Vad är det att vara människa? både-och och mer därtill

Är det inte så att ni i kyrkan har en väldigt mörk människosyn? sade den gamle mannen på serviceboendet till mig. Det är bara prat om synd och människans trälbundna vilja.

En kvinna menade att hon aldrig går i kyrkan för när man kommer dit så får man reda på att man är en stor syndare. Vi ska läsa med i en bön som säger "jag fattig syndig människa, i synd född och i alla mina livsdagar... (sedan kom hon inte ihåg mera av bönen)

Den bönen används inte här där jag arbetar, vi har aldrig haft den på någon gudstjänst jag har varit med på, men den finns i kyrkohandboken, med lite andra ord förstås idag.

Svaret på de här funderingarna är lite mer komplicerat än så, kyrkans människosyn går ut på att människan har olika förmågor, många olika möjligheter och risker. Vi kan öppna vår hand för att smeka eller lyfta upp den som har fallit, men vi kan också öppna vår hand för att slå, eller greppa om ett vapen för att skada och döda.

Människans öppenhet på gott och ont har bl.a. författaren Lars Ahlin skildrat när han skriver om att vi som människor kan beröra och beröras av varandra och livet. Både av gott och ont.
Jag hoppas skriva mer om honom en annan dag. Här en text om honom från Den kristna humanisten

Camilla Lif skriver bra den här veckan i Kyrkans tidning om en luthersk människosyn: Balansakten som gör oss mänskliga.

Hon tar sin utgångspunkt i det lilla ordet simul- samtidigt,  människan har olika sidor, vi är både-och samtidigt. Simul kommer från den latinska citatet ”Simul iustus et peccator” som Luther använde om oss människor– samtidigt rättfärdig och syndare. Vi är mångdimensionella och alla försök att dela in oss i goda eller onda är falska, vi är alla både och.

Vi människor har många sidor och de finns samtidigt inom oss, vi gör goda handlingar och onda handlingar, ibland handlingar som är både-och samtidigt. Var och en är blandad och samtidigt oöverskådlig, det som Tranströmer fångar fint i sina dikter.

Men något som Lif inte nämner i sin artikel är den lutherska tanken som befriar: vi är rättfärdiga inte av vår egen kraft utan av Guds nåd. Visst behöver vi arbeta på att stärka de goda sidorna inom oss, men inte för att bli älskade.

Guds nåd gör oss fria att veta att vi är accepterade redan före dess, och det befriar från mycket kramp och prestationsångest...