Einar Billing och folkkyrkan

Den 21 maj 1920 utsågs Einar Magnus Billing till biskop i Västerås stift. 49 år gammal lämnade han professuren i Uppsala för nya utmaningar. 

Tänk ett ögonblick på det historiska läget i Europa och Sverige.
Det sk första världskriget som slutade 1918 hade satt enorma spår, nästan en hel generation av unga män var döda. Hur kunde människor göra så fasansfulla handlingar? Och hur kunde Gud tillåta?
Världsbilder och teologiska tolkningar hade krossats.

När Einar och hans familj kom till Västerås härjade också Spanska sjukan, en pandemi som dödade miljontals människor över hela jorden 1918-1920. Ekonomin var i kris och kyrkan var i kris.

Billing skulle vara i Västerås fram till sin död 1939, och han var där som biskop under en tid av omvälvningar på gott och ont, i en tid som nu kallas mellankrigstid och som skulle leda fram till andra världskriget. I denna tid behövdes nya visioner och mål för samhället och för kyrkan.
Det gick inte så bra i samhället på alla håll om man får säga så.

Billing är den person som mer än andra är förknippade med folkkyrkan. I hans herdabrev och i senare skrifter målade han upp visionen av en kyrka som skulle kunna ge frid och fred till mänskligheten. 

Så här skriver han på tidens svenska: 
Men så se vi ock tydligare än förut vår kyrkas uppgift i denna tid framför oss.
Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar.
Det är icke en af kyrkans uppgifter — det är det hela. (Herdabrevet sidan 27)

I denna tid av krig, farsoter och kriser lyfter Billing fram en enda uppgift - att ge ut det goda budskapet om Guds frid till alla människor. Något som han menar behövs mer än allt annat. I ofredens och ofridens tid.

Kyrkan blir för Billing en kanal från Gud till människor, ett medel för att dela den förekommande nåden som ger människor frid.
Som ett redskap är kyrkan inte till för sin egen skull utan för sitt ändamål. För att göra uppgiften. Att dela Guds frid som övergår allt förstånd med oroliga och osaliga, och det betyder att kyrkan är till för människorna och inte tvärtom.

Och det sker genom att budskapet - det goda glada budskapet - evangeliet ges till människorna, till var och en enskilt. I första hand genom predikan, dopet och nattvarden. Men också med handling.

När Billing ska ringa in och förtydliga vad han menar med Guds frid skrivet han: den är inte högtidsdräkten utan vardagsklädseln, inte tornspiran utan den bärande grunden. 

Guds frid är det som gör att vi människor orkar med att leva trots allt.
Livskraften som kommer av vissheten att du och jag är älskade och accepterade av den störste och högste, Gud själv. 
Men Guds frid är mer än visshet eller kunskap, den är en kraft som verkligen övervinner det hotande och döden.

Eller som Billing själv skriver i en psalm:

3 Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista,
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4 När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt. Sv psalm 272) 

Billing var en man som själv kände de brännheta trakterna han skrev om, han var sjuklig under perioder av livet. Det är självupplevt.

Kanske var det en av anledningarna till att så många anslöt sig till hans livssyn och vision av kyrkan.(fortsättning följer)

Billings fina psalm om Guds nåd hittar du här

Einar Billings herdabrev finns här

Einar Billing Den Svenska folkkyrkan finns här

Om Einar Billing på Wikipedia

Einar M Billing i Svenskt Biografiskt lexikon

Einar Billing 1920

Om folkkyrkan 2, den svåra balansgången

En kyrka som vill vara en folkkyrka, i meningen ha god kontakt med folket där hon finns behöver hitta sätt att balansera. Med en annan bild: undvika att falla ner i något av två diken. 

Det ena diket är att kyrkan blir ett med folket så långt att kyrkan så att säga absorberas. Kyrkan blir ett uttryck för tidens värderingar och inte mycket annat. Då har kyrkan upphört att vara kyrka och förlorat sin själ och sitt existensberättigande, andra kan uppfylla människors önskningar bättre. Inte minst de kommersiella krafterna. 

Den andra risken är att kyrkan blir en exklusiv motkultur i samhället, en liten grupp som tappar bort kontakten med folket och som ger intrycket att tro har att göra med en liten sektor i tillvaron. 

Några exempel: Vissa former av sk liberalteologi på 1800-talets mitt och slut ville anpassa den kristna tron så att den kunde tas emot bättre. Den skulle vara helt och hållet rationell och förnuftsbaserad utifrån den tidens tankar. Det blev en etisk hållning, kanske inte så dum i och för sig, men hopplöst kopplad till en högborgerlig syn på livet vid den tiden. Och till det som ansågs vara vetenskapligt och sant, till exempel rasbiologi... 

Det andra exemplet är ännu mer skrämmande. Under andra världskriget utvecklades en del av den protestantiska kyrkan i Tyskland till att bli det som kallas Deutsche Christen - en slags kyrka men med en ideologi som låg närmare det nationalsocialistiska partiet än bibeln.
Hela gamla testamentet rensades bort tillsammans med andra "judiska" idéer, de ställde sig bakom den sk "eutanasiprogrammet" som var början till förintelsen osv. 

Det andra diket att undvika är att kyrkan ses som enbart en motkultur - att starkt betona kontrasten och skillnaderna mellan kyrkans tro och de värderingar som finns i det folk man är en del av. Det är sektens lösning, det blir en sluten gemenskap som tänker sig ha hela sanningen. En skarp gräns mellan "vi och dom" målas upp och sekten blir auktoritär, det behövs ju en stark ledare som håller fast vid sanningen.

Också här finns många exempel, det handlar om fundamentalism och inåtvänd gemenskap som riskerar att tappa bort viktiga delar av bibeln. Det kan vara de ord som handlar om respekt, medmänsklighet och engagemang.

Vissa stränga "frikyrkor" blev vid 1800-talets slut organiserade som föreningar. Vissa ville ha ett "rent" nattvardsbord där enbart den som var tillräckligt mycket troende fick vara med. Personer kunde också bli uteslutna om de inte levde upp till de höga moraliska kraven.

Den exkluderande kyrkan gör skillnad på människor. Och kanske det som är värst är att den skapar en bild av tillvaron där det andliga och det profana är skarpt åtskilda.

Einar Billing blev utsedd till biskop i Västerås i maj 1920, och det var han som utformade den tolkning av folkkyrkotanken som blev den mest inflytelserika under 1900-talet.  

Hans lösning på balansgången är det han kallar  "Den religiöst motiverade folkkyrkan". När Billing talar om "det religiösa" ska vi inte tänka snävt-- det handlar helt enkelt om att kyrkan är motiverad av tron - religionen och ingenting annat. 

Att se religiöst är för Billing att se en helhet, allt hör i hop med Gud. Och det är ganska självklart för den som tror på Gud som skapare och alltets ursprung. Allt och alla människor kommer av Guds kraft och vilja. Gud är allas fader och moder, inte bara några få av oss. Vi är önskade och älskade, Kristus har gett allt för oss och övervunnit dödens krafter. Vi är alla inkluderade i Guds kärlek.

Billing vill betona båda delarna - både det religiösa och folkkyrkan alltså. 

Tanken är att kombinera kyrkans budskap med en god relation till folket, men utan att värderingar som strider mot kyrkans tro kan få ta över som det var på väg att göra i Tyskland på Billings tid. 

Det är också en balansgång mellan väckelserörelsernas sätt att bilda kyrka och det rigida statskyrkosystemet. Alternativet till de två och idealet är en öppen kyrka som möter var och en personligen med det stora glädjebudskapet. Ett nådesbudskap som vill nå alla med Guds frid, med Billings ord. 

Billing lyckas undvika det som händer i tredje rikets Tyskland genom betoningen av det religiösa och genom inriktningen på individen.

Var och en är innesluten i Guds frid, och förväntas leva ett gott liv, inte i kyrkan utan i vardagen och genom sitt vanliga liv, att göra gott för medmänniskan och göra sitt arbete på ett bra sätt så att livet blir mindre plågsamt och bättre för alla.
Folkkyrkans effekt är inte i först hand en gemenskap av troende utan ett mer människovänligt samhälle för alla. 

Där någonstans går balansgången mellan identitet och relevans.

(fortsättning följer)

Klimatkris och ekoteologi

Se på himlens fåglar... se på ängens liljor.. - det är inte ord från naturskyddsföreningen utan från Jesus i Matteusevangeliet kap 6. Och han håller fram fåglar och blommor som exempel för att leva ett gott liv. Det här är en text bland många som visar upp hur viktig skapelsen och miljön är för oss människor på många olika sätt. 

Per Larsson skrev boken Skapelsens frälsning, ekoteologi i miljö- och klimathotens tid redan 2010, men fortfarande är boken en bra grund för den som vill sätta sig in i bibelns budskap och kyrkornas arbete i klimatkrisen. 

Det första som slår mig vid läsningen är hur naturligt och självklart budskapet i bibeln är om att vårda och skydda skapelsen/ naturen är när vi läser med de glasögonen på.   
Från bibelns första bok till den sista finns en syn på naturen som helig och god som skapad av Gud själv. Och då inkluderas även människan och djuren och allt på vår jord. "Skapelsen, skriver Larsson, i sig uttrycker den intima relationen mellan två levande subjekt - en älskande, engagerad Gud och själva naturen, där människan ingår som en särskild och distinkt del." 

En av hemligheterna med en sund ekoteologi är att tänka i helheter och stora processer istället för uppdelningar och fragmentisering.
Hela Treenigheten kopplas till skaparverket, och på det sättet hålls teologin samman, "Gud Fadern skapar genom Gud Sonen i Gud, den heliga Andes kraft" skriver Larsson.
I kyrkor som har betonat Jesus eller Anden så mycket att de tappat bort tron på Skaparen finns risken att miljöengagemanget också förloras. 

Så långt har det gått i vissa evangelikala kretsar att det finns tankegångar om att jorden ändå ska gå under så att det inte är någon idé att göra något åt det. Ibland så långt att de kan hävda att det är bättre att påskynda slutet så att Jesus kommer tillbaka och den nya tiden kommer så fort som möjligt. 

Larsson skriver i inledningen om två grundläggande hållningar från bibeln som är en modell för engagemanget:
"Lovsången till Skapelsens Gud och skapelsens under, hisnande skönhet och variationsrikedom" Och
"Det stora ansvar som anförtrotts människan i hennes kallelse att vara en ödmjuk, lyhörd och trogen del av denna märkliga skapelse" 

Glädjen och njutningen av skönheten och allt det goda i naturen tillsammans med vårt särskilda ansvar som människor alltså. Vi som är medvetna varelser med stora förmågor att tänka och handla, vi har ansvaret att skydda och värna den skapelse som vi själva är en del av.

Larsson visar på en sund teologi och goda förhållningssätt i den den kanske svåraste krisen vi står inför som mänsklighet, klimatkrisen och hoten mot jorden. Han lyfter fram "feltänk" som gör att vi inte tar vårt ansvar och en hållning som kan göra skillnad. 

Vägen framåt handlar om samarbete med alla människor och organisationer som vill, inklusive alla religioner. Det handlar också om en ny livshållning av tacksamhet, ödmjukhet, enkelhet och förnöjsamhet i livsföringen, rättvisa, fred, kärlek, hopp och tro. 

Att leva enklare kanske inte löser det stora klimathotet, men det är ett bidrag till att hitta nya vägar framåt tillsammans med andra handlingar i relation till politik och företag.

Vi behöver inspiration och handlingskraft att ta itu med klimatkrisen så fort som möjligt, här finns en hel del av det. 

Här på bokbörsen kan du hitta ett ex av boken

En recension av boken av Magnus P Wåhlin

En av himlens fåglar, bild från Gotland

Om folkkyrkan del 1, Folkkyrkoträdet

Det tog lite tid att bestämma sig, den där perioden när jag studerade i Uppsala och grubblade över vad jag skulle göra med mitt liv. 

En av de olika saker som fick mig att välja att satsa på kyrkan och bli präst var när jag upptäckte att kyrkan kan vara en folkkyrka. Jag vill skriva lite om det här på min blogg den närmaste tiden. 

Idag bara kort, några kännetecken och ideal vad som menas med en folkkyrka till skillnad från andra sätt att organisera sig som kyrka. 

Kasta en blick på den här bilden som kommer från biskop Mikael Mogren i Västerås - folkkyrkoträdet. 

Se på den stora vida kronan på trädet - Folkkyrkan är en del av samhället och sträcker sig ut i hela folket där den finns, riktar sig till alla som bor och vistas i församlingen.

Kyrkan har ett viktigt ärende till alla, till var och en personligen och till hela folket: Det som Einar Billing kallade "den villkorslösa och förekommande nåden". Han talade också om syndernas förlåtelse och Guds frid som det viktigaste av allt.

Idag använder vi ofta lite andra ord. Gå till en kyrka på gudstjänst, eller bättre i dessa tider: kom till en digital gudstjänst. Det finns många som du kan vara med på från olika delar av landet. Nästan alltid kommer du att höra orden om att du är älskad. Att Gud ser på dig och oss alla med kärlek och glädje. 

Att detta budskap ska gå ut till var och en av oss är den viktigaste anledningen till att kyrkan finns.   

Folkkyrkan bärs av en ovilja att exkludera eller utesluta någon, tvärtom så finns det ett viktigt uppdrag som kyrkan har att försvara människor som är exkluderade och utsatta.
Folkkyrkan är en kyrka som är till för andra. 

För att kunna verka brett och stort utåt, för att vara en öppen folkkyrka behövs de djupa rötterna.
Kyrkan ska vara djupt förankrad i Guds nåd, bön, gudstjänst, dopet och nattvarden, bibel och reflektion.

Där finns den tydliga identiteten som inte är gränser utan kärna.
Tron på Jesus Kristus.
Och viljan att gå i hans fotspår. Möta människor som han mötte var och en. Med kärlek och omsorg, med förlåtelse och välsignelse och bejakande till att vara myndiga människor som själva kan ta ansvar.

Folkkyrkan ska också därför också vara demokratisk... (fortsättning följer)

Här hittar du digitala gudstjänster och evenemang i Svenska kyrkan

Om det dagliga brödet och vårt beroende av varandra

Vi människor behöver ju näring och inflöde av många olika slag för att livet ska finnas i oss och vara gott. Maten och drycken kan vi inte leva utan, då svälter vi och törstar. Utan vatten klarar vi oss inte länge.

Vid sidan av näringen vi får genom ätande så finns det andra, olika slags näring vi behöver som människor. Även om vissa väljer att vara eremiter så är en av de faktorer som vi behöver mest - andra människor. Jag hittade ett citat från Luther som är så här: Människan är människans dagliga bröd.

Det dagliga brödet är en bild för allt det vi behöver av näring för varje dag, det behöver inte vara formfranska, surdegslimpa eller rågbröd. 

När vi ber bönen "vårt dagliga bröd giv oss idag" eller "Ge oss idag det bröd vi behöver" i bönen som Jesus lärde ut så handlar det om allt sådant som vi verkligen behöver. 

"Allt det som hör till livets uppehälle och behov såsom mat och dryck, kläder, hus och hem, åker, boskap och bohag, gods och pengar, god maka eller make, goda barn, gott tjänstefolk, god och trogen överhet, god styrelse, passande väder, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mera sådant."  

Hm, det lät inte som det var skrivet idag, och det var det inte heller, det är ord från Martin Luthers lilla katekes. Just det där med tjänstefolk och tukt och ära låter kanske märkligt, men visst anar vi vad han är ute efter, allt som vi och andra behöver för att leva goda liv här på jorden, allt det finns med i de korta orden "Ge oss idag det bröd vi behöver". 

Men det är inte bara vi själva och allt vi behöver som får plats i den bönen. Jag brukar låta tankarna glida iväg till alla de människor runt vår jord som inte har bröd eller mat för dagen, ordet "oss" inkluderar alla människor på jorden för mig och för många som ber bönen.

Vi behöver varandra vi människor på flera olika plan, lika mycket som vi behöver maten på bordet.
Varje sak vi använder, varje liten matbit vi sätter i oss finns där för att en lång rad av människor har gjort sitt arbete, de har engagerat sig, satsat av sin tid och sin energi.  

De har odlat och skördat, transporterat och lagat till, de har byggt hus och hållit ordning bland varor, de har sett till att bröd och telefoner finns till så att du och jag kan använda dem.
Om vi börjar tänka så öppnar sig blicken för hur beroende vi människor är av varandra. En så enkel sak som att det är varmt i mitt rum där jag sitter och skriver. Det är omkring ett hundratal människors arbete och slit som har gjort att det fungerar, kanske flera. Tänk på husbygget och isoleringen, energin och var den kommer ifrån, transporter och underhåll så att allt det ska fungera, det kräver många människors engagemang och arbete. Varje liten detalj som är uttänkt, konstruerad och tillverkad...

Vi är verkligen beroende av varandra fast vi inte tänker på det ibland. 

Luther menar att Gud ger dagligt bröd åt alla oavsett om vi ber om det, även till de onda. Meningen med bönen är en annan, att vi ska erkänna att det är Guds gåva till oss och ta emot allt detta med tacksamhet.

Gud är inte en liten figur långt borta utan Gud är den som ger allt det vi har till oss, hela tiden, varje sekund. Själva livet. Allt det goda och näringen. Det dagliga brödet. Livets bröd. Och det finns så att det räcker till alla om vi bara delar med oss. 

Blir det någon skillnad om vi ser på allt det här som en gåva till oss från Gud, om vi känner oss tacksamma över att vi får leva och ha varandra och allt vi har? 

Kanske känner vi då hur värdefulla varje liten sak och matbit är och att det blir svårt att kasta bort dem? Kanske känner vi hur vi hör ihop alla vi människor som lever under samma himmel och har samma Gud att tacka för liv och hopp?

Kanske blir det en självklarhet att vi gör vad vi kan för att livet ska bli bättre för de många som har det svårt.
Att vi delar det dagliga brödet med varandra. 

Om tystnadens kultur och att våga tala

En stum människa möter Jesus i söndagen text, Jesus driver ut stumheten och den stumma börjar tala.
I bibeln beskrivs det som att det är en stum ande som har besatt den stumma människan.

Tänk en liten stund på vad det är som gör dig stum, som tystar dig eller hindrar dig från att tala, säga vad du vill, uttrycka dina tankar och känslor. Hittar du några svar?

Jag tänker på mobbare, de vill bestämma över andra och för att göra det måste de tystas. 

Jag tänker på diktatorer och makthavare som gör allt för att kritiska röster ska tystas. Journalister mördas alltför ofta i vår våldsamma värld. 

Jag tänker på en hel kultur av tystnad där vissa saker inte får visas fram eller talas om. För inte länge sedan var det olika sexuella läggningar eller könsidentiteter som var förtryckta och gömdes i tystnad. Det finns kvar fortfarande men kanske har det blivit lite bättre.

Det verkar som att tro och religion har hamnat under tystnadens kultur i vårt land, något som inte talas om med respekt utan mer av förlöjligande. Och som ofta nonchaleras i tystnad.

Jag tänker också på inre känslor hos oss själva som kan göra oss tysta. Det kan vara rädsla, att inte vilja avvika eller få ett nej, att bli räknad till dem som inte är accepterade, att inte vilja göra bort sig eller bli förkastad. Det kan göra oss tysta. 

Har du andra saker som tystar dig och oss i vårt land, skriv gärna en kommentar.

Poängen idag är att Gud vill att vi ska tala, synas, uttrycka oss finnas till. Jesus vill driva ut tystnadens ande och tystnadens kultur från oss och de gemenskaper eller sammanhang vi finns i.

Gud vill att vi alla ska vara med och hjälpas åt i det här. 

Att vi ska våga vara den vi är, den Gud själv har skapat oss att vara.
Öppna mot Gud och varandra.

Gud vill att vi ska leva och göra vad vi kan för att livet ska bli lite bättre för oss själva och andra.

Kanske till och med kämpa mot ondskan.

Låt din röst ljuda, våga tala

Ungdomarna på bilden är Ageravolontärer, här kan du läsa mer om vad det är, foto Magnus Aronsson/IKON

Läs gärna mera här där olika präster skriver inför varje helg: Präster funderar inför söndagens texter

Här finns texten om när Jesus driver ut den stumma anden.

Fastetid i pandemin - vet att du är älskad

Fastan har inletts och nu har vi en period i kyrkans år som handlar om fokusering och koncentration. Att avstå från något som hindrar från det verkligt viktiga för att komma loss, göra sig fri. 

Vi ägnar oss åt många olika saker varje dag, vissa är viktigare än andra. Vissa saker gör vi av tvång eller för att det ska vara så, vi måste t.ex. gå till skolan eller jobbet och livsmedelsaffären.

Andra saker gör vi för att vi vill, kanske ser på tv eller kollar Facebook eller någon av de andra apparna på telefonen eller datorn. Men ibland börjar både det vi måste och det vi vill att ta för mycket tid, så att vi inte hinner tänka efter eller reflektera över vad som är det viktigaste i livet för oss.
Det är roligt att se den senaste tv-serien på Netflix eller HBO, Snapchat och Tiktok är kul, men de kan bli något som vi fastnar i och hindrar oss. Något som tar för mycket tid från det viktigaste.

Några som vet mycket om det här är de som hamnat i någon form av missbruk eller beroende. Det tar över hela livet och styr allt en människa gör.
Jag testade dataspel en gång i tiden men jag fick lov att sluta med det. Jag är nämligen sådan att jag går in i det jag gör väldigt mycket så att jag kan glömma bort tiden och omgivningen. Det blev för mycket, och jag fick känna en liten aning av vad det kan innebära att hamna i ett missbruk. Jag hade tur eller kanske var det Gud som hjälpte mig i tid att jag inte fastnade ordentligt. 

Att ta sig tid, ägna sig åt fasta och avstå från något är nog inte hjälp för den som hamnat längre in i beroende, då behövs mer hjälp, kanske psykoterapi.
Men för vår vanliga reflektion över vad vi vill använda tiden och livet till kan fastetiden vara en väldigt bra hjälp. En möjlighet att göra nya val, att se lite klarare och ändra på det vi vill.

Det handlar alltså att avstå från något som tar mycket energi och tid för att hinna med något annat. Nämligen lyssna inåt för att reflektera över vad du själv vill och känner.
För mig hänger det ihop med att lyssna in mot Gud och ge tid till relationen med Gud. 

Vill du vara med och prova?
Sitt alldeles tyst på en bra plats, kanske en kyrka eller ett rum där du får vara i fred, andas lugnt.  

Ge tid åt att bara vara, ingen press eller stress en liten stund.
Känn att du är ok, du är den du är och det är bra.
Det finns en kärlek som omfamnar dig och vill att du ska finnas till.
Någon ger dig liv i varje sekund. Du är älskad.
Ge dig tid att uppleva kärleken. Säg till dig själv: jag är älskad.

Gör gärna detta en liten stund varje dag.  

Kom gärna med i Västerås stift bön, varje dag kl 8, 12 och 18.

Fortsättning följer

Om konsten att skilja mellan bra och dålig religion och hitta den som befriar

Kan du skilja mellan bra och dålig religion?

I vår kultur finns det fördomsfulla synsätt som gör att all religion bedöms som samma sak, och ofta på ett negativt sätt. 

Det är lika enögt som att dra alla politiska partier och grupperingar över en kam. Att slå ihop dem med alla politiska ideologier från brunsvartaste nazism och fascism till de mest våldsivrande röda revolutionära kommunisterna. Och mena att allt detta är det samma. 

Eller varför inte från idrottens värld låta allt från motionärens joggingrunda och korpfotboll till elitidrotten och olympiaderna, tillsammans med de värsta avarter av dopingskandaler och våldsamma wrestlingkamper vara en och samma sak. 

Kanske tänka att alla droger och mediciner var samma sak? Från kaffe och alvedon till dödande GHB och fentanyl, tillsammans med alkohol, narkotika och psykofarmaka, vacciner och gifter i en enda röra... Är allt detta detsamma? 

Nej vi behöver tänka mer klart än så, även när det gäller religion.  

Biskop Mikael Mogren skriver också om bra och dålig religion i sin senaste artikel, den när han presenterar den nyutkommna "Barnens bästa bibel."  (Här finns en länk den artikeln Mogrens artikel om Barnens bästa bibel,) Läs gärna!

I slutet av artikeln ger han sin bild av skillnaden mellan bra och dålig religion, och hur viktigt det är att öva upp förmågan att skilja mellan de två:

"För de människor som jag växte upp med var det självklart att de kunde skilja på bra och dålig religion. 

Att sätta ljus i en utomhusgran i advent, det var bra religion. Likaså dop, konfirmation, julgudstjänster, kyrkliga begravningar, lussekatter och adventskalendern räknades till bra religion. 
Däremot förtryck i Guds namn, terror, ojämlikhet, religiös elitism, tvång och hot, det var dålig religion. 

Den religion som de där hemma försvarade var en positiv kraft som gav trygghet och hemvist. De människor jag talar om skulle ha avskytt Knutby. Med rätta såg de sin egen religiösa hemvist som ett skydd mot fanatiker och extremism."

Kanske kan skillnaden mellan den goda och den dåliga religionen sammanfattas på ett mycket enkelt sätt. Den goda religionen ger kraft och mod. Kristus kom för att ge glädje, befrielse och frihet.
Han kom för att ge liv och hopp. 

Den dåliga religionen, vad den än kallas, ger helt andra effekter. Tvång, förtryck och terror och dessutom föraktfull hållning till andra människor. Båda våld och livsförnekande hållning. 

Jag tänker att där beror på att religion är ungefär som kärlek.
Det rör hela oss själva och våra liv.
Tron är inte någon liten aning som man kan ignorera och som inte spelar så stor roll. Den är livsavgörande och påverkar hela människan, tankar, känslor, ens tolkning av vad som händer i livet, vad som är viktigt och oviktigt, vad som är gott och ont, rätt och fel osv.

Därför är det avgörande vad som är innehållet i en människas tro. Vad en människa tror på kommer att färga allt i den människans liv.
Det här rör oss alla, även de som inte menar sig ha en religion tror ju alltid på något som det mest värdefulla i livet. Alla har något som angår henne mer än allt annat. Och det är avgörande vad detta är som får vara centralt i livet.
 
Vad tror en hatisk människa på som fördömer andra, spottar och fräser åt den som inte ser på tillvaron som hon själv? Är det kanske en hatisk dömande gud istället för en älskande förlåtande Gud?

Religion är något så kraftfullt, det kan ta fram det allra bästa inom oss eller det allra värsta.
Den kan göra oss fria och handlingskraftiga eller låsa in oss i krav och förbud.

Se till att det du tror på är Gud själv, kärleken som kommer till oss som ett litet barn, som gör oss fria och ger oss hopp. 

Tro inte på avgudar eller falska livstolkningar som begränsar ditt liv eller gör dig elak och föraktfull mot andra. 

Välj livet och en sund teologi!

Kraft och mod i en pandemidrabbad värld

Kraft och mod, kanske är det de två egenskaper vi behöver mest i vår pandemidrabbade värld just nu. 

Kraft att orka och att stå ut.
Ha ork att inte ge upp. Att orka fortsätta hålla fast vid de goda råden trots att de är så tråkiga och innebär isolering och avstånd till varandra. Kraft att tillsammans med varandra, men på avstånd, hjälpas åt att hålla ner smittspridningen så mycket vi kan.
Kraft att tänka sig för och vara klok så att smittan inte sprids. Kraft att orka fortsätta en tid till.

Mod att stå upp för våra medmänniskor som behöver vår hjälp, mod att säga ifrån när andra kommer för nära eller tar till våld och hot i sin frustration. Mod att stå upp för oss själva när vi hotas eller förlöjligas för att vi tar pandemin på allvar. Mod som gör att vi vågar hålla ut och hitta nya sätt att fira det vi vill och leva som vi vill.

Var kan vi hitta källan eller grunden för kraft och mod? Var finns möjligheter att hitta en sådan livshållning? 

Kraft och Mod är titeln på biskop Mikael Mogrens senaste bok. 
Där pekar han på tre saker som en grundförutsättning för ett gott samhälle och för att hitta vägar till den kraft och det mod vi behöver.
De tre är freden, friheten och förankringen.

Fred är på något sätt en självklarhet för oss svenskar, vårt land har inte varit i krig på över 100 år, men många som lever med oss här i landet har inte haft en sådan tur.
Vi kan ana något av krigets känsla när vi ser närmare på det våldsamma näthatet som drabbar många av oss som vågar stå för sina åsikter. Är det en krigskultur som råder på Twitter och andra plattformar?

Mogren skriver "Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr och politiskt engagemang är meningslöst." s 11

Mängder av desinformation och felaktiga påståenden flödar fram utan filter eller eftertanke på nätet och mycket av det är aggressivt och hotfullt.
Vi behöver fredens kultur och tillit till varandra för att inte tappa modet. Du och jag behövs för att vara med och skapa fred var än vi är.   

Frihet att få leva sitt liv efter sin egen vilja är något som frigör kraft, medan tvång och härskartekniker gör människor passiva. Vi behöver ha mycket av kunskaper och en bejakande miljö för att kunna stå upp för det vi tror på.
Bildning hjälper oss att genomskåda rasism och främlingsfientlighet men också att komma ifrån låsningen i könsroller och andra fördomar.  

Förankringen som Biskop Mogren skriver om är den djupaste källan till kraft och mod.
Vi behöver ha en förankring i det lokala, vårt land och bygd och kyrkan med sina högtider och årets fester. Kyrkan som samtidigt är lokal och global öppnar livet.
"Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst religiös tradition." s 17 

Förankring är inte en gränsdragning eller identitet som ställs mot andra slags identiteter. Det är istället en inbjudan att vara med och dra nytta av vad de människor som gått före oss har gjort och upptäckt.
Att hitta en kristen förankring behöver inte vara svårare än att fira våra högtider under årets rytm.  

Den kristna förankringen är kanske det allra viktigaste eftersom kristen tro bär den höga och lika värderingen av alla människor i sig, och buden om kärlek till medmänniskan och gyllene regeln till oss, att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Mogren vill slå ett slag för det han kallar ett kristet självförtroende. Att vara stolt över vad vi bär med oss i vår kultur. 

Och med en språklig finess vill han komplettera bekräftelsen som både barn och vuxna behöver för att leva gott och utvecklas - med ordet bekraftelse utan prickar över.
Ett barn som växer behöver både utrymme och kunskaper och språk. Verktyg som ger kraft att växa. Och till växten tillhör en förankring i tro och livssyn som ger trygghet och frihet att leva. 

Bekraftelse är Mogrens version av det engelska "empowerment" som har stor betydelse bl.a. i biståndsarbete och arbete för jämställdhet och rättvisa. 
Det är att ge möjligheter och mandat, utrymme och metoder till människor att själva göra sig fria och hitta vägar till ett bättre liv. Inte ta över eller styra över någon utan ge henne själv friheten att leva sitt liv. Och det är något ömsesidigt, det kan bara ske i dialog, respekt och gemenskap.
 
Det är att få kraft som gör det möjligt att växa som medmänniska och växa som kristen i den goda tron som gör oss fria.

Kraft och mod alltså.

En viktig del i boken handlar också om skillnaden mellan bra och dålig religion.
Det återkommer jag till.

Här hittar du boken Kraft och Mod av Mikael Mogren, den finns även som pdf-fil att ladda ner längst ned på sidan. 

Radio Västmanlands inslag om boken

Kyrkans tidning om Mogrens bok

På Bokbörsen kan du också hitta boken

Bryt en tradition - och var med och skapa nya

Bryt en tradition - är rubriken på årets Julinsamling för ACT Svenska kyrkan (som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen). 

ACT Svenska kyrkan är förstås vår kyrkas internationella arbete som har flera olika delar: katastrofhjälp, långsiktigt utvecklingsarbete och bistånd, dialog och samverkan mellan olika kyrkor runt vår jord, påverkansarbete som riktas till makthavare och mycket mera, varför inte komma med och engagera dig?

Kanske reagerar du mot rubriken?
Brukar inte kyrkor värna om traditioner och hålla fast vid högtider som en del av det som ger oss förankring i livet, det som ger stöd i vår livstolkning och hemkänsla i kulturen.
Jovisst är det så, men det är skillnad mellan traditioner och traditioner.

Vissa traditioner är inte bra eller värda att behålla, vissa traditioner är inte alls uppbyggande eller frigörande utan tvärtom, de förminskar livet för människor, håller fast dem i dåliga mönster och tvång av olika slag. Så är det med de traditioner som ACT i år lyfter fram som vi bör bryta.

Tvångsäktenskap är en av dem. Barn tvingas att gifta sig,  30 000 flickor varje dag blir bortgifta och missar chansen att få en bra utbildning som kan ge dem ett bättre liv. I dessa traditionella kulturer där detta är vanligt har männen makten över flickorna och begränsar deras liv. Den traditionen är en av dem som hindrar kvinnor och flickor från att leva sina liv som de vill. En tradition att bryta.

Fler än 10 000 flickor könsstympas varje dag, det här är så förtryckande och destruktivt att vi inte vill tänka på det. Men låt oss verka för att stoppa det i stället för att blunda!  

Kvinnor och flickor utsätts för våld på många platser och i många sammanhang runt jorden, även i vårt eget land. Var tredje kvinna utsätts för våld någon gång under sitt liv, och våldet ökar under tider av frustration och kris som just nu under pandemin. Vi behövs för att verka för en ökad jämställdhet och för att tillsammans skapa nya goda traditioner.

Traditioner som visar att våld aldrig är acceptabelt, som hävdar vår rätt att älska dem vi vill och själva välja vår partner. Och framförallt som förkastar och fördömer ingrepp och stympningar i människors kroppar som inte är till för hälsa och ökad livskvalitet.  

Internationellt stöd har drabbats av Coronaepidemin som vi alla, men med skillnaden att här drabbas de allra mest utsatta och behövande. Biståndsprojekt och hjälpverksamhet får mindre resurser att röra sig med. Här behövs insatser, här behövs du och jag. Helst tillsammans.

Låt oss hjälpas åt att göra vad vi kan för att bryta människofientliga traditioner och hävda frihet och mänskliga rättigheter, hävda livet och varje människas stora värde. 

Här kan du hitta några filmer om ACT Svenskakyrkan och arbetet som görs för att bryta de destruktiva traditionerna. 

Här finns Gåvoshopen där du kan hitta julklappar som ger mod, hopp och medmänsklighet. Kanske en ny man eller mammakrafter?

Läs mera här i Svenska kyrkan -bloggen om att bryta skadliga traditioner med exempel i världsvida kyrkan.

Adventstid, om en handling som talar mer än ord

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Med den handlingen talar han mer än alla ord.

Folket jublar när de ser honom, de fylls av glädje eftersom de ser någonting de känner igen.
I mannen på åsnan kan de se sig själva och samtidigt sanningen om livet.

De känner igen budskapet från honom i sina hjärtan.
Att maktutövning och våld, krigsredskap och förakt inte hör hemma i det goda livet. 

De ser öppenhet, dialog, ömsesidighet och kärlek, befrielse från rädsla och lättnaden i att vara accepterad och bejakad som vi är. Det är livets goda. Och allt det är det som Jesus kommer med.

Jesus visar att Gud själv kommer till oss där vi redan är.
Vi behöver inte anstränga oss eller kämpa för att hitta fram till den högste och det goda.
Vi behöver inte först bli andliga nog eller goda nog, inte bli perfekta eller duga i alla andras ögon. 

Gud ser oss och älskar oss som vi är. Inte som den vi skulle kunna bli om vi bara gjorde lite mer. 

Gud är redan hos oss med all sin kärlek och går med oss genom livet vad som än kan ske.

Kärlekens Gud möter oss där vi är och med sin omsorg om oss gör Gud oss fria att vara dem vi är.
Gud är en av oss, delar vår situation och står på vår sida.
Det är vad Jesus säger med sin handling. Att rida in på en åsna.

Där börjar det och där kommer ett uppdrag till oss: vi duger att vara med i den rörelse som är till för att göra livet på den här jorden bättre.
Vi kallas att vara med på fredens och kärlekens väg just där vi själva bor och på alla platser där vi finns och har kontakter.
Det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att göra för våra medmänniskor det som vi vill att de ska göra för oss.

Gud vill ge oss hoppets ljus och modet att leva fria och samtidigt dela livet och ge varandra stöd.

Livet på den här planeten är bedrövligt för allt för många, men vi kan förändra det om vi hjälps åt.

Vi kan möta varandra som han en gång mötte folket i Jerusalem med kärlek och lyhördhet, på samma nivå utan att döma eller se ned på andra.

Gud som är kärleken tvingar sig aldrig på någon människa, men vill gå med oss på vägen.
Gud vill ta med oss i uppdraget att göra livet bättre för människor.
Gud leder oss fram genom mörker till ljus. 

Tänd adventsljuset i mörkret och vet att ljuset är starkare än mörkret.

Sjung med om du vill och känn hoppet!

Från youtube sjunger Uppsala Domkyrkas gosskör: Bereden väg för Herran, psalm 103:

Om en vision som ger antikroppar mot hopplösheten

 En lite kryptisk rad fanns med i söndagens gammaltestamentliga läsning i kyrkan. Så här står det: "Fiskare ska stå längst stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork."

Profeten Hesekiel håller på att skildra den hoppfulla ljusa framtid som han har löftet om ska komma, i skildringen har en flod med levande, friskt och klart vatten stor betydelse. Det friska vattnet ska vara så livgivande att när det rinner ut i havet ska till och med saltvattnet bli friskt och fullt av fisk i överflöd. Det ska vimla. På båda sidorna om floden ska träd växa, de ska ständigt bära frukt till näring åt folket och deras blad ska aldrig vissna. Och bladen ska ge läkedom.

Läkedom nära och tillgängligt för alla, läkedom som kan bota och hela. Som till och med kan rå på virus och cancer, reumatism och malaria, aids och alla de sjukdomar som plågar oss så mycket. 

Visst är det en hoppfull framtidsvision profeten målar upp, en vision som är mer än en fantasi eller önskedröm utan som grundar sig i ett löfte.   

En vision eller framtidsbild som vi vågar tro på gör all skillnad i världen, den gör oss fria från hopplöshet eller modlöshet. Gör oss fria att kunna handla för det goda och att alltid se framåt med förväntan.

En Gedi och En Eglajim var två platser i den torra ödsliga och livshotande öknen vid Döda havet, den sjö som är så salt så att ingenting kan leva där. Det är bland de mest livsfientliga platserna som finns på jorden.
När Hesekiel skriver att till och med där ska fiskare kunna fiska och låta sina nät ligga på tork, då anar vi vilken storslagen vision det är som profeten målar upp. Där verkligen död ska vändas till nytt liv.

Löftet om livet kommer från Gud själv, skaparen och livets ursprung.

Allhelgonatid, vad vågar vi hoppas på? Himlen - ett underskattat resmål.

Hur ser det ut egentligen, hoppet om en himmel eller ett evighetsliv som finns i kristen tro? 

Vad händer när vi dör?

Himlen är ett underskattat resmål av Hans-Erik Lindström kom ut för ett par år sedan.
Den erfarne pilgrimsprästen med en rad böcker bakom sig om pilgrimsvandringar och det enkla livet, grundaren av Ny Gemenskap med sin tydliga diakonala profil har nu ett annat resmål i kikaren än pilgrimens vila vid dagens slut efter en mödosam vandring. Eller har han det?

I Allhelgonatid tänder vi ljus på gravarna och präster talar om hopp och liv på många olika sätt vid minnesgudstjänster i kyrkor och på nätet. 

Vi kan också lyssna på musik som ger hopp på olika sätt. Som en Spotifylista om hopp från Svenska kyrkan till exempel.

Men hur ser hoppet ut och vad gör medvetandet om att vi är dödliga med oss? 

Lindström skriver personligt och varmt om egna upplevelser. Pilgrimsvandringar möter tankar och formuleringar ur världslitteraturen. Bibelns ord och erfarenheter från de hemlösas Stockholm möts. Nära döden upplevelser och inre behov och längtan får mötas och resultatet blir en bok värd att återkomma till, läsa långsamt och samtala om med andra.

I en del av boken tar Lindström itu med teodiceproblemet, det dilemma som kanske var och en behöver brottas med någon gång i livet. Lidandets och orättvisans problem. "jag kunde inte acceptera en gudsbild där Gud som har all makt och därmed skulle kunna ingripa mot lidande och orättvisor, av någon outgrundlig anledning inte gör det" skriver Lindström (s 89 i boken). 

Han brottas med sin gudsbild och kommer så småningom fram till insikten att Guds makt är något annat än det vi brukar tänka på när vi talar om makt. "Guds makt över människan var en kärlekens makt"
Allt vad Gud vill är kärlek och därför är Gud aldrig orsak till lidande av något slag. Däremot är Gud med i allt lidande på jorden, hos var och en som lider och inte minst hos dem som har det allra svårast. Gud kan inte låta bli att vara där därför att Gud älskar. (s.91) Guds kärlek leder därför fram till korset. Att Gud älskar så mycket att Gud ger allt, till och med själva livet för oss och hela sin skapelse. 

Och där kommer Lindström in på bokens tema som blir ett slags svar på lidandets problem. 

Han skriver "Gud har ett skyddsnät för alla dem som oförskyllt lider. Om jag inte trodde att Gud tog hand om den lilla judiska flickan som inte orkade tigga längre på andra sidan döden, om jag inte trodde på nåd, rättvisa och kärlek för alla de miljoner barn som dör utan att ha levat - då skulle jag knappt själv orka leva.
Jag tror alltså att Guds kärleks makt på andra sidan döden är oändligt stor. I den kärlekens makt ryms också rättvisan. Det måste därför finnas en gudomlig rättvisa för alla." (s 91-92)

Himlen blir svaret men också motivationen till att göra gott, gå in i andras svårigheter och göra det som är möjligt för att minska lidandet. "Låta barmhärtighetens sinnelag styra ens hjärta och liv."  

Lindström beskriver himlen som det "urhem där Gud själv blir allt i alla" och den plats där vi får möta dem vi älskat och många andra. En plats där de som inte fick leva gott här på jorden "får vistas i ett sammanhang de inte ens fick pröva på här i livet". Nämligen att vara älskade, att möta omsorg och värme och vara där alla vill dem väl. 

Att se in i Guds ansiktes ljus och känna kärleken omsluta oss, känna Guds längtan efter oss och känna igen vår innersta längtan i Gud själv. Hoppet om evighetslivet med Gud.  Ett hopp som grundas i ett flertal bibelord.

Men det är inte ett hopp som en flykt eller världsfrånvändhet.
Det hopp Lindström talar om är "Hoppet om en väntande himmel blir inte en flykt från en tung och svår tillvaro, utan ett uttryck för en djup inneboende längtan, som leder till att man lever än mer närvarande i det liv man ännu har kvar" (s. 43)

Det goda hoppet befriar till engagemang utan att förtvivla, hoppet bär nämligen ett motgift mot uppgivenheten och svartsynen genom att peka mot en bättre framtid.
Nämligen "himlen där alla frågetecken ska rätas ut och barmhärtigheten och rätten gå hand i hand." (s. 98)
Eller som Paulus skriver i Romarbrevet - då ingenting, inte ens död eller liv "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 8:39)

Lindström skriver med trosvissa ord
"Efter detta livets slut lever jag vidare i nästa, det eviga.
Bakom det synliga och ofullkomliga livet ligger det osynliga och fullkomliga och väntar.
Någon ser mig, känner mig, vill det bästa för mig och älskar mig.
Intighet och ekande tomhet, vemod och sorg över att andra inte kommer att minnas mig når därför inte in i det innersta i min själ. 
Det gör istället vissheten av att vara sedd och efterlängtad - i tid och evighet.
Av Gud." 
(s. 55-56)

 

Boken finns att köpa bl.a. på Arkens bokhandel eller på Bokus eller på Bokbörsen

Lyssna på Hans-Erik Lindström i en morgonbön på Sveriges Radio