Det kanske inte är så dumt att ge sig tid till att smälta och reflektera över påskens händelser i tystnad och eftertänksamhet.
I teologiernas och kyrkornas värld har det tänkts och skrivits och formulerats mycket kring vad påsken innebär för oss som lever efter den första påsken.
Men det är som att orden inte räcker till. Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn. Orden blir tunna och fattiga. Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.
Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda tolkas uttryckligen som en händelse som direkt påverkar oss själva. "Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty liksom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" skriver Paulus (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)
I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom Adam - som ville sätta sig själv i Guds ställe -som det berättas i 1a Moseboken, mer som en oundviklig konsekvens av handlandet än ett straff. I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet blir konsekvensen av att människan gör sig till Gud att döden får makten över oss. Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
I påskberättelsen gör Gud sig till människa och övervinner dödens makt. Fortfarande finns ondska och död omkring oss, men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv. Dödens verkliga makt är bruten genom en människa som levde helt och hållet kärleksfullt. Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss. Att det finns ett evighetsliv. Att vi som är förgänglíga får kläs i oförgänglighet, som också Paulus skriver.
Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag som i år är den 25 maj. Det är en tid för reflektion över vad det betyder för oss.
Men också en tid för fest och glädje när vi steg för steg inser vad det verkligen kan betyda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar