100 dagar med den lejde herden?

I dagarna firades Donald Trumps första 100 dagar som president. Det fyllde medierna med långa rapporter och debatter på radio och tv och tidningarn.

Idag firas den gode herdens söndag i våra kyrkor.
I en av texterna skiljer Jesus på den lejde herden och den gode herden. Att vara lejd är att inte bry sig om fåren på riktigt, om vargen kommer flyr den lejde herden och överger dem han skulle skydda. Den gode herden stannar och kämpar och är villig att offra sig för fåren. Det är också så att fåren känner igen den riktiga herdens röst, den kan de följa medan de springer ifrån främligen som de inte litar på eller känner igen rösten hos.
Herden känner också igen var och en av fåren, det finns ett engagemang för var och en av dem. Så starkt att herden kan lämna de 99 fåren för att leta upp det hundrade fåret som har kommit vilse.

Bilden av herden för en ledare är uråldrig och går tillbaka på texter i gamla testamentet där ledaren över alla ledare liknas vid en herde. Nämligen Gud själv. "Herren är min herde, ingenting ska fattas mig" står det i 23 psalmen i psaltaren.

Samtidigt ger herdebilden ett raster eller ett korrektiv att bedöma ledare utifrån. Varje gång en ledare eller politiker skaffar sig fördelar på andras bekostnad, får bostäder och rikedomar, det kan vara enorma ekonomiska utbetalningar som fallskärmsavtal eller pensioner, då ekar orden om den lejda herden någonstans i bakgrunden.
Han eller hon var inte verkligt intresserad av att göra gott för dem hen skulle tjäna utan det handlade om egen vinning istället.
Det handlar om själva motivationen för ledarskapet.

Hur är det då med presidenten som har gjort sina 100 första dagar?
Tiden får förstås visa vilken typ av ledare han var, men tecknen är illavarslande.
Så mycket prat och så lite sanning har kommit från Trump   

DN skriver om Trumps märkliga verklighetsuppfattning och / eller lögner och Huffingtom Post från USA skriver om de svikna löftena att bevara tryggheten för det amerikanska folket.
Mycket i Trumps retorik lutar åt den lejde herdens hållning, det handlar om att skaffa sig själv ära och vinning och mindre om att tjäna folket.

att leva efter påsk - att leva med hoppets kraft

Det har varit mycket jobb ett tag och bloggen har vilat sig några dagar sedan påsk.

Det kanske inte är så dumt att ge sig tid till att smälta och reflektera över påskens händelser i tystnad och eftertänksamhet.

I teologiernas och kyrkornas värld har det tänkts och skrivits och formulerats mycket kring vad påsken innebär för oss som lever efter den första påsken.
Men det är som att orden inte räcker till. Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn. Orden blir tunna och fattiga. Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda tolkas uttryckligen som en händelse som direkt påverkar oss själva. "Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty liksom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" skriver Paulus (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom Adam - som ville sätta sig själv i Guds ställe -som det berättas i 1a Moseboken, mer som en oundviklig konsekvens av handlandet än ett straff. I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet blir konsekvensen av att människan gör sig till Gud att döden får makten över oss. Vi har inte kraft att själva stå emot döden.

I påskberättelsen gör Gud sig till människa och övervinner dödens makt. Fortfarande finns ondska och död omkring oss, men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv. Dödens verkliga makt är bruten genom en människa som levde helt och hållet kärleksfullt. Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss. Att det finns ett evighetsliv. Att vi som är förgänglíga får kläs i oförgänglighet, som också Paulus skriver.

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag som i år är den 25 maj. Det är en tid för reflektion över vad det betyder för oss.

Men också en tid för fest och glädje när vi steg för steg inser vad det verkligen kan betyda

En överraskning och ett mysterium - livets seger och de tysta kvinnorna

I år läser vi Markusevangeliets berättelse om Jesus sista dagar. (vi läser olika evangelier varje år).
Markus skriver kortfattat och snabbt, det är en kondenserad och kraftfull berättelse om Jesus och hans liv, hans lidande, död och uppståndelse. På 16 korta kapitel berättar han och han använder inte mer än cirka 20 sidor för att berätta de livsavgörande och inspirerande händelserna.

När vi kommer till slutet, till påskdagens berättelse är det tydligt hur totalt överraskande händelserna är. Vem hade anat att graven skulle vara tom? Den unge mannen, som ofta identifieras med en ängel, kommer med budskapet "Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här: se här är platsen där han blev lagd."
Sedan ber han dem berätta för sina vänner och ber dem att ge sig iväg till Galiléen, där de ska få se honom, den uppståndne Jesus.

Men det finns ett mysterium i det sista kapitlet. Se här själv i det 16e kapitlet 
 Kvinnorna lämnar graven, springer därifrån rädda och utom sig. "Och de sade ingenting till någon, för de var rädda."

Där slutar texten från Markus. Sedan kommer ett tillägg från vers 9 som någon annan har skrivit. Man kan se en liten klammer i texten, tillägget kom in mycket tidigt och är en sammanfattning av de övriga evangeliernas berättelser om uppståndelsen.

Forskare grubblar över vad som har hänt. Några menar att den sista delen av boken helt enkelt har försvunnit eller att något hände med författaren så att han inte skrev färdigt sin bok. Några menar att eftersom Markus evangelium är det äldsta så kan vi hitta hans berättelser om mötena med den uppståndne i de övriga evangelierna.

En spännande teori säger att slutet är precis som Markus ville. Boken skulle sluta med de rädda kvinnorna som inte sade något till någon. Och det slutet skulle vara en utmaning till oss, till läsarna att reagera. Vi skulle känna att den här berättelsen måste berättas, och veta att vi måste ta ansvar för det.

Läsarna, vi själva, är de enda som har följt Jesus hela vägen, genom frestelser och under, på vandringarna genom Galiléen, i möten med människor. Vi har hört hans ord i liknelser och berättelser. Vi är de som har varit med i Getsemane och vid korset ända till slutet, vi har hört om den tomma graven. Och nu ställs vi inför ett val.
Berättelsen drar in oss själva och gör oss till vittnen.

Frågan är, vad gör du nu? 

( I bibeln.se finns den här Noten till Mark kap 16 vers 8

för de var rädda Med des­sa ord slu­tar evan­ge­li­et i dess älds­ta be­va­ra­de form. Det kan in­te avgöras om Mar­kus av­sikt­ligt har slu­tat så kort­hug­get el­ler om en ur­sprung­lig av­slut­ning gått förlo­rad. V. 9-20 är ett se­na­re tillägg, som sak­nas i de bästa hand­skrif­ter­na. Av­snit­tet har en an­nan stil än evan­ge­li­et och utgör en sam­man­fatt­ning av styc­ken i de and­ra evan­ge­li­er­na och i Apg.)

Påskaftonstystnad och ett besök i dödsriket

 Jesus framställs i Markusevangeliet som en man som har full koll. Han vet i förväg vad som ska ske, och han går rakt in i det medvetet. Han är inget offer.

Bibelforskaren M Eugenie Boring skriver: "Mark is showing the reader once again that the events of the passion do not take him (Jesus) by surprise. He is in control and goes willingly and resolutely to meet his suffering and death in full awareness of what lies ahead." (s. 388 i Mark, A Commentary)

Om Boring har rätt så beskriver Markusevangeliet en människa som vet vad han ger sig in i, frivilligt och avsiktligt går han vägen som ledde till korset och döden. Han kunde ha kommit undan.
Han kunde ha tagit tillbaka det han sagt eller flytt till Galiléen eller upp i bergen där ingen kunde hitta honom. Men han går framåt, modigt, rakt in i det som väntar.

Vad innebär det här för våra tankar om Långfredagen och lidandet på korset? Vad betyder det för tankarna kring Jesu död som en försoningsdöd och en seger över ondskans makter?

Idag på påskafton lever kristna i väntan, Gud är död och vad ska hända nu? Tomhet och tystnad råder i kyrkor just nu.

Det finns en övertygelse om att när Jesus dog på korset gick han ned i dödsriket och mötte alla döda. Några korta bibelord handlar om det och olika kyrkofäder har tänkt kring det.

Psalmförfattaren NFS Grundtvig skrev en uppskattad psalm som i svensk översättning heter: "I kväll blev det bultat på dödsrikets port". Kristus slår in porten och går in i dödsriket, han besegrar ondskans makter och sedan ser han och möter de döda. Han befriar dem från sina bojor och kedjor och tar dem med sig ut därifrån. Ut till friheten i Guds tillvaro som brukar kallas himmelriket. Han har besegrat döden.

Det är lite av samma bild av Kristus vi möter där, den handlingskraftige hjälten som har makt och kraft att besegra det onda. Kanske borde vi återvinna den bilden tillsammans med andra bilder av Jesus Kristus. Han som inga ord och föreställningar kan fånga in.
Inte ens en grav förseglad med en stor sten.

 Joakim Skovgaard målade bilden

skärtorsdag i terrorismens tid

Vi lever i skuggan av terrordåd i Sverige och i världen.

Finns det något sätt att våga leva trots hoten som kan drabba oss när som helst.
I Stockholm har vi sett svaret: Tillsammans!

Idag firar vi skärtorsdagen.
Jesus instiftar en måltid. "Gör det här till minne av mig."

Han instiftar inte en ny teori eller ideologi, teologerna kom senare
Han instiftar inte en ny religion, det gjorde andra
Han instiftar inte en ny kyrka, det var efterföljarnas jobb

Han visar på ett nytt sätt att leva.
Han skapade en mötesplats där vi får möta Gud själv och ta emot vad Gud vill ge till oss.
Och en mötesplats mellan oss som vill vara där.

Måltiden visar vad han menade.

Den viktigaste upprepade handlingen vi ska göra tillsammans till minne av Jesus är alltså en måltid där ingen stängs ute och där alla får lika mycket.
Det säger mycket om hur Gud vill att vi ska leva tillsammans på jorden.
Det är det delade brödets livsstil som Gud vill se bland människor på jorden.

Och det är den livsstilen som behövs för att vi ska kunna överleva på vår ojämlika planet.
Det är den livsstilen som förebygger många terrorhandlingar.

Att dela bröd och liv, dela glädje och sorg,
dela de sköna fina dagarna och tyngdens mörker som nästan krossar oss mot marken.
Delandet gör oss till människor för varandra och inte ting eller fiender.
Delandet gör att vi inkluderas istället för att stötas ut och bli ensamma och desperata.

Gud vill att vi ska dela liv med varandra och det påminns vi om vid varje måltid och varje nattvardsgudstjänst i kyrkan.

Alla som vill är välkomna till kyrkan och nattvardsbordet, det är det enda som behövs.
Viljan att vara med, inget annat. Det är en av de få platserna där inga krav finns, inga villkor eller förbehåll.

Just därför visar den måltiden på vem Gud är. Den öppna varma kärleksfamnen.

Nattvard firas vid kontraktskonfirmanddagen 2015

en skola fri från religiös påverkan... intressant!

Svensk skola ska vara fri från religiös påverkan... säger en socialdemokratisk politiker på sena rapport. Det ska bli intressant att se vilken definitionen av religion som de kommer att använda. 

En av de första sakerna man får lära sig i ett religionsvetenskapligt studium vid universitetet är att det är mycket svårt att definiera religion och att dra upp gränserna för vad som är en religion och vad som inte är det.
Vi kan tycka att det är enkelt, vi som lever i en kristen-judisk kultur, men det finns en stor mångfald av religioner med eller utan gud/gudar, med eller utan etiska regler, med eller utan uppdelning av människor i vi och dem och så vidare.

En av mina facebookvänner skrev apropå debatten så här "Att förbjuda religiösa friskolor borde bli kännbart för alla friskolor som tillber och förtröstar sig på mammon!?" 
Att förtrösta sig på mammon är att driva en verksamhet med målet att (enbart) få ekonomisk vinst eller öka profiten med andra ord.
Kommer dyrkan av mammon att räknas med i den religiösa påverkan som skolan ska vara fri från? - dvs jagande efter vinst?

Om skolan ska vara fri från religiös påverkan så borde detta rimligtvis innefatta negativ religiös påverkan - dvs försök att sprida ateism eller att på andra sätt förringa eller framställa religion som något passé.

Luther menade att det som vi i verkligheten väntar allt gott ifrån och sätter vår lit till - det är vår Gud. Eller som citatet i bilden här nedanför.
Om vi tänker att pengar är lösningen på alla problem så har pengarna blivit en avgud, en form av tro eller religion om man vill. Eller om våld blir den enda lösningen - både för militanta terrorister och för dem som vill försvara status quo, då är det en avgud som ersätter den riktiga, levande Gud.

Hur är det med moderna former av religionsliknande livshållningar som konsumism - att konsumera ger mening i livet, scientism - tro på vetenskap som livsmening eller utilitarism - tron att lyckan är det yttersta livsmålet som står över alla andra. Ska de räknas med till religionerna som inte får plats i skolan?

Måste det vara en världsreligion eller går det bra med mindre gruppers tro?
Och hur är det med politiska eller pedagogiska världsåskådningar som inte är vetenskapligt bevisade? De som också innehåller ett mått av förlitande eller tro?

Det ska bli intressant att höra fortsättningen

Skapa din egen religion... om vår syn på tro och dess värde

Jag hörde häromdagen om en gymnasielärare i religion som lät eleverna hitta på sin egen religion. Först hade de gått igenom några av världsreligionerna och uppgiften gällde att skapa den egna religionen, den skulle innehålla budord, troslära, gudstjänst/rit ungefär. Jag tänkte då att det kanske var en intressant pedagogisk idé men det kändes inte riktigt bra...

Sedan igår stod radion på, det var ett par timmar före det misstänkta terrordådet och det handlade om att lära ut filosofi till barn, bland annat handlade det om att samtala om livsfrågor. Och då dök samma idé upp igen. Att barnen skulle skapa en egen religion med svar på livsfrågorna med mera.

Min gamle biskop Ytterberg brukade tala om att vi svenskar har en smörgåsbordsinställning till vår tro, vi plockar ut de bitar av olika religioner, andliga rörelser, new age tillsammans med lite hälsotänkande, horoskop mer mera och utifrån vad vi gillade skapade vi vår egen religion. Ofta ogenomtänkt och utan tanke på att trons innehåll skulle hänga ihop logiskt eller vara rimlig.

Men i mina exempel har vi kommit längre än så. 

Vilken bild av religion finns hos lärare och radiopratare när man utan att tveka kan tala om att hitta på en egen? Att de är helt och hållet skapade av människor? Att vi kan göra vad vi vill med dem?

Om det är en sån syn på religionerna som lärs ut i skolor av olika slag blir det kanske mer förståeligt att barn inte förstår och inte kan ta till sig religionernas värdefulla bidrag till livstolkning, etiska förhållningssätt och meningsgivande relationer.

Vad händer med alla dessa perspektiv? Något påhittat kan aldrig ge mening, utmana oss till att leva mer gott och hjälpa oss att utveckla sina liv. Det påhittade är mer som en mjuk dunkudde att sova vidare på medan man tänker att allt är bra som det är.

(jag känner till diskussionen om socialkonstruktivism och konstruktivism och jag återkommer till det en annan dag)

Några tankar kring debatten om sk religiösa friskolor...

Debatten pågår om s.k. religiösa friskolor idag.

Jag tänker att det finns något orimligt i hela samtalet. "religiösa" friskolor är ju minst lika olika varandra som olika politiska eller olika pedagogiska inriktningar.

De kan inte dras över en kam, vissa värnar om demokrati och människovärde och tillför mycket till samhället medan anrda är mer dogmatiska eller driver en linje att könsrollerna är olika och ska komplettera varandra, eller att religionens regler alltid går före samhällets regler.

Det är möjligt att det inte är bra med religiösa friskolor, det är också möjligt att det inte är bra med friskolor alls. Men det beror ju på vad som är målen.

Om det är förståelse mellan alla invånare i landet borde alla gå i samma skola. Men det verkar vara en modell som är helt passé?

Den som hävdar att barn ska slippa påverkan som rör religion under hela skoldagen, behöver motivera varför gränsen dras vid religion och inte vid andra livstolkningar, politiska hållningar eller pedagogiska förhållningssätt som verkligen ofta har överbyggnader med människosyn och tolkning av tillvaron.

Samtidigt har det nyligen kommit undersökningar som visar att religionsundervisningen i skolan är allt annat än neutral och värderingsfri, en rapport som Skolverket citerar menar att den är stereotyp och att religiösa kan framställas som mindre intelligenta eller psykiskt sjuka. 

Kanske skulle skolor som framställer religion som sämre teorier istället för livstolkningar som ger livet mening inte få undervisa i religion?
Kanske skulle skolan sluta med religionsundervisning helt och hållet och lämna över det till dem som vet vad det handlar om?

Nackdelen är att många kanske inte får någon religionsundervisning alls, eller bara får den från ett håll, en kyrka, en moské eller synagoga osv.
Men är det sämre än att få alla religioner presenterade av någon som skapar fördomar och skapar allt mindre förståelse för alla som vill vara troende på olika sätt?
Vi behöver istället hitta sätt att leva tillsammans fredligt i samma samhälle med alla våra olika hållningar och värderingar.

En tanke kunde vara att religiösa friskolor förbjöds och samtidigt all religionsundervisning togs över av kyrkor och samfund och religioner. Kanske inte en idé som går hem, eller hur?
(ja jag överdriver lite här)
 
Det finns en stor naivitet och okunnighet bland vissa svenska politiker vad gäller religion och livsåskådning. Som att förbud mot religiösa friskolor skulle leda till att barn får en mera nyanserad och neutral presentation av religionerna. Särskilt när religionsundervisningen ser ut som den gör i dagens skola. Att lämna över till media eller internets uppsjö av blandad information och desinformation är inte en bättre lösning. Frånvaron av medvetenhet om livsåskådning leder fel.

Det är bättre att lära sig en tradition på djupet, sedan kan förståelse av andra och deras synsätt bli bättre, ungefär som att det är den som kan sitt språk ordentligt som har lättare att lära sig andra främmande språk.
 Diskussion om konfessionell religionsundervisning eller "neutral" religionsundervisning pågår för övrigt även internationellt: http://www.crs.uu.se/aktuellt-religion-och-samh%C3%A4lle/?tarContentId=293768

Vad är det att vara människa? både-och och mer därtill

Är det inte så att ni i kyrkan har en väldigt mörk människosyn? sade den gamle mannen på serviceboendet till mig. Det är bara prat om synd och människans trälbundna vilja.

En kvinna menade att hon aldrig går i kyrkan för när man kommer dit så får man reda på att man är en stor syndare. Vi ska läsa med i en bön som säger "jag fattig syndig människa, i synd född och i alla mina livsdagar... (sedan kom hon inte ihåg mera av bönen)

Den bönen används inte här där jag arbetar, vi har aldrig haft den på någon gudstjänst jag har varit med på, men den finns i kyrkohandboken, med lite andra ord förstås idag.

Svaret på de här funderingarna är lite mer komplicerat än så, kyrkans människosyn går ut på att människan har olika förmågor, många olika möjligheter och risker. Vi kan öppna vår hand för att smeka eller lyfta upp den som har fallit, men vi kan också öppna vår hand för att slå, eller greppa om ett vapen för att skada och döda.

Människans öppenhet på gott och ont har bl.a. författaren Lars Ahlin skildrat när han skriver om att vi som människor kan beröra och beröras av varandra och livet. Både av gott och ont.
Jag hoppas skriva mer om honom en annan dag. Här en text om honom från Den kristna humanisten

Camilla Lif skriver bra den här veckan i Kyrkans tidning om en luthersk människosyn: Balansakten som gör oss mänskliga.

Hon tar sin utgångspunkt i det lilla ordet simul- samtidigt,  människan har olika sidor, vi är både-och samtidigt. Simul kommer från den latinska citatet ”Simul iustus et peccator” som Luther använde om oss människor– samtidigt rättfärdig och syndare. Vi är mångdimensionella och alla försök att dela in oss i goda eller onda är falska, vi är alla både och.

Vi människor har många sidor och de finns samtidigt inom oss, vi gör goda handlingar och onda handlingar, ibland handlingar som är både-och samtidigt. Var och en är blandad och samtidigt oöverskådlig, det som Tranströmer fångar fint i sina dikter.

Men något som Lif inte nämner i sin artikel är den lutherska tanken som befriar: vi är rättfärdiga inte av vår egen kraft utan av Guds nåd. Visst behöver vi arbeta på att stärka de goda sidorna inom oss, men inte för att bli älskade.

Guds nåd gör oss fria att veta att vi är accepterade redan före dess, och det befriar från mycket kramp och prestationsångest...

Dagens bok: Dagboken med kyrkoalmanacka 2016-2017

Dagens bok: Dagboken med kyrkoalmanacka 2016-2017.

Varje år kommer den här dagboken ut och den sprids i stora upplagor i kyrkor och till präster och kyrkvärdar.

Tidsmässigt följer den kyrkoåret och den sträcker sig från 1 advent 2016 till domssöndagen 2017.
Den innehåller några kommentarer och böner för varje söndag och tips och råd för söndagens gudstjänster, en liten psalmvalslista för varje söndag finns också med.

Luther-rosen

Just i år har boken försetts med en rad artiklar kring Luther och reformationen. Det är en bra spridning av författare och forskare som skriver relativt kortfattade, lättlästa och informativa texter om olika aspekter och delar av reformationen och Martin Luther själv.

Per Harling skriver om musikern och psalmförfattaren Luther. Att gemensamt sjunga psalmer är något unikt för en luthersk kyrka till skillnad mot t.ex den ortodoxa där all musik framförs av präst eller kantor.
Peter Strömmer skriver om människan Luther och Mikael Mogren om reformationstidens konst.
Kristin Molander, Elisabet Gerle, Claes-Bertil Ytterberg, Margareta Brandby Cöster och Carl-Axel Aurelius m fl skriver intressant och kunskapsrikt.

Boken innehåller även studieplan.

Titta på Dagboken här

 

Världens fest på gång - 2-4 juni i Västerås

Idag var det samling för funktionärerna för sommarens Världens fest i Västerås.
Det kommer att bli en stor samling i Västerås 2-4 juni 2017

Hela Svenska kyrkan och alla som är intresserade av internationellt arbete är välkomna och alla andra också förstås. Det blir internationella gäster från en rad olika länder, bl.a. bröder från klostret Taizé i Frankrike, från Palestina, Tanzania, Mocanbique, England och många fler.

Läs här om det spännande programmet!

En nyhet är att man inte behöver anmäla sig utan det är bara att dyka upp, och alla programpunkter är gratis. Bara ungdomar som vill bo på golv i en av stadens skolor och äta där behöver anmäla sig för att få plats.

Kyrkan är världsvid, kristna runt vår jord hör samman och det är självklart att vi behöver ha kontakt med varandra. Vi behöver stötta varandra och hjälpas åt att hitta bra sätt att vara kyrka i vår tid runt hela vårt klot.

Och vi behöver hjälpas åt för att hitta sätt att minska lidandet och ondskan bland alla människor på planeten. Som Antje Jackelén har sagt - vi hjälper vår nästa, inte för att de är kristna eller tillhör någon särskild grupp, utan för att vi är kristna.

Vi är alla människor, och det räcker för att vi ska angå varandra och ha ansvar för att livet ska bli så mänskligt och gott som möjligt för alla. Men vi klarar det inte själva, vi behöver Guds hjälp och varandra för att göra det.
Och dig!