Bärande lärande

 Just nu samlas vi anställda i Svenska kyrkan i Karlstads stift och Västerås stift i Karlstad för möte om lärandet i kyrkan. 

Mycket av det som är viktigt i livet behöver vi lära oss av andra människor. Till det hör livstolkning och förhållningssätt till varandra och skapelsen. 

Ett barn kan ha en grundläggande öppen hållning till andra och jag tänker att de flesta barn har en öppenhet för Gud. Tänk på barnets lek där allt är möjligt. 

När livet går vidare behöver vi goda pedagoger som lär oss den goda tron som gör oss fria att leva i tro, hopp och kärlek. En tro som öppnar för att tänka själv och som ger en grundtrygghet i tillvaron bär oss människor. Det är vad bärande lärande handlar om. Lärande som bär oss genom livet.

Vi behöver pedagoger som öppnar och inte stänger till livet för barnen.

En människa behöver också tänka etiskt, ta ansvar för hur hon lever sitt liv och vidga omsorgen. Vi har en stark överlevnadsinstinkt och de flesta vill allt gott för de närmaste, men värnandet om livet för människor långt borta och dem som är annorlunda än oss själva verkar vara något vi behöver lära oss. Det är lärande som skapar fred, lärande som bär.

På samma sätt som värnandet om hela planeten inte kommer naturligt för alla. Det är lärande som gör att vi tillsammans bär ansvaret för livet på vår hotade planet. Livsviktigt lärande, lärande som bär på hoppet om en framtid på jorden.

Om Bonhoeffer och tro och liv

 En person som har betytt mycket i kyrkans historia var Dietrich Bonhoeffer, en man som på vissa sätt bara blir mer aktuell med tiden.
Bonhoeffer var tysk teolog, präst, författare, lärare, kyrkoledare och på slutet livet blev han en konspiratör.
Han levde från 1906 till 1945 då han avrättades i ett koncentrationsläger bara några dagar före krigsslutet.
Han fick se nazismen i Tyskland växa fram och ta över landet och till slut föra in Tyskland i ett krig som aldrig kunde vinnas. Han fick se hur nazismens värderingar tog över landet. Dödshjälp mot människor med funktionsvariationer blev allt vanligare, alla som avvek på olika sätt från normerna där i sexuell läggning eller tillhörde minoriteter fängslades och många dödades. Antisemitism och rasism ledde fram till koncentrationslägren och förintelsen eller Shoa. 

Hur skulle kyrkan och de kristna reagera och leva sina liv i ett land som allt mer avlägsnade sig från humanistiska och kristna värderingar? Hur vill vi göra när det som nu händer hos oss?

Mitt i allt det här fanns Dietrich Bonhoeffer, och han vågade vara kritisk mot utvecklingen i landet. 

Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse om ett tänkande som fanns i kyrkorna och samhället som hade underlättat för nazisterna och nazismen att ta över Tyskland.
Det är tron på den billiga nåden. Mot detta sätter han den dyra nåden. 

Den billiga nåden är tron på att Gud älskar utan gräns och att syndernas förlåtelse finns för alla. Det låter bra men den är utan tankar på bättring eller förändring, det gör att allt kan fortsätta som det gör. Det är rättfärdiggörande av synden inte av syndaren, den kristne kan och bör leva som alla andra. 
Guds kärlek ses som bejakande men inte av oss själva utan av hur vi alla lever våra liv.
Tron på billig nåd gör att efterföljelse är onödigt, den billiga nåden säger att allt är ok och bra som det är och att vi inte behöver ändra något.
Den gör också att det inte finns tydliga alternativ till de rådande uppfattningarna som förs fram i media och debatt. Tron på den billiga nåden tömmer kyrkan på innehåll och människor, och tar ifrån kyrkan kraften att vara salt och ljus i världen. 

Den dyra nåden bejakar människan men inte våra sätt att leva, vi är älskade och kallas till att leva kärleksfulla liv, liv i fred men också värnande om medmänniskor, de utsatta och dem som har det svårt. Den dyra nåden är en kallelse att följa Jesus Kristus, att satsa livet och förlora det för att vinna Livet skriver Bonhoeffer. Den dyra nåden upprättar oss och kallar oss till ett liv tillsammans med Kristus, och där finns tydliga alternativ, där finns varje människas oändliga värde, givet av Gud. Där finns kärleksbud och öppenhet för olikheter.   

Bonhoeffer var pacifist och kämpade för fredliga lösningar, men något gjorde att han under de sista åren i sitt liv ändrade sig och tog ställning för dem som ville röja Hitler ur vägen för att hitta vägar till fred. Som pacifist var han mot allt slags dödande av människor, men han ändrade sig när det gällde tyrannmordet, där kunde han vara med.

Många har försökt att förstå vad det var som fick honom att ändra sig. Forskare har läst hans anteckningar och brev. Till slut kom en forskare fram till det enkla svaret, Bonhoeffer såg med egna ögon vad som skedde i landet, han hörde vittnesbörd från judiska vänner, han såg ledarkulten och hur nazismen tog över kyrkan.
Länge försökte han skriva och tala, han var med och bildade en alternativ kyrka som kallades Bekännelsekyrkan. Men det blev allt värre i landet, förtrycket och censuren hårdnade, själv blev Bonhoeffer belagd med förbud att undervisa innan han till slut fängslades.

Själva utvecklingen i landet fick honom att ändra sin ståndpunkt, kanske var det hans tankar om den dyra nåden som fanns med där.
Tro som utmanar till liv och handling.

Böcker om och av Bonhoeffer kan hittas bl.a. på Bokbörsen

(Mer i min blogg om Bonhoeffer här)

Jag ger ordet till Bonhoeffer själv  

Jesus var fredens människa

 Att reflektera över kyrkans roll i krig och fred gör att vi behöver gå till kyrkans ursprung, vi får gå till Jesus Kristus och se vad han sade och gjorde.

Vi får gå till bibelns evangelier i första hand, och där blir det tydligt att Jesus stod upp för fred och icke-våld på alla sätt. Han kallades Fredsfursten och änglasången vid hans födelse handlade om fred på jorden. Genom hela hans liv och död kan vi se en kärleksfull människa som vill fred, respekt, ömsesidighet och medmänsklighet. En människa som möter var och en där hon är och skapar nya livsmöjligheter.

Och som lever som han lär, ända in till slutet av hans jordeliv då han dör som han hade levt, med orden "Fader förlåt dem" om dem som dödar honom genom korsfästelsen. 

Det finns några berättelser som har gett en annan bild, kanske den tydligaste när Jesus driver ut dem som köper, säljer och växlar pengar ut ur templet.
Då tar han till våld, ja, men inte mot människor eller djur.
Han står upp mot det som hindrar människor att leva nära livskällan och mot dem som tvingar av människor deras pengar. När han drev ut dem sade han enligt Markus: "står det inte skrivet; Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Mark 11:17)

Jesus är fredlig och kärleksfull, men det innebär inte att han är passiv inför det som skadar människor och särskilt barnen och utsatta människor på alla sätt. Han för en kamp mot det som är ont och destruktivt, men aldrig med våldsmetoder. 

Det finns många hårda ord som Jesus säger i evangelierna, många av dem är skarpa och vassa varningar som vill skaka om oss till att leva mer kärleksfullt och generöst.
Ett av de hårdaste är om dem som förleder barn på olika sätt, för dem vore det bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup (Matt 18:6) Vi anar vilken kraft det finns i en sådan kärlek till varje litet barn, och vilken skarp varning mot den som förstör ett barns liv.

Jesus är den som kommer för att befria människor och inte döma dem, han upprättar människor, gör dem fria att leva alltmer sant och kärleksfullt. Ibland genom att få dem att se det de själva gör som är fel och ändra sig, men oftast genom att se allt det goda de bär inom sig som ska få komma fram, Guds gåvor som behövs i världen.

När Gud uppväcker Jesus från de döda ger han ett hopp som ingenting kan ta bort, liv är starkare än död, Gud segrar till slut och ska låta freden råda.

Guds rike är fredens rike där Shalom råder- den totala harmonin mellan Gud och människor, mellan människor inbördes och mellan människor och hela skapelsen, djur och natur. Harmoni till och med inom oss själva. 

En fredens människa var början på kyrkan, och mycket av det goda i vårt samhälle. 

Men hur kunde det bli så fel? Förföljelser och korståg, häxjakter och kättarbål, inkvisition och kolonialism?

fortsättning följer..

Jesusbild från Våmhus kyrka i Dalarna

Det är olikheterna som leder på fredens väg

 Något vi behöver för att kunna leva i fred är att acceptera att vi är olika varandra. 

Att leva tillsammans så olika som vi är utan att olikheterna leder till våld är vägen. Konflikter och olika åsikter dyker alltid upp och finns hela tiden så fort det finns flera än en människa på plats, men konflikter är till för att hanteras, det går att mötas om viljan finns och de behöver inte bli till olösliga situationer. 

Så kan vi tänka på individnivå, vi är olika och det är ok. Men i storpolitiken och i diktatorernas värld är det mycket svårare, eller är det så? 

De bilder som finns för kyrkan i nya testamentet är "en kropp med dess många olika delar", "ett hus med olika stenar" osv. Idealet för hur kyrkan ska fungera är just det som behövs för att människor ska kunna leva fredligt med varandra, så skulle kyrkan vara en plats för fred och öppenhet, respekt och värnande om varandra och dem som står utanför. KG Hammar har sagt att kyrkan ska vara en ö av fredskultur mitt i en värld av våldskultur. 

En teolog som heter Hauerwas skrivet mycket om att kyrkan ska vara ett alternativ, något som är annorlunda en gemenskap präglad av fred.
Anledningen till att kyrkan kan vara alternativet är något som präglar dem som är med, de vet att våldet och ondskan, katastrofen och döden inte får sista ordet. De vet att våldets kultur redan är besegrat när Jesus uppstod från de döda. Att vara kristen är att veta hur framtiden ser ut.

Och den liknar mer en kropp med alla dess delar där alla behövs och olikheterna värderas högt, långt mera än diktaturernas enfaldiga likriktning.

Det är så livets Gud vill ha det, skaparen som har skapat den enorma mångfalden och som är livsbejakande i varje ögonblick. Se på ängen här.   

Ha en fin helg!

 

Varför är vi så våldsamma? Varför är det krig?

 Det är dags att aktivera den här bloggen som varit vilande en tid. Det har varit en intressant sommar för mig, jag har nämligen satsat på att gå en kurs på Enskilda Högskolan i Stockholm. 

Som präst och teolog känner jag att jag ständigt behöver fylla på och hålla på med relevanta studier för att inte fastna i gamla hjulspår. Och Enskilda högskolan erbjuder aktuella kurser där det blir möjligt att fundera över aktuella händelser i relation till kyrka och tro. 

För två år sedan gick jag en kurs om Kyrka och teologi i pandemiernas tid och i år handlade sommarkursen om Kyrka i krig och fred.

Om du följer min blogg får du reda på mer om vad den handlade om. 

Frågorna om våld och icke-våld har följt kyrkan så länge den har funnits till, ungefär på samma sätt som våld och krig på olika sätt har följt mänskligheten så länge den har funnits till.

Det finns många olika tankar och teorier om varför våld ligger så nära till för oss människor, ändå vill vi alla leva i fred och kunna följa våra drömmar och det vi önskar och vill.
Trygghet ligger nära toppen av vad vi människor vill ha i våra liv, vid sidan av mat och kärlek. 

En av de böcker vi läste på kursen var Annika Spaldes "Ett annat rike" om ickevåldets väg i vår tid. Där lyfter hon fram forskares syn på frågan om våldet.
Hon menar att var och en av oss bär på aggressioner, vi kan bli arga, men att uttrycka vreden genom våld är något vi inte gör spontant utan något vi lär oss av samhället och kulturen vi lever i.

Någonstans långt tillbaka i historien, kanske cirka 3000 år före Kristus sker en förändring av de europeiska jordbrukssamhällena och makthavare började samla ihop arméer för att försvara sina egendomar.

Kanske angreps de av nomadfolk som hade en hierarkisk kultur och som levde på boskapsskötsel och var beväpnade. Murar började byggas runt städerna. Kanske var det så att före den tiden levde européerna i fred i samhällen där kvinnor hade hög status och partnerskap rådde. (en källa är boken Bägaren och Svärdet av Riane Eisler)

Om den här forskaren har rätt så kan vi lära oss fredens väg och kultur, vi kan lära barnen när de växer upp, och vi kan förändra sätten vi lever. Det är inte naturgivet eller givet av Gud att vi ska leva så här. Tvärtom, Guds bud vill skydda oss från varandra och är väldigt tydliga, du ska inte dräpa.

En annan teori om varför vår historia är så full av våld och krig kommer från historikern René Girard. Han menar att vi människor fungerar socialt så att vi härmar andra och vill ha det som andra har eller vill ha. Han menar att i och med att tillgångarna och allt som finns på jorden är begränsade uppstår konflikter och konkurrens om egendomar, makt men också en attraktiv partner och social prestige osv.

Men människan saknar den egenskap som djur har att sluta med våldet när motståndaren ger sig.
Våldet fortsätter och trappas upp. Och där fastnar människor i onda cirklar av rädsla, vrede och hämndbegär.
Vi behöver hitta vägar ut ur våldets spiral om vi ska kunna leva på den här jorden, om vi ska kunna leva i fred.

Människan är varken alltigenom god eller ond, utan vi bär i oss möjligheter att bygga upp, älska, vårda skapelsen, stödja och upprätta varandra, men vi kan också skada naturen, förtala, håna, krossa varandra. Det finns utrymme att välja även om vi inte kan förändra oss totalt. Det går att välja fredens väg.