om demoner och andra otyg

Två söndagar i rad dyker de upp. Demonerna. De finns med i de texter som vi läser upp i kyrkan.

De är ett slags onda andar som kan besätta personer på olika sätt och de finns med de bibliska berättelserna.
På den tiden tänkte man sig att en demon kunde ta kontroll över en människa och skada henne på olika sätt, göra henne stum eller blind, ge henne sjukdomar av olika slag och vilseleda en människa till att förlora tron.
 

Det var alltså ganska mycket, som man inte kunde förklara som kallades demoner. Det var sjukdomar och funktionshinder, neurologiska störningar eller epilepsi till exempel och missbruk av olika slag.

Då, på Jesu tid, kallades det demoner och det var lika självklart att försöka driva ut demonerna som det kan vara idag att använda vetenskap och mediciner, kemiska preparat och olika former av terapi och samtal för att hjälpa en människa.
 

Det finns ganska mycket i de bibliska skrifterna som känns väldigt främmande för en nutida svensk läsare, i vår del av världen är vi fostrade i en kultur där allt som inte vetenskapen kan mäta och väga inte är rumsrent att tala om.

Samtidigt dyker det upp en notis i DN om att den Romersk katolska kyrkan har brist på exorcister, personer som kan driva ut demoner och ondska ur människor alltså. Det förekommer också i många andra kyrkor och rörelser i olika delar av världen. Se t.ex. siten Hela pingsten.

Ingemar Bergman talade ofta om sina demoner eller dämoner som han stavade dem, och kanske var det hans rädslor, neuroser eller ångest som han beskrev så.
Det är inte helt ovanligt att höra tal om demoner på detta sätt idag, demoner som olika funktioner inom oss själva, i psyket eller rester från uppfostran eller upplevelser tidigare i livet. Det är destruktiva saker inom oss själva som hindrar eller förminskar oss. Kanske en mobbares ord eller en föräldrers brist på kärlek som lever kvar eller andra begränsningar och hämningar vi upplever.

Jag är uppväxt i Sverige och formad av vår hållning till tillvaron, det betyder att jag också har mycket svårt att ta sådant som andar och demoner på allvar.
För mig är det rimligt att tro på Gud och jag menar att det finns goda skäl för att göra det, men den övriga andevärlden ser jag inte skäl att tro på. Det är möjligt att jag inte ser något som finns där.

Men än så länge tänker jag att det var ett förvetenskapligt sätt att förklara en mängd olika problem som människor kan ha.
Att Jesus går in i de föreställningar som människor har för att kunna hjälpa är inte så märkligt och poängen i texterna är lika tydliga om man vill räkna med demoner eller inte.
 

Att Kristus besegrar det som binder oss och förminskar våra liv, att Gud är starkare än ondskan på vilket sätt den än kan drabba oss och hur vi än tolkar den.
Att Kristus går med oss genom allt och hjälper oss att se den relation som håller att leva och dö på. Livet med Gud.