Just nu pågår samtal och debatt inom Svenska kyrkan som handlar om hur kyrkan ska förhålla sig till klimatkrisen. Biskop Tyrberg i Lund menar att det finns andra saker som är minst lika viktiga som klimatet som behöver avgöra hur kyrkan agerar.
Han är inte ensam, nyligen har flera personer jag mött lyft fram andra saker som minst lika viktiga som klimatet för kyrkan att ta i.
Ett exempel är de mer evangelikala som menar att predikande av evangeliet alltid kommer före alla andra frågor, men som tolkar det att endast tala med ord.
Som jag ser det visar kyrkans sätt att vara och bemöta människor minst lika mycket på vad vi tror på som våra ord.
Andra menar att till exempel konfirmandverksamhet är viktigare än klimatet och ordnar flygresor för konfirmanderna. Då kommer flera ungdomar med och får chansen att upptäcka tron.
Det finns flera exempel och andra som ser saken på ett helt annat sätt.
I en kommentar till ett svar i Kyrkans tidning citeras biskopen så här:
"vi kan inte enbart fokusera på att rädda klimatet, vi måste också kunna arbeta mot polarisering, fattigdom, krig och destruktiva konsekvenser av teknik. Då behövs möten med människor, som inte går att ersätta med zoom."
Möten mellan människor behövs och är en viktig del av vårt arbete som kyrka, där håller jag med biskopen, men kanske finns det en annan fråga som vi inte är överens om.
Nämligen synen på hur läget verkligen är med klimatet.
Om biskoparna hade rätt när de 2019 talade om att vi befinner oss i ett klimatnödläge så är det en fråga som blir mycket viktigare än mycket annat.
Om det verkligen rör sig om mänsklighetens överlevnad, om djurarter som utrotas och planetära gränser som överträds (till exempel biologisk mångfald, markanvändning och vattenresurser, användande av kemiska substanser och problemen med kväve och fosforanvändning) och som hotar livet på jorden som vi känner det.
Då behöver kyrkan och hela samhället göra nya prioriteringar, då handlar det om den enorma omställning som så många talar om. Inte minst FN, EU och Svenska kyrkans egen färdplan för klimatet.
Det är lite som det kända citatet av Tage Danielsson om freden:
“Freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den.”
Om vi är så illa ute behöver vi ta itu med det, annars finns det inget att ta itu med alls.
Hur ska vi då veta om vi befinner oss i en katastrofal situation där så mycket som möjligt behöver handla om klimatkrisen?
Frågan är om vi kan lita på experterna och forskarna, FNs klimatpanel IPCC? Kan vi lita på våra egna intryck när vi ser skyfall och översvämningar, extremt väder som rekord både i kyla och värme? Kan vi lita på en stor vetenskaplig konsensus, eller inte?
Flera av de forskare jag har studerat har sagt att det finns en hög grad av osäkerhet av vad klimatförändringarna kommer att leda till, det kan bli bättre men också mycket sämre, de gör prognoser och testar modeller. De gör kvalificerade och vetenskapligt underbyggda gissningar.
Kanske kommer vi inte längre än så, det mänskliga vetandet har sina gränser. En fråga kan då vara om vi är villiga att ta risken?
Två av de väntade effekterna handlar om livsmedelssäkerhet och människors hälsa, båda hotas av förändringarna, vid sidan av utrotning av djurarter och förstörd miljö.
Det finns mycket som är viktigt att göra i samhället och kyrkan, och i det här läget behöver vi göra flera saker samtidigt.
Möten och resor är viktiga när de är välmotiverade och noga planerade, men om vi nu låter klimatkrisen sjunka ner i prioriteringslistan då gör vi varken rätt saker eller gör saker på rätt sätt.
Jag bad en AI-assistent göra en bild av klimatkrisen, så här blev resultatet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar