De fattiga och Notre Dame

Lena Andersson skriver krönikor i DN på lördagar, hon är ofta läsvärd även om jag sällan håller med om allt hon skriver, men nästan alltid skriver hon tankeväckande.

Lördagen den 27 april citerade hon Jesus i sin text som bl.a. handlade om de enorma gåvor som kommit in till återuppbyggnaden av den nedbrunna katedralen Notre Dame i Paris.
   

Kritiken har varit skarp mot det faktum att så mycket pengar skänks till en gammal byggnad medan människor lever i nöd och fattigdom.

Citatet från Jesus är det här: "De fattiga har ni alltid hos er och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid." (Markus 14:7) Han säger det till sina lärjungar just när en kvinna har hällt dyrbar balsam över Jesus huvud, de undrar varför inte oljan såldes och pengarna gavs till de fattiga istället.
Det som Lena A ser som en narcissistisk Jesus kan jag se som en sorgsen och realistisk person. Han vet något som vi har glömt eller inte vill se om oss själva och de strukturer vi skapar. De som gör att det finns fattiga som lider.
Vissa av oss satsar på oss själva och egen lyx långt före andra människors välbefinnande och till och med överlevnad.
Vi människor är begränsade och gör ofta misstag, och konsekvenserna blir ofta lidande hos oss själva eller andra. Vi lever styrda av självbevarelsedriften och självcentrering, av egoism och ofta av grupp-egoism.
Vi har en levnadsstandard som är självklar för oss men som de flesta i världen inte kan drömma om att nå upp till. Samtidigt finns extremt rika som lever lyxliv som är otänkbara för oss att nå upp till. 

Tyvärr är det en naiv önskedröm att vi skulle kunna välja att leva goda liv eller handla gott i så hög grad att fattigdomen utrotas på jorden. Jag önskar det vore sant. Och jag skulle bli väldigt lycklig om det visade sig att jag har fel om det här. Att vi kan lindra fattigdomen och dess effekter men inte kommer längre.

Är det då ok att ge miljarder till att bygga upp katedraler medan tiggares pappmuggar gapar tomma?
Vi behöver katedraler och vackra historiska minnesmärken, vi behöver platser och byggnader som talar om vår existentiella grund med språk utan ord. Men samtidigt går det inte att vända ryggen till våra medmänniskor och behålla en mänsklig nivå.
Vi kan göra två saker samtidigt, "både- och" det är mitt svar.

I vulgärdebatten ställs ofta det ena mot det andra, nyanlända mot pensionärer, missbrukare mot dagisplatser och så vidare. Men låt oss inte gå på de förenklingarna. "Både-och" är möjligt i ett rikt välfärdsland som Sverige och i de flesta länder runt jorden.

Alternativen är inte det ena eller det andra utan i olika hög grad bidra till flera behjärtansvärda ändamål.
Vi kan mera än vi tror oss kunna, men samtidigt klarar vi inte att förändra hela samhällsstrukturen och maktordningarna.
De fattiga har vi alltid hos oss, dem kan vi stötta och försöka ge hjälp till självhjälp, ge medel att förändra sina egna situationer. Och det är inte lite. Det finns insatser vi kan göra och stötta, som till exempel Svenska kyrkans internationella arbete som just har bytt namn till ACT Svenska kyrkan.

Jesus ser med sorg på läget på jorden, han ser hur vi aldrig kommer att skapa ett paradis här på jorden, de fattiga har vi alltid hos oss.
Och ännu närmare, vi bär alla fattigdom i oss själva. Brist av olika slag, längtan och saknad och tomhet. En fattigdom som vi inte kan rå på själva.
Något som bara Gud själv kan förvandla till en helt ny typ av rikedom.

Guds hand, skulptur av Carl Milles, Millesgården i Stockholm