Svåra jordbävningar har drabbat Turkiet och Syrien de senaste dagarna och väldigt många människor har drabbats. Idag talas det om 15 000 döda och siffrorna stiger. Ännu flera är skadade och hemlösa, hela samhällen är drabbade av död, sorg och förlust som kommer att sätta spår under lång tid. För att inte tala om alla skador på bostäder och infrastruktur.
Vi som har en möjlighet kan ge ett bidrag till de många hjälporganisationer som snabbt har satt igång att arbeta. Till exempel ACT Svenskakyrkan som genom sina partners har människor på plats och ger skydd, mat och vatten till de drabbade.
Naturkatastrofer som de här är fruktansvärda och drabbar plötsligt och slumpmässigt. Forskare talar om kontinentalplattor som rör sig och om hur hus är byggda, ändå går det inte att förutsäga när det ska ske. Eller vem som ska drabbas, några klarar sig några medan andra dör.
Det kan upplevas som den man på SVTs Rapport gjorde. Han menade att Gud hade räddat hans liv, inga andra i hyreshuset hade överlevt, bara han själv. Och han grät och tackade Gud.
Kanske har du hört talas om Jordbävningen i Lissabon? Det var en total katastrof som drabbade Portugal och flera andra länder redan år 1755. Skalvet utlöste enorma Tsunami-vågor åt alla håll, bland annat drabbades Marocko, Lissabon brann i flera dygn. Bostadshus, kloster och kyrkor och själva kungapalatset raserades, och det talas om 40-100 000 dödsoffer. Kanske påverkades historien på flera olika sätt, Portugals roll som kolonialmakt minskades kraftigt till exempel.
De lärda vid den tiden med upplysningsfilosofen Voltaire i spetsen skrev lärda essayer om det så kallade teodicé-problemet och kanske blev det en bidragande faktor till att många människor då förlorade sin tro på Gud och att kyrkan gick tillbaka.
Teodicéproblemet grundas i tre påståenden som inte kan vara sanna samtidigt:
Det finns en allsmäktig Gud,
Gud är totalt kärleksfull och
det finns ondska och lidande på jorden.
I en eller annan form är det ett problem som alla som reflekterar över sin tro någon gång möter. Och det finns en rad mer eller mindre fantasifulla sätt att försöka komma till rätta med problemet. Ett exempel är att det som vi uppfattar som ont eller destruktivt inte är det egentligen, i det stora sammanhanget leder det till något gott.
Den här förklaringen är inte rimlig, varje människas lidande är förstås ett lidande för henne och för de som står nära och kan inte förklaras bort. Att barn och vuxna skadas och dödas i jordbävning eller krig är alltid något ont som bör motverkas på alla möjliga sätt.
Den lösning som finns på Teodicéproblemet för vår kristna tro är ganska enkel, och det hänger samman med ordet Allsmäktig.
Ordet finns bara på ett par ställen i bibeln och de ställen jag har hittat har en sak gemensamt, de uttrycker hopp om något som ska ske i framtiden. Gud ska rädda sitt folk, Gud ska upprätta sin skapelse och bli den som har makt över allt, så att Gud blir allt överallt som Paulus uttrycker det. Då skall det råda harmoni och fred i tillvaron.
När en kristen säger; "Vi tror på Gud Fader allsmäktig" i trosbekännelsen talar vi om hoppet om en annan tid, det är inte ord om vad som gäller nu. Men hoppet gör förstås skillnad i nuet ändå.
Kanske blev det fel med filosofernas tolkningar för att de inte såg orden som längtan och hopp. Eller kanske för att de hade svårt att lyfta från en bokstavlig tolkning eller försanthållande. Bibelns berättelser ger livsmod och hopp genom poetiska skildringar som bär andra sanningar än samlingar av teorier eller fakta.
Jordbävningen i Lissabon på 1700-talet ledde till stora förändringar, främst för de drabbade och sörjande men också för självbilden i det kolonialistiska Europa.
De hade trott att ingenting kunde drabba dem för att Gud stod på deras sida. Makten och tron hade blandats ihop. Men nu hävdade många i kyrkorna att jordbävningen istället var guds straff över mänskligheten, kanske på grund av övergreppen i kolonierna eller för bristande tro.
De såg en felfinnande pekpinnegud som direkt agerade i människors liv, Gud tänkte de, gjorde att vissa blev rika och fick välgång medan andra var fattiga och drabbades av sjukdom, ofta kopplades det just med tankar om straff och belöningar. Filosofernas tanke om Gud var präglad av bilden av ödet eller en allorsaklig makt.
Men jag vill visa på en annan bild av Gud:
Den bibliska Guden som Jesus visar oss är en kärleksfull Gud som ger liv och som finns med och delar alla människors smärta och lidande. En Gud som har sår, inte en som sårar.
Det är inte Gud som skickar jordbävningar eller pandemier över mänskligheten, men Gud som har gett oss uppfinningsförmåga och möjligheter att leva på den här planeten på flera olika sätt.
Gud ger förutsättningar men styr inte alla skeenden.
Det är inte en Gud som straffar mänskligheten eller hindrar ont från att hända.
Vi vet inte varför men jag tänker att det hänger samman med att Gud är kärleken. Kärlekens makt tvingar inte men ger möjligheter.
Det är inte en Gud som styr och ställer med oss, men som inspirerar och utmanar oss till att hjälpas åt att leva så gott som möjligt på jorden. En Gud som sänder oss till varandra.
Men också en Gud som ger oss hoppet om att en annan tillvaro är möjlig, att förändring är möjlig och som ger hopp om en annan tillvaro efter jordelivets slut.
Hur ska vi då tänka om mannen på Rapport? Griper Gud in och räddar vissa men inte andra? Jag är tveksam, jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle göra så.
Guds sätt är andra som jag ser det. Vi får gärna tacka Gud för att vi lever, men tillfälligheter och slumpen finns också och påverkar vad som sker.
När mänskligheten är som bäst slår vi oss samman och hjälper varandra, skickar bistånd och reser till platserna där hjälpen behövs. Vi hjälper varandra oavsett hudfärg eller tro. Vi organiserar oss och försöker lindra och stötta och vi lär oss hur vi ska undvika att det går så illa nästa gång.
 |
| Räddningsarbete pågår efter jordbävningen i Turkiet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar