tisdag 26 juni 2018

Att skilja barn från sina föräldrar, tillåt familjeåterförening!

Är inte det något av det allra värsta?

Att inte låta barn få vara med sina föräldrar där de känner trygghet och vet att det finns någon som ger allt de kan för dem.

Föräldrakärlek till sina barn är bland de starkaste band som finns mellan människor. De flesta vuxna människor känner också att barn måste värnas om, skyddas, hjälpas. De får bara inte utsättas för risker i onödan och inte lämnas ensamma.

Det är inte en slump att det värsta brott som finns, i våra svenska ögon, är pedofili, inte heller att pedofiler är de mest föraktade och hatade av alla. Dem som gör barn illa är inte värda vår omtanke tycker många.

Barn måste helt enkelt skyddas och får inte utnyttjas eller behandlas hur som helst.
Barnarbete där barn tvingas arbeta i industrier eller produktion för att varor ska bli så billiga som möjligt är en skamfläck i vår tid. Det är en stor och viktig anledning till att jag har valt att jobba för Fairtrade där vi är garanterade att barn inte utnyttjas.
Också i bibeln finns ord som värnar om barnen och lyfter fram vårt ansvar för barnens bästa. För dem som förleder barn vore det bättre att sänkas i havet. (se Matt 18)

För en vecka sedan skrevs det mycket om hur barn skiljdes från sin föräldrar vid gränsen mellan Mexico och USA. De amerikanska myndigheterna placerade barn i läger, bilder och filmer visades som fick många att bli rasande. USA fick skämmas över sin behandling av barn.

Men något som inte oftas talas om är att våra egna lagar i Sverige just nu hindrar familjer från att återförenas och att leva tillsammans, de ligger skrämmande nära det som sker i USA. 
Det är en skam där men också här att behandla barn så illa.

Vad skulle behövas? Jo en förändring av den tillfälliga migrationslagen som gör det möjligt för familjeåterförening för alla nyanlända i vårt land, även de ensamkommande barnen och dem som fått tillfälliga uppehållstillstånd.

Om vi inte låter familjer förenas kommer aldrig integration att fungera, då kommer många nyanlända alltid ha sitt hjärta någon annanstans än här, och framför allt behandlar vi då barn illa i vårt land.

Vi respekterar inte de mänskliga rättigheterna och låter Barnkonventionen bara bli tomma ord hur mycket vi än gör den till svensk lag.

Ska vi verkligen ha det så i vårt Sverige?


Läs om de stränga reglerna för Familjeåterförening här på migrationsverkets hemsida

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar informerar om
skyddsstatus och familjeåterförening.

Maria med Jesusbarnet, från Västra Skedvi kyrka

Att se naturen och våra liv som skapelse, en tro som befriar

Midsommarhelgen är förbi, och i kyrkan har vi talat skapelsen.

Att se jorden och våra liv och hela universum som en skapelse gör stor skillnad. Det handlar om tron att det finns en ”Varats grund”, dvs en kraft som bär allt och som är orsaken till att allt som finns också finns till. Och den kraften kallar vi Gud. Eller som bibeln uttrycker sig: allt är ”Herrens verk”.

Skapelsetro ska inte blandas ihop med kreationism eller förenklad bokstavstro som ofta hamnar i förnekelse av förnuftet och vetenskapens resultat.

Skapelsetro kan mycket väl kombineras med att vi accepterar naturvetenskapen och dess beskrivningar av universums tillkomst eller jordens tillkomst och livet här på vår vackra och sköna planet.

Skapelsetro ligger framförallt på ett annat plan, nämligen som en grundläggande inställning till livet. En speciell attityd till tillvaron, naturen och våra egna liv.

Nämligen att se livet och jorden som en gåva som vi får förtroendet att vara i och leva på under en tid. Jorden är inte vår egen utan den tillhör Skaparen, vi får leva på den och njuta av den, vi får bruka jorden och vårda den så att de som kommer efter oss också kan leva här. Vi har den till låns under vår stund på jorden.

Själva livet är inte heller vårt eget, kan vi tänka så?
Det vill bibeln visa oss. Också livet är något vi får vara med om en tid, njuta av och brottas med. En gåva till oss att vårda och göra det bästa vi kan med. En gåva och ett lån som vi har en tid och sedan inte har längre.

Kanske vill vi alla ta till vara på livet så gott vi kan, inte för att någon annan lägger förbud eller moralism på oss utan för att vi själva önskar och hoppas göra det bästa av gåvan livet.
Och vad är då ”det bästa”? Det är inte någon livsförnekande eller glädjedödande tristess av duktighet som Skaparen har skapat oss till, utan det är till glädje, till kärlek och tro och hopp. Det vore ju självmotsägande, Gud vill liv och mera liv, och därför lever vi här på jorden. För vår egen skull och för våra medmänniskor och hela skapelsen.

Att leva fria som den vi är skapade till att vara, allt det som vi genom vår innersta längtan känner igen som vårt verkliga jag. Det är Guds mening med oss. Skapelsetro handlar om det. Om mening mer än beskrivning.

Det är också ett slags bekymmerslöshetens liv som Gud vill befria oss till ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen...” säger Jesus enligt Matteusevangeliets 6e kap.

Mycket hindrar oss från att leva så, både vad gäller friheten och bekymmerlösheten, det kan vara omgivningen eller våra egna hinder, måsten och krav som vi låter styra oss.

Men det är inte Guds vilja med oss. ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” som evangelisten Johannes skriver.

Inte en hindrande eller förminskande Gud utan en befriande och livsbejakande Gud, det är vad tron på Gud som skaparen handlar om!

måndag 11 juni 2018

Lagbrott inom sjukvården, behandlingsbegränsning och en härskarteknik

Jag sitter och skriver om den tredje härskartekniken på Berit Ås lista, den som är att undanhålla information, när nyheten om "behandlingsbegränsning" i vården kommer ut.
Läs eller lyssna här på Sveriges radio.

Det handlar om att den svenska sjukvården beslutar att begränsa vården av svårt sjuka personer utan att ta kontakt med de sjuka personerna själva eller deras anhöriga.
Och på SVT skrivs det om slarv och godtycklighet i besluten.

Det är ingen nyhet att det inom vården sker att svårt sjuka personer, dem som bedöms vara i livets slutskede utan återvändo inte får viss behandling som antas bara skulle förlänga lidandet. Man sätter alltså inte in livsförlängande åtgärder. Det är ett slags passiv dödshjälp som är accepterat och vanligt förekommande om media har rätt.

På radions P1 talades det om hjärt- och lungräddning som ett exempel, om patienten är i ett alltför dåligt skick sätts den inte in.

Jag har själv stött på situationer när personer som bedöms vara döende inte längre får näring och vätska. Ibland har också starka smärtstillande medel satts in. Det ses som ett sätt att förkorta lidande.
Sådant pågår.
Och kanske är det förståeligt i vissa delar. Om det är så att vården enbart förlänger lidande kan jag förstå att den avslutas, men att sluta ge personer näring och vatten? Rent ut sagt att låta en människa dö av vätskebrist eller näringsbrist, törsta eller svälta ihjäl? Är det ok i den svenska sjukvården?

Det som kommer fram idag är alltså att detta sätt att handla görs utan att tala med patienten själv eller hennes anhöriga. Det har till och med sagts från vissa läkare att patienter inte skulle få reda på att det är beslutat om behandlingsbegränsning för dem själva. Mycket upprörande!

I radions reportage sägs det att detta är mot alla riktlinjer och till och med ett lagbrott. Läkare är skyldiga att samråda med patienter om de vill ta sådana beslut, eller om det inte är möjligt att  tala med patienten ska det ske med anhöriga.

Undanhållande av information är den tredje i raden av Berit Ås härskartekniker.

En härskarteknik handlar om att bestämma över en annan människa på ett orimligt sätt, att förminska henne, att inte låta henne bestämma själv.
Jag har sällan sett ett värre exempel än dagens nyhet om besluten om behandlingsbegränsningar.

Den här härskartekniken är dessutom mycket negativ på flera andra sätt.

I arbetslivet kan det vara förödande för samarbete och för att hela organisationen ska kunna utvecklas och röra sig framåt när att vissa ställs utanför. Det blir en sämre utveckling för hela företaget om inte alla är med så mycket som möjligt och ger det de kan när de inte inkluderas och får informationen som behövs.

Att vissa kunskaper eller information inte delas eller tas in kan vara rent livsfarligt när det gäller tekniska system. Kunskaper måste finnas när det gäller livsmedel eller livsfara på grund av el och vatten och mycket annat.

Det är en härskarteknik att undanhålla information på det sättet att det hindrar vissa personer från att vara med, ibland sker det medvetet för att förminska eller trycka ner vissa personer.  Vissa förminskas och görs maktlösa genom att inte veta så att andra kan härska eller ha mera makt. Alltså en klassisk härskarteknik.

De som inte har informationen får svårare att reagera/påverka, eller har inte möjlighet att förbereda sig tillräckligt. Vilket skapar maktobalans.

Hur kan undanhållande av information motverkas? På arbetsplatser är det ledningens ansvar men alla kan bidra och se till att information delas. I sjukvården kan det vara att föreskrifter och lagar följs och att vården får mera resurser så att inte stress leder till att man inte tar sig tid.
Det är fråga om kommunikation som behöver fungera om inte människor ska råka illa ut och arbetsplaster fungera sämre än nödvändigt.Ibland att skjuta på beslut så att alla får möjlighet att sätta sig in i frågor och olika möjligheter.

Den här härskartekniken är svår att komma åt, det kan bara göras med samarbete och en ökad kommunikation på alla områden.


Länkar:
En artikel ur Läkartidningen om Begränsad behandling


tisdag 5 juni 2018

Dopet, ett motgift till härskartekniker, och mer än så

I kyrkan har vi just firat dopets söndag, en riktig festdag faktiskt.
En dag att fira!

Väldigt många barn i Sverige döps fortfarande. Det är lite olika i olika delar av landet, på vissa håll är det inte så många, kanske en tredjedel av alla födda och på andra håll 100 %.

Det är faktiskt väldigt många, även om det så klart har sjunkit sedan Svenska kyrkan var en statskyrka före år 2000.

Anledningarna är många och olika till att så många väljer att döpa sina barn eller sig själva.

Jag tänker att det på djupet kan ha att göra med två viktiga saker.
Dopet är en helig handling där en människa verkligen blir sedd och där hon också respekteras och tas på allvar.
Ja precis motsatsen mot härskarteknikerna jag har skrivit om de senaste dagarna. Dopet är som ett motgift mot härskarteknikerna som är att osynliggöra, förlöjliga och förminska.

Du vet väl om att du är värdefull - sjunger vi vid nästan alla dop nu för tiden, och det är ingen slump.
Vid dopet ser vi varandra, vi alla ser barnet eller dig som väljer att döpas, och Gud ser med en varm och kärleksfull blick, en uppskattande och förväntansfull blick, men framförallt med en kärlek som aldrig någonsin försvinner eller förminskas.
Den villkorslösa kärleken från Gud omfattar oss alltid hela livet och långt längre än så. Gud är seendets Gud. Vi är aldrig riktigt osynliggjorda när vi tror och vet att Gud ser oss.

Inte som en övervakningskamera som vill hålla oss på mattan eller kontrollera oss, utan som en älskande ser på sin vän, en mor ser på sitt barn, en god pappa ser och önskar allt gott.
Där kommer löftet som är kopplat till dopet in, orden vi alltid läser från Jesus: Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Det handlar inte om tvång eller kontroll, inte om någon som styr våra liv ovanför vårt huvud. Det handlar om respekt för oss och våra val, frihet att följa våra egna känslor och tankar, men aldrig ensamma. Gud ser och respekterar oss, vill att vi ska leva och vill oss allt gott.   

Dopet har många flera olika aspekter och rymmer mera än jag skriver idag, ja mera än ord kan fånga in.

Jag skriver om härskartekniker på min blogg. Det beror på att det är bra att kunna genomskåda dem när vi själva eller någon annan i vår närhet blir utsatta för dem. Stötta varandra och motverka dem tillsammans. Jag återkommer snart till flera av härskarteknikerna och hur vi kan bemöta dem på flera sätt.

Men idag vill jag påminna om att vi som är döpta har fått reda på ett kraftfullt sätt att vi redan är sedda och respekterade. Våga tro och lita på det!
Och du som inte är döpt ännu. Hör av dig, du är välkommen att döpas!


Fotnot:
Riksgenomsnittet 2017 ser ut så här: 66,9 % av alla som föds av föräldrar där minst en av föräldrarna är medlem i Svenska kyrkan döps, och 42,3 % av alla barn som föds i Sverige döps i Svenska kyrkan. (följ länken för aktuell statistik)



fredag 1 juni 2018

Hur försöken att förminska dig och mig går till: Härskartekniker 2: förlöjligande

Förlöjligande, men det är väl bara på skoj? Lilla gumman, det förstår väl alla?

Skämten haglar ibland och de flesta skrattar, men inte alla.
Någon är utsatt eller utstött och är den som vi skrattar åt. Ofta någon som är frånvarande men ibland skrattar vi rakt i ansiktet också. Vissa menar att det bästa sättet att skapa en gemenskap är att skaffa sig en gemensam fiende eller gemensamt hatobjekt, det kan också vara några som gruppen tillsammans kan skratta åt.

Känns det igen? En av de vanligaste härskarteknikerna på nätet och på vissa arbetsplatser är förlöjligandet. Du kan hitta det i närmaste kommentarsfält.
På twitter som är fullt av härskartekniker och aggressiva påhopp är förlöjligandet en av de mest populära. Det är kanske för att det kan uppfattas som "skämt" och humoristiskt.

Förlöjligande är också en viktig del av mobbing, det är ingen slump att mobbare nästan alltid skrattar, hånfullt, rått och fullt av skadeglädje.
Förlöjligande lyssnar aldrig på argument eller åsikter, det skjuter in sig på personen.
"Hör vilken fånig dialekt, se vilka fula kläder, vilken gammal kärring!"
Det är fullt av sexistiska och rasistiska påhopp.  
Som alla härskartekniker vill den förminska personen som utsätts, göra henne oviktig och löjlig.
Ta makten över henne och ställa sig själv i centrum på andras bekostnad.

Den här tekniken är också en av dem som tydligast pekar tillbaka mot nazism och fascism.
Se bara på alla rasistiska bilder och ord om judar som spreds i Tyskland, karikatyrerna, parodierna som skulle underbygga det antisemitiska handlandet som ledde fram till folkmord, förintelsen.
Det sker genom att få en grupp av människor att verka vara mindre värda, något mindre än människor, några vi kan skratta åt. Och i förlängningen några som det inte spelar någon roll om de finns eller ej.

Det är effektiva och kraftfull metoder vi talar om här, och desto viktigare att genomskåda dem!

Hur ska den motverkas?
En grupp doktorander i Stockholm (se nedan) lyfter fram två sätt:
Ifrågasättande och respekterande!
Det kan handla om att ställa frågor, på allvar, till den som förlöjligar. "Hur menar du nu när du kallar mig lilla gumman?" Be personen säga igen, förklara sig, berätta på vilket sätt skämtet är roligt (med risk att vara en tråkig typ). Att respektera människor bara för att de är människor, värda att tas på allvar även om de talar med dialekt eller är vackra och intelligenta.

Respekt är motvapnet mot förlöjligandet.

Kommentera gärna



Härskarteknikerna som Berit Ås lyfte fram är
Osynliggörande
Förlöjligande
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning
Påförande av skuld och skam
plus
Objektifiering
Våld eller hot om våld

Från Wikipedia hämtar jag den här goda listan:

En grupp doktorander vid Stockholms universitet har formulerat fem motstrategier:
  • Taga plats
  • Ifrågasättande
  • Korten på bordet
  • Bryta mönstret
  • Intellektualisera
De har även formulerat fem bekräftartekniker:
  • Synliggörande
  • Respekterande
  • Informera
  • Dubbel belöning
  • Bekräfta rimliga normer

torsdag 31 maj 2018

Härskartekniker på gång: Osynliggörande

Jag funderar över härskartekniker idag.

Det var socialpsykologen Berit Ås som visade upp fem sätt som framförallt kvinnor hindrades i arbetslivet och på arbetsplatser med mera.

Härskartekniker handlar om att ta makt över andra, göra dem mindre och själv få dominera på andras bekostnad, förminska andra personer så att man själv kan bestämma eller göra som man vill utan att ta hänsyn till andra.

Wikipedia skriver att det gick tillbaka på en annan norsk psykolog och filosof som redan 1945 hade skrivit om psykopatologi och använt ordet härskarteknik när han beskrev hur nazisterna kunde ta över makten i Tyskland på 1930-talet. Läs här om Ingjald Nissen på norska wikipedia. Är det kanske så att härskarteknik i grund och botten har samma människosyn som nazismen?

Men Berit Ås var det som visade fram de fem teknikerna, längre fram lade hon till två tekniker till.

Man kunde önska att det här bara var begränsat till något som män gör mot kvinnor, det vore lättare att genomskåda då.

Men tyvärr används det i många olika grupper av olika sammansättningar. Det görs av individer och grupper mot varandra och de skadar oss och hindrar oss att våga leva så stort och gott som vi alla vill.

Jag skriver om det för att vara med att visa upp det, avslöja något som vi gör mot varandra och för att vi behöver hjälpas åt att hitta bättre sätt att arbeta och leva tillsammans.

Osynliggörande är den första och kanske den vanligaste?
Det sker när en person nonchaleras, inte blir hörd eller sedd. Samtalet fortsätter som om ingenting har hänt eller hon blir snabbt avbruten och får inte säga vad hon vill. Hon blir ignorerad.

En kvinna eller man blir bortglömd eller förbigången på olika sätt, blir inte medbjuden eller befordrad, får inte samma lön eller samma uppvaktning vid en födelsedag.
Det kan handla om att vissa intressen och områden ses som mindre viktiga av gemenskapen och inte är värda att tala om, här bland annat talar könsmaktsordningen för att vissa tystas och andra ges mera utrymme.

Hon blir förminskad genom att göras osynlig och liten, så liten att hon inte märks.

Ofta sker det subtilt och med kroppsspråk, höjda ögonbryn, himlande med ögonen, menande leenden. Ibland mera tydligt med betonande att det finns ett vi där hon inte ingår, det kan sägas i ord eller handling. Bakom ryggen eller i direkt tilltal.
Ingen säger ens hej eller hälsar, samtal fortsätter som om ingenting har hänt när hon stiger in i ett rum. Hon känner att ingen räknar med henne, här behövs hon inte, det spelar ingen roll om hon är här eller inte.

Känns det igen?

Det jobbiga med härskartekniker är att vi inte bara blir utsatta för dem, det händer också att vi utsätter varandra för dem.

Hur kan osynligörande bemötas eller motverkas?
Det är inte lätt och jag tror att vi behöver hjälpas åt för att göra något åt det. Den osynliggjorda själv har nog inte stor chans att bryta den destruktiva och förnedrande situationen.

Osynliggörande bemöts med synliggörande säger de flesta, att ta plats och inte låta sig tystas.

Jag tänker att den person som är utsatt för osynliggörande ibland inte har annat val än att lämna platsen om hon inte vill gå under. Själv kan hon inte göra så mycket, hur högt kan en människa skrika?

Men om hon hittar någon som kan stötta henne är det en annan sak. Då kan det finnas möjligheter.

Hur tänker du? Kommentera gärna.


Härskarteknikerna är
Osynliggörande
Förlöjligande
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning
Påförande av skuld och skam
plus
Objektifiering
Våld eller hot om våld

Länkar om härskartekniker

Wikipedias sida om härskartekniker

Från hemsidan Kilden finns en bra sammanfattning av de fem härskarteknikerna

Diakonia beskriver härskarteknikerna här

sidan Ny teknik finns förslag på hur härskartekniker kan bemötas och motverkas


Bonhoeffer kämpade mot nazismen i sitt Tyskland



fredag 25 maj 2018

alltid större, lite till och sedan ännu mer

Gud är större än vad människor kan fatta och förstå. Det är vad talet om Guds treenighet handlar om. Och nu firar vi Heliga Trefaldighets dag i kyrkorna.
Är det något att fira, att Gud är större? Ja det tycker jag.

Gör ett tankeexperiment, tänk dig att universum och hela tillvaron inte bara har kommit till av sig själv utan att det finns en kraft som ligger bakom, en första orsak eller en varats grund. Något eller någon som vi kan kalla skapare. Om du tänker på den kraften, är den liten eller stor? Hur uppfattar du den?

För min del tänker jag mig någon som är större än allt vi kan tänka eller föreställa oss. En kraft som är starkare än tomheten och tidens ständigt nedbrytande förintande, som gör att the big bang kunde ske. Se upp på stjärnhimlen. Universum storhet och utsträckning kan vi aldrig fatta.
Fundera över hur mycket energi det behövs för att vinter ska förvandlas till vår och sommar.
Vad som ska till för att atomernas energidans ska starta och fortsätta i årmiljoner. Vad som behövs för att äppelträden ska blomma och bära frukt igen, och igen och igen.

Äppelträd efter blomningen


Ordet Gud står för den kraften och energin, skaparen.

Nu vill bibeln säga oss att den Guden har visat sig för oss, på tre olika sätt.

Just i skapelsen och livets under.

I den historiske personen Jesus från Nasaret som levde ett alltigenom kärleksfullt liv. Så fullt av kärlek att han gav sig helt till mänskligheten, gav och befriade och upprättade. Så full av kärlek att inte ens förtryck, tortyr, hån, utstötthet, lidande och död kunde få honom att sluta älska. Livets seger över döden, påsken blev kärlekens seger över våld och hat.

Och i den person som är närmast oss och kanske svår för vissa att förstå. Ungefär som luften, den finns där hela tiden, vi tar den för given och lever i den, den gör att vi kan leva och andas och vara till. Så är den heliga Anden, fast mycket mer. Vinden, elden, kraften, inspirationen är Anden och förmågan att skapa och kommunicera med varandra. Anden är Gud som omger oss på alla sidor och är närmare än vårt eget hjärta.

Gud är större än vi kan fatta. Talet om Gud som tre personer i en och en i tre vill öppna för oss att inse det förnuftsövergripande. Större än vi kan förstå.
Det är ett sätt att tala om det, det finns flera möjliga sätt, Gud är ändå större än alla ord vi kan säga. Men det är inte tre gudar utan en enda.

Skaparen, befriaren och livgiverskan är andra ord för det alltför patriarkala Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Men orden blir lite för tekniska som om det vore funktioner i naturen istället för en varm ömsint bejakande kärlek.
Och den kärleken är en egen personlig kraft samtidigt den gör att våra hjärtan slår och bultar i våra bröst. Gud är drömmens mål för all vår längtan efter riktigt liv och närhet, vårt hjärta är oroligt till dess det finner ro i Gud

Sa jag att Gud är större än vi kan förstå och fatta?

Teckentolken tecknar ordet Gud

söndag 20 maj 2018

Om konsten att tro och se den osynlige

Kan vi se eller känna att Gud finns, går det?
Den frågan fick jag nyligen och tänkte vidare.
Kanske så här:

Vi har ju ett problem i vår sekulariserade kultur att vi får lära oss att inte se Gud utan att ge allt vetenskapliga eller enbart rationella förklaringar. Det gör att vi blir blinda för att se världen på andra olika sätt. Det vetenskapliga sättet att se världen är bra och sant, men det är ju inte heltäckande eller en totalförklaring av tillvaron.

Det här är ett problem som det alltid blir när det bara finns en enda förklaring på allt som finns.
Det blir en slags fundamentalism och polarisering mellan vissa som vet hur det är, de som (menar att de) har sanningen ofta med stort S och som ser ner på alla andra som inte har förstått.
Snabbt blir det till ett indelande av människor i vi- och dom. De andra är mindre vetande och mindre värda. Det behövs ganska få steg till att hamna riktigt illa, i rasism, sexism eller andra uppdelningar av människor. Det kan till och med leda till hot, våld eller apartheid som förutom rädslan leder till att samhället fungerar sämre. Tyvärr har vi sett prov på det här i den politiska debatten nyligen.

Sanningen är att det finns flera olika sätt att se på livet och naturen, och om vi kan använda oss av flera synsätt så kan vi få en rikare och mer fullödig bild av tillvaron. Både vetenskap och tro till exempel. Religionernas skrifter ger oss insikter, liksom poesi och skönlitteratur också gör. De ger oss kunskaper om vad det är att vara människa som inte vetenskap helt och hållet kan fånga in.

För mig är bibeln en källa till kunskaper och insikter som kompletterar vetenskap och filosofi och hjälper till att skapa en större bild av livet och människorna och den som ligger bakom eller under allt, varats grund som en teolog skrev.

Om vi försöker så kan vi ana Gud i våren och sommarens explosion av liv eller i glädje och lycka som de flesta har någon gång under livet.
Tron kan öppna ögonen att se Guds skaparkraft i naturen tillsammans med vetenskapliga förklaringar, de kompletterar varandra.

Kyrkan vill lära oss att se Gud i det vardagliga som ju också är under, att vi lever och finns till. Och tacka Gud i våra böner.

Sedan har vissa av oss också upplevelser av Gud på ett annat sätt ibland, känslor eller aningar, möten med någon som är större än oss själva, någon vi kan kalla Gud. Det finns många skildringar av dessa möten i bibeln och litteraturen, erfarenheter av det som skakar om eller ger frid, möten med det heliga eller helhetsupplevelser.

För min del tror jag att de upplevelserna hänger samman med att vi öppnar våra sinnen genom att leva tillsammans med Gud, att ha ett andaktsliv där vi ber och läser vår bibel, gärna regelbundet varje dag. Vi behöver öva oss i att se djupet och Gud själv, särskilt vi som lever i en sekulariserad kultur, vi behöver anstränga oss en del för att öppna våra ögon och se den osynlige.

Men även om vi inte lyckas så bra så ser Gud oss alltid med kärlek och omsorg.

vi behöver öva oss i att se undren i naturens skönhet

tisdag 15 maj 2018

Nya kyrkohandboken på gång, men vad är en gudstjänst?

Nu är det dags för nya kyrkohandboken att tas i bruk på allvar. På söndag, pingstdagen den 20 maj börjar den att gälla och den gamla tas ur bruk.
Nya agendor trycks, sångövning pågår och förberedelser pågår runt hela vårt land. På många platser blir det fest och stor uppmärksamhet kring kyrkohandboken och på andra ställen lite mindre, men det kommer att märkas.

Vi kan fundera över vad en gudstjänst är, en som kan hjälpa oss är Ninna Edgardh som skriver så här:
"Gudstjänsten tänks ha sina rötter i hur lärjungarna samlades runt Jesus för att dela måltider och berättelser med honom." (s 226)

En gemenskap i lugn och ro, en måltid och ett samtal, berättelser som är spännande och intressanta, som ger nya perspektiv och insikter om livet och om Gud. Kanske runt en eld eller i ett rum där de kunde vara ostörda en stund, innan det var dags att gå ut igen.

Efter Jesus hade lämnat deras synfält fortsatte de kristna att samlas, de förenades av berättelserna om Jesus, hans död och uppståndelse.

Edgardh skriver om hur de åt tacksägelsemåltid, började döpa barn och vuxna. Och där växte gudstjänsterna fram tillsammans med bibeln i dessa gemenskaper, kristen troslära och liturgi växte samtidigt i urkyrkan och inspirerade varandra,

Gudstjänsterna var inte föreställningar eller evenemang, det var en gåva och gemenskap, inte ett arrangemang att locka folk till utan ett möte att gestalta tillsammans.

Den stora skillnaden mellan en gudstjänst och en teaterföreställning eller konsert är delaktighet och skapande, något vi gör gemensamt och tillsammans.
För att förstå vad en gudstjänst är behöver vi se inifrån, utifrån är det inte samma sak.
Vi behöver engagera oss och vara med, leva oss in och lära oss förstå dramat och dialogen.
Leva med och känna att det är ett möte med levande Gud och med varandra.
Lyssna och låta sina tankar följa med eller ännu bättre förvandlas till bön, samtal med Gud själv.

Kanske behöver vi öka graden av dialog och samtal inom gudstjänstens ram, samtal som hjälper oss till fördjupning och att komma vidare i vår relation med Gud och medmänniskan.

Allt oftare har vi nattvard i gudstjänsterna i Svenska kyrkan, nu kommer de gudstjänsterna att heta Mässa eller Högmässa, då är det alltid nattvard. Många tycker om att gå till mässan, det beror på många saker, en av dem är kanske att där ser vi tydligare vad gudstjänsten verkligen handlar om.

Inte att vi gör en tjänst till Gud utan att Gud gör något för oss. Gud ger oss förlåtelse, upprättelse, kärlek och välsignelse, mod och hopp. Vår del är att ta emot och låta oss fyllas av allt det goda Gud vill ge oss, och ge det vidare till varandra och ut så att världen kan förändras att bli en bättre plats att leva i.

Gudstjänsten är betydelsefull för oss själva men också för samhället vi lever i, och för hela vår värld. Den är ett tecken på Guds vilja med vår jord och inspiration till att våga handla, ta ansvar och förändra.
Det är fredens tecken på jorden.
Att sitta ner tillsammans runt Jesus och dela måltider och berättelser med honom och varandra.

Inspiration idag från:
Ninna Edgardh: Gudstjänst i tiden, Gudstjänstliv i Svenska kyrkan 1968-2008 Arcus 2010



Bilder från konfirmanddagen Fighting the darkness i Mora tidigare i år
Brödsbrytelsen pågår. Nattvarden visar tydligare vad en gudstjänst är
 

måndag 14 maj 2018

Israel 70 år - en fristad för världens judar och Den stora katastrofen för palestinerna

Idag den 14 maj är det 70 år sedan staten Israel utropades av David Ben Gurion 1948 och den 15 maj är sorgehögtid för det som kallas Den stora katastrofen (Nakba)

I stort sett allt som är skrivet om Israel är vinklat åt något håll, många är pro Israel och beskriver Israel som en god plats att leva på, en säker plats eller fristad för världens judar och Mellanösterns enda demokrati. Ett känt vinklat citat talar om hur ett folk utan land flyttade in i ett land utan folk.

Många andra är pro Palestina och menar att Israel är en av de sista kolonialmakterna och en apartheidstat där judar och araber har helt olika villkor, att etablerandet av staten Israel var en etnisk rensning och ett erövringskrig där civilbefolkningen tvingades att fly från sina hem, Den stora katastrofen där friheten för det palestinska folket försvann.

Jag har rest ett par gånger i Israel/Palestina och det jag då var med om och såg fick mig att ta ställning för palestinierna, jag såg Israeliska militärer som fanns överallt och utsatta fattiga människor av vilka de flesta var palestinier. Första gången var en studieresa där vi skulle undersöka hur situationen var för araber/palestinier i staten Israel.

Efter den resan gav vi ut en liten skrift med titeln Israel- demokrati med förhinder. Saken var vid denna tid att en rad rättigheter och förmåner i det Israeliska samhället var kopplade till genomförd militärtjänst i Israeli Defence Forces IDF. De allra flesta palestinier stod helt vid sidan av detta och hade alltså inte samma mänskliga- och samhälls-rättigheter. Det rådde också helt olika villkor vad gällde landköp, utbildning, medborgarskap och mycket annat.

Det vi såg var en demokrati med förhinder eftersom den inte gällde alla människor i landet. Den gällde de som bedömdes vara judar, vilket hänger samman med att Israel definieras som en judisk stat.

Idag ser vi hur tvåstatslösningen verkar helt omöjlig efter USAs erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad och bosättningarna som har "ätit upp" Västbanken.
Det finns inget annat än Gaza kvar, kan det bli platsen för hela det Palestinska folket, en liten landremsa?

Kritiken handlar om politik och sätt att bygga samhälle som är långt ifrån demokratiskt, den handlar inte om ras eller grupptillhörighet.

Att vara kristen är som jag ser det att stå på den mest utsattes och nederstas sida, i tredje rikets Tyskland var det att bl.a. stå på judarnas sida. I Israel när jetplan och stridsvagnar står emot stenkastande ungdomar, vad gör vi då?

På båda sidor finns människor som vill verka för fred och rättvisa, det gäller att stödja dessa grupper som med risk för livet arbetar för en framtid för alla som lever i Palestina/ Israel.



Länkar:
Al Jazeera skriver The Story of the Palestinan Nakba (den stora katastrofen)

Hur kom staten Israel till? En version finns här från siten säkerhetspolitik och en annan här från siten History com.

DN har en lång skildring av Israels historia av den kunnige Nathan Shachar, mycket intressant men en bild som inte en palestiner skulle acceptera

Wikipedias sida om Israel

en bild av staten Israels agerande från en palestinavänlig källa.

fredag 4 maj 2018

Dags för Konfirmation, vad handlar det om?

I många församlingar runt vårt land är det konfirmationsdags, så även i Sura-Ramnäs församling där jag har min arbetsplats.
Nu provas det vita kåpor och redovisningar övas, fotografier tas och fester planeras runt hela vårt land. Det är dags för konfirmation!

Ordet konfirmation betyder bekräftelse, att säga ja till något. Ofta handlar det om att säga ja till något som man redan tidigare har kommit överens om eller har bokat. Har du bokat ett hotellrum eller gjort en reservation på en restaurang, eller kanske bokat en resa?
Då händer det att bokningen konfirmeras. den du har bokat hos säger ja, det finns plats för dig här, välkommen! Sedan får vi information om det vi bokat, en adress till hotellet eller restaurangen med vägbeskrivning och hur det är med wi-fi och parkering och kanske gym.

Det finns en missuppfattning om konfirmationen i våra kyrkor och det är att konfirmanden är den som konfirmerar någonting, kanske tänker vissa att det är ungdomarna som säger ja och konfirmerar att de tror på Gud och vill vara med i kyrkan. Men det är inte riktigt så.
Istället är det Gud som konfirmerar att Gud fortfarande står kvar vid sitt löfte som vi alla fick vid dopet, Jesus sade "Jag är med er alla dagar tills tiden slut" Läs här i bibeln se

Gud behöver inte påminnas om löftet men vi behöver då och då påminnas om det, Gud har lovat gå med oss och tar aldrig tillbaka sitt löfte. Konfirmanden får lyssna och ta in Guds löfte, får veta att Guds kärlek gäller för henne eller honom, att Gud vill att vi ska leva och göra något bra av våra liv.

Konfirmationen sker oftast när ungdomarna är 14 - 15 år gamla, men det kan ske när som helst under livet. Om du inte är konfirmerad ännu så är det inte försent, hör av dig till din församling.
När kyrkan möter människor vill den lyssna och dela deras liv, kyrkan vill också berätta om det som är viktigt i livet: om tro och kärlek och hopp. Ungdomar får möta vuxna som tar dem på allvar och delar livet med dem en tid.

Det är en tid av samtal och att prova på och mycket annat, lite olika på olika platser i landet förstås. En sak är säker - väldigt många som konfirmerar sig säger efteråt att det här var bra! Det var roligt och givande, lärorikt och vi fick nya vänner. Det var bättre än vi trodde!

Konfirmation handlar om att Gud och kyrkan säger ja, det finns plats för dig här, välkommen!


En konfirmation i Arboga för några år sedan


torsdag 3 maj 2018

Internationella dagen för pressfrihet - den svåra balansen mellan frihet och förbud, vad gör vi åt nazism och rasism?

Idag firas en internationell dag som är värd att fira, Internationella dagen för pressfrihet.
Pressens frihet från censur är grundläggande för att demokrati ska finnas. Hur ska vi kunna göra fria val om vi inte har information om alternativen?

Pressfriheten är också mycket viktig för andra friheter, religionsfriheten till exempel. Vi ska få uttrycka vår tro på de sätt som vi själva vill och fritt utöva tron i ord och handling. I detta ligger också att andra ska få uttrycka sin tro som kan vara helt annorlunda eller ha friheten att inte tro.

Bara i ordets frihet finns möjligheten att välja och ta ställning. Att ta till sig Ordet som ger tro och livsmening, eller att inte göra det. Då talar jag utifrån mitt ställningstagande, att Guds ord kan göra oss fria och hjälpa oss till att leva mer meningsfulla och goda liv på flera sätt.

Under helgen såg vi nazister marschera på svenska gator igen, bl.a. i Ludvika och Boden. Skälen till att de får tillstånd att demonstrera handlar om yttrandefriheten och mötesfriheten i Sverige. Viktiga friheter. Men är de så viktiga att alla möjliga och omöjliga åsikter ska få föras fram?

Om man börjar säga nej till demonstrationer eller mot nazister att ge ut sina tidningar hamnar man i gränsdragningsproblem, var ska gränserna dras och vem ska göra det. Knappast polisen.

Svaret är därför ja, åsikter bör få uttryckas. Men det finns andra gränser, det är förbjudet att utöva hets mot folkgrupp, att hota andra eller ställa till oordning på olika sätt. Lagen sätter gränserna.
I Göteborg vid bokmässan förra året valde polisen att säga ja till demonstrationen men följa tåget noga för att se om något brott begicks sägs det. Samtidigt är polisen försiktiga och vill inte ha mer bråk på gatorna än nödvändigt.

Är det acceptabelt att grupper och personer som vill minska andras frihet utnyttjar samma friheter? De som försöker tysta eller köra ut eller utplåna andra människor. Är det något vi får leva med om vi vill ha ett fritt land?
Kanske, men då är det också fritt att säga emot dem och hävda alla människors lika värde, en mer generös migrationspolitik och ökad medmänsklighet.

Ska rasistiska eller nazistiska organisationer förbjudas i vårt land?

Jag lutar åt att de borde det eftersom de hotar andra, men är inte säker på att det är det bästa sättet att motverka deras människofientliga ideologi. Det är tankar och idéer vi bör kämpa mot.

En rad olika personer har skrivit om den här frågan. I ETC skriver Eigil Söderin att de inte bör förbjudas, Argumenten handlar om att det inte fungerar, rörelserna kan lätt byta namn och omorganisera sig och finnas kvar ändå, det är också tveksamt att förbjuda politiska rörelser och det blir gränsdragningsproblem.
Söderin menar att man istället skulle följa den lagstiftning som redan gäller och se till att brott inte kan begås utan straff, till exempel mordbrand, hets mot folkgrupp, hot mm.

Svt skriver att FN kräver förbud mot nazistiska organisationer. Enligt FN bör organisationer som förespråkar rasdiskriminering inte tillåtas, men Sverige har valt en annan väg.

Vad tycker du?
Den svenska tryckfriheten är äldst i världen, 1766 skrevs förordningen.


Några länkar:
Kultursmakarna skriver om denna dag, och om att Sverige var det första landet i världen som instiftade en lag om tryckfrihet, i över 250 år har vi haft den friheten!

Och här hittar du en sida om yttrandefriheten från Wikipedia.

Amnesty skriver om denna dag med många exempel på dem som hindras att uttrycka sig på olika
sätt.
Jag låter Martin Luther King få sista ordet idag!

onsdag 2 maj 2018

Sköna maj 1968, välkommen!

Valborg och 1a maj har passerat och vi är på väg in i våren på allvar. Månaden maj är oftast en härlig tid i naturen i våra trakter.

På Svt sändes igår en dokumentär om månaden maj 1968, här en länk till programmet på SVTPlay.

För de flesta som är över en viss ålder har året 1968 blivit något nästan sägenomspunnet, för vissa en positiv känsla av nytt och fräscht, nya vindar av frihet och hopp om förändring, för andra ett rött skynke då socialism och kommunism gjorde framsteg och en naiv revolutionsromantik förblindade många.

Tv-programmet är spännande, det bygger på Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink" och Svts stora arkivmaterial av nyhetsbilder. Så har de lyckas beskriva en omvälvande tid genom att gå igenom alla dagarna i maj månad 1968.

Ekelöfs bok var banbrytande och visade hur livet ofta gestaltade sig då för en person som befann sig långt ner på samhällets statustrappa. Och kanske delvis hur livet är även idag för många.

Det stämde med tidens ideal att växla perspektiv. Historieskildringar och medierna hade länge visat upp samhället uppifrån, från maktens perspektiv. Man lärde ut kungarnas och krigens historia i skolan. Nu skiftade bilden, nedifrån kunde en helt annan bild ses, en annan sanning om vårt samhälle och de internationella relationerna.

68-rörelsen öppnade blicken för större delar av världen än den lilla egna Svenska nationen. Det syns tydligt i dokumentären från Svt, den rör sig mellan kårhuseockupationen i Stockholm, oroligheterna i Paris, till Vietnam där USA utövade sitt blodiga krig och bombningar, till dåtidens Biafra med sin fruktansvärda hungersnöd osv.

Det fick också stor betydelse för kyrkan och teologins värld, inte så att kyrkan blev vänstervriden som vissa har menat, utan för nya perspektiv och nytt ansvarstagande.
Kyrkan var redan en internationell rörelse och fanns på plats i konfliktområdena och svältkatastroferna, men det fanns drag av en gammal kolonial syn på mission som nu omprövades rejält. Intryck kom från Latinamerikansk befrielseteologi och flera andra sk Tredje världen områden, bla. Asien och Afrika.

Snart kom också svart teologi, både från afro-amerikanska kyrkor och Sydafrika och feministteologi.
Det som hände var att genuina drag i den kristna tron och hos Jesus själv fokuserades och lyftes fram tydligare. Det lades till perspektiv underifrån, från de förtryckta och utsatta själva.

Plötsligt var inte kyrkorna bara konservativa rörelser på maktens sida som värnade om status quo, det vill säga att bevara den rådande ordningen. Kyrkorna blev också en kraft för förändring och frihet. Båda stråken finns inom kyrkorna ännu idag, och skillnaderna går rakt igenom kyrkorna mer än mellan dem, 
 
Uppsala 1968 var också ett stort ekumeniskt möte som fick stor betydelse, kyrkorna förändrades för alltid skriver Dagen kanske en aning överdrivet, kyrkorna förändras ständigt och behöver förändras för att kunna stå för samma befriande budskap i olika tider.
Men det var omvälvande tider som betydde mycket på gott och på ont.