fredag 15 mars 2024

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24


Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

torsdag 7 mars 2024

Skapelsetro i klimatkrisens tid 2; Irenaeus och den goda skapelsen

Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202. 

Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.

Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.  

Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.

Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.  

Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan. 
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.

Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).

Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan. 

Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.

Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn. 

Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.

Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.

När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet. 
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och 
materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.

Människans roll i relation till Gud är att ta emot. 
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa 
bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt. 

Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen. 

Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i  trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.

Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.

Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.

Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat. 


Om Irenaeus på wikipedia

Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här

En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida

Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997

Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren

onsdag 6 mars 2024

Om skidsporten och klimatkrisen

Såg du Vasaloppet i Söndags?
Hör du till dem som gillar skidsporten och följer med i skidskytte, sprint eller alla de olika vintersporter som pågår?
Då har du säkert som jag sett märkliga bilder av vita skidspår i ett landskap där det är barmark, där snö måste produceras och transporteras till skidorterna för att det ska kunna bli några tävlingar.
Utan konstsnö och stora insatser av frivilliga som fraktar snö och sköter om spåren på olika sätt skulle det inte bli något Vasalopp.

Den norske VM-chefen gick häromdagen ut och talade om att fler skidtävlingar borde hållas i norden eftersom det är stor snöbrist i alperna, men hur realistiskt är det när vi ser hur det ser ut i vårt eget land. Kanske kan tävlingarna hållas om de flyttas mycket längre norrut.
Skid-VM ska vara i Falun 2027, kommer det att gå?
Många i skidsporten är medvetna om att tävlingarna ska vara så hållbara och klimatvänliga som möjligt.

Men på sikt kanske det är en utdöende sport vi ser i vinterstudion på helgerna?

Pernilla Bonde i Svenska skidförbundet talar om krisen och menar att det behövs kraftsamling för att det ska finnas snö till tävlingarna. 

Bland annat så här kommer klimatförändringarna nära oss i vår del av världen, mer och mer.
Idrotter drabbas vid sidan av översvämningar och heta somrar med skogsbränder.
Steg för steg sker förändringarna, de har redan börjat och vi ser bara början på det som ingen kan säga säkert hur det ska bli.

Vi borde sluta tala om klimatfrågan skrev en person till mig, det är ingen fråga utan en kris, eller som biskoparna sade för en tid sedan, vi lever i ett klimatnödläge som kräver att vi använder ett rättviseperspektiv. 

När sporter behöver förändras i vår del av världen är det nämligen helt andra konsekvenser i stora delar av världen.

Översvämningar som förstör hus och hotar hela önationer.
Torka som leder till flykt, svält och död när trakter blir obeboeliga och ingen mat längre kan odlas.

Redan nu leder klimatnödläget till lidande, förkortade liv, hunger och död. 

Att vara med och söka vägar framåt för sig själv, påverka makthavare och företagare är en nödvändighet för livets skull. 

Hur ska livet se ut här på jorden i framtiden?
För barnen och deras barn?

Framtiden? skidskytte på rullskidor

onsdag 28 februari 2024

Skapelsetro i klimatkrisens tid, del 1

Under den första kyrkans tid pågick ett intensivt samtal om hur skrifterna skulle tolkas och hur kyrkan skulle tro i ljuset av allt det som hänt när Jesus Kristus var ibland dem kroppsligen. Även de lärjungar som gick med honom och såg med egna ögon kunde ha olika syn på vad det han sagt och gjort betydde.

Ibland kallas de här samtalen eller debatterna strider, det är inte så konstigt för ibland blev det till hårda ord och bannlysningar av dem som hade olika tolkningar, riktigt illa ibland faktiskt med våld och mord.

Något jag fick lära mig nyligen (tack lärare på EHS) var att det nästan alltid var tolkningar som öppnade för vidare tankar och var breda som blev de allmänt vedertagna medan de som förkastades oftast var sådana som smalnade av eller begränsade tanken. Exempel kommer.  

En speciell fråga dök snabbt upp och det gällde frågan om skapelsen. 
Var den Gud som beskrevs i den hebreiska bibeln (gamla testamentet) den samma som den Gud som Jesus kallade sin Far? Skulle man hålla ihop "det gamla testamentet" och "det nya testamentet" och allt de förde med sig till en enhet eller inte?
Trots att det kan låta som en akademisk fråga så var ställningstagandet helt avgörande för kyrkans tro och hur vi ser på saker idag. Inte minst när det gäller tänkande och tro om Gud som skaparen och naturen och jorden som skapelse. 

Ganska snart blev det klart att Jesus i både ord och handling hade kopplat och anknutit till de "gammaltestamentliga" skrifterna och hela det judiska arvet. Han var jude och var uppväxt i hela den stora judiska traditionen. Den som såg Gud som skaparen. Och som en mångfasetterad och mångfaldig mängd författare hade skildrat i skrifterna. Bland annat historiska skrifter, poesi och vishetslitteratur, ordspråk och psalmer, och de mytologiska texterna som fångar in människans och livets villkor på ett sätt som talar till alla tider. 

En tidig debatt bland kyrkofäder och kyrkomödrar byggde på grekiskt tänkande.
Den handlade om frågan om det var så att Gud skaparen var en konstruktör av redan befintlig materia eller om Gud verkligen skapade allt från ingenting, "från scratch" så att säga eller som det heter i teologernas värld "Ex nihilo"- latin för "ut ut ingenting". Det var vanligt att se Gud som konstruktören eller den som ordnade upp kaos till kosmos, (ordning och reda) bland vissa grekiska filosofer.

De som tänkte att Gud var konstruktören hade bland annat en tanke om att en god Gud skulle inte skapa en värld där det fanns så mycket lidande och död som de kunde se omkring sig. Men om Gud bara hade ordnat materien på bästa sätt kunde det vara så att det var något fel i själva materien som gjorde att det blev så illa. Lite slarvigt uttryckt: ett konstruktionsfel eller en brist i själva atomerna. 

Men tanken som blev den dominerande var det andra sättet att tänka. Den som kallas skapelse "ex nihilo". Det stämde bättre med de bibliska skrifterna och gav ett svar åt den stora livsfrågan om var allt som finns har sitt ursprung, frågan om lidandet har sitt svar på ett annat plan än i själva skapelsen. 

Tron att Gud har skapat allt från ingenting innebär en grundpositiv syn på allt det skapade, allt är av Gud och är gott. Gud såg på det han skapat och det var mycket gott står det i en av skapelseberättelserna. Naturen och livet är något gott i grunden för det har sitt ursprung i den Gud som är kärleken.  

Det har är en viktig grund för tron och är tydligt i de bibliska skrifterna.
Orden om det kom därför in i trosbekännelserna på ett tidigt stadium "vi tror på Gud fader allsmäktig, skapare av himmel och jord" eller i den nicenska trosartikeln "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är". 

Att skapelsen, naturen och livet i alla dess former är något gott, värda att bevara och vårda, skydda och värna är en grund för att vi idag har ansvaret att möta klimatkrisen som hotar livet på jorden på alla de sätt vi kan. 

Nästa del - möt Ireneaus - och hans kamp mot gnostikerna.

Utsikten från Stiftsgården i Rättvik en solig vinterdag (februari 24) 

fredag 23 februari 2024

Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

fredag 16 februari 2024

Klimatkrisen, hur funkar den, egentligen?

Tänk dig en bil som står ute i solskenet en varm sommardag. Den har stått där några timmar när det är dags för dig att hoppa in och köra iväg. Du öppnar dörren och vad känner du? 

Det är varmt, mycket hett till och med inne i bilen och ratten känns som den bränns när du tar i den. Det är bäst att öppna alla dörrar på vid gavel för att släppa ut hettan innan du kör därifrån med luftkonditioneringen på full effekt. 

Ungefär så fungerar klimatkrisen.
Solen gassar, värme kommer in i atmosfären men något har hänt som gör att värme inte strålar ut lika mycket i rymden, de infraröda strålarna stannar kvar och ökar på värmen. Koldioxid och andra gaser hindrar värme från att återvända till rymden.
Precis som i den soldränkta bilen, värme går in genom solen, men den hindras av glasrutorna och metallen att komma ut igen.   

Samma effekt använder vi för att skapa ett växthus, där blir det varmare än i friska luften och plantorna kan växa tidigare men det behövs lite extra vattning och omsorg.
Min farfar som var trädgårdsmästare hade sina drivbänkar till samma sak, ofta gamla utbytta fönster kunde skydda växterna och se till att han hade grönsaker att sälja på trädgårdstorget i Linköping.

På grund av att vi använder samma teknik för växthus har problemet kallats växthuseffekten på svenska och de gaser som hindrar värme från att strömma ut kallas för växthusgaser.

Jag tog lite tid och läste en bok om det här för att ha lite mer på fötterna när vi nu ska jobba vidare med den andra etappen i Svenska kyrkans färdplan för klimatet. Det är dags att utveckla arbetet med klimatkrisen och dess effekter i Svenska kyrkan ett steg till. 

Boken jag hittade till min eboksläsare var den här: 

Comprehending the Climate Crisis, Everything You Need to Know About Global Warming and How to Stop It av Bradley J Dibble. (iUniverse 2012)

Författaren är läkare men han har engagerat sig i klimatsituationen och gör här ett försök att beskriva klimatkrisen på ett enkelt och lättfattligt sätt i boken.  Och delvis gör han ett bra jobb.

Det börjar med en bakgrund som skildrar vad atmosfären är och var kolet kommer ifrån och hur kolets kretslopp ser ut på jorden. Sedan hur förbränningen av fossila bränslen radikalt ökar nivån av koldioxid och påverkar temperaturen på jorden. 
Det finns ingen tveksamhet menar Dibble om att klimatkrisen pågår, den mätbara uppvärmning som redan är på gång kan bara ha en förklaring, människors förbränning av fossila bränslen. 

Visst sker det naturliga förändringar i klimatet under jordens långa historia, men då sker de långsamt och naturen hinner anpassa sig, då menar jag tusentals eller miljontals år. 
Det behövs också en skyddande atmosfär med en viss mängd växthusgaser för att vi ska ha det klimat som naturligt finns på jorden så att växtlighet och vi själva ska kunna leva här.
 
Men nu har det skett en extrem ökning av koldioxiden i atmosfären sedan industrialismens början och fram till nu. Den industriella revolutionens start brukar dateras till 1760-talet med textilindustrin i Storbritannien då kol användes i stor skala. På cirka tvåhundrasextio år har sedan förbränningen ökat extremt mycket och enorma mängder koldioxid har strömmat ut i atmosfären. 

Jorden tål mycket men det finns gränser. 
Vissa talar om tipping points - det är när nivån har nått en viss mängd och det sker en förändring som det inte går att stoppa längre. Ingen vet exakt var de finns. Kanske hörde du i veckan på nyheterna om Golfströmmen som är hotad? 

Det vi alla kan se är den långsamma gradvisa förändringen där temperaturen stiger och nya värmerekord uppmäts. Vi kan se ovädren och översvämningarna, torkan och extremvädret med kyla och snö, skogsbränder och smältande isar. 

Vi är här nu.
Det börjar likna läget i en instängd bil. 

Första steget är att minska utsläppen så att inte problemen förvärras och sedan att sluta släppa ut mera koldioxid, ersätta de fossila bränslena. Mera sol, vind och vatten och mera återanvändning.
Sedan behöver vi hjälpa jorden att återfå balansen.
Det behövs plantering av många träd och förvildande av naturen menar vissa forskare.

Det behövs många olika sätt att vårda naturen så att barnen och deras barn ska kunna leva här. 
Där behövs vi alla. 
Alla kan vi göra något. 
(fortsättning följer)

Torka i Västmanland sommaren 2023

tisdag 13 februari 2024

Askonsdagen och Slutet

Askonsdagen är en speciell dag i våra kyrkor,
det är dagen då fastetiden börjar. 

Under veckan läste jag Mats Strandbergs märkliga bok Slutet.
Boken handlar om en tänkt framtid där mänskligheten har fått reda på att slutet på allt liv på jorden har kommit. Vid en exakt dag och tidpunkt kommer en enorm komet att krocka med jorden, allt liv kommer att raderas ut och sedan är det ofrånkomligt slut.
Under de allra sista veckorna av mänsklighetens liv får läsaren följa några tonåringar och gå in i deras tankar. De vet att slutet närmar sig allt mer. Två ungdomar fokuseras, det är Lucinda och Simon. 

Några rader återkommer, och det är Simon som tänker för sig själv att snart är han själv och alla andra aska. Hans flickvän Tilda finns i minneslunden redan. Simon tänker för sig själv att snart ska hans aska blandas med hennes och alla andras. Det var de orden som fick mig att koppla till askonsdagen.

Det är en mycket tankeväckande bok som Strandberg har skrivit. Det handlar om människor inför döden och hur slutet påverkar allt. Plötsligt finns det ingen vits med att gå i skolan eller fortsätta cancerbehandlingen eller allt det vi gör med tanke på framtiden som ska komma snart eller längre fram. Om vi alla snart är aska, vad finns då som är viktigt eller meningsfullt?
I boken är reaktionerna många och samhället håller på att kollapsa, men Simon och Lucinda finner varandra. Simons mor som är präst firar gudstjänst den allra sista kvällen.

Om vi alla snart är aska, vad är då viktigt?  

Det finns en tradition på askonsdagen att fira en mässa (nattvard) i kyrkan och att de som vill också får ta emot ett korstecken med aska i pannan.

När prästen ritar korset i pannan säger hen de här orden; "Minns att du är stoft, och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium" eller "Kom ihåg att du är jord och ska bli jord igen".

Att få aska som ett tecken i pannan är ett sätt att påminna om det svåra, att våra liv har ett slut, att tiden är begränsad och att det är viktigt vad vi gör med våra liv.
Att det finns anledning till att ändra riktning ibland, att vända sig om och gå i en annan riktning. Omvändelse för oss själva och hela det samhälle som är på väg att förstöra jorden. 

Men det finns en annan sida av askonsdagen, tecknet i pannan är nämligen ett kors.
Korset är ett tecken för vad som hände under den första påsken, kort sagt är korset uppståndelsens tecken. Det säger oss att livet är starkare än döden.
Jesus gick korsets väg och delade alla våra korsmärkta mörka dagar ändå in i den tommaste död, men sedan kom påskdagen: livets fest och hoppets grund. 



Boken "Slutet" kan du bland annat hitta här på Bokbörsen

Jag skrev om askonsdagen och bönen för några år sedan, här kan du hitta den texten.

Om askonsdagens två sidor ur min blogg här 

Och här i min andra blogg om Askonsdag och fastetid

Här kan du läsa Antje Jackeléns predikan på askonsdagen 2018

Mikael Mogrens text idag i VLT, "Idag semla i morgon eftertanke"

Här hittar du Svenska kyrkans sida om Askonsdagen

måndag 12 februari 2024

Fastetiden är på gång, vad vill du ha den till?

Fastetiden i kyrkans år ska just börja.
Fastlagssöndagen har passerat och på onsdag är det askonsdagen; dagen då fastan börjar.
Men det är annorlunda i år med de våldsamma hänsynslösa krigen som pågår och som når oss varje dag, via nyheterna. De obegripliga krigen i en värld där var och en vill leva i fred och rättvisa. 

Kanske är det ett hårdare tryck av sorg och besvikelse som ligger över oss när vi ser det som händer och en starkare drift att fly bort från det hela.
Vi loggar in på strömningstjänsterna och följer en tv-serie till eller letar upp komedierna på svtplay eller låter lekprogrammen fylla våra kvällar.

Det är förståeligt men inte bra för oss själva och inte för de många drabbade av våldet och klimatkrisen. Kanske är det så att om vi blundar för allt som händer och alla de många människor som drabbas så händer det också något med oss själva?
Vi blir lite hårdare, lite mer likgiltiga och bedövade och okänsliga, lite mindre mänskliga helt enkelt?
Jag vet, vi kan inte gråta och bryta ihop varje gång vi ser ett dött barn på tv-rutan, då skulle vi aldrig sluta gråta. Men är det inte så att vi behöver vara medvetna om vad allt det här gör med oss?

Fastan handlar om att avstå från något som stör eller tar alldeles för mycket tid från oss för att ha tid med det som verkligen är viktigt i livet. Det som verkligen är viktigt just för dig, inte vad någon annan säger ska vara viktigt.

För väldigt många visar det sig att det verkligen viktiga på något sätt handlar om relationer. Det kan vara relationer med andra människor, med naturen och djuren och med Gud själv.

Fastetiden är en möjlighet att reflektera över vad vi använder vår tid och våra liv till. Det här med att avstå från något är för att ge oss själva utrymme och tid till att tänka och känna. 

Vad händer om vi en liten stund gör det, stannar upp och känner efter i oss själva och tillsammans med varandra försöker våga se vad som händer omkring oss. Och vad det innebär för hur vi lever våra liv.

Varje år finns det en fasteaktion i Svenska kyrkan, en period för att få information och kunskaper om situationen i världen, och en insamling till människor som har det sämre än oss själva.
I många församlingar pågår det aktiviteter av många olika slag för att medvetandegöra oss och samla pengar till behövande. Det skramlas med bössor och säljs soppa och semlor, det är modevisningar och föreläsningar, syföreningauktioner och promenader, det tas kollekt i kyrkor och församlingshem. Väldigt många är engagerade och aktiva och ännu fler bidrar. Det finns säkert plats för dig också om du vill. 

Årets fasteaktion från ACT Svenska kyrkan har rubriken Dela lika och rädda liv. 

Var tionde människa på jorden saknar mat för dagen trots att det finns livsmedel. Problemet är fördelningen, det behövs ett delande. Och där kan vi vara med, vi kan bidra med det vi har själva och påverka dem som har mer makt och rikedomar så att en förändring kan komma till stånd. 

Fattigdomen och hungern leder till mycket lidande och är ofta en bakomliggande orsak till konflikter, våld och krig.
Men bakom matbristen finns också klimatkrisen som påverkar möjligheterna att odla mat. Översvämningar och extremväder förstör inte bara människors hem utan också fält där maten odlas. 

Kanske skulle vi tänka ett steg till och ägna oss åt klimatfasta. (läs om Equmeniakyrkans klimatfasta.) 

Vi som lever i ett av världens rikaste länder är också några som påverkar klimatet mest per person. 

Att klimatfasta är att se närmare på vad det är vi själva gör som släpper ut koldioxid som förvärrar krisen. Allt från vad vi köper till hur vi reser och konsumerar. Alla kan göra något som tillsammans med andra påverkar läget. Kanske bara välja en frukt som inte rest runt jorden eller släcka en lampa som lyser i onödan, kanske tänka på hur och varför vi reser och kanske ta tåget istället för flyget när det går?
Du vet säkert själv vad som ligger nära dig.

Min fasta i åt blir att försöka ägna lite mera tid åt att skriva här, se över mitt klimatfotavtryck och att dra ner på sötsaker och sociala medier, och öva mig att se Gud lite mer - läs här.  

måndag 5 februari 2024

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 


Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla


Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)

torsdag 18 januari 2024

Hopp eller handling? Nej båda!

Jag vill inte ha ert tal om hopp, jag vill att ni ska gripas av panik! sade Greta Thunberg i ett känt tal: det behövs handling nu, som när ert hus håller på att brinna ner.

Vi ska inte hålla på med värderingsförändringar nej det är handling som behövs nu, ändring av beteenden kommer först, läste jag i en insändare i veckan. En mycket bra insändare förresten, läs den gärna.

Själv skrev jag igår till några bekanta: vi får inte fastna i att bara arbeta med våra känslor kring klimatkrisen, nej nu behöver vi komma till skott, ja just det: till handling.

Det behövs riktiga förändringar som ger effekt i mängden utsläpp och skapar hållbarhet. 

Problemet är bara att om inte den minsta gnista av hopp finns, det vill säga om hopplöshet råder, då blir det ingen handling alls, det är ju ingen idé!
Om det inte finns en värdering att jorden är värd att rädda, utan positiva värderingar av livet på jorden blir det heller ingen handling.

Det som behövs är ett slags växelspel mellan hoppfullhet och handlingar som kan växa till att bli värderingar inom oss och bli till ännu mer handling. Värderingar och handling tillsammans.
Då kan det hända att de till och med kan förändra hur vi lever våra liv och hur våra samhällen fungerar. 

Vi behöver ha koll på våra känslor så att de inte förlamar oss eller gör oss likgiltiga, men sedan är det handling som behövs. 

Känns det stressigt eller krävande? Ja, problemet är att det är ganska bråttom. 

Stefan Edmans bok "Bråttom men inte kört" (Votum förlag 2020) fångar med sin rubrik in läget för att kunna rädda så mycket som möjligt, tiden rinner ut.
Det är för övrigt en bok som ger mycket kunskaper kring läget 2020 vad gäller klimatet på många olika sätt. Boken är faktaspäckad och kan användas som ett uppslagsbok med sitt upplägg med frågor och svar.

DNs sida om klimatet just nu räknar ner tiden, nu är det mellan 5 och 6 år vi har på oss att sluta släppa ut koldioxid om vi ska nå målet som är maximalt 1,5 graders uppvärmning. 

En annan bok som jag vill rekommendera är Ett liv på vår planet av David Attenborough.
Författaren berättar om sitt långa liv på jorden och sina spännande resor med sitt arbete att göra naturfilmer. Samtidigt ger Attenborough både hopp och varningar. Han målar upp vad som skulle kunna hända med vår jord å ena sidan om vi bara fortsätter som idag, och å andra sidan om vi lyckas med omställningen.
I sin saklig framställning lyckas han också skildra det fantastiska och förunderliga i skapelsen, inte minst när har kommer in på hur naturen kan återvinna en balans som försvunnit. 

Redan biskopsbrevet om klimatet 2019 tog upp frågan om hopp och handling.
De skriver om hoppet som befriar till handling, hoppet som bygger på prognoser och antaganden för att vara förankrat i verkligheten, och sedan inriktar sig på vad som är möjligt. Ett realistiskt hopp som hjälper oss att lämna vanmakten bakom oss. 

Biskoparna skriver: "Klimatkrisen är mer än en fråga om optimism eller pessimism. Den är en fråga om att agera utifrån ett hopp som befriar till handling - och om en handling som i sin tur väcker, stärker och sprider hopp" (s 57)

Det har nämligen visat sig att det bästa sättet att bryta känslorna av hopplöshet är att verkligen göra något, att handla. Även om det något litet så minskar känslan av hopplöshet när vi ser att det går att göra något. När vi ser att vi kan förändra en sak så inser vi att det finns möjligheter att förändra flera.

Så handla second hand, köp fairtrade och ekologiskt när du kan, sortera och återvinn, gå samman med andra, ja du vet själv... och låt hoppet växa så att vi tillsammans kan göra allt mer.
Med både handling och hoppfullhet.



fredag 12 januari 2024

Är problemet att vi ser dubbelt? Om dualismen som dödar

Hur kan krigen och våldsdåden bara fortsätta att pågå i vår värld, en värld som skulle behöva ägna all kraft åt att göra livet bättre på den här planeten? Motverka svält och fattigdom och möta klimathotet som hotar livet på vår vackra jord. 

Hur kan det komma sig att vi använder sådana otroligt stora resurser på olika medel att döda andra människor, även om vi oftast kallar det försvar och säkerhet? Jag läste nyligen att en bråkdel av alla militärutgifter skulle lösa världssvälten.

Hur kan det bara pågå och pågå? Trots att nästan alla människor för egen del vill leva i fred och trygghet med frihet och rättvisa? Varför lär vi oss inte av historien och hittar andra sätt att hantera motsättningar så att vi kan använda alla stora resurser för det goda. Då tänker jag inte minst på alla de människor som så meningslöst dödas och skadas för livet som vi hade behövt bland oss för att tillsammans skapa en bättre framtid.

Ett sätt att förstå varför det ser ut så här har att göra med hur vi har vant oss vid att tänka om oss själva och vår omgivning. Och det handlar om att vi så ofta tänker i dualismer, kanske att vi ser dubbelt?

Sven Hillert skriver om det i sin bok "Tro i hållbar utveckling" från 2017.
Och han menar att "Dualism och hierarki hör till det som leder till rovdrift och utsugning av vår planet".

Han skriver om det tänkande som delar upp män från kvinnor, vuxna från barn, människan från naruren och rika från fattiga. För att inte tala om människor av olika ursprung eller olika nationaliteter som delas upp och ses som olika värda. Uppdelandet kombineras nämligen med tillskrivande av värde och tankar om vilka som ska ha makt över andra.  

Hillert skriver så här:
"Emot varandra har man ställt Gud och människor, män och kvinnor, judar och greker, präster och lekfok, vuxna och barn, människor och djur, där den ena parten förutsätts att dominera över den andra.
Avsikten kan en gång ha varit att ge människor livsrum. Men vi har sett vart dominansen leder. Vi vet att förtrycket av kvinnor och av de fattiga hör samman med förtrycket av djur och natur. Vi ser vilka katastofala följder det får för livet på jorden." Hillert 2017 s 16  

När det gäller krigen som handlar detta ständigt om ett uppdelande av oss och dem eller "vi och dem-tänkande".
En grupp blir ett vi som ställs emot gruppen dem, sedan börjar man tala om skillnaderna och allt som gjorts fel från de andra. 

Vi-gruppen idoliseras: visas upp som goda, alltid ärliga och med gott uppsåt, de som har rätt och har sanningen.
De-gruppen demoniseras istället: de är onda och mindre vetande, de är illvilliga och är helt fel ute på alla möjliga sätt.
Snart blir de-gruppen till något mindre än riktiga människor, det är vanligt att de kallas ohyra eller råttor. Till slut leder detta till att det ses som rimligt att de-gruppen bör försvinna, dödas, förintas.

Det är den dödande dualismen, och den fungerar för att många av oss har det sättet att tänka som en självklarhet, det känns naturligt. Vi har fått lära oss att tänka på det sättet, och det talas och skrivs så fortfarande på många håll. 

Men vi kan också inse att det är falskt, särskilt om vi själva möter människor från olika delar av världen. Vi kan inse att trots olikheter så har vi också likheter, alla människor drömmer samma drömmar och längtar efter fred och kärlek. Det finns mera som förenar oss än skiljer oss från varandra, alla människor.

Dualismen mellan människa och natur är en av de faktorer som har lett fram till den ekologiska krisen.
När människor har sett sig själva som något annat och högre än resten av skapelsen, några som har rätt att använda och utnyttja naturens tillgångar utan hänsyn och måtta. Utplundring och nedsmutsning, utrotande av arter och förstörande av balanser har blivit resultatet. Visst handlar det också om bristande kunskaper och omedvetenhet, men det dualistiska tänkande gjorde det möjligt.

Att se dubbelt och skilja i värde när vi skulle se helheter och ömsesidiga beroenden leder till mycket elände på jorden. Ändå är vi en del av skapelsen och beroende av naturen i allt, för att ha luft att andas och mat att äta.

Finns det då ingen bot, kan vi se på ett annat sätt, lära om?

Sven Hillerts bok kan hjälpa till med att komma vidare i tankarna, att inte bara till det "både-och" som är ett gott steg på vägen utan också till "att se världen som en helhet med stor mångfald".

Vi människor är en del av skapelsen och vi berörs och påverkas av allt som händer på jorden. 

Om vi kunde tänka alla människor som ett vi och hela skapelsen som ett vi där allt är genomsyrat av helighet, då skulle ett annat sätt att leva och handla vara en självklarhet.


Dagens bok är Sven Hillert: Tro i hållbar utveckling, med Gud bortom dualismen.
Arguments förlag 2017

måndag 8 januari 2024

Spelar det någon roll att du och jag försöker leva mer miljövänligt?

Kanske gör du som jag? Försöker göra det du kan när det gäller miljön?

Sopsorterar och köper second hand så mycket som möjligt, väljer klimatvänligt när det går på olika sätt, väljer bort att flyga, köper fairtrade och ekologiskt ganska ofta och reflekterar över transporterna (jag kör biogasbil.)

Men kanske du tänker som jag ibland: vad är det för mening? Min lilla insats gör nog inte stor skillnad i det stora hela, i den överväldigande klimatkrisen där själva livet på jorden hotas.


Nog är det så att mitt lilla bidrag inte har så stor betydelse om man räknar på koldioxidutsläppen och de stora systemen, men kanske har det betydelse på andra sätt?


Under hösten kom påven ut med en ny rundskrivelse som handlar om klimatkrisen, den kallas Laudate Deum och det var en uppdatering och komplettering av den stora klimatskriften från påvestolen som kom 2015, Laudato Si.


På slutet av skriften Laudate Deum för påven fram en anledning till att det ändå är viktigt att vi, vanliga människor i våra privata liv gör vad vi kan. “Ansträngningar som hushållen gör för att reducera luftföroreningar och sopor, att konsumera med måttfullhet skapar en ny kultur” (punkt 71 i skriften) min översättning. 

Att våra familjer och de olika gemenskaper som vi ingår i låter sina vanor förändras, det kan bygga en kultur av ansvarstagande som kan vara en grund för den större förändringen som behövs i samhället. I Påvens skrift lyfts detta fram som en kontrast och en kritik mot hur politiker och de mäktiga agerar, vilket är för lite och för långsamt.


Om det genom ditt och mitt sätt att leva och hantera miljön sprider sig en motkultur av omsorg och varsamhet med vår jord och vår miljö så kan det kanske hända saker. Konsumentmakten är också en viktig del av vad vi kan göra.  


I dagens Arboga tidning (och kanske i flera av Bonnier medias tidningar) skriver klimatskribenten, läraren och forskaren Johanna Björklund om samma fråga som jag grunnade på.

Spelar det någon roll vad jag, den enskilda individen gör när det gäller “rättvisemärkt, ekologiskt, sopsortering och inte flyger på semester”. 

Hennes svar är att en persons handlingar läggs till andras, steg för steg blir de till mer effektiva insatser när vi blir allt fler som gör något. Särskilt om vi tänker på oss svenskar med vårt stora förbrukande av naturresurser och som släpper ut oproportionerligt mycket växthusgaser. Det betyder mycket att just vi förändrar vårt sätt att leva.

Hon skriver “den viktigaste anledningen att fortsätta agera är att jag bidrar till att sprida aktivt hopp och påverka medmänniskor.” Och hon lägger till: att visa för makthavare att vi bryr oss och att vi ställer krav. (Arboga tidning 8 januari 2024)


Det är mycket viktigt vad var och en av oss gör när det gäller miljö och klimat på flera olika sätt, och vi inte ska gömma det under skäppan utan att också visa det lite mer tydligt för vår omgivning. 


Men jag vill lägga till att det lilla jag kan göra behöver kombineras med att ställa krav på dem som har inflytande över de stora utsläppen och den stora påverkan av klimatet, den politiska makten, företagarna och industrierna. 

Alla behövs för att kunna bevara vår jord, den som påven så vackert kallar “vårt gemensamma hem”. 


Julbelysning i Arboga


onsdag 20 december 2023

Jul jul, strålande eller strilande jul

Julveckan är här.

Här där jag bor regnar det iskallt idag och allt det vita försvinner in i novembergrått.

En färg som stämmer bra med världsläget som verkar värre än någonsin.

Kontrasterna mellan bilderna från Gaza, Ukraina, terrordåd och våldsamheter och nu jordbävningen i Kina, och bilderna på barnet i krubban och de fina julsångerna känns störande, kanske till och med stötande?

Det blir inget firande i Bethlehem i år, det skulle vara omöjligt med ett pågående våldsamt fullskaligt krig. Men i födelsekyrkan i Betlehem har en krubba gjorts i ordning, den är omgiven av de vanliga figurerna, här utskurna i Olivträ från närområdet. Men centrum av krubban är annorlunda i år, Jesusbarnet är placerat mitt ibland ruiner och stenblock, mitt i ett landskap som påminner om det sönderbombade Gaza. 

(Bild från helapingsten.com)

Bilden är stark och talande. Kanske någon tycker den går för långt?

Om vi läser texterna om den första julen ser vi att det är just i vår våldsamma och plågade värld som Jesusbarnet föds, det sker här i vår värld och inte i någon önskevärld. 

Budskapet att Gud själv blir en av oss, blir människa och delar vår existentiella situation innebär precis detta, att Gud inte är en Gud långt borta. Inte någon som distanserat ser på när hela skapelsen lider under klimatförändringarna eller när människor dödar varandra utan barmhärtighet eller empati. Gud delar allt detta lidande med oss och med var och en som lider.
När barn och vuxna, djur och sjöar plågas och förstörs lider Gud själv och den som skadar en annan gör att Guds smärta ökar. 

Krubban och korset talar samma språk om Guds kärlek som alltid omsluter oss och delar våra liv med oss, alla aspekter och dimensioner av våra liv.
 
En av läsningarna under julen avslöjar att Jesus också kallas Immanuel, ordet betyder Gud med oss. Och det är vad julen handlar om.
En insikt och en förtröstan om att Gud är med hela livet. 
Och att Guds närvaro är den kärlek och det liv som är starkare än döden.