fredag 16 november 2018

En hoppfull framtid vad än som sker

Det finns ett citat som tillskrivs Luther ”om än jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Rent logiskt är citatet inte så smart, det vet alla som har försökt sig på trädgårdsodling någon gång.
Det tar tid för att träd att växa och grönska, blomma och när det blir pollinerat bära frukt. Frukten ska mogna och till slut när hösten närmar sig kan de plockas ner, de röda eller gula äpplena.
Men nu tänker jag lite fel, som om ett äppelträd inte var nåt värt om det inte får tid att bära frukt och mätta oss med goda äppelkakor eller pajer.
Äppelträdet är en del av Guds goda skapelse och är värdefullt även om det aldrig är till nytta för någon människa.
Men det är klart att det knappast kan undvika att vara till nytta eller glädje med sin skugga och sina fina äppelblom eller just nu som en symbol för något sant och gott.


Orden som Luther sade handlar om det okuvliga hoppet som vi har som kristna – ett hopp som ingenting kan radera ut. Hoppet är nämligen inte beroende av vad vi själva kan göra utan handlar om tillit till Gud själv. Om det hängde på min eller din förmåga att göra skillnad, att prestera eller uppfinna så kunde vi komma en bit på väg, men vi kunde aldrig vara säkra.
Vi människor misslyckas och gör fel då och då, vi är bristfälliga och begränsade. Det är ju så det är att vara människa. Aldrig känner vi vår begränsning så starkt som när någon vi älskar eller vi själva drabbas av sjukdom eller olycka. Vilken enormt skrämmande känsla av maktlöshet som fyller oss då.

Men hoppet hänger på den som är större än oss själva och hoppet sträcker sig längre än vi kan fatta, bortom tid och rum. Det är hoppet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor - så står det i bibeln. Nya världar och nya dimensioner som fantasi och föreställningsförmåga inte räcker till för att fatta. Ja, jag talar om himlen som det brukar kallas. Det eviga livet eller Guds rike.

Gud är evig och fullkomligt kärleksfull, vi är tidsbegränsade. Budskapet vid kyrkoårets slut är att Gud vill ge oss del av sin evighet och sitt liv, precis som den älskande som vill vara nära den han/hon älskar. Och hoppet bygger på berättelserna om Jesus, hans död och uppståndelse. Tecknet på Guds makt över själva döden och över allt som bryter ner. 

Men orden om äppelträdet talar ännu mer om en livshållning som hoppet ger, handlingskraft istället för uppgivenhet. När vi vågar lita på Gud och leva i hoppet blir vi fria att handla och leva gott. Vi behöver inte bevisa något för andra, göra intryck eller försöka bli accepterade.

Vi är redan älskade och accepterade. Vi kan släppa det. Och istället göra det som behövs. Du vet vad som behövs där du finns för att du och andra ska kunna leva mer mänskligt och gott, du och jag vet vad som behövs för att värna om naturen och vår hotade jord, eller hur?

Gud vill ge oss mod och ett trotsigt sinne mot allt som bryter ner.
Ungefär så här: Låt det gå som det vill men vi slutar ändå aldrig att försöka göra det goda, för varandra och för jorden vi lever på.

Äppelblom i en trädgård i närheten

Flera citat från Luther på engelska

torsdag 15 november 2018

Att leva vid tidens slut utan att förlora hoppet

Lever vi nära tidens slut? Närmar sig de dagar då jorden ska gå under och allt liv på den här planeten upphöra?

På Jesu tid var de flesta fullt och fast övertygade om att de levde i den yttersta tiden, det vill säga att snart, mycket snart var det slut på den här jorden och allt skulle gå under, alla människor skulle dö, djuren och allt liv på jorden skulle försvinna, det var därför viktigt att veta när det skulle ske så att de kunde vara beredda. Den yttersta tiden betyder alltså den sista tiden.

Först kan man tycka att det här låter konstigt eller märkligt, men om vi tänker efter lite så upptäcker vi en sak: nästan det samma har människor trott i andra tider också och inte minst i vår egen tid.
 
Under en stor del av mitt liv levde vi under hotet av kärnvapenkrig och kalla kriget mellan USA och Sovjet, några av oss minns terrorbalansen och paraderna på röda torget i Moskva med de stora missilerna som dånade fram så att marken skakade, vi levde länge under hotet att tredje världskriget kunde bryta ut när som helst.

Sedan blev det bättre och vi fick se Berlinmuren rivas ner, nytt hopp väcktes.

Men nu närmar sig hoten om jordens undergång igen med klimatkrisen. Om vi inte får stopp på uppvärmningen av den här planeten så kommer jorden att genomgå enorma katastrofer, torka på vissa ställen och enorma översvämmningar på andra. Det finns vissa som förnekar klimathotet, visst, men alla seriösa forskare menar att det är en verklighet.
Åter igen lever vi under hot.
 
Men det finns något mer i vår existentiella situation som gör detta tyngre eller svårare.
Vi människor är de enda varelser som är medvetna om att våra liv har ett slut, att döden finns för oss alla. Att det bara är en tidsfråga, lång eller kort, innan vår tid på jorden är över. På det sättet lever vi alla i en slags yttersta tid där det snart är slut.
 
Det här är skrämmande att tänka på, och vi gör mycket för att hålla insikten ifrån oss, vi vill inte tänka på att det faktiskt är så. Kanske kan man se mycket av nöjen och tidsfördriv och till och med kultur som ett sätt att glömma vår verkliga sitution en stund. Kanske också vissa former av religiös tro eller andra tankesystem.

Det här är något som finns med när kyrkans år närmar sig sitt slut, fram mot domssöndagen innan det nya kyrkoåret börjar igen med 1a Advent.

Men allt det här talet om tidens slut och skildringen av verklighetens situation är inte till för att skrämma oss eller få oss att ge upp eller tappa modet. Budskapet är tvärtom att trots att verkligheten faktiskt ser ut så här så finns det en utväg och det finns hopp. Ett hopp som kan hjälpa oss att våga göra det vi kan för att förändra situationen.

Var inte rädda säger Jesus till oss i en bibeltext. Och han beskriver händelserna och katastroferna inte som en undergång utan som ”födelsevärkar”.

När en kvinna föder sitt barn gör det ont, det är enormt smärtsamt, du vet själv om du har varit med om det. Så plågsamt att ingen skulle stå ut med det om det inte vore för en sak, det är nödvändigt för att det nya barnet ska födas. Det finns något nytt som väntar när smärtorna tar slut, en ny människa kommer till världen.
 
När Jesus liknar slutet vid födslovärkar vill han ge oss hopp.

Världens slut är inte alltets slut enligt Jesus och vår bibel, det är början på något nytt. Något bättre!
Se till att ni inte låter er skrämmas, säger han, den som håller ut till slutet ska bli räddad!
 
Vad handlar det här om? fortsättning följer...

(citat från Matteusevangeliet kap 24)

torsdag 1 november 2018

Dagens bok: En man för vår tid och Bonhoeffers fråga.

En man som blivit mycket aktuell igen i vår tid är Dietrich Bonhoeffer, han var nämligen teolog och präst och motståndsman i Tyskland under den tid då nazismen växte fram och till slut tog makten. Läs mer om honom här: Dietrich Bonhoeffer  (på svenska wikipedia här).

Bonhoeffer vågade stå för sin hållning och blev efter hand en del av konspirationen att röja Hitler ur vägen. Han greps och avrättades bara ett par veckor innan andra världskriget tog slut.

Jag läser den amerikanske författaren Eric Metaxas bok om Bonhoeffer som har titeln Pastor, Martyr, Prophet, Spy. som kom ut 2009, boken finns också översatt till svenska i en förkortad version.

Metaxas låter läsaren följa Bonhoeffers hela liv från födelse i ett hem i överklassen till den grymma avrättningen i Flossenburg. Boken är full av långa citat från Bonhoeffer själv och andra som var en del av hans liv, det är många brev och utdrag från hans skrifter, allt inom ramen för berättelsen om Bonhoeffers liv. På det sättet blir boken nästan som en uppslagsbok där det finns material att återvända till för fördjupning i det spännande och dramatiska liv som Dietrich Bonhoeffer levde.

Däremot gräver inte Metaxas särskilt djupt ibland och boken behöver kompletteras med andra källor. En enkel google-sökning visar att vissa händelser i Bonhoeffers liv kan ha gått till på ett annat sätt än som de bekrivs här. Jag hittar bl.a. andra skildringar om hur det gick till när Bonhoeffer dog.

Med detta sagt vill jag ändå gärna rekommendera boken, den är mycket läsvärd och ger inte bara ramarna kring Bonhoeffers liv utan också inblick i hans tankar och känslor.

Bonhoeffer var en konservativ protestantisk teolog som konfronterades med den politiska utvecklingen i hans kära Tyskland, han stod upp för sin tro och lät krocken mellan hans övertygelse och skeendet i landet påverka hans liv och hans teologi.

Han hamnar i den tro som inte kan stanna i kyrkans värld eller i teorier och läror utan blir till verkligt liv och när det behövs till och med leder till ett offer av sig själv, att ge sitt eget liv.

Det som han i ett ofta missförstått citat kallar "religionslös kristendom" handlar om tron när den är hela livet. Bonhoeffer är så radikal i sin kristna tro att han blir en utmaning till alla som vill vara kristna, hans tro och liv skakar om och ifrågasätter hur vi lever våra liv och vilka konsekvenser vi drar av vår tro.

För honom skedde det i det allt mer omänskliga tredje rikets Tyskland där förintelsen steg för steg ökade och blev allt mer tydlig. Behandlingen av judarna blev en vändpunkt för honom där makten visade sitt verkliga ansikte, nämligen samma ansikte som dömde Jesus själv till döden.
Ondskans ansikte.

En av Bonhoeffers böcker heter Efterföljelse. Det handlar om att leva ett sant och gott liv, och det gör vi genom att försöka efterlikna Jesus själv. Han som levde ett sant människoliv och just genom det visade på vem Gud är.
Men efterföljelse är olika i varje tid. Det beror på vilken tid vi lever i och vilka hot och utmaningar som råder i den historiska situationen vad det i praktiken innebär att leva i efterföljelse.

Bonhoeffers tankar ger svar, men ännu mer ställer det frågor till oss själva. Vi som lever i Trumps och de stängda gränsernas tid då klimathotet blir allt mer tydligt.
Hur ska vi leva i efterföljelse?

Jag vill återkomma och skriva mer om Bonhoeffer snart, men idag stannar jag här.

Dagens bok: Eric Metaxas: Bonhoeffer, Pastor, Martyr, Prophet, Spy.

fredag 26 oktober 2018

Om Fairtrade och coop


Det känns lite sorgligt idag, Coop-affären ska slå igen i min lilla stad.

En person har ju ganska lite makt i samhället, även i en demokrati som Sverige. Men en makt vi har är över hur vi använder våra pengar.
Genom att köpa vissa saker och inte andra utövar vi makt, vi stödjer vissa firmor och inte andra, vi ger ett bidrag till en organisation och inte till en annan.
Ofta kanske vi gör det här omedvetet, eller tänker du på vilket företag eller vilken organisation du stöder när du köper en coca-cola eller en gb-glass? Eller en ubuntu-cola och en divine-chokladbit?

För mycket länge sedan jobbade vi med de här frågorna och pratade om Mudi-mums, mat utan djurindustrier och multinationella företag. Det handlade om att värna om djuren så att de inte blir så illa behandlade och att motverka storföretagen som ofta behandlar människor mycket omoraliskt och dåligt, bl.a. utnyttjar barn och kvinnor som om de vore slavar. Eller sämre än slavar på vissa sätt.

Vi tänkte att vi kunde motverka det, åtminstone lite grann genom att inte köpa deras varor som handlade på det sättet och iställer köpa varor från dem som behandlar djur väl och ger människor rimligt betalt och bra arbetsmiljö osv. Det var ett sätt att påverka, försöka göra världen lite bättre, och om den blir bättre för en enda människa så är det värt mycket.

Med tiden blev det här till något ganska stort, nämligen Fairtrade-rörelsen eller rättvis handel som det kallades tidigare. En märkning av varor och producenter som visade att om du köper den här varan så vet du att inga barn har utnyttjats, att producenter fått betalt för sitt arbete osv.

Jag har länge engagerat mig i att jobba för Fairtrade, bland annat i en en liten Världsbutik som vi kallar Amos här i Arboga, det är ett sätt att försöka förändra situationen för några människor...

Ett annat sätt har varit att välja kooperativ handel så långt jag kan. Jag ser det som samma sak. Kooperationen växte fram som ett sätt för vanliga medborgare att ta makten över livsmedelshandeln. Det var vanligt med handlare som sålde på krita och gjorde arbetare bundna i skulder, och som sålde dyra varor med dålig kvalitet osv.
Då tog de saken i egna händer, skapade gemensamma livsmedelsaffärer där medlemmarna själva kunde ha kontroll över produktion och försäljning, kvalitet och priser. Där skulle inte arbetare utnyttjas, där skulle kvaliteten testas och där skulle det handlas ekologiskt och fairtrade-märkt.

Skillnaden mellan Coop-butiken och ICA mitt emot är ju idag inte kvaliteten eller priserna som är ganska mycket på samma nivå. Skillnaden är ägarstrukturen - att det ena är en gemensamt ägd affärsrörelse och det andra en privatägd affärskedja.

Vi har vår konsumentmakt, vi kan välja vad vi vill stödja och satsa på, vad vi vill ska finnas kvar och vad som ska försvinna.
Det känns sorgligt för mig att så få vill satsa på det gemensamt ägda så att det inte längre går ihop att driva Coop-affärer på många mindre orter runt vårt land.
Eller är det så att Coop trots allt inte lyckats informera och engagera människor, inte lyckats få oss att se att det är skillnad mellan kooperativ och privatägd?

Inte två likvärdiga butiker där jag går till den som verkar trevligast utan ett val mellan olika sätt att bedriva handel.
Ungefär som att välja mellan fairtrade-märkt eller inte göra det.

torsdag 13 september 2018

Maslows behovspyramid, medmänskligheten och tron.

Vad behöver vi för att överleva? Vad är nödvändigt för oss, för att leva ett mänskligt gott liv,
eller åtminstone stå ut och fortsätta en dag till.Vad vill du ha i livet för att det ska vara ok?

En forskare som hette Maslow gav ungefär samtidigt som dödandet pågick i Tyskland, som jag skrev om igår, alltså på 1940-talet, ut en bok.
Där finns det en modell för vilka behov en människa har och som ska vara uppfyllda för att livet ska vara meningsfullt. Den ser ut som en trappa eller en pyramid och blev känd som Maslows behovstrappa eller behovspyramid. Ibland som Maslows behovshierarki.

Han menade att vi har grundbehov av luft, mat, värme, kläder. Sedan när de är uppfyllda kommer psykiska och sedan sociala behov, och behov som handlar om att förverkliga sig själv högst upp. Och sedan, där längst upp finns de existentiella eller religiösa behoven, som ett slags grädde på moset… (se bilden längst ner)

Det här är en modell som fortfarande dyker upp i psykologiböckerna. Och en modell som bl.a. välfärdsbygget i vårt land grundar sig på. Bara människor får mat och bostad, vatten och jobb så blir allt bra tänkte man. Och det är klart att livet blir bättre med en högre standard, när människor slipper att svälta och frysa.

Men det var något som inte stämde. Redan på gamle Maslows tid blev hans teorier motsagda.
Inte minst av de personer som med risk för eget liv och säkerhet hjälpte förföljda judar i tredje rikets Tyskland. De kunde lämna de egna behoven åt sidan för att hjälpa en medmänniska som behövde dem. Osjälviskheten eller medmänskligheten kom före den egna tryggheten för dem. Och kanske är det så för oss alla, när det verkligen gäller?

Behovspyramiden säger en del om hur vi fungerar som människor men den har sina begränsningar.
För Maslow hade heller inte förstått vad tro är och att det kan vara tvärtom.
Att tron och kärleken är en bas och en grund för allt det andra i livet. Att det är som vi tror som vi handlar och att när det finns verklig kärlek, då kan vi göra allt för den älskade. Även ge upp behov som finns längre ner i pyramiden.

I debatten om religion i samhället och t.ex. religiösa friskolor finns ofta ganska märkliga föreställningar om vad religion och tro är.

En av de värsta är nog religionen som grädde på moset, dvs en överbyggnad av tradition eller sedvänja som inte spelar någon större roll och som är lätt utbytbar.

Tro är den djupaste förtröstan på det eller den som vi väntar allt gott ifrån.
Gud är den som berör oss mer än allt, den yttersta angelägenheten,
den som ger oss själva livet och möjligheterna att älska, tro och hoppas.
Djupt under allt.
Varats grund.



onsdag 12 september 2018

Överlevare från förintelsen - hur kunde de överleva?

För en tid sedan läste jag om ett möte i Berlin. Det var några av de överlevande från förintelsen som träffades. De är ju inte så många kvar nu efter alla dessa år, de var rynkiga och åldrade, med krökta ryggar och olika krämpor. Men minnena fanns kvar och några håller på att skriva ner sina minnen så att de ska finnas kvar inför framtiden.
En av våra svenska överlevare Hédi Fried har kommit med en bok nyligen till exempel.

Överlevarna möttes i den beryktade villan i Wannsee i Berlin, just där det fasansfulla mötet eller Wannseekonferensen skedde 1942 där man tog beslutet om den sk slutgiltiga lösningen.
Utrotandet av människor med judisk härkomst. Jag såg bilderna och läste, och läste igen.
Det var något i den korta artikeln brände sig fast i mitt minne. Nämligen vad det var som hade gjort att de som nu stod där utanför huset hade överlevt till skillnad från andra?

Jag citerar ur minnet ”jag var inte bättre än min bror, men det som arkitekterna till förintelsen inte hade räknat med var människors godhet.”
En forskare hade räknat ut att för att ett judiskt barn skulle överleva behövdes det 10 goda människor. Modiga människor som vågade ge skydd, gömma någon, ge mat, låta följa med en bit på vägen…

Två av överlevarna som stod där på gårdsplanen räknade efter i minnet och det stämde, 12 och 14 personer hade gripit in i smått eller stort.

Hela tredje rikets Tyskland, ja nästan hela Europa var täckt av ett finmaskigt nät som var till för att söka upp och avliva judar och alla andra som var oliktänkande eller inte passade in i den smala nazistiska normen. Dem som inte var riktiga människor, dem som inte passade in enligt deras sjuka sätt att se.
Dödandet var organiserat. vi känner till koncentrationslägren. Det fanns också arbetläger och slavarbete där människor fick arbeta tills de dog.
Om man sätter sig in i hur det var är det som en bild av själva helvetet på jorden av mänsklig ondska och rädsla, ett människoliv hade inget värde alls.

Men mitt i detta förtryckssystem och allt våld fanns det alltså något som inte de mäktiga hade räknat med. Mänsklig medkänsla och godhet. Människor som var generösa, som visade gästfrihet och delade med sig, som räckte ut en hjälpande hand. Trots att de hjälpte med risk för sina egna liv.
Och så kunde några människor överleva trots att hela statens resurser användes för att dräpa dem. Tusentals människor räddades men miljoner dog.

Att vara en av dem som ser till att människor kan överleva trots allt, det är vad det handlar om, om vi vill leva mänskligt och vara kristna även i vår tid.
Det kan göras på många sätt, du vet bäst själv.

Men ett av dem är att inte gå med på att dela in människor i dem som räknas och de andra, att vägra gå med på att vissa passar in och andra inte gör det.
Att våga se alla människor som ett vi.

Hédi Fried tillsammans med biskop Mikael Mogren och Gabriel Ehrling Perers i Ludvika

tisdag 11 september 2018

11 september - och kontrafaktisk litteratur

Vissa datum har mer tyngd än andra och kommer att nämnas i historieböckerna i framtiden, om det nu finns historieböcker då.
11 september är ett sådant datum då det har skett flera dramatiska och våldsamma händelser som på olika sätt har förändrat historien i stort och smått.

Tidningen Expressen listar upp 12 skäl idag varför 11 september är "årets sämsta dag"!
Det känns lite märkligt läsa, särskilt när den 12e anledningen är att fartyget som senare skulle få namnet Estonia beställdes detta datum. Lite konstruerat alltså.
Varje datum i almanackan i åren som gått har det troligen skett en lång rad destruktiva händelser och en lång rad positiva goda händelser som vi kunde hitta om vi skulle gräva djupt i det förgångna. De flesta inte uppmärksammade och omskrivna

Den 11 september skedde bland mycket annat:
Statskuppen i Chile 1973. Där sattes en punkt för en demokratisk utveckling i Latinamerika som kanske hade kunnat sprida sig.

World Trade Center och 9/11-dåden i USA 2001 - läs mer om dem i Dagens Nyheter här
De kom att skaka om västvärlden och leda fram till åtminstone två krig med många tusen döda.

Mordet på Anna Lindh 2003, hon dör 11 september efter att ha blivit attackerad dagen före. En verkligt stor förlust för vårt land och hennes vänner och nära. Med Anna Lindh kvar kunde vi kanske sett en annan utveckling av ledarskapet i vårt land.

Vem vet? Händelser förändrar tillvaron och historien och ingen vet vad som hade kunnat hända om det hade varit annorlunda.
Men våldsdåd och terror tar alltid bort något ifrån oss alla. Goda möjligheter försvinner. Personer som hade behövts för att dela med sig av sina gåvor och talanger för en bättre värld mördas och försvinner.

Det finns en hel litteratur som brukar kallas kontrafaktisk som handlar om vad som hade hänt om andra händelser skett än de som skedde. Det kan vara spännande skildringar där läsaren får anledning att fundera över vad som påverkar historien och hur det ser ut med orsak och verkan. Hasse Alfredsson skrev på 90-talet en bok om vad som kunde ha tänkts hända om Tredje rikets Tyskland hade vunnit kriget och ockuperat Sverige.

I TV-serien "11.22.63" som bygger på en bok av Stephen King reser en skollärare tillbaka i tiden för att hindra att president John F Kennedy blir mördad. Tänk om det vore möjligt att förändra historien!
Men samtidigt, om det lyckas, skulle då allt bli som vi önskade? Kanske inte alls. Utan att avslöja för mycket är detta en av de stora frågorna som tv-serien behandlar.

Vi kan inte veta, men tankeexperimenten ger oss viktiga tankeställare.
Både inför samhällsförändringar som är på gång, och valet och dess konsekvenser som just nu fyller alla våra medier.
Och när vi reflekterar över historiska minnesdagar som 11 september.

Men på ett personligt plan kanske den mest sunda hållningen inför tiderna som skiftar, händelser som kommer och går är den som Jesus visar sina vänner, enligt Matteus:

"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen, Den får själv bära sina bekymmer, Var dag har nog av sin egen plåga." Matt 6:34


Blomsterhavet utanför NK i Stockholm efter mordet på Anna Lindh

lördag 25 augusti 2018

Medmänsklighet - hoppet för vår jord

Medmänsklighet står i centrum för vår kristna tro, och de riktlinjer som finns för ett gott liv tillsammans med varandra kan vi se i det dubbla kärleksbudet från bibeln.

En synpunkt som många redan har lyft fram är att kärleken vi bör rikta till vår medmänniska och oss själva inte i första hand handlar om känslor. Älska din nästa som dig själv! Det är en attityd och ett förhållningssätt. Ett sätt att vara och handla mer än att känna. 

Medmänsklighet är att respektera människan vi möter, att vara lyhörd och empatisk.
Skulle vi bara behandla dem vi gillar på ett gott och mänskligt sätt? Dem vi råkar sympatisera med. 

Nej det som verkligen förtjänar att kallas medmänsklighet är att behandla alla människor gott och respektfullt.

Det är en av poängerna i berättelsen om den barmhärtige samariern, den som hjälper är av ett annat folk som lever i avståndstagande från det egna judiska folket. 

Medmänsklighet kan inte begränsas till dem vi råkar tycka om eller dem som är som vi. Inte till gruppegoism eller snäv nationalism.

Den sanna medmänskligheten leder bort från vi- och dom-tänkande fram till insikten att det bara finns ett vi på jorden.
Människor med samma längtan och behov.

Människor skapade till Guds avbild.
 
Kören sjunger vid årets konfirmanddag i Västerås, det är tillsammans vi kan göra det

torsdag 23 augusti 2018

Slöjor och nicab, till frågan om religiös klädsel och tvång

Minns du bilderna från en strand i Frankrike när polisen tvingade av en kvinna hennes kläder?
 
Det var en muslimsk kvinna som tvingades dra av sin heltäckande dräkt (följ länken om du vill veta lite mer). Fyra beväpnade poliser i Nice ansåg att de behövde agera. Det hände 2016 och mycket har hänt sedan dess.

I dagens utgåva av Kyrkans tidning finns en insändare om sk religiös klädsel.
Insändarskribenten skräder inte orden utan vill stoppa användandet av vissa kläder, de är helt enkelt "fel klädkod" menar han. Men märkligt nog (!) rör hans synpunkter endast kvinnors kläder och det handlar om muslimska kvinnor.

Han skriver: citat: "Vill muslimska kvinnor alltid tvunget bära burka/niqab eller slöja/hijab, då bör de nog bosätta sig i ett land med samma religiösa traditioner och värderingar."

Man kan fundera lite över vad som är religiös klädsel och vad som handlar om kultur eller samhälle och inte minst vilket mode som råder.
Religionerna har vissa klädkoder och det gällande modet har andra, men ofta kombineras kultur och religion på olika sätt i hur människor klär sig. Så även i vårt eget land.

För hundra år sedan gick inte en ärbar kvinna ut utan något på huvudet. Det fanns sjalar och sjaletter och hattar av olika slag som de flesta hade på sig. Det hade delvis med bibelns och kyrkans råd och föreskrifter att göra. Men också med bondekulturen och tidens brist på hygien att göra. Och vårt väder kan man tillägga. Många faktorer samspelar i klädseln.

Idag förskriver modet mycket tighta kläder för kvinnor och det stämmer med livsåskådningen som är att bejaka sin individuella frihet och att det är av stor vikt att träna sin kropp. Men så enkelt är det ju inte, om det verkligen var individuell frihet skulle vi vara klädda ganska olika eller hur?
Mode och massmedia formar våra bilder av vad som är fint och rätt att ha på sig. Det finns en klädkod som många låter sig styras av, även jag själv förstås. Ibland kan det vara nästan lite skrattretande att se en hel skolgård där alla är klädda mycket lika.
Alla sätt att klä sig har också att göra med vår livsåskådning och vad vi tror på.

För mig går det en gräns mellan att helt dölja sitt ansikte och övriga sätt att klä sig, i vissa sammanhang fungerar det inte med det helt dolda ansiktet. Jag kan också tänka mig att ha åsikter om vissa andra sätt att klä sig, även för män.

Det finns gränser för vilka kläder som är lämpliga i olika situationer av olika skäl, men att vilja köra ut människor ut vårt land grundat på deras klädsel är långt utöver all rimlighet.

Men det viktigaste jag vill säga idag är det här är -
Den största skillnaden blir till slut inte om människor får ha sk religiös klädsel eller ej, utan om vi ska leva i ett förbudssamhälle där samhället/ staten bestämmer vilka kläder en människa får ha på sig. Om poliser ska ha rätt att dra av dig dina kläder eller ej.

Nej så kan vi inte ha det, eller hur?

Låt oss alla klä oss som vi vill!


Våra internationella gäster vid Världens fest i Västerås förra året

onsdag 22 augusti 2018

Dags att damma av bloggen - rakt in i valrörelsen

Dags att damma av bloggen och letar fram skrivmaskinen igen...

Vi är mitt i valrörelsen och debattens vågor går höga, eller gör de det?
TV-reklam och sociala medier flödar ut partiernas meddelanden.
Debatter och utfrågningar sker i många olika kanaler, partiernas foldrar och valsedlar ligger på hallmattan i stora högar när vi kommer hem från jobbet.

Men orkar vi lyssna och ta till oss floderna av ord? Har vi inte tröttnat redan eller bestämt oss för våra vanliga partier eller att byta till ett annat?
Vad säger du själv? Är valrörelsen ointressant eller helt enkelt tråkig?
Har du liksom jag tröttnat på evinnerliga påhopp mellan politiker som oftast handlar om vem som har sagt vad? Eller mästrande och tonfall som om vi, åhörarna vore korkade.

Jag är inte förvånad över att att många i vårt land skakar på huvudet och letar efter något helt annat lyssna på och att rösta på.
Och där finns en av anledningarna till att SD blir populärt och ökar i vissa opinionsundersökningar.

Något som slår mig i den här utvecklingen är att det inte verkar spela någon roll vad SD står för i många frågor eller vad de verkligen har åstadkommit.
Visste du att SD i många mindre kommuner aldrig ens dykt upp eller har lämnat sina platser i kommunalpolitiken? Tomma stolar alltså och inget inflytande alls i dessa kommuners beslut eller vägval.
Andra har pekat på vilka beslut SD har stött i riksdagen och vilka de inte stött. Det är inte direkt en klar och tydlig linje för barnfamiljer eller ensamstående mäns intressen som stöds.

Är viljan att få något helt annorlunda så stark att det inte spelar någon roll vad man röstar på?
Hur känner personer för sin rösträtt och sin enda röst om den kan användas till att en stol blir tom vid ett kommunalfullmäktigesbord?
Demokratin är i kris i vårt land.

Men ändå är det inte alls så illa som det sägs från vissa håll, partier och grupper försöker just nu måla upp en bild av vårt land i total kris och anarki. Ett vanligt sätt att agera då man vill göra stora förändringar i samhället, ta i med hårdare tag.
Nämligen att sprida rädsla.

Sverige är ett av de mest välfungerande länderna som finns, låt oss inte glömma det och låta oss luras!
Här är bilbränder och skjutningar inte vardag utan sällsynta händelser som hamnar i nyhetssändningarna.
Här får människor hjälp och stöd varje dag, omsorg och sjukvård och tillsyn.
Visst kan det bli bättre men systemen är i funktion och goda liv pågår varje dag.

Sommar i Västmanland 2018, gott liv pågår 


tisdag 26 juni 2018

Att skilja barn från sina föräldrar, tillåt familjeåterförening!

Är inte det något av det allra värsta?

Att inte låta barn få vara med sina föräldrar där de känner trygghet och vet att det finns någon som ger allt de kan för dem.

Föräldrakärlek till sina barn är bland de starkaste band som finns mellan människor. De flesta vuxna människor känner också att barn måste värnas om, skyddas, hjälpas. De får bara inte utsättas för risker i onödan och inte lämnas ensamma.

Det är inte en slump att det värsta brott som finns, i våra svenska ögon, är pedofili, inte heller att pedofiler är de mest föraktade och hatade av alla. Dem som gör barn illa är inte värda vår omtanke tycker många.

Barn måste helt enkelt skyddas och får inte utnyttjas eller behandlas hur som helst.
Barnarbete där barn tvingas arbeta i industrier eller produktion för att varor ska bli så billiga som möjligt är en skamfläck i vår tid. Det är en stor och viktig anledning till att jag har valt att jobba för Fairtrade där vi är garanterade att barn inte utnyttjas.
Också i bibeln finns ord som värnar om barnen och lyfter fram vårt ansvar för barnens bästa. För dem som förleder barn vore det bättre att sänkas i havet. (se Matt 18)

För en vecka sedan skrevs det mycket om hur barn skiljdes från sin föräldrar vid gränsen mellan Mexico och USA. De amerikanska myndigheterna placerade barn i läger, bilder och filmer visades som fick många att bli rasande. USA fick skämmas över sin behandling av barn.

Men något som inte oftas talas om är att våra egna lagar i Sverige just nu hindrar familjer från att återförenas och att leva tillsammans, de ligger skrämmande nära det som sker i USA. 
Det är en skam där men också här att behandla barn så illa.

Vad skulle behövas? Jo en förändring av den tillfälliga migrationslagen som gör det möjligt för familjeåterförening för alla nyanlända i vårt land, även de ensamkommande barnen och dem som fått tillfälliga uppehållstillstånd.

Om vi inte låter familjer förenas kommer aldrig integration att fungera, då kommer många nyanlända alltid ha sitt hjärta någon annanstans än här, och framför allt behandlar vi då barn illa i vårt land.

Vi respekterar inte de mänskliga rättigheterna och låter Barnkonventionen bara bli tomma ord hur mycket vi än gör den till svensk lag.

Ska vi verkligen ha det så i vårt Sverige?


Läs om de stränga reglerna för Familjeåterförening här på migrationsverkets hemsida

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar informerar om
skyddsstatus och familjeåterförening.

Maria med Jesusbarnet, från Västra Skedvi kyrka

Att se naturen och våra liv som skapelse, en tro som befriar

Midsommarhelgen är förbi, och i kyrkan har vi talat skapelsen.

Att se jorden och våra liv och hela universum som en skapelse gör stor skillnad. Det handlar om tron att det finns en ”Varats grund”, dvs en kraft som bär allt och som är orsaken till att allt som finns också finns till. Och den kraften kallar vi Gud. Eller som bibeln uttrycker sig: allt är ”Herrens verk”.

Skapelsetro ska inte blandas ihop med kreationism eller förenklad bokstavstro som ofta hamnar i förnekelse av förnuftet och vetenskapens resultat.

Skapelsetro kan mycket väl kombineras med att vi accepterar naturvetenskapen och dess beskrivningar av universums tillkomst eller jordens tillkomst och livet här på vår vackra och sköna planet.

Skapelsetro ligger framförallt på ett annat plan, nämligen som en grundläggande inställning till livet. En speciell attityd till tillvaron, naturen och våra egna liv.

Nämligen att se livet och jorden som en gåva som vi får förtroendet att vara i och leva på under en tid. Jorden är inte vår egen utan den tillhör Skaparen, vi får leva på den och njuta av den, vi får bruka jorden och vårda den så att de som kommer efter oss också kan leva här. Vi har den till låns under vår stund på jorden.

Själva livet är inte heller vårt eget, kan vi tänka så?
Det vill bibeln visa oss. Också livet är något vi får vara med om en tid, njuta av och brottas med. En gåva till oss att vårda och göra det bästa vi kan med. En gåva och ett lån som vi har en tid och sedan inte har längre.

Kanske vill vi alla ta till vara på livet så gott vi kan, inte för att någon annan lägger förbud eller moralism på oss utan för att vi själva önskar och hoppas göra det bästa av gåvan livet.
Och vad är då ”det bästa”? Det är inte någon livsförnekande eller glädjedödande tristess av duktighet som Skaparen har skapat oss till, utan det är till glädje, till kärlek och tro och hopp. Det vore ju självmotsägande, Gud vill liv och mera liv, och därför lever vi här på jorden. För vår egen skull och för våra medmänniskor och hela skapelsen.

Att leva fria som den vi är skapade till att vara, allt det som vi genom vår innersta längtan känner igen som vårt verkliga jag. Det är Guds mening med oss. Skapelsetro handlar om det. Om mening mer än beskrivning.

Det är också ett slags bekymmerslöshetens liv som Gud vill befria oss till ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen...” säger Jesus enligt Matteusevangeliets 6e kap.

Mycket hindrar oss från att leva så, både vad gäller friheten och bekymmerlösheten, det kan vara omgivningen eller våra egna hinder, måsten och krav som vi låter styra oss.

Men det är inte Guds vilja med oss. ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” som evangelisten Johannes skriver.

Inte en hindrande eller förminskande Gud utan en befriande och livsbejakande Gud, det är vad tron på Gud som skaparen handlar om!

måndag 11 juni 2018

Lagbrott inom sjukvården, behandlingsbegränsning och en härskarteknik

Jag sitter och skriver om den tredje härskartekniken på Berit Ås lista, den som är att undanhålla information, när nyheten om "behandlingsbegränsning" i vården kommer ut.
Läs eller lyssna här på Sveriges radio.

Det handlar om att den svenska sjukvården beslutar att begränsa vården av svårt sjuka personer utan att ta kontakt med de sjuka personerna själva eller deras anhöriga.
Och på SVT skrivs det om slarv och godtycklighet i besluten.

Det är ingen nyhet att det inom vården sker att svårt sjuka personer, dem som bedöms vara i livets slutskede utan återvändo inte får viss behandling som antas bara skulle förlänga lidandet. Man sätter alltså inte in livsförlängande åtgärder. Det är ett slags passiv dödshjälp som är accepterat och vanligt förekommande om media har rätt.

På radions P1 talades det om hjärt- och lungräddning som ett exempel, om patienten är i ett alltför dåligt skick sätts den inte in.

Jag har själv stött på situationer när personer som bedöms vara döende inte längre får näring och vätska. Ibland har också starka smärtstillande medel satts in. Det ses som ett sätt att förkorta lidande.
Sådant pågår.
Och kanske är det förståeligt i vissa delar. Om det är så att vården enbart förlänger lidande kan jag förstå att den avslutas, men att sluta ge personer näring och vatten? Rent ut sagt att låta en människa dö av vätskebrist eller näringsbrist, törsta eller svälta ihjäl? Är det ok i den svenska sjukvården?

Det som kommer fram idag är alltså att detta sätt att handla görs utan att tala med patienten själv eller hennes anhöriga. Det har till och med sagts från vissa läkare att patienter inte skulle få reda på att det är beslutat om behandlingsbegränsning för dem själva. Mycket upprörande!

I radions reportage sägs det att detta är mot alla riktlinjer och till och med ett lagbrott. Läkare är skyldiga att samråda med patienter om de vill ta sådana beslut, eller om det inte är möjligt att  tala med patienten ska det ske med anhöriga.

Undanhållande av information är den tredje i raden av Berit Ås härskartekniker.

En härskarteknik handlar om att bestämma över en annan människa på ett orimligt sätt, att förminska henne, att inte låta henne bestämma själv.
Jag har sällan sett ett värre exempel än dagens nyhet om besluten om behandlingsbegränsningar.

Den här härskartekniken är dessutom mycket negativ på flera andra sätt.

I arbetslivet kan det vara förödande för samarbete och för att hela organisationen ska kunna utvecklas och röra sig framåt när att vissa ställs utanför. Det blir en sämre utveckling för hela företaget om inte alla är med så mycket som möjligt och ger det de kan när de inte inkluderas och får informationen som behövs.

Att vissa kunskaper eller information inte delas eller tas in kan vara rent livsfarligt när det gäller tekniska system. Kunskaper måste finnas när det gäller livsmedel eller livsfara på grund av el och vatten och mycket annat.

Det är en härskarteknik att undanhålla information på det sättet att det hindrar vissa personer från att vara med, ibland sker det medvetet för att förminska eller trycka ner vissa personer.  Vissa förminskas och görs maktlösa genom att inte veta så att andra kan härska eller ha mera makt. Alltså en klassisk härskarteknik.

De som inte har informationen får svårare att reagera/påverka, eller har inte möjlighet att förbereda sig tillräckligt. Vilket skapar maktobalans.

Hur kan undanhållande av information motverkas? På arbetsplatser är det ledningens ansvar men alla kan bidra och se till att information delas. I sjukvården kan det vara att föreskrifter och lagar följs och att vården får mera resurser så att inte stress leder till att man inte tar sig tid.
Det är fråga om kommunikation som behöver fungera om inte människor ska råka illa ut och arbetsplaster fungera sämre än nödvändigt.Ibland att skjuta på beslut så att alla får möjlighet att sätta sig in i frågor och olika möjligheter.

Den här härskartekniken är svår att komma åt, det kan bara göras med samarbete och en ökad kommunikation på alla områden.


Länkar:
En artikel ur Läkartidningen om Begränsad behandling