Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.
Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.
Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig.
Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet.
Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.
Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten.
Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans.
Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.
Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?
En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid.
Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.
Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:
Du som går före oss ut i en trasig värld,
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)
 |
| Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar