Niklas Rådström: En Marialegend
På bokrean hittade jag Niklas Rådströms bok En Marialegend som kom ut 2016
Den fångade mitt intresse eftersom Maria är en ganska viktig person för mig som du som följer den här bloggen redan har sett.
Boken var också gripande och fångande, en sådan bok där en vill veta hur det ska gå och läser vidare trots allt.
För redan inledningen var så våldsam att jag var tvungen att skumma över de värsta detaljerna. Boken börjar nämligen med ett mycket rått övergrepp på en kvinna och hennes familj. Vi befinner oss i ett namnlöst land av krig där berusade och drogade barnsoldater mördar och våldtar, bränner och stjäl. Efter dem lämnas nedbrända bostäder, svårt skadade människor och massakrerade lik. Den namnlösa kvinnan överlever svårt skadad, våldtagen och sargad och hennes man och barn är döda.
I en parallellhistoria får läsaren följa en kvinna i USA som just förlorat en god vän och har fått hennes gamla arbete i ett konstmuseum, där pågår en renovering av två verk av den medeltida konstnären i Wittenberg Lucas Cranach. (Han som brukar kallas den äldre)
I den tredje parallellberättelsen dyker konstnären Cranach själv upp, vi befinner oss i staden Wittenberg just när Martin Luther har dött 1456, krigen har brutit ut och nu angrips staden med artilleribeskjutning och ständiga anfall, staden är belägrad och Lucas Cranach lever under ständigt hot. Snart ska han försöka rädda staden genom att möta Kejsaren ansikte mot ansikte...
Mixningen av de tre berättelserna gör att boken blir spännande, den är också mycket välskriven med detaljerade beskrivningar och mer eller mindre filosofiska resonemang. Det är bland annat en reflektion kring ondskans problem och livets villkor som författaren ägnar sig åt.
Men samtidigt växer obehaget under läsningen. Jag försöker sätta fingret på vad det är som stör
Författarens svar på det onda verkar ha att göra med att nya människor föds och relationen mellan barn och moder. Men beskrivningen av våldet blir för stark så att ingen blick mellan ett barn och en moder kan ge någon försoning eller hopp i en värld där mördande och krig pågår.
Det finns delar som är mycket tänkvärda och skildringar som i sin gåtfullhet ändå ger strimmor av hopp i mörkret. Som den gåtfulla gestalt, kallad mannen, som sköter och hjälper den svårt skadade kvinnan på hennes flykt, en gestalt som kan föra tanken till den kristna berättelsen om fotspåren i sanden.
Flera scener i boken är minnesvärda och andra känns tveksamma. Var verkligen Johannes Luther, Marin Luthers son en så obehaglig och våldsbejakande typ som han framställs här?
Jag får också en känsla som är lite svår att sätta ord på, men som handlar om en en nästan rasistisk hållning i skillnaden mellan flykten i det krigshärjade landet och livet i det moderna USA, kanske överreagerar jag?
Det skulle vara intressant att höra från dig som själv har läst boken, kommentera gärna!
Här finns också reaktioner från andra som har läst den:
Dalademokratens recension av boken
GP skriver om samma bok.
På siten Litteraturmagazinet finns också en recension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar