Stilla veckan: Påskafton

Påskafton, äntligen en dag av fest och massor av mat, ägg och godis och tårta, eller hur?
Nej inte riktigt så.

Dagen efter långfredagen är på många platser en dag av stillhet, en väntan på det som ska komma.
En tomhetens dag till och med, vissa kyrkor är tomma och ödsliga och får inte användas denna dag.
Det är ju dagen då Jesus är död.
Kvinnorna har följt med och sett var de har lagt hans döda kropp. Nästa dag ska de återvända, de hann ju inte smörja hans kropp med de välluktande kryddor och oljor som hörde till sederna kring döden i det landet. De tillbringar väntedagen i stillhet. Det var ju sabbat. (det berättas om detta här)

Men så långt vill vi inte gå hos oss, eller kanske vissa låter påskafton vara lugn?
Vi bärs av hoppet om påskdagen och låter påskafton bli en festdag som de flesta gör i vårt land.
En hemlighet med den kristna kyrkan har alltid varit att den kristna tron ska förenas eller kombineras med den rådande tidens tankar och levnadssätt, så långt det är möjligt och inte strider mot varandra.

Det är en styrka hos kristendomen att den är öppen för nytolkningar och nya tankesätt, ett exempel är att etiken bärs av gyllene regeln istället för detaljreglering av livet, en öppen regel om ömsesidighet och medmänsklighet står i centrum: "allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem" Matt 7:13

Hur är det då med påskafton?
En gammal tradition som även finns i vår trosbekännelse och i bibeln handlar om att Jesus när han dog faktiskt steg ner i dödsriket och mötte alla själar som fanns där.

Vid mitt studieupphåll i Danmark för flera år sedan var jag med om en oförglömlig gudstjänst en påskafton när vi sjöng psalmförfattaren NFS Grundtvigs långa psalm: "I kvæld blev der banket på Helvedes port”. (följ länken om du vill höra och läsa hela psalmen på danska)
Ungefär: I kväll bultade det på dödsrikets port.
 
Där är Kristus den starka hjälten som krossar porten till dödsriket och befriar de döda från sin fångenskap under dödens, ondskans och mörkrets makt.
Psalmen är en fantastisk text om hur Kristus trampar ner drakar och huggormar och låter fångarna jublande gå med till livets land. Det här finns också med i konsten på sina ställen. Bilden här nedanför kommer från St Nicolai kyrka i Arboga.

Det finns några korta belägg i bibeln för tanken att Jesus möter de döda och så ger alla en ny chans att följa med på livets väg. För många har det blivit ett viktigt stöd för tron på den barmhärtige Guden som aldrig ger upp för att befria alla människor och ge dem kärlek och liv.

Om vi tänker lite vidare så är detta något som handlar om oss alla. Gud vill befria allt i oss som är dött och bundet till liv och frihet. Och Gud låter ingenting hindra den befriande kraften att nå fram till oss. Inte ens döden.

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: långfredagen.
Men samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En enda dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och läser berättelserna om hur han dog.
Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor och ge uttryck för dem i kyrkan. Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar om Jesus sista timmar i livet. Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där, vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag, om vi vill. Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande, ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad, förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan. Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 
Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.
Han bär allt. 
Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer, en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad. Jesus från Nasaret. Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och smärtfulla sätt som finns, genom korsfästelse. Spikar slås in genom handlovar och fötter, upphängning på ett kors där alla kan se, långsam död genom kvävning och blodförlust. Att dö långsamt under hån och skratt.

Varför skulle han dö? Frågan bör ställas till dem som dödade honom, dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar. Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med industriellt planerat och organiserat. Eller när atombomberna föll över Japan 1945 en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade. Inom oss människor finns olika förmågor. Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde honom hit. Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.
Så älskade Gud världen. 
Och efter det har vi fått reda på något nytt, att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, att Gud lider med oss när vi lider.

Jesus säger till rövaren, brottslingen som hänger på korset bredvid honom:
"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 
Och om dem som korsfäster honom ber han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

(Läs berättelsen här)

Krucifixet i Enhetens kapell på Stiftsgården i Rättvik 

Stilla veckan: Skärtorsdagen

Dagen före den dag då Jesus dog kallas skärtorsdagen, namnet kommer troligen från det gamla ordet "skära" som betyder rena eller tvätta.

Det finns nämligen berättelser om hur Jesus tvättade sina lärjungars fötter just på skärtorsdagen. Det var en handling som inte bara i ord visade den nya hållningen som Jesus kom med, han kom för att tjäna mänskligheten och för att vara ett exempel för ett gott och fredligt liv tillsammans.

Att tjäna varandra, dvs hjälpa och stötta varandra, eller som han själv sade Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni göra för dem. När vi respekterar varandra och gör gott mot varandra, ger stöd och sköter om varandra på ett kärleksfullt sätt, då lever vi på ett sätt som gör våra liv meningsfulla och vi gör livet för andra människor bättre.

Den livshållningen gör också att våld och övergrepp blir omöjliga, ingen av oss vill bli utsatta eller förnedrade, därför ska vi aldrig göra något sådant mot varandra.

På skärtorsdagen firade också Jesus den första nattvarden tillsammans med sina lärjungar. Han slutar med att säga: Gör detta till minne av mig. (Lukas 22:14ff)

Det är ett genialiskt grepp att skapa en handling som kyrkan ska göra istället för att lämna en lära eller en mängd detaljerade budord. Jesus ger ingen filosofi eller heltäckande verklighetsförklaring. Han lever ett liv, talar och handlar och möter människor med kärlek. Och instiftar alltså en måltid.

Nattvardens måltid där alla som vill är välkomna och där alla får lika, bröd och vin, en måltid vi gör tillsammans. Den talar starkt om hur Gud vill att livet ska se ut på jorden, att vi ska leva i ömsesidighet och delande, att vi ska inkludera varanda och se till att ingen blir utan mat för dagen.

Nattvarden är ett tecken för det goda livet, ett ideal att sträva efter. Men det är också en gemenskap och en mötesplats. Där möter vi Gud och varandra.
Vi läser orden Detta är min kropp och mitt blod, ord som vill säga att Jesus verkligen är närvarande och möter oss där, ger oss förlåtelse och upprättelse, mod och välsignelse. Kraft att leva våra liv.

Måltiden stärker också gemenskapen mellan alla som är där, visar att vi hör samman, att vi har samma ursprung och mål, nämligen Gud själv. Men det är ingen sluten gemenskap utan den riktar sig ut till människor omkring oss, till hela mänskligheten, ett enda bröd och en enda mänsklighet där vi alla angår varandra och behöver varandra.

Måltiden påminner oss om de många som inte har mat för dagen eller hopp och mod och om vårt uppdrag att göra den här jorden till en bättre plats att leva på för varandra. Med Guds hjälp och tillsammans med varandra.
En enkel måltid som fångar in hela livet, det är nattvarden.

Efter måltiden avslöjar Jesus att en av dem som är där kommer att förråda honom, det mörknar, ångesten och rädslan sprider sig i getsemane trädgård, soldater letar fram sina svärd och samlas, snart ska de gripa honom, långfredagen närmar sig...

Stilla veckan: Dymmelonsdagen

Onsdagen har till skillnad mot de tidigare dagarna ett mer etablerat namn, dymmelonsdagen, och den har fått sitt namn från en gammal sed att ersätta metallkläpparna i kyrkklockorna från denna dag och resten av veckan av trästavar, dymblar eller dymmlar, alternativt att linda in kläpparna med trasor av något slag. Det gällde att få en så dämpad klang som möjligt på kyrkklockorna under de mest allvarliga dagarna. Från dymmelonsdagen inträdde påskfriden.

Berättelserna om Jesus i Lukas efter intåget i Jerusalem består av en rad samtal med olika personer och makthavare, Jesus undervisar och berättar liknelser.
Men ständigt försöker olika personer från maktens cirklar få honom att säga något som de kan anklaga honom för. Det gäller vems auktoritet han talar utifrån, om det är rätt att betala skatt till kejsaren eller ej. De vill få honom att säga något upprörande inför allt folket som är där. Eller att snärja honom att säga något som ockupationsmakten tycker låter som uppvigling.

Men det misslyckas. Jesus svarar klokt och smart, han visar hur snabbtänkt han är och vilken filosof han i själva verket också är.

Han talar om att "Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" - fullt medveten om den gamla psalmen: "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den". (Psaltaren 24)
Han ger hopp genom de stora orden: "Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande" (Luk 20:38)

Om dagarna är han i templet och undervisar, men varje kväll gick han till Olivberget och sover där.

Till slut ger de upp, de klarar inte av att sätta dit honom på det sättet.

Nu behöver de något annat sätt att komma åt honom.
De är helt inriktade på att Jesus måste röjas ur vägen. Han måste dö!

Dagen slutar med att Judas Iskariot söker upp översteprästerna och lovar att visa dem var de kan hitta Jesus. Han lovar att förråda Jesus.

Väldigt många har försökt att förstå eller lista ut varför Judas förrådde Jesus den gången
Några menar att han var en simpel tjuv som ville skaffa sig pengar, han hade tidigare stulit ur den gemensamma kassan och nu säljer han Jesus för 30 silverpenningar.
Andra menar att han var besviken och hade helt andra förväntningar, kanske att Jesus skulle ta till våld mot förtryckarna. Vi vet inte, bara en sak, han ångrade sig så mycket efteråt att han tog sitt eget liv.
Bibeln beskriver det som att satan far in i Judas och får honom att förråda Jesus, men samtidigt att han förråder Jesus genom att gå fram och kyssa honom.

Satan är ondskans makt som bryter ner och gör illa, skadar och trasar sönder, förstör och hindrar det goda. Den finns inom oss och utanför oss, i strukturer och maktordningar och visar sig i förakt och våld och utnyttjande, i likgiltighet och girighet.
Den kan locka oss och lura oss och få oss att tro att en ond handling är god på ett annat plan.
Kanske hände det med Judas?
Men den makten skulle inte segra!

Stilla veckan: Vita tisdagen

Tisdagen i Stilla Veckan har inget officiellt namn, det namn som oftast dyker upp är Vita tisdagen.

När jag växte upp kallade vi den fettisdagen och det var då man skulle äta semlor, men det var en sammanblandning med veckan då fastan börjar, askondagsveckan, den tid som också kallas fastlagen. Jag hittar också namnen svarta tisdagen eller stinnkaketisdagen.
Dick Harrisson har skrivit lite om det här och han menar att den vita färgen kan handla om det vita mjölet som användes till semlan då fastan skulle börja. Även detta handlar alltså om fastlagsveckan.

Om vi följer berättelsen om Jesus sista vecka så är det en dramatisk händelse som kommer näst i Lukas skildring: Jesus rensar templet.
Det är väldigt kort. Han går in i templet, platsen för både den politiska och religiösa maktens centrum i Jerusalem. Han kör ut dem som driver handel där och säger: ”Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” (Luk 19:46) Sedan undervisar han varje dag i templet resten av veckan.

Vad är det som händer?
Den religiösa och politiska makten hängde ihop, i templet skulle en rättrogen jude offra och då var han tvungen att köpa offerdjur, duvor eller lamm till exempel, men först var hen tvungen att växla till den enda valutan som gällde i tempelområdet.
Där fanns alltså både penningväxlare och försäljare av offerdjur.
Vissa lurades bl.a. genom att ge dålig växelkurs eller ta saftiga avgifter. Det var ett köpslående och ropande där i templets yttre delar. Men värre var att fattiga människor ställdes utanför genom kostnaderna. Bönehuset, platsen där människor skulle möta sin Gud var inte tillgänglig.
Den hade gjorts till ett rövarnäste.

Rensandet av templet är en av de mest revolutionära handlingarna som Jesus gör, ett utmanade av makten och dess inkomster. För honom som hade berättat om den förlorade sonens fader och det förlorade fåret, för honom som lyfte fram de lägsta och mest utsatta blev detta mycket stötande.

Kanske till och med hädelse, dvs att använda Gud som ett medel för egen vinning eller att skada andra. Rensandet av templet visar vägen till en helt ny förståelse av vem Gud är och gör upp med allt det missbruk av tro och politik som utnyttjar människor.

Det blir mycket störande för makten som nu utmanas i grunden, just på den plats där maktens centrum finns och där det svider mest, i plånboken dvs i den ekonomiska hanteringen.

Jesus tar ställning, han står på de fattigas sida, på de utsattas sida mot makten och det kommer att kosta honom livet.

Stilla veckan: Blå måndag

Nu har vi kommit till den tid som kallas Stilla veckan i Sverige, den vecka som på andra håll kallas den stora veckan eller den heliga veckan. Påskveckan är den vecka som kommer direkt efter påskhelgen.

Måndagen kallas ibland den blå måndagen, men det är troligen ett missförstånd, en överflyttning från fastlagsveckan där dagarna också har olika namn. Alltså den vecka då fastan börjar, då du kan hitta askonsdagen i almanackan. Ibland kallas dagen idag också den Svarta måndagen.
Kanske är det inte så dumt att kalla den blå eller svart ändå om vi tänker på vad som är på gång.

Palmsöndagen firades med jubel och fest, Jesus tågar in i Jerusalem med ett festtåg, han rider på en åsna och folket jublar, de bryter av grenar från träden, palmkvistar som de breder ut på vägen tillsammans med kläder. De sjunger och jublar "Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn, fred i himlen och ära på jorden"
Hela staden reagerar på intåget, de flesta med glädje, men några fariseer säger till Jesus att han ska få sina lärjungar att sluta sjunga och ropa. Jesus svarade "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa" (Luk 19:40)

Snabbt bryts feststämningen. Kanske kan vi säga att det mörknar eller blir mer blått.
För i nästa ögonblick berättas det att Jesus gråter över staden. Tillsammans med lärjungarna närmar han sig staden och de ser ut över den. Jerusalem, namnet som betyder fredens stad men som genom tiderna och historien varit så omstridd och sett så mycket våld och död.

Kanske anar han att snart ska han själv utsättas för detta våld. Men tårarna som strömmar på hans kinder är inte över honom själv utan för staden och alla dess invånare. Det är som om han kan känna i sitt inre all den plåga och det lidande som har drabbat denna plats och kanske också det som kommer att ske här.
Eller om vi vill vidga bilden och se allt det lidande som krig och våld för med sig till mänskligheten, allt det lidande vi förorsakar oss själva och varandra genom att använda våld. All den galenskap och den plåga som krigen är och som de för med sig av död och smärta, rädsla och flykt, förlust av människovärde och etnisk rensning, våldtäkterna och övergreppen.
Det är som om han känner allt detta och så rinner det över, det är för fruktansvärt för att ta in och förstå. Han ser och lider med allt detta, gråter över all mänsklig smärta. Han är på väg in mot långfredag.

Och säger till oss "Om du ändå hade förstått vad som ger dig fred!" Men denna stad ska gå under, fiender ska slå dig och ditt folk till marken "eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök." Luk 19:44
Han kom med fredens väg, ett annat sätt att leva, men få tog det till sig.

Några år senare kom det som kallas Jerusalems förstöring, år 70.

Sedan går han in staden och det första han gör där är att rensa templet.
Mer om det i morgon...















Här en dikt om Stilla veckan från Iona,
(men händelserna kommer i lite annan ordning än hos evangelisten Lukas):

Sju böner vår Herre har lärt oss, sju ord ifrån korset ljöd.
Sju dagar i stilla veckan vi minns hans pina och död.

På söndag se svängande palmer, och mantlar i vägens damm.
Hör jublande hyllningsropen när Herren där rider fram.

På måndag han månglarna driver ur templet med gisselslag,
men öppnar sin famn mot barnen och hjälper den, som är svag.

På tisdag han gråter på berget: Jerusalem stad utan tro,
hur gärna jag velat samla de barn som här i dig bo."

På onsdag med dyraste olja Maria hans fötter tvått.
För klingande silverslantar har Judas Herren förrått.

På torsdag, se brödet och vinet han delar kring bordets rund.
Men ingen med honom vakar i mörk Getsemanestund.

På fredag, hör kvinnorna gråter kring korsträ och törnekrans,
itu rämnar templets förlåt, och solen mister sin glans.

På lördag, se tung är stenen, sigillet är satt därpå.
I graven väntar vår Herre att ut i påskljuset gå.

(Anne Briggs, Lent and Easter readings från IONA, bönboken Tradition och Liv nr 278)

Detta år läser vi Lukas evangelium där det finns fasteandakter eller passionsandakter. Jag utgår från Lukas i min blogg som den här veckan följer med hela vägen från intåget till den tomma graven.

Länkar
Om Stilla veckan från Wikipedia
En artikel från Hallands Nyheter om dagarna i Stilla veckan
Om stilla veckan och dess dagar från Högtider och traditioner
.

Dagens bok: En Marialegend av Niklas Rådström

Dagens bok:
Niklas Rådström: En Marialegend
På bokrean hittade jag Niklas Rådströms bok En Marialegend som kom ut 2016

Den fångade mitt intresse eftersom Maria är en ganska viktig person för mig som du som följer den här bloggen redan har sett.
Boken var också gripande och fångande, en sådan bok där en vill veta hur det ska gå och läser vidare trots allt.

För redan inledningen var så våldsam att jag var tvungen att skumma över de värsta detaljerna. Boken börjar nämligen med ett mycket rått övergrepp på en kvinna och hennes familj. Vi befinner oss i ett namnlöst land av krig där berusade och drogade barnsoldater mördar och våldtar, bränner och stjäl. Efter dem lämnas nedbrända bostäder, svårt skadade människor och massakrerade lik. Den namnlösa kvinnan överlever svårt skadad, våldtagen och sargad och hennes man och barn är döda.

I en parallellhistoria får läsaren följa en kvinna i USA som just förlorat en god vän och har fått hennes gamla arbete i ett konstmuseum, där pågår en renovering av två verk av den medeltida konstnären i Wittenberg Lucas Cranach. (Han som brukar kallas den äldre)

I den tredje parallellberättelsen dyker konstnären Cranach själv upp, vi befinner oss i staden Wittenberg just när Martin Luther har dött 1456, krigen har brutit ut och nu angrips staden med artilleribeskjutning och ständiga anfall, staden är belägrad och Lucas Cranach lever under ständigt hot. Snart ska han försöka rädda staden genom att möta Kejsaren ansikte mot ansikte...

Mixningen av de tre berättelserna gör att boken blir spännande, den är också mycket välskriven med detaljerade beskrivningar och mer eller mindre filosofiska resonemang. Det är bland annat en reflektion kring ondskans problem och livets villkor som författaren ägnar sig åt.

Men samtidigt växer obehaget under läsningen. Jag försöker sätta fingret på vad det är som stör
Författarens svar på det onda verkar ha att göra med att nya människor föds och relationen mellan barn och moder. Men beskrivningen av våldet blir för stark så att ingen blick mellan ett barn och en moder kan ge någon försoning eller hopp i en värld där mördande och krig pågår.

Det finns delar som är mycket tänkvärda och skildringar som i sin gåtfullhet ändå ger strimmor av hopp i mörkret. Som den gåtfulla gestalt, kallad mannen, som sköter och hjälper den svårt skadade kvinnan på hennes flykt, en gestalt som kan föra tanken till den kristna berättelsen om fotspåren i sanden.
Flera scener i boken är minnesvärda och andra känns tveksamma. Var verkligen Johannes Luther, Marin Luthers son en så obehaglig och våldsbejakande typ som han framställs här?

Jag får också en känsla som är lite svår att sätta ord på, men som handlar om en en nästan rasistisk hållning i skillnaden mellan flykten i det krigshärjade landet och livet i det moderna USA, kanske överreagerar jag?  

Det skulle vara intressant att höra från dig som själv har läst boken, kommentera gärna!

Här finns också reaktioner från andra som har läst den:
Dalademokratens recension av boken
GP skriver om samma bok.
På siten Litteraturmagazinet finns också en recension. 

Ständigt denna åsna

- Och så hoppas jag att du ska bli en bra åsna här på ditt nya jobb! Det var så han sade kyrkoherden när han välkomnade mig till det nya jobbet.

Jag blev lite förvånad och stött, jag hade inte kommit dit för att bli en dum åsna direkt utan hade andra bilder av hur det skulle bli. Men sedan kom det fram vad han hade menat.

I berättelserna från palmsöndagen och 1a advent kommer Jesus till staden Jerusalem ridande på en åsna. Han kommer i ögonhöjd och påminner oss om hur Gud möter oss människor där vi är. Att Gud inte kräver att vi ska söka långt borta eller anstränga oss och prestera stort för att lyckas finna Gud. Vi behöver inte först bli goda, smarta eller präktiga nog eller tränga djupt ner i meditationens sinnestillstånd, inte bli "clear" eller bli ett med universums enhet eller glömma bort oss själva.

Nej, han kommer till oss där vi är, som vi är. Och han kommer för att göra oss fria att vara den vi själva är. 

En uppgift för oss som vill vara kristna är ju att bära Kristus till våra medmänniskor på olika sätt, det kan vara att tala om honom och vad han betyder för oss, det kan också vara att med handlingar visa på honom som levde ett sant och gott, kärleksfullt liv genom att göra som han.
Möta alla människor med kärlek och respekt, lyhördhet och samtidigt våga utmana.

Uttryckt på ett annat sätt kan det vara att vara en god åsna, en som Jesus kan rida på för att komma till människor och till situationer som behöver en befriande och kärleksfull närvaro.

Just det var det som den gamle prästen hade menat, att jag på olika sätt skulle föra Kristus till människor så att de får möjligheter till tro, hopp och kärlek.
Och att frihet och mod gavs till dem som behövde.

En ganska fin önskan för oss alla, eller hur?

En ny kyrkohandbok är på gång

Jag kom med på en dag om den nya Kyrkohandboken, dvs den bok som innehåller Svenska kyrkans ordningar för gudstjänster av olika slag: Där finns högmässor, mässor och gudstjänster, dop, vigselgudstjänster och begravningsgudstjänster med mera.

Det har varit en lång process att förnya kyrkohandboken sedan den förra som började användas 1986. Innan dess gällde 1942-års handbok.

Som präst blir man indragen i det här på olika sätt, under studietiden använde vi 42an och sedan efter prästvigningen 1984 fick vi alla lära oss den nya. Jag minns också att det fanns ett förslag år 2000 som vi samtalade om i en grupp där jag jobbade på den tiden, den kom inte längre än så.

Nu har processen pågått minst i 10 år med en rad av remisser och provförsamlingar, avväganden och kompromisser, demokratiska beslut och bearbetningar. Det har varit debatt och samtal. Ett prövande av formuleringar, och tillfällen att reagera och mötas.
Ord är vägda på guldvåg och har gått igenom teologisk prövning. Och nu är den klar.
Äntligen!

Nu har vi en handbok som reglerar och inspirerar i och med att den anger tydliga ramar och gränser samtidigt som den ger många olika alternativ.

Handboken är ett hjälpmedel och ett stöd, och den är till för att vi tillsammans med varandra ska få bearbeta och fira livets stora och små händelser, vardagsliv och fest, födelse och död.
Den är till för vardagsliv med Gud och för de avgörande annorlunda ögonblicken i livet.

I vår kyrka räknas kyrkohandboken som en del av bekännelseskrifterna. Det betyder att boken tillsammans med de övriga böckerna där uttrycker vad vi står för i den här kyrkan. Det kan vara intressant kanske att notera att psalmboken också räknas med där.

Det här betyder att vi har en stor mångfaldighet och många olika sätt att uttrycka tro och bekännelse, tvivel och nytänkande i vår kyrka. Ingen tvingas in i en liten enstämmig kör utan här finns många stämmor och röster. Det finns möjlighet för många att känna igen sig och ta till sig några ord och tankar, någon sång och melodi.

Kanske finns här styrkan i vår spretiga kyrka, att den faktiskt är öppen för oss alla att vara med. Att det finns utrymme för dig och mig.

Centrum är givet och därför kan vi vara generösa och öppna med uttryckssätt och tolkningar.

Grunden är fast, Gud som Jesus visar oss och som älskar oss mer än vi kan fatta, av nåd.
Och medmänskligheten, omsorgen och kärleken till varandra.

En gudstjänst handlar om en relation och en mötesplats - med Gud, med mig själv och med de församlade människorna. Men den riktar sig utåt, till alla.

Det är en plats och en tid för reflektion och fördjupning, att närma sig tillvarons djup, att få känna glädje och sorg, tillhörighet och ensamhet och ge uttryck för att vi alla hör samman.

Kanske dags att testa i någon kyrka nära dig?


En länk: Den svenska kyrkohandboken, här finns mycket information och även det mesta av kyrkohandboken att ladda ner.

Älskad och ringar på vattnet

Jag kom med på årets stora Stiftskonfirmanddag i Västerås, en dag som återkommer varje år och som alltid har temat "Älskad".

Det är det allra viktigaste som vi vill låta varje konfirmand veta, att han och hon är älskade vad som än kan ske. Ett budskap som för vissa är svårt att ta till sig kanske, för andra går det lättare.

 

Budskapet som gäller oss alla är så:
Du är alltid älskad av någon som är större än du själv, någon som vill att du ska leva och som vill dig allt gott.
Det är Gud själv.
Gud som är skaparen som har gett dig livet att leva, och den sköna jorden att leva på.
Gud befriaren som gör oss fria att leva goda och hela liv och ständigt börja om på nytt när det blivit fel.
Gud livgivaren som alltid går med oss med inspiration och glädje, som öppnar för förståelse och kommunikation mellan oss, och som gör Kristus och bibelns ord levande för oss.

I år hade vi också en underrubrik "Ringar på vattnet".
Den kärlek vi får av Gud får helt naturligt sina konsekvenser, ringar på vattnet, effekter i hur vi lever våra liv.
Hur vi vårdar vår natur och möter varandra.

Vi har alltid internationella gäster som påminner oss om att kyrkan är klotrund, som biskop Mikael Mogren brukar säga.
Kyrkan finns runt hela vår jord och vi hjälper varandra med det som vi alla behöver, mat och stöd och inspiration.
 

Här kan du se en video från vår Älskad-dag:

Att som Maria föda Kristus i världen är en uppgift för oss alla

Vi har firat Jungfru Marie Bebådelsedag i kyrkan. Maria har genom kyrkans långa historia setts som en förebild på flera olika sätt, till exempel så här:

Något av det allra viktigaste som vi som kristna är kallade till är att leva i Kristi efterföljd, att arbeta på att nå en allt större likhet med Kristus. Det är något som vi aldrig blir färdiga med.
Det hänger samman med två bibliska tankar:
Den första är att alla människor är skapade till Guds avbild, att vara Gud lika. Det är en bestämning av våra livs mening och talar om vad ett sant människoliv är. Ett liv av kärlek, godhet, skaparkraft och relationer.
Vi är skapade att leva ett verkligt gott liv på alla plan, men vi lyckas inte. Det behövs något mera, något utanför oss själva, någon som hjälper oss.
 
Jesus förverkligar just detta, det är det andra.
Jesus synliggör vem Gud är med sitt liv och sina ord och handlingar och med sin död och uppståndelse. Han gör det som vi är skapade att göra, han lever det sant mänskliga kärleksfulla livet. Därför blir ett efterliknande av honom något som förverkligar vårt sanna jag, en sann god mänsklighet. 

Det här handlar om att tillsammans med andra som vill vara med, vara Guds, godhetens och ljusets förmedlare till andra människor.

Att så att säga föda fram Kristus i vår tid just som Maria gjorde i sin tid.

När Paulus talar om att kyrkan är Kristi kropp menar han just detta, att det i varje tid är vi kristna som är kallade att vara hans kropp i världen, att vara de som gör Guds verklighet och vilja synliga för våra medmänniskor.

Marias ”ja” blir början på något helt nytt i världshistorien, en ny möjlighet för oss alla. Hennes ja öppnar vägen för Kristus att börja förändra läget för alla.
Nu finns en möjlighet att leva fria och obundna av ondskan i oss och omkring oss.

Inte på ett sätt som bevarar oss från allt lidande eller alla svårigheter i livet, men på ett djupare plan där det ändå inte får makt över oss, för vi vet att ljuset är starkare än mörkret.
Att tillvarons grund är kärlek och att det faktiskt är sant, det som ängeln säger till Maria:
ingenting är omöjligt för Gud

Fighting the darkness

Det var Fighting the Darkness Mora under helgen som gick.
Nej det var inte något live eller belysningsföretag som hade möte. Det var en dag för konfirmander i församlingar i norra delen av Västerås stift, huvudsaktligen från Dalarna.

Fortfarande går väldigt många unga och läser som det ibland kallas, trots att det är ganska lite läsning som pågår när ungdomar i 14-årsåldern får chansen att möta kyrkans personal och varandra och fundera över livets stora frågor, och ha kul tillsammans förstås.

Vad kan det vara för mörker vi behöver motverka och kämpa emot kan man undra.

Det undrar väldigt få av ungdomarna, de möter den varje dag på skolor och i lokalsamhället, extrema högerrörelser med nazister och rasister finns där, vissa med sina centra i Dalarna.

Psykisk ohälsa och extrema krav på att passa in och vara perfekt på alla sätt, krav som tynger ner och förminskar livet.

Mörker som är klimathot och miljöförstöring, krigen som pågår och flyktingarna som kommer, de få som inte stängs ute. De som drunknar i medelhavet eller fryser ihjäl i alperna.

Mörkret finns där, nära, även om de flesta tonåringar har fullt upp med sig själva och sin egen värld och sin närmaste omgivning, så vet de och vi vad som pågår.

Mörker finns, finns ljus?

Kyrkan är platsen och symbolen för ljuset som inte kan släckas vad som än händer.

Budskapet om ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit.
Ett gryningsljus från en tom grav.

En ny form av samhörighet som stärker gemenskapen långt utöver alla etniska eller nationella eller könsgränser.
Samhörigheten som är att vara människa. Älskad.
Som lever i ljusets varma sken.
Guds kärlek som är starkare än allt mörker och död.

Fighting the darkness i Mora 10 mars 2018, med biskop Mikael Mogren

Inför Maria när bebådelsedagen är här

Vi behöver gestalter som kan vara identifikationsobjekt, personer som påminner oss om att vi inte är ensamma, några som har gått före oss och på något sätt klarat sig igenom.

Maria som var Jesus mamma har blivit den gestalten i stora delar av världen.

Stig in i en katedral eller bykyrka och leta upp Mariaaltaret, oftast inte så svårt att hitta. Just där finns de flesta ljusen och gåvorna.

Kvinnor av olika åldrar och i olika livssituationer känner igen en syster eller en vän, en moder eller en dotter.

En kvinna som vet och har gått igenom så mycket.

En ung flicka som blev med barn, en som kunde ha blivit utstött och fördömd, en kvinna på flykt med ett nyfött barn, och senare en mor som förlorade sin son, som såg honom gå sina egna vägar.
Som såg honom fängslas och dödas.

En som vet hur det är och som så många kvinnor kan känna igen sig i på något plan i någon situation.

En ung modig kvinna som vågade allt, vågade stå på sig och följa sin väg vad som än kunde hända, som höll fast vid sin övertygelse och sin tillit.

En smärtornas moder som fick vara med om det allra värsta av allt.

Men också en som häpnade vid en öppen, tom grav och som blev en ledare i den nya framväxande rörelse av hopp och liv som långt senare skulle bli kyrkan.

Bibliska gestalter ger tröst och hopp, visar andra vägar och att något som verkade omöjligt ändå kunde bli verklighet.

Maria är en av dem största.

Religiösa friskolor eller friskolor som splittrar

Jag såg att Olle Burell, riksdagsman för socialdemokraterna var i nyheterna och talade starkt emot religiösa friskolor, här finns en debattartikel han har skrivit i Expressen.

Jag tänker att det ligger en hel del i vad han säger, men att han missar målet. Alla barn bör få mötas i den svenska skolan för att lära sig vad mångfald innebär och för att skapa större förståelse mellan olika livshållningar, politiska ställningstaganden och religiös tro.

Argumentet träffar hela systemet med friskolor och kan inte begränsas till friskolor som drivs av religiösa aktörer. Vill Burell avskaffa alla friskolor? Det vore ett rimligt agerande och kunde kanske leda till målen som eftersträvas.

Varför då skjuta in sig på just religiösa friskolor? Kan det bero på de fördomar mot religion som är vitt spridda i Sverige idag? Religion är något mycket mångfacetterat och kan se ut på många olika sätt. Gränsen bör inte gå mellan sekulära och religiösa aktörer utan mellan dem som skapar förutsättningar för barnen att växa, utvecklas och lära och dem som inte gör det.

Det finns avarter och exempel på friskolor som drivs av kyrkor, samfund och religiösa organisationer, ja visst, men det finns ju lika mycket i friskolor som drivs av andra aktörer och även inom de kommunala skolorna.

Saken är att det behövs en bättre kontroll av alla skolor...
För min del skulle jag gärna se ett system med enbart statliga skolor där verkligen barn får möta alla slags personer. Frågan är om det är möjligt att återvända dit?

Skolbyggnader i Arboga

om demoner och andra otyg

Två söndagar i rad dyker de upp. Demonerna. De finns med i de texter som vi läser upp i kyrkan.

De är ett slags onda andar som kan besätta personer på olika sätt och de finns med de bibliska berättelserna.
På den tiden tänkte man sig att en demon kunde ta kontroll över en människa och skada henne på olika sätt, göra henne stum eller blind, ge henne sjukdomar av olika slag och vilseleda en människa till att förlora tron.
 

Det var alltså ganska mycket, som man inte kunde förklara som kallades demoner. Det var sjukdomar och funktionshinder, neurologiska störningar eller epilepsi till exempel och missbruk av olika slag.

Då, på Jesu tid, kallades det demoner och det var lika självklart att försöka driva ut demonerna som det kan vara idag att använda vetenskap och mediciner, kemiska preparat och olika former av terapi och samtal för att hjälpa en människa.
 

Det finns ganska mycket i de bibliska skrifterna som känns väldigt främmande för en nutida svensk läsare, i vår del av världen är vi fostrade i en kultur där allt som inte vetenskapen kan mäta och väga inte är rumsrent att tala om.

Samtidigt dyker det upp en notis i DN om att den Romersk katolska kyrkan har brist på exorcister, personer som kan driva ut demoner och ondska ur människor alltså. Det förekommer också i många andra kyrkor och rörelser i olika delar av världen. Se t.ex. siten Hela pingsten.

Ingemar Bergman talade ofta om sina demoner eller dämoner som han stavade dem, och kanske var det hans rädslor, neuroser eller ångest som han beskrev så.
Det är inte helt ovanligt att höra tal om demoner på detta sätt idag, demoner som olika funktioner inom oss själva, i psyket eller rester från uppfostran eller upplevelser tidigare i livet. Det är destruktiva saker inom oss själva som hindrar eller förminskar oss. Kanske en mobbares ord eller en föräldrers brist på kärlek som lever kvar eller andra begränsningar och hämningar vi upplever.

Jag är uppväxt i Sverige och formad av vår hållning till tillvaron, det betyder att jag också har mycket svårt att ta sådant som andar och demoner på allvar.
För mig är det rimligt att tro på Gud och jag menar att det finns goda skäl för att göra det, men den övriga andevärlden ser jag inte skäl att tro på. Det är möjligt att jag inte ser något som finns där.

Men än så länge tänker jag att det var ett förvetenskapligt sätt att förklara en mängd olika problem som människor kan ha.
Att Jesus går in i de föreställningar som människor har för att kunna hjälpa är inte så märkligt och poängen i texterna är lika tydliga om man vill räkna med demoner eller inte.
 

Att Kristus besegrar det som binder oss och förminskar våra liv, att Gud är starkare än ondskan på vilket sätt den än kan drabba oss och hur vi än tolkar den.
Att Kristus går med oss genom allt och hjälper oss att se den relation som håller att leva och dö på. Livet med Gud.