det vara att vara en god åsna, en som Jesus kan rida på för att komma till människor och till situationer som behöver en befriande och kärleksfull närvaro.
Just det var det som den gamle prästen hade menat, att jag på olika sätt skulle föra Kristus till människor så att de får möjligheter till tro, hopp och kärlek.
Och att frihet och mod gavs till dem som behövde.
En ganska fin önskan för oss alla, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar