Skapelsetro i klimatkrisens tid, del 1

Under den första kyrkans tid pågick ett intensivt samtal om hur skrifterna skulle tolkas och hur kyrkan skulle tro i ljuset av allt det som hänt när Jesus Kristus var ibland dem kroppsligen. Även de lärjungar som gick med honom och såg med egna ögon kunde ha olika syn på vad det han sagt och gjort betydde.

Ibland kallas de här samtalen eller debatterna strider, det är inte så konstigt för ibland blev det till hårda ord och bannlysningar av dem som hade olika tolkningar, riktigt illa ibland faktiskt med våld och mord.

Något jag fick lära mig nyligen (tack lärare på EHS) var att det nästan alltid var tolkningar som öppnade för vidare tankar och var breda som blev de allmänt vedertagna medan de som förkastades oftast var sådana som smalnade av eller begränsade tanken. Exempel kommer.  

En speciell fråga dök snabbt upp och det gällde frågan om skapelsen. 
Var den Gud som beskrevs i den hebreiska bibeln (gamla testamentet) den samma som den Gud som Jesus kallade sin Far? Skulle man hålla ihop "det gamla testamentet" och "det nya testamentet" och allt de förde med sig till en enhet eller inte?
Trots att det kan låta som en akademisk fråga så var ställningstagandet helt avgörande för kyrkans tro och hur vi ser på saker idag. Inte minst när det gäller tänkande och tro om Gud som skaparen och naturen och jorden som skapelse. 

Ganska snart blev det klart att Jesus i både ord och handling hade kopplat och anknutit till de "gammaltestamentliga" skrifterna och hela det judiska arvet. Han var jude och var uppväxt i hela den stora judiska traditionen. Den som såg Gud som skaparen. Och som en mångfasetterad och mångfaldig mängd författare hade skildrat i skrifterna. Bland annat historiska skrifter, poesi och vishetslitteratur, ordspråk och psalmer, och de mytologiska texterna som fångar in människans och livets villkor på ett sätt som talar till alla tider. 

En tidig debatt bland kyrkofäder och kyrkomödrar byggde på grekiskt tänkande.
Den handlade om frågan om det var så att Gud skaparen var en konstruktör av redan befintlig materia eller om Gud verkligen skapade allt från ingenting, "från scratch" så att säga eller som det heter i teologernas värld "Ex nihilo"- latin för "ut ut ingenting". Det var vanligt att se Gud som konstruktören eller den som ordnade upp kaos till kosmos, (ordning och reda) bland vissa grekiska filosofer.

De som tänkte att Gud var konstruktören hade bland annat en tanke om att en god Gud skulle inte skapa en värld där det fanns så mycket lidande och död som de kunde se omkring sig. Men om Gud bara hade ordnat materien på bästa sätt kunde det vara så att det var något fel i själva materien som gjorde att det blev så illa. Lite slarvigt uttryckt: ett konstruktionsfel eller en brist i själva atomerna. 

Men tanken som blev den dominerande var det andra sättet att tänka. Den som kallas skapelse "ex nihilo". Det stämde bättre med de bibliska skrifterna och gav ett svar åt den stora livsfrågan om var allt som finns har sitt ursprung, frågan om lidandet har sitt svar på ett annat plan än i själva skapelsen. 

Tron att Gud har skapat allt från ingenting innebär en grundpositiv syn på allt det skapade, allt är av Gud och är gott. Gud såg på det han skapat och det var mycket gott står det i en av skapelseberättelserna. Naturen och livet är något gott i grunden för det har sitt ursprung i den Gud som är kärleken.  

Det har är en viktig grund för tron och är tydligt i de bibliska skrifterna.
Orden om det kom därför in i trosbekännelserna på ett tidigt stadium "vi tror på Gud fader allsmäktig, skapare av himmel och jord" eller i den nicenska trosartikeln "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är". 

Att skapelsen, naturen och livet i alla dess former är något gott, värda att bevara och vårda, skydda och värna är en grund för att vi idag har ansvaret att möta klimatkrisen som hotar livet på jorden på alla de sätt vi kan. 

Nästa del - möt Ireneaus - och hans kamp mot gnostikerna.

Utsikten från Stiftsgården i Rättvik en solig vinterdag (februari 24) 

Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Klimatkrisen, hur funkar den, egentligen?

Tänk dig en bil som står ute i solskenet en varm sommardag. Den har stått där några timmar när det är dags för dig att hoppa in och köra iväg. Du öppnar dörren och vad känner du? 

Det är varmt, mycket hett till och med inne i bilen och ratten känns som den bränns när du tar i den. Det är bäst att öppna alla dörrar på vid gavel för att släppa ut hettan innan du kör därifrån med luftkonditioneringen på full effekt. 

Ungefär så fungerar klimatkrisen.
Solen gassar, värme kommer in i atmosfären men något har hänt som gör att värme inte strålar ut lika mycket i rymden, de infraröda strålarna stannar kvar och ökar på värmen. Koldioxid och andra gaser hindrar värme från att återvända till rymden.
Precis som i den soldränkta bilen, värme går in genom solen, men den hindras av glasrutorna och metallen att komma ut igen.   

Samma effekt använder vi för att skapa ett växthus, där blir det varmare än i friska luften och plantorna kan växa tidigare men det behövs lite extra vattning och omsorg.
Min farfar som var trädgårdsmästare hade sina drivbänkar till samma sak, ofta gamla utbytta fönster kunde skydda växterna och se till att han hade grönsaker att sälja på trädgårdstorget i Linköping.

På grund av att vi använder samma teknik för växthus har problemet kallats växthuseffekten på svenska och de gaser som hindrar värme från att strömma ut kallas för växthusgaser.

Jag tog lite tid och läste en bok om det här för att ha lite mer på fötterna när vi nu ska jobba vidare med den andra etappen i Svenska kyrkans färdplan för klimatet. Det är dags att utveckla arbetet med klimatkrisen och dess effekter i Svenska kyrkan ett steg till. 

Boken jag hittade till min eboksläsare var den här: 

Comprehending the Climate Crisis, Everything You Need to Know About Global Warming and How to Stop It av Bradley J Dibble. (iUniverse 2012)

Författaren är läkare men han har engagerat sig i klimatsituationen och gör här ett försök att beskriva klimatkrisen på ett enkelt och lättfattligt sätt i boken.  Och delvis gör han ett bra jobb.

Det börjar med en bakgrund som skildrar vad atmosfären är och var kolet kommer ifrån och hur kolets kretslopp ser ut på jorden. Sedan hur förbränningen av fossila bränslen radikalt ökar nivån av koldioxid och påverkar temperaturen på jorden. 

Det finns ingen tveksamhet menar Dibble om att klimatkrisen pågår, den mätbara uppvärmning som redan är på gång kan bara ha en förklaring, människors förbränning av fossila bränslen. 

Visst sker det naturliga förändringar i klimatet under jordens långa historia, men då sker de långsamt och naturen hinner anpassa sig, då menar jag tusentals eller miljontals år. 

Det behövs också en skyddande atmosfär med en viss mängd växthusgaser för att vi ska ha det klimat som naturligt finns på jorden så att växtlighet och vi själva ska kunna leva här.
 

Men nu har det skett en extrem ökning av koldioxiden i atmosfären sedan industrialismens början och fram till nu. Den industriella revolutionens start brukar dateras till 1760-talet med textilindustrin i Storbritannien då kol användes i stor skala. På cirka tvåhundrasextio år har sedan förbränningen ökat extremt mycket och enorma mängder koldioxid har strömmat ut i atmosfären. 

Jorden tål mycket men det finns gränser. 

Vissa talar om tipping points - det är när nivån har nått en viss mängd och det sker en förändring som det inte går att stoppa längre. Ingen vet exakt var de finns. Kanske hörde du i veckan på nyheterna om Golfströmmen som är hotad? 

Det vi alla kan se är den långsamma gradvisa förändringen där temperaturen stiger och nya värmerekord uppmäts. Vi kan se ovädren och översvämningarna, torkan och extremvädret med kyla och snö, skogsbränder och smältande isar. 

Vi är här nu.

Det börjar likna läget i en instängd bil. 

Första steget är att minska utsläppen så att inte problemen förvärras och sedan att sluta släppa ut mera koldioxid, ersätta de fossila bränslena. Mera sol, vind och vatten och mera återanvändning.
Sedan behöver vi hjälpa jorden att återfå balansen.

Det behövs plantering av många träd och förvildande av naturen menar vissa forskare.

Det behövs många olika sätt att vårda naturen så att barnen och deras barn ska kunna leva här. 

Där behövs vi alla. 

Alla kan vi göra något. 
(fortsättning följer)

Torka i Västmanland sommaren 2023

Askonsdagen och Slutet

Askonsdagen är en speciell dag i våra kyrkor,
det är dagen då fastetiden börjar. 

Under veckan läste jag Mats Strandbergs märkliga bok Slutet.
Boken handlar om en tänkt framtid där mänskligheten har fått reda på att slutet på allt liv på jorden har kommit. Vid en exakt dag och tidpunkt kommer en enorm komet att krocka med jorden, allt liv kommer att raderas ut och sedan är det ofrånkomligt slut.
Under de allra sista veckorna av mänsklighetens liv får läsaren följa några tonåringar och gå in i deras tankar. De vet att slutet närmar sig allt mer. Två ungdomar fokuseras, det är Lucinda och Simon. 

Några rader återkommer, och det är Simon som tänker för sig själv att snart är han själv och alla andra aska. Hans flickvän Tilda finns i minneslunden redan. Simon tänker för sig själv att snart ska hans aska blandas med hennes och alla andras. Det var de orden som fick mig att koppla till askonsdagen.

Det är en mycket tankeväckande bok som Strandberg har skrivit. Det handlar om människor inför döden och hur slutet påverkar allt. Plötsligt finns det ingen vits med att gå i skolan eller fortsätta cancerbehandlingen eller allt det vi gör med tanke på framtiden som ska komma snart eller längre fram. Om vi alla snart är aska, vad finns då som är viktigt eller meningsfullt?
I boken är reaktionerna många och samhället håller på att kollapsa, men Simon och Lucinda finner varandra. Simons mor som är präst firar gudstjänst den allra sista kvällen.

Om vi alla snart är aska, vad är då viktigt?  

Det finns en tradition på askonsdagen att fira en mässa (nattvard) i kyrkan och att de som vill också får ta emot ett korstecken med aska i pannan.

När prästen ritar korset i pannan säger hen de här orden; "Minns att du är stoft, och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium" eller "Kom ihåg att du är jord och ska bli jord igen".

Att få aska som ett tecken i pannan är ett sätt att påminna om det svåra, att våra liv har ett slut, att tiden är begränsad och att det är viktigt vad vi gör med våra liv.
Att det finns anledning till att ändra riktning ibland, att vända sig om och gå i en annan riktning. Omvändelse för oss själva och hela det samhälle som är på väg att förstöra jorden. 

Men det finns en annan sida av askonsdagen, tecknet i pannan är nämligen ett kors.
Korset är ett tecken för vad som hände under den första påsken, kort sagt är korset uppståndelsens tecken. Det säger oss att livet är starkare än döden.
Jesus gick korsets väg och delade alla våra korsmärkta mörka dagar ändå in i den tommaste död, men sedan kom påskdagen: livets fest och hoppets grund. 

Boken "Slutet" kan du bland annat hitta här på Bokbörsen

Jag skrev om askonsdagen och bönen för några år sedan, här kan du hitta den texten.

Om askonsdagens två sidor ur min blogg här 

Och här i min andra blogg om Askonsdag och fastetid

Här kan du läsa Antje Jackeléns predikan på askonsdagen 2018

Mikael Mogrens text idag i VLT, "Idag semla i morgon eftertanke"

Här hittar du Svenska kyrkans sida om Askonsdagen

Fastetiden är på gång, vad vill du ha den till?

Fastetiden i kyrkans år ska just börja.
Fastlagssöndagen har passerat och på onsdag är det askonsdagen; dagen då fastan börjar.
Men det är annorlunda i år med de våldsamma hänsynslösa krigen som pågår och som når oss varje dag, via nyheterna. De obegripliga krigen i en värld där var och en vill leva i fred och rättvisa. 

Kanske är det ett hårdare tryck av sorg och besvikelse som ligger över oss när vi ser det som händer och en starkare drift att fly bort från det hela.
Vi loggar in på strömningstjänsterna och följer en tv-serie till eller letar upp komedierna på svtplay eller låter lekprogrammen fylla våra kvällar.

Det är förståeligt men inte bra för oss själva och inte för de många drabbade av våldet och klimatkrisen. Kanske är det så att om vi blundar för allt som händer och alla de många människor som drabbas så händer det också något med oss själva?
Vi blir lite hårdare, lite mer likgiltiga och bedövade och okänsliga, lite mindre mänskliga helt enkelt?
Jag vet, vi kan inte gråta och bryta ihop varje gång vi ser ett dött barn på tv-rutan, då skulle vi aldrig sluta gråta. Men är det inte så att vi behöver vara medvetna om vad allt det här gör med oss?

Fastan handlar om att avstå från något som stör eller tar alldeles för mycket tid från oss för att ha tid med det som verkligen är viktigt i livet. Det som verkligen är viktigt just för dig, inte vad någon annan säger ska vara viktigt.

För väldigt många visar det sig att det verkligen viktiga på något sätt handlar om relationer. Det kan vara relationer med andra människor, med naturen och djuren och med Gud själv.

Fastetiden är en möjlighet att reflektera över vad vi använder vår tid och våra liv till. Det här med att avstå från något är för att ge oss själva utrymme och tid till att tänka och känna. 

Vad händer om vi en liten stund gör det, stannar upp och känner efter i oss själva och tillsammans med varandra försöker våga se vad som händer omkring oss. Och vad det innebär för hur vi lever våra liv.

Varje år finns det en fasteaktion i Svenska kyrkan, en period för att få information och kunskaper om situationen i världen, och en insamling till människor som har det sämre än oss själva.
I många församlingar pågår det aktiviteter av många olika slag för att medvetandegöra oss och samla pengar till behövande. Det skramlas med bössor och säljs soppa och semlor, det är modevisningar och föreläsningar, syföreningauktioner och promenader, det tas kollekt i kyrkor och församlingshem. Väldigt många är engagerade och aktiva och ännu fler bidrar. Det finns säkert plats för dig också om du vill. 

Årets fasteaktion från ACT Svenska kyrkan har rubriken Dela lika och rädda liv. 

Var tionde människa på jorden saknar mat för dagen trots att det finns livsmedel. Problemet är fördelningen, det behövs ett delande. Och där kan vi vara med, vi kan bidra med det vi har själva och påverka dem som har mer makt och rikedomar så att en förändring kan komma till stånd. 

Fattigdomen och hungern leder till mycket lidande och är ofta en bakomliggande orsak till konflikter, våld och krig.
Men bakom matbristen finns också klimatkrisen som påverkar möjligheterna att odla mat. Översvämningar och extremväder förstör inte bara människors hem utan också fält där maten odlas. 

Kanske skulle vi tänka ett steg till och ägna oss åt klimatfasta. (läs om Equmeniakyrkans klimatfasta.) 

Vi som lever i ett av världens rikaste länder är också några som påverkar klimatet mest per person. 

Att klimatfasta är att se närmare på vad det är vi själva gör som släpper ut koldioxid som förvärrar krisen. Allt från vad vi köper till hur vi reser och konsumerar. Alla kan göra något som tillsammans med andra påverkar läget. Kanske bara välja en frukt som inte rest runt jorden eller släcka en lampa som lyser i onödan, kanske tänka på hur och varför vi reser och kanske ta tåget istället för flyget när det går?
Du vet säkert själv vad som ligger nära dig.

Min fasta i åt blir att försöka ägna lite mera tid åt att skriva här, se över mitt klimatfotavtryck och att dra ner på sötsaker och sociala medier, och öva mig att se Gud lite mer - läs här.  

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)